En försvars- och utrikespolitik för 2010-talet
Vart tog den moderata säkerhetspolitiken vägen?

Bilden av moderat säkerhetspolitik idag förefaller handla om att förlita sig på EU. Men det är problematiskt att hänga upp säkerhetspolitiken på unionen, som till liten del är en säkerhetspolitisk aktör. Mike Winnerstig skriver om fördelarna med ett svenskt medlemskap i Nato, i en fortsättning av Svensk Tidskrifts debatt om svensk försvarspolitik.

I våras försökte redaktionen för Svensk Tidskrift inleda en debatt om svensk försvarspolitik. Tre moderater – Karin Enström, Cecilia Widegren och Isabella Jernbeck – skrev var sin artikel. Det vore synd att säga att de genererade någon större debatt. För en intresserad men utanförstående iakttagare som undertecknad är detta bekymmersamt.

Ett generellt problem med svensk säkerhetspolitisk debatt är att det sällan talas om säkerhetspolitik, däremot ofta om försvars– respektive utrikespolitik. Detta beror i sin tur delvis på att såväl regeringens departement som riksdagens utskott är uppdelade efter just de linjerna. Men säkerhetspolitiken utgörs just av skärningspunkten mellan utrikes- och försvarspolitik, det vill säga när diplomatiska och militära medel måste användas samtidigt – ytterst i syfte att säkra landets fortsatta existens och medborgarnas individuella säkerhet och frihet. Säkerhetspolitiken är alltså beroende av både utrikes- och försvarspolitiken.

Ett fundamentalt exempel på detta är den stora försvarsreform som sedan några år genomförs under försvarsminister Sten Tolgfors ledning. Genom att försvaret omorganiseras från ett stort, värnpliktsbaserat, delvis dåligt utrustat invasionsförsvar till en liten, professionell, välutrustad och expeditionär militär styrka har de säkerhetspolitiska förutsättningarna förändrats i grunden.

Den svenska alliansfriheten byggde på att vi själva skulle kunna stå emot alla typer av angrepp. Vi hade då en försvarsmakt på över 600 000 soldater, en stor svenskägd försvarsindustri, och en geostrategisk inriktning som enbart gick ut på att försvara svenskt territorium. Allt detta är idag avskaffat, och vi kan inte med vår nya insatsorganisation – som 2018 i bästa fall uppgår till knappt 50 000 man – försvara vårt till ytan stora land mot en fullskalig invasion. Detta innebär att grunden för alliansfriheten också avskaffats: ett alliansfritt land måste kunna försvara hela sitt territorium, särskilt i krig.

Försvarsreformen i sig bygger dock på kloka grundantaganden: moderna krig är snabba och ofta överraskande, och genomförs med kvalificerad personal och utrustning, varför det svenska försvaret måste vara greppbart ”här och nu” och ha professionell personal med bästa möjliga utrustning. Kritiken mot försvarsreformen bygger ofta på en nostalgisk syn på det kalla krigets försvar, men sannolikt också på att de strategiska utgångspunkterna för dagens försvarsreform inte är kända eller inte ses som kompatibla med den militära alliansfriheten. Hit hör till exempel vår unilaterala solidaritetsförklaring, och att vi numera ”bygger säkerhet tillsammans med andra”, som dagens linje låter.

Men vilken är idag den moderata säkerhetspolitiken? Läser man de ovannämnda artiklarna är bilden tydlig. Widegren skriver att ”EU är idag den centrala plattformen för vår utrikes- och säkerhetspolitik”, och Enström menar att den ”Europeiska unionen är Sveriges viktigaste utrikespolitiska plattform”. Detta ekar utrikesminister Carl Bildt, som i ett ”linjetal” hösten 2010 såg EU ”som avgörande (…) för fred och stabilitet i vår egen del av världen”. I det sammanhanget yttrade han vidare att Nato är en organisation som det är mycket viktigt för Sverige att andra är med i, vilket är en minst sagt originell strategisk grundsyn.

Det är dock problematiskt att hänga upp säkerhetspolitiken på EU, som till liten del är en säkerhetspolitisk aktör. Den har – jämfört med Nato – vissa embryonala förmågor till militär krishantering, men EU som aktör är uppbyggd för att hantera utrikespolitik av civil natur som ekonomiska frågor, bistånd, nationsbyggande och humanitär hjälp. Detta faktum fick en närmast övertydlig bekräftelse när statsminister Fredrik Reinfeldt kommenterade operationen mot Libyen i våras (DN 12/3) med att EU inte var skickat att genomföra större militära operationer. Här fick han öppet medhåll av utrikesministern. Detta innebär också att EU inte kommer att vara den organisation som skulle komma till Sveriges hjälp om något allvarligt militärt hot skulle uppstå mot oss.

Ett annat problem är att det medlemskap i Nato, som Moderaternas partistämma 2003 mot partiledningens vilja beslutade att partiet skulle verka för, aldrig nämns. Låt mig därför ge några exempel på vilka fördelar ett medlemskap skulle innebära.

För det första skulle ett Nato-medlemskap ge Sverige ett starkt ökat internationellt inflytande. Vi skulle också alltid sitta med vid beslutsbordet och både forma och fatta beslut om de operationer som våra soldater ska delta i. Vad beträffar närområdet skulle vi som Nato-medlemmar ha en ofantligt mycket större tyngd än idag. Det faktum att vi och Finland inte är del av det integrerade Nato-samarbetet kan lätt ses som en destabiliserande faktor i Östersjön, eftersom det innebär viss handlingsfrihet för aktörer med negativa avsikter.

För det andra skulle Sverige åtnjuta säkerhetspolitiskt starkast möjliga skydd. Eftersom vi aldrig helt kan bortse från möjligheten av en väpnad attack mot vårt land, vore Nato:s försvarsgarantier av stort värde. Som medlem skulle vi kunna påräkna stöd från övriga närmare 30 länder (och närmare 800 miljoner invånare, som står för 40-45 procent av världens BNP och en bra bit över 50 procent av dess militärutgifter) i alla situationer där Sverige är militärt hotat. Ett medlemskap är också ett logiskt slutmål för den svenska solidaritetsförklaringen – utan ömsesidiga överenskommelser, militär planering och övningsverksamhet et cetera kommer den inte att tas på allvar av våra grannländer.

För det tredje skulle ett Nato-medlemskap också ge oss en möjlighet att tillhöra EU:s säkerhetspolitiska kärna. Närmare 75 procent av EU:s medlemmar (med cirka 95 procent av EU:s befolkning) är Nato-medlemmar. Inget land utanför Nato kommer att ha samma säkerhetspolitiska tyngd i EU som de som är ”dubbelanslutna”.

För det fjärde kommer det nordiska samarbetet alltid att gå trögt så länge inte alla nordiska länder är med i Nato. Tilliten inom det militära samarbetet kommer aldrig att vara särskilt stor i till exempel Norge så länge Sverige inte är med i alliansen. Svenskt och finskt Nato-medlemskap är den nödvändiga förutsättningen för att nordiskt försvarssamarbete kan genomföras på ett effektivt sätt.

Det vore välgörande om dessa frågor också kunde diskuteras inom det moderata, allt mer statsbärande partiet. Glädjande nog har ett växande antal riksdagsledamöter, som Annicka Engblom, Johan Forssell och Göran Pettersson, öppet börjat uttrycka stöd för svenskt Nato-medlemskap.
Så det finns hopp även för de nya Moderaterna.

Mike Winnerstig är fil. dr. i statsvetenskap, säkerhetspolitisk forskare och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien

Läs de andra inläggen i debatten:
Paradigmskifte i försvaret öppnar för användbar solidaritetsförklaring (25/3) av Cecilia Widegren
Framtiden ligger i samverkan med andra (1/4) av Karin Enström
En försvarspolitik för morgondagens förutsättningar (8/4) av Isabella Jernbeck