En annan utopi

EN ANNAN UTOPI
l DEN LILLA BOK, kännetecknad av
oförminskad vitalitet och diskussionsglädje, som Ernst Wigforss
nyligen publicerat under titeln
»Kan dödläget brytas?», talas det
på flera ställen om utopier. Wigforss frågar sig, om bara socialdemokratin har bruk för sådana.
Finns det inte på borgerligt håll
något liknande? Det vore ju ändå
naturligt, menar han, eftersom
missnöjet med samhället sådant det
är tar sig starka uttryck också
utanför socialdemokratin. Men
kanske svaret är, »att både höger
och liberaler i vårt land trots all
kritik och olust vill ha de ekonomiska och sociala formerna för vårt
samhällsliv i det väsentliga oförändrade» och att utopier därför
bara finns på socialdemokratiskt
håll.
För min del tror jag inte att Wigforss har rätt i sin sistnämnda förmodan. Det finns nog utopier också
för oss, som har en borgerlig uppfattning. Men kanske har vi i mindre
grad än socialdemokraterna gjort
dessa utopier till partiprogram. Hos
oss är det huvudsakligen de enskilda individerna som leker med
fantasier av den typ, som Wigforss
AuGUNNAR HECKSCHER
så framgångsrikt lyckats presentera
för äldre och yngre meningsfränder.
För att ingen skall tro, att vi är
helt fantasilösa på den andra kanten, skall jag emellertid här försöka
att – högst personligen – presentera en pendang till den framtidsbild, som Wigforss ritar upp på
några sidor litet längre fram i sin
bok.
Först må då sägas, att Wigforss’
utopi – som kanske inspirerats av
Folke Fridell och skulle kunna betecknas som ett paradis för V 5-
spelare – utmärker sig för att
egentligen handla bara om rent materiella saker. För min del är jag
nog benägen att hoppas att den
framtida samhällsutvecklingen i
viss mån skall inverka också på
människornas egen inställning, och
det är för att inte alltför mycket
avvika från Wigforss’ motsvarande
uppläggning som också jag i det
följande huvudsakligen håller mig
till den yttre ramen. Dock skulle
jag på en punkt vilja göra undantag, nämligen när det gäller
de internationella sammanhangen.
Skulle vi inte rentav kunna enas i
förhoppningen om en framtid, där
för hela världen frihet och säker
276
fred framstår som förenliga, där
man inte längre behöver räkna med
att freden skall köpas till priset av
att många länder och folk får uppge
sin frihet? Om världssamhället
finge en sådan karaktär, kunde
man nog också räkna med att den
närmare anknytning mellan olika
länder och folk, som redan nu håller på att utvecklas, skulle komma
att gå ännu längre. Den nationella
isoleringen skulle upphöra, och anknytningen till det egna landet och
folket skulle bli ett led i en större,
internationell samhörighetskänsla.
Man skulle få en i egentlig mening
internationell arbetsmarknad på så
gott som alla områden. Det skulle
bli en naturlig sak för exempelvis
en yrkesskicklig svensk arbetare att
verka några år i ett annat land eller
rentav i en annan världsdel, och utländska arbetare skulle ofta förekomma i vårt land, inte bara som
förföljda flyktingar undan förtrycket i sitt hemland, utan helt enkelt
därför att de ville pröva på hur det
skulle kännas att arbeta hos oss.
över huvud taget skulle det bli
självklart naturligt att antingen i
arbete eller som turist ha besökt
andra länder och levat bland andra
folk, att vara förtrogen med deras
levnadsförhållanden, språk och kultur.
Den punkt, som för det svenska
samhällets del blir central för mig,
när jag försöker skapa mig en
utopi, är kanske också den där Wigforss’ framtidsbild är mest olik min
egen. Det gäller inställningen till
arbetet, främst yrkesarbetet. I mitt
framtidsperspektiv har man kommit tillbaka till den inställning, som
den svenska bibelöversättningen uttrycker med orden: »När det som
bäst varit haver, haver det möda
och arbete varit». Naturligtvis kommer arbetet fortfarande för många
att vara huvudsakligen ett medel
att uppnå den inkomst eller status,
som man av olika skäl önskar. Men
det behöver inte längre uppfattas
som plågsamt. Alla, eller så gott
som alla, lyckas skaffa sig en sysselsättning som passar dem någorlunda väl och till vilken de därför
går utan olust. Samtidigt skall tävlingsmomentet i arbetet särskilt för
ungdomen få ett nytt och växande
utrymme. Man blir inte längre
avundsjuk eller bitter mot den som
gör litet mera och har större framgång i sitt arbete. Uttrycket »skitspänst» avföres ur språket. Tvärtom: det lönar sig att arbeta, och alla
är medvetna om att detta är någonting naturligt och rimligt. Någon
arbetslöshet skall inte finnas annat
än i rent formell mening, eftersom
den produktiva verksamheten måste
ligga på en hög nivå för att tillfredsställa en växande efterfrågan i hela
världen på många olika sorters varor. Å andra sidan finns det inte
heller något utrymme för arbetsskygghet: den, som undandrar sig
arbete eller vansköter det, är egentIigen den ende som inte åtnjuter
aktning av andra.
Arbetslönerna ligger på en hög
nivå. Även den som utför ett tämligen okvalificerat arbete och inte
egentligen har någon övertid får en
så pass stor inkomst, att den räcker
till för en vidsträckt och varierande
konsumtion. Den saken skall vi
strax återkomma till. Men det finns
också stora variationer, beroende
på olika arbetsinsatser. På alla områden, också inom det slags arbete
som i dag bedrivs enligt kollektivavtal, har man infört principen om
befordran. Den som gör ett gott
arbete kan räkna med att inom relativt kort tid få en mera intressant
och mera välavlönad sysselsättning.
Det gäller på alla områden, och resultatet är att man redan i ungdomen med starkt intresse koncentrerar sig på yrkesvalet, eftersom endast en klok bedömning härvidlag
kan ge möjligheter för förbättrade
levnadsförhållanden i framtiden.
De stora företagen har upptäckt
att det är mycket angeläget att de
utnyttjar alla möjligheter att skaffa
sig bra anställda, och de söker å
sin sida ge sina anställda bra utvecklingsmöjligheter. Talangjakten
fortgår oavbrutet, och ingen duglig
arbetare blir ouppmärksammad ens
i det största företag. Redan vid
unga år kan han på företagets bekostnad få utbildning eller på annat sätt befordras till nya uppgifter.
Å andra sidan har den som vill
också möjlighet att bli sin egen och
skapa ett litet företag för sig själv.
skattesystem och lånesystem är inriktade på att gynna grundandet av
effektiva nya företag, och storföretagen uppmuntrar för sin del de an- 277
ställda att »sätta upp eget», att på
egen hand öppna produktiv verksamhet, som på lämpligt sätt kan
anknytas till de större företagens
arbete och kanske ersätta vissa grenar av deras produktion. Anknytningen mellan storföretag och små-
företag ger även de senare ökad
säkerhet när det gäller produkternas avsättning.
När det gäller bostaden föredrar
somliga att bo i hyreslägenheter,
medan andra hellre vill ha ett eget
hem. Båda delarna kostar ungefär
lika mycket, och det är aldrig nå-
gon svårighet att mot en rimlig
procent av arbetsinkomsten finna
en hygglig bostad. Det egna hemmet
föredras i allmänhet av dem som
har barn i skolåldern och därför
ändå räknar med att bo kvar under
relativt lång framtid. Hyreslägenheterna däremot används främst av
de unga familjerna och av de äldre,
vilkas barn redan givit sig ut på
egen hand. Men eftersom trångboddheten är så gott som okänd har det
igen blivit möjligt att göra hemmet
till ett verkligt centrum i familjens
tillvaro. Barnen umgås under uppväxttiden livligt med båda sina föräldrar: icke blott hustrun utan även
mannen tillbringar större delen av
sin fritid hemma eller på annat sätt
tillsammans med familjen. Hushållsarbetet har upphört att vara
någon särskilt hård belastning. Arbetsbesparande hushållsmaskiner
förekommer av många olika slag
och produceras i sådan mängd att
priserna är låga. Å andra sidan är
278
det självklart och naturligt att alla
deltar i hushållsarbetet, inte bara
husmodern utan också mannen och
barnen. Fördelat på så många händer blir det inte heller särskilt på-
frestande.
Man har kommit fram till en lösning på problemet att förena kvinnans båda roller som husmor och
yrkesarbetande. Deltidsarbete för
mödrar med barn i skolåldern förekommer på praktiskt taget alla områden, vilket bl. a. också ger kvinnan den känsla av säkerhet, som
ligger i en bevarad yrkesskicklighet
och därmed säkrad möjlighet att när
som helst kunna stå på egna ben.
För mödrar med små barn anses å
andra sidan den lösningen i allmänhet inte riktigt lyckad, men man
har funnit att vissa former av yrkesarbete, både kontorsarbete och
annan verksamhet, inte nödvändigt
behöver utföras på en gemensam
arbetsplats utan kan förläggas till
hemmet, där det finns utrymme för
de föga skrymmande maskinella anordningar, som i det sammanhanget
behövs. Arbetsmaterialet avlämnas
och den färdiga produkten avhämtas dagligen eller ett par gånger i
veckan hemma hos vederbörande
själv, och betalningen utgår efter
ackordssystem, vilket också innebär
att den yrkesarbetande husmodern
är herre över sin tid och kan förlägga yrkesarbetet när det för tillfället passar.
Utbildningen, både för barn och
för vuxna, intar en central ställning
i det allmänna medvetandet. Skolans uppgift fattas i första hand
som en förberedelse för arbetslivet.
Undervisningsmetoderna är individualiserande och klasserna är förhållandevis små, samtidigt som antalet undervisningstimmar per dag
är mindre än nu. Utbildningen är i
hög grad differentierad. Stor uppmärksamhet ägnas åt problemet att
bedöma vilka utvecklingsmöjligheter varje enskilt barn har, varpå
man försöker ge honom eller henne
en utbildning som förbereder för
det slags verksamhet, som kan väntas passa vederbörande bäst. Det anses lika »fint» vare sig inriktningen
blir teoretisk eller praktisk och
båda ger ungefär lika goda möjligheter till inkomster i framtiden.
Men både teoretisk och praktisk, utbildning lönar sig: avgörande är
hur grundlig och ingående den är.
Den som lärt sig mera än andra
kan räkna med att också få det
bättre i framtiden. Därför är utbildningens finansiering ett problem av begränsad räckvidd. Föräldrar som har möjlighet sköter saken själva, och kostnader för barnens utbildning är avdragsgilla; för
andra finns det billiga studielån,
vilkas amorteringskostnader också
är avdragsgilla. I viss utsträckning
är emellertid ett villkor för avdragsgillbeten att utbildningen verkligen
slutföres. Därigenom förebyggs
missbruk.
Som nyss framhållits, ligger inkomstnivån för alla inkomsttagare
så högt, att det finns möjligheter
till ett fritt och varierande konsumtionsval. Därvidlag har man också
kommit ifrån tendensen att konsumtionen vid varje tidpunkt är
ungefär likartad för alla och beror
på vad som är »modernt». De säljande företagen har lärt sig att reklamen skall inriktas på olika intressen, inte koncentreras på en
enda sak i sänder. I själva verket
ger nämligen variationerna större
möjligheter till framgångsrik konkurrens. skiljaktigheterna framträ-
der i viss mån på alla områden och
tar den formen att konkurrensen
inte inriktas exempelvis på olika
varumärken för samma slags tvättmedel, margarin osv., utan på tvättmedel och margarin med olika egenskaper och lämpliga för olika slags
människor. Men viktigare är att
konsumtionen i stort får mera
varierande karaktär. Den ene väljer
att begagna sådana tillgångar, som
inte behövs för livets nödtorft, till
att skaffa sig varaktiga konsumtionsvaror: bil, båt, en stor televisionsapparat eller något sådant. En
annan föredrar att hålla en hög
»vardagsstandard», t. ex. att ha litet
större och mera påkostad bostad än
vad som annars är vanligt, eller ett
livligare umgängesliv. En tredje satsar på studier, skaffar sig ett bibliotek eller ägnar tid åt organiserade studier utöver det normala,
vare sig av allmänintresse eller för
att få en fördjupad och förbättrad
utbildning. Ytterligare en annan
lägger ner pengarna i en sportstuga
för sommaren, så att semestern kan
bli verkligt rekreerande och till- 279
fredsställande för hela familjen.
Man kan också tänka sig att satsa
på resor inom eller utom landet:
den som har en normal inkomst
kan, om han så önskar och i övrigt
håller sina utgifter nere, kosta på
sig att som turist besöka även avlägsna länder, och det är inte heller
uteslutet att ta några veckors tjänstledighet för att kunna förlänga resan utöver den normala semestertiden. över huvud taget blir det
med de nya resemöjligheterna och
den mindre låsta arbetsordningen
möjligt att låta ganska många anställda förlägga sin semester till
annan tid än sommaren, i den mån
de vill begagna den i varmare klimat än det svenska.
Samhället tar på sig fullt ansvar
för medborgarnas grundtrygghet.
Var och en kan vid inkomstbortfall
påräkna en inkomst, som ger honom möjlighet till en dräglig bostad, kläder och bröd för dagen.
Men denna bottennivå, som fortfarande ligger ganska lågt, tillfredsställer mycket få människor. Så
gott som alla har på olika vägar,
närmast genom försäkringar, som
förekommer i skilda former, skaffat sig en trygghet som ligger långt
över denna nivå. Man kan försäkra
sig nästan för allting: höjd ålderspension, ersättning för inkomstbortfall vid sjukdom eller barnafö-
dande, kostnader för barnens studier osv. Många menar också, att
deras ålderstrygghet bäst garanteras genom att de har ett eget hem,
där de kan bo kvar efter pensions- 280
ålderns inträde. En del av folkpensionen och den tilläggspension man
tillförsäkrar sig kan då användas
för att betala sådan service och
vård, som man vid stigande ålde:r
önskar få. Arbetet att lämna sådan
individuell vård åt gamla, som hor
hemma hos sig själva, har blivit ett
»socialt» yrke med ganska stor
dragningskraft på särskilt den
kvinnliga ungdomen.
Den vidsträckta användningen av
försäkringar innebär i och för sig
en stark utveckling av sparandet.
Men också på andra vägar har den
stigande standarden tagit sig uttryck i ett starkt ökat sparande.
Det är en utveckling som samhället
kraftigt understöder genom att nysparande ur beskattningssynpunkt
är fördelaktigt och vid inriktning
på vissa bestämda mål medför fullständig eller nästan fullständig
skattefrihet för den sparade inkomsten. Sparandet sätter in mycket tidigt i ungdomen, nästan genast vid inträdet på arbetsmarknaden. Fortfarande kommer också den
unga arbetskraften upp i ganska
goda löner, men det är naturligt
och uppmuntras av både arbetsgivare och samhälle att en väsentlig
del av den ogifta ungdomens inkomst sparas, ofta till bestämda
sparmål sammanhängande med
framtida familjebildning, utbildning osv. Resultatet är, att så gott
som alla redan vid familjebildningen har ett sparkapital att bygga
på.
Men många fortsätter att spara,
inte bara för att skaffa sig sådant
som skall läggas i det egna hemmet,
sommarstugan eller motorbåten,
utan också direkt räntebärande kapital. Det har blivit vanligt att som
aktieägare eller på annat sätt träda
i ekonomisk förbindelse med själva
den produktiva verksamheten, och
det inflytande, som de många små
aktieägarna utövar på bolagsstämmorna, är blott en liten del av den
möjlighet de har att påverka företagen. Även det största företag är
nämligen beroende av småspararnas kapital för nyteckningar, obligationslån osv., och man är därför
utomordentligt känslig för deras
opinion och för företagets anseende
bland dem.
statens och kommunens förvaltning är uppbyggd efter principen
om begränsade uppgifter, med full
effektivitet och obrottslig rättssä-
kerhet. Arbetet på att upprätthålla
lag och ordning är därvidlag ingen
huvudsak. Det har också blivit
utomordentligt mycket lättare, sedan arbetslivet kommit att ge var
och en utrymme för positiv aktivitet och därmed begränsat riskerna
för »sysslolöshetens kriminalitet». I
huvudsak ser i stället stat och kommun som sin uppgift att lämna service åt medborgarna mot ersättning
antingen i form av skatter eller direkt betalning för deras tjänster.
Inte minst på kommunikationsvä-
sendets område, som med de växande internationella, ekonomiska
förbindelserna och det stigande intresset för resor fått större och
större betydelse, utnyttjas båda
dessa möjligheter.
Som nyss sagt, svarar samhället
för medborgarnas grundtrygghet.
Det sker genom olika slag av socialförsäkringar, främst byggda på avgifter men i vissa fall också finansierade genom skattemedel. Därutöver nedläggas betydande summor
på individualiserande socialvård,
avsedd att ta hand om de relativt
fåtaliga familjer och individer, som
inte kan passas in i den vanliga
samhällsordningen. I socialvården
arbetar man därvid i huvudsak med
familjen som enhet, inte med inriktning på varje enskild familjemedlem för sig. Däremot förekommer
nästan inga »sociala bidrag». De
behövs inte, ty grundstandarden är
så pass hög att den räcker till en
någorlunda tillfredsställande konsumtionsnivå för alla.
Det allmännas inkomster grundas
på både direkt och indirekt beskattning. Den direkta beskattningen är
fortfarande progressiv, men man
ser till att det totala uttaget hålles
måttligt. Som nyss sagts, ger man
redan här särskilda förmåner åt
dem som sparar en väsentlig del
av sin inkomst. Den direkta beskattningen kompletteras genom konsumtionsbeskattning, men denna
inriktas huvudsakligen på »umbärlig» konsumtion och användes
icke sällan för att minska konsumtionen av sådana icke helt nödvändiga saker där efterfrågan icke står
i proportion till resurserna.
Begränsningen i samhällets upp- 281
gifter innebär ingalunda, att medborgarnas intresse för samhällsfrå-
gor har minskat. Tvärtom: samhällsverksamheten framstår som
mera begriplig just därför att den
icke längre är så omfattande och
komplicerad. Man har därför en
livlig politisk debatt, där det förekommer skilda åsikter både i frågor
som berör förhållandet till andra
länder och folk, i fråga om lagstiftningens utformning och när det
gäller sådana ekonomiska frågor
som exempelvis konsumtionsbeskattningens inriktning på den ena
eller andra typen av varor. Många
av dessa frågor är dessutom av så-
dan art, att man väljer att avgöra
dem genom folkomröstning; andra
överlämnas till kommunerna, som
har stor frihet att efter medborgarnas eget skön och inom ramen för
vad medborgarna i kommunen vill
betala ordna tillvaron på det sätt,
som för varje särskild kommun kan
vara lämpligast.
En utopi innebär alltid en viss
grad av overklighet. Den tillvaro,
som ovan skisserats, framstår sä-
kert för mången som osannolik: så
kan det aldrig komma att bli, så
kan ingen vilja ha det. Och naturligtvis tror ingen att hans utopi
kommer att förverkligas just så
som den är uppbyggd. Det händer
så mycket, som är omöjligt att förutse. Men kärnpunkten i framtidsvisionen ligger i två ting, människornas fundamentala olikheter
skall få fritt spelrum och arbetet
är vad som skall ge var och en möj- 282
lighet att utveckla sin egenart. Föreställningen att man blir människa
genom att slippa arbeta, som synes
ligga under Wigforss’ utopiska resonemang (trots att han väl själv
är det bästa beviset på dess oriktighet), måste en gång för alla övervinnas. Annars får vi inte möjlighet
att förverkliga vare sig den ena eller
den andra utopin.