Vänstern får skylla sig själv att vi är ego-fixerade

Individualismen och kapitalismen måste bekämpas, skriver Anders Johansson på Aftonbladet kultur, i sin kritik av Anna Odells film Återträffen. Men den jag-fixering som Johansson kritiserar är i stor utsträckning vänsterns eget fel.

Anna Odells film Återträffen har plötsligt väckt debatt sedan Anders Johansson i Aftonbladet ifrågasatt att kritikerna hyllar en film som inte lyfter fram ”genusaspekten, klassförhållandena eller någon allmänmänsklighet”.

I onsdags återkom Johansson i Aftonbladet och utvecklade sin irritation över filmen, bland annat genom att citera Georg Lukács: ” Det ”personliga” är det kapitalistiska förtingligandets mest extrema uttryck”.

Avslutningsvis ger Johansson ett program för konsten som sådan: ”individualismen och kapitalismen måste bekämpas. Om man inte anser det, varför ägnar man sig då åt konst?”

Det säger förstås en hel del om kulturklimatet att det är en självklar slutsats för en kulturartikel i Sveriges största dagstidning.

Samtidigt har Johansson en poäng här han kritiserar filmens jag-fixering. Den kan verkligen vara olidlig.

”Som om det inte funnes någon annan grammatisk form än första person singularis – ”Jag” – och något annat ämne än ”mig Själv”. […] Ett av problemen med den narcissismen är att de objektiva omständigheterna – allt som finns mellan och utöver de enskilda jagen – lämnas därhän, okommenterat, osynligt.”

Problemet är bara att vänstern i stor utsträckning har sig själv att skylla att den materialistiska individualismen har blivit det rådande paradigmet.

Dels genom sitt evinnerliga fokus på materiella olikheter som om pengar var det enda som räknades här i världen. Inkomstskillnader ses till exempel alltid som ett problem, trots att de ofta är resultatet av olika livsval.

Och dels genom sitt motstånd mot de strukturer som skulle kunna stå för något annat. De flesta gemenskaper motarbetas antingen aktivt eller inhägnas av politik. Det civila samhället blir liktydigt med ett antal skattesubventionerade föreningar. Inte den rika väv av mänskliga nätverk och sammanhang som det skulle kunna vara. Gemenskaper som går utöver individen ses som problematiska. Det gäller familjen som på olika sätt ska regleras med familjepolitiken. Det gäller religiösa samfund vars trossatser inte passar in i det modernistiska paradigmet. Det gäller alla former av referenser till bildningsideal eller historiska sammanhang som ses som rester av ett unket ståndssamhälle. Det gäller förstås den företagsamhet vars värde – inte bara i ekonomiska termer – man vägrar se.

Man kan säkerligen hitta många fler exempel.

Allt är politik, brukar det heta. Det innebär samtidigt att vi reduceras till våra röster i val vart fjärde år och pinnar i den statistiska centralbyråns årsböcker. Där finns inte mycket utrymme till något ”mellan och utöver de enskilda jagen” där.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.

Lars Anders Johansson recenserar Återträffen här.