En 102-årings perspektiv på skoldebatten

Häromdagen redovisades resultaten i den senaste PISA-undersökningen. Det är den femte i raden som Sverige deltar i. Sedan 2000 har man jämfört svenska skolelevernas resultat med de i andra OECD-länder. Men Svensk Tidskrift har funnits betydligt längre än så. En titt i arkivet visar att diskussionen om skolresultaten bäst kan sammanfattas: intet nytt under solen.

Redan 1936 varnade en skribent för ”pösande uppfattningar” om den svenska skolans förträfflighet: ”Rätta förhållandet är, att den svenska allmänbildningen för närvarande ingalunda alls står särdeles högt vare sig absolut – d:r Cederblads beväringsundersökningar! – eller relativt, d.v.s. i jämförelse med de central- eller västeuropeiska staterna”.

1941 var det realskolans problem som behövde lösas, om inte hotade ”en minskning av hela landets förmåga till framgångsrik konkurrens under efterkrigstiden”.

Men det finns också senare exempel. 1996 publicerades en artikel skriven av Torsten Husén, professor emeritus i pedagogik, med rubriken: Därför är asiatiska skolor bättre. Låter det bekant? Idag är det Shanghai, Singapore, Taiwan, Hongkong, Japan och Sydkorea som toppar listorna. Husén diskuterar utifrån jämförande undersökningar gjorda på 1980- och 1990-talen varför, just det — Kina, Japan och Taiwan lyckas bättre med skolresultaten än amerikanska skolor.

Husén tillbakavisar till att börja med några vanliga föreställningar. Skillnaden består inte i antalet lektioner, lärarkompetensen eller hemarbetets omfattning. Det är inte heller så att asiatiska elever är mer stressade: ”Det har både i USA och Europa – inte utan skadeglädje – hävdats att de goda skolresultaten bland asiatiska elever åstadkoms till ett högt psykologiskt pris med stress, depression och självmord.” Även det där låter ganska bekant…

Istället handlar det om attityder till utbildningen, om man får tro Huséns tolkning av olika studier. Till exempel är amerikanska föräldrar nöjda med skolan, trots dåliga resultat. Medan de asiatiska föräldrarna och eleverna fortsätter att ställa högre krav. Amerikanerna ansåg också i högre utsträckning att skillnader i skolresultat berodde på elevens anlag för att uppnå goda resultat, medan asiaterna menade att det var motivation och ansträngning som spelade störst roll.

Värt att notera är att detta skrevs 1996, bara fyra år efter att friskolereformen genomfördes. Men vi hittar internationella jämförelser tidigare än så. 1973 skrev Matti Häggström Om läget i skolan: ”För några år sedan redovisades en rapport, av vilken framgick att de svenska trettonåringarna hade sämre kunskaper i matematik än sina kamrater i elva andra länder.”

Undersökningen var gjord av IEA (The International Association for the Evaluation of Educational Achievement) som 1973 följde upp med en internationell studie av bland annat läsförståelse, litteraturkunskaper och kunskaper i naturorienterande ämnen. Om den skriver Häggström att fjortonåringarna ”hade sackat efter påtagligt jämfört med sina jämnåriga på andra håll i världen”. Även detta – skrivet för fyrtio år sedan – hade kunnat publiceras idag. ”Dessa faktorer tyder på att allt inte står väl till i den svenska skolan, alla storstilade reformer till trots.”

Kunskapsbristerna var inte det enda problemet. ”Disciplinsvårigheterna har ofta växt de ansvariga över huvudet. En undersökning i våras i Kalmar uppvisade skämmande interiörer. Ordningen var inte längre möjlig att upprätthålla, och rektorer och lärare saknade tillräckliga befogenheter för att kunna ingripa effektivt.”

Året var 1973. Socialdemokraterna hade regerat i 41 år. Friskolereformen låg 19 år framåt i tiden. Jan Björklund fyllde 11.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.