Empatiträning för statsindividualister

Det finns så många motargument: Vi borde övertyga Rumänien att ta bättre hand om sina medborgare. Ger man dem pengar så blir de bara fler. Vi måste se till att reformera arbetsmarknaden.

Oavsett vad man anser om detta vet vi en sak.

I detta nu sitter hundratals människor utanför vår port i minus fem grader. Kan vi verkligen nöja oss med att diskutera principer?

Eller är detta en möjlighet för oss som tror att samhället är större än staten att visa att medmänsklighet är mer än högre skatter?

Visst det finns många obekväma frågor. Är det någon idé att ge? Får de behålla pengarna själva? Gör jag människor en otjänst? Kan man ge pengar till någon som tigger utan att samtidigt förminska denne?

En sak är åtminstone klar: Inget verkar tyda på att det handlar om någon form av organiserat tiggeri. Framför allt är det knappast för att ”lura någon”. Tänk själv – varför skulle en människa som har något alternativ välja att sätta sig på marken i minusgrader för att be om några kronor? Vad skulle den kvinna som igår vänligt frågade om hon kunde få min nyköpta limpa ha för dolt syfte med detta?

Man kan också vända på det hela: hur påverkas den som varje dag går förbi utan att ge? svarar någon när jag på facebook ställer frågan – hur ska jag förhålla mig till att det tre hundra meter från min varma lägenhet sitter människor i kylan, dag ut och dag in?

För egen del vet jag att jag påverkas av att varje dag se de dragspelande män och de äldre kvinnor som jag nu börjar känna igen och hälsa på. Kanske känner även de igen mig där jag stressar fram till morgontåget.

Hur mycket jag än önskar att de inte behövde sitta där tror jag att det är nyttigt för många av oss. Att trots allt se den fattigdom och utsatthet som finns i världen och inom vår lilla europeiska union. Ett slags empatiträning för oss statsindividualistiska svenskar.

Jag tror inte på ett kollektivt ansvar för historien. Det är något märkligt i att för länge sedan begångna hemskheter ska förfölja ännu icke födda generationer som ett slags arvssynd. Och vem ska dessa ursäkter som vi ibland avkrävs riktas till? Står jag i skuld till en jämnårig same?

Men låt mig säga så här, med tanke på den historia av allt ifrån utanförskap till regelrätta kränkningar som varit romernas i det svenska samhället sedan 1500-talet så skulle det åtminstone se snyggt ut om vi tog chansen att räcka ut en hand till de som är utsatta på precis samma sätt idag.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.