Egendomsägande demokrati


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

EGENDOMSÄGANDE DEMOKRATI
HöGERPARTIETs principprogram,
fastställt av riksstämman den 4
juni 1956, omfattar sexton punkter. Den sjunde punkten inleds
med följande mening: ~Högerpar?-
tiet vill arbeta för en egendomsägande demokrati, byggd på fri
företagsamhet och utbredd personlig äganderätt.~
Det är skada att högern inte lägger ner större ansträngningar på
att dra upp riktlinjerna för den
egendomsägande demokratin och
utarbeta planer för dess genomfö-
rande. Det är skada bl. a. av de
skälen att alldeles för många blir
benägna att anse talet om den
egendomsägande demokratin enbart som löst prat och att alldeles
för få inser hur revolutionerande
denna tanke i själva verket är.
Vi lever av allt att döma i en
epok med ett snabbt materiellt
framåtskridande. Samtidigt har vi
en jämfört med tidigare hög kapitalbildning. De invecklade sambanden mellan dessa två företeelser
skall här lämnas därhän. Det skall
endast konstateras en sak, nämligen att det frivilliga monetära sparandet ofta varit otillräckligt för
att finansiera den samtidigt pågå-
Av civilekonom CARL LEISSNER
ende realkapitalbildningen, varför
en viss inflation varit oundviklig.
Denna inflation får betraktas som
en speciell form av tvångssparande, då den framtvingat det utrymme för investeringsverksamheten, som eljest icke skulle förelegat. Det är möjligt att människorna i längden inte kommer att
finna sig i att framåtskridandet finansieras medelst inflation och frå-
gan blir då vilken sparform som
kommer att ersätta den.
Innan vi diskuterar möjliga
sparformer i ett genomindustrialiserat samhälle kan det vara skäl
att antydningsvis beröra sparformerna under de utvecklingsfaser
vi hittills genomgått sedan vi i mitten på artonhundratalet lämnade
den – om uttrycket tillåtes – prekapitalistiska tidsåldern. Bortsett
från en viss upplåning i utlandet
vid periodens början finansierades
kapitalbildningen fram till Wigforss huvudsakligen genom personligt sparande i de högre inkomstskikten. Wigforss, vars jämlikhetspatos förevigats på ett må-
hända föga smickrande och möjligtvis också föga rättvist sätt i den
allbekanta satsen om den med
146
jämnmod fördragna fattigdomen,
genomförde under loppet av femton år så radikala ändringar av inkomstbeskattilingen att de större
inkomsttagarnas personliga inkomster fick betydligt mindre betydelse än tidigare för kapitalbildningen. Men samtidigt som han
ledde bort gamla tillflöden, som tidigare haft största betydelse för
kapitalförsörjningen inom näringslivet och samhället, öppnade han
nya källor vars kapacitet ej stod
de gamlas efter. Jämsides med omläggningen av beskattningen av
fysiska personer ändrades också
företagsbeskattningen. De företag
som drevs i aktiebolagsform fick
under vissa förutsättningar rätt till
fri avskrivning på andra anläggningstillgångar än fastigheter samt
till fri varulagervärdering.
Här skall inte göras något försök att värdera Wigforss’ insatser
på företagsbeskattningens område.
Uppenbarligen torde företagen erhållit fullgod ersättning för den
minskning av kapitaltillförseln
som orsakades av den skärpta beskattningen av fysiska personer.
En fråga som har sitt givna intresse men här måste lämnas obesvarad är huruvida Wigforss’ omläggning av företagsbeskattningen
utgjorde ett avsiktligt led i en ursprunglig plan för socialismens
stegvisa genomförande eller om
den bör betraktas som en provisorisk lösning av problemet att under en övergångstid trygga kapitalförsörjningen. En annan fråga,
som också har sitt givna intresse
och också måste lämnas obesvarad,
är hur läget skulle gestaltat sig i
dag – politiskt och i andra avseenden – om en större förståelse
mellan socialdemokratin och nä-
ringslivet medfört att skärpningen
av företagsbeskattningen under senare år icke blivit så långtgående.
Vad som nu är av intresse är
frågan hur vi i fortsättningen skall
få till stånd så stort sparande att
den önskvärda kapitalbildningen
äger rum utan inflationsrisk. Innan denna fråga besvaras bör det
måhända ges ett godtagbart skäl
till att det inte är troligt att lösningen helt enkelt består i en återgång till tidigare gällande regler
för företagsbeskattningen. Skälet
är följande. Vilken eller vilka sparandeformer vi kommer att bli begåvade med i fortsättningen är en
sak som bestäms av den politiska
utvecklingen. Antingen kommer
socialdemokratin att hålla sig kvar
vid makten och få möjlighet att
ordna kapitalförsörjningen enligt
sin uppfattning som säkerligen
inte syftar till någon återgång till
tidigare regler för företagsbeskattningen. Eller också kommer de
borgerliga partierna att träda till
och då blir det näppeligen heller
någon återgång till Wigforss’
rundhänta avskrivnings- och lagervärderingsregler av det enkla
skälet att i så fall blir det för dessa
partier en politisk nödvändighet
att först och främst sänka de personliga skatterna och förbättra
småföretagarnas och de fria yrkesutövarnas möjligheter till resultatutjämning. Som framgår av det
följande innebär detta emellertid
inte en försämring av näringslivets
kapitalförsörjning utan endast att
företagen hänvisas att täcka sitt
medelsbehov på kapitalmarknaden
i stället för genom självfinansiering. Det innebär däremot att man
måste söka andra utvägar för att
hindra att investeringsverksamheten leder till en inflationistisk prisutveckling.
När det gäller att åstadkomma
ett så stort sparande att den för
det materiella framåtskridandet erforderliga investeringsverksamheten kan försiggå utan inflationistiska följdverkningar, förefaller
det som det i nuvarande läge vore
i princip två vägar som erbjuder
sig, vilka här kan kallas statskapitalismens och folkkapitalismens.
statskapitalismens väg innebär att
sparandet är kollektivt och obligatoriskt. Genom beslut av centrala
instanser fastställs hur stort sparandet skall vara, hur det skall
åstadkommas och vilka ändamål
det skall tjäna. Fo1kkapitalismens
eller den egendomsägande demokratins innebär att var och en
själv bestämmer hur mycket han
vill spara och var besparingarna
skall placeras. Det finns en mycket viktig likhet mellan stats- och
folkkapitalismen. Vid given kapitalbildning kommer praktiskt taget samma människor att åstadkomma praktiskt taget samma
147
sparande. Det finns emellertid
också mycket betydelsefulla skillnader, t. ex. att statskapitalismen
innebär att den enskilde avhänds
dispositionsrätten över de sparade medlen och att sparmedlens
användning regleras av staten, medan folkkapitalismen innebär att
spararen bibehåller den fulla förfoganderätten över det kapital han
hopbragt, varav bl. a. följer att
han kan lämna det i arv till sina
efterlevande, och att sparmedlens
fördelning på investeringsobjekt
sker på en marknad för investerbara medel och icke regleras av
centrala myndigheter.
Det finns ingen anledning att i
denna artikel ingå på tänkbara
tillvägagångssätt när det gäller att
full utsträckning genomföra
statskapitalismen. Det enda som
möjligen behöver konstateras är
att såvida de politiska förutsättningarna är för handen kommer
man säkerligen att bemästra de
tekniska problemen. En utbyggnad
av statskapitalismen behöver inte
innebära att mindre resurser ställs
till förfogande för utbyggnaden av
produktionsapparaten. Den innebär endast att medelsanskaffning
och medelsfördelning regleras av
centrala beslut och icke av en
marknadsmekanism.
Det finns däremot all anledning
att syssla med frågan hur det vid
ett eventuellt politiskt regimskifte
skall lyckas för de borgerliga partierna att ge skattesänkningen en
sådan utformning att regimskiftet
148
kommer att präglas inte bara av
lättande skattetryck utan också av
upphörande inflationstryck. Otvivelaktigt bör en generell sänkning
av de personliga skatterna leda till
en ej föraktlig ökning av det personliga sparandet men det torde ej
få uteslutas att det kan bli nödvändigt med kompletterande sparfrämjande åtgärder. Utformningen
av dessa kommer väsentligen att
bestämmas av inställningen till
frågan vilken ekonomisk organisation som bör eftersträvas i dagens och morgondagens samhälle.
Vill man ha till stånd en spridning
av ägandet, innebärande att det
materiella framåtskridandet kommer alla till del också i den formen
att alla blir personliga ägare till en
undan för undan växande förmö-
genhet, så får de sparfrämjande
åtgärderna utformas med tanke
härpå. Det är uppenbart att de i
huvudsak måste få sitt uttryck i
en reformering av olika beskattningsformer, främst inkomst- och
förmögenhetsbeskattningen. Det är
vidare uppenbart att utformningen
av dessa åtgärder måste föregås av
ett ingående och allsidigt utredningsarbete. När här ändock göres
ett försök att skissera vilka ändringar i beskattningen som kan
tänkas erforderliga för det angivna
syftet får det främst uppfattas som
ett inlägg i den hittills icke särskilt livliga debatten om den egendomsägande demokratin.
Den egendomsägande demokratin måste syfta till en demokratisering av kapitalet, innebärande
att allt bredare befolkningslager
delar uppgiften att trygga kapitalförsörjningen i samhället och delar
den ersättning härför som kapitalinkomsterna utgör. Det gäller att
hos alla inkomsttagare grundlägga
vanan att regelbundet sätta av en
del av inkomsten för att skapa en
inkomstkälla som fortsätter att
lämna avkastning även efter utträ-
det ur arbetslivet och som vid ägarens frånfälle kan övertagas av de
efterlevande. Ett av de verksammaste instrumenten när det gäller
att påverka folks konsumtionsoch utgiftsvanor är ovedersägligen
beskattningssystemet och det är då
naturligt att söka åstadkomma den
önskade ändringen av sparbenä-
genheten genom lämpligt tillpassade skattereformer. Av allt att
döma har man rätt att räkna med
att människornas sparvilja ökar
avsevärt när det vid inkomsttaxeringen finns möjlighet att från den
beskattningsbara inkomsten undantaga sparade belopp och att intresset att vidmakthålla sparkapitalet blir större ju lindrigare kapitalinkomsten beskattas.
Redan nu är det vid inkomsttaxeringen medgivet att från inkomst av kapital göra ett extra avdrag, som för ensamstående uppgår till 300 och för äkta makar till
600 kronor. Detta för ett par år sedan införda avdrag skulle kunna
betraktas som en blygsam men
principiellt viktig inledning till en
omläggning av skattesystemet en- –
ligt folkkapitalistiska riktlinjer.
Det ligger nära till hands att tänka
sig att man för att uppamma tillväxten av det personliga sparandet undan för undan höjer detta
avdrag. Det måste emellertid också
vara angeläget att man så mycket
som möjligt underlättar för dem
som ännu inte hunnit skaffa sig
ett så stort sparkapital, att de kan
utnyttja hela avdraget, att så att
säga hinna ifatt de övriga. Det redan existerande avdraget från kapitalinkomst bör därför kompletteras med möjligheter till skattefritt sparande i de fall den skattskyldige ej besitter ett så stort
sparkapital att han till fullo kan
utnyttja det nuvarande kapitalinkomstavdraget. Villkoren för skattefritt sparande bör vara så liberala som möjligt. Bl. a. bör det fö-
religga största möjliga valfrihet
ifråga om sparmedlens placering.
Att ordna detta på ett ur skattetekniska och samhällsekonomiska
synpunkter tillfredsställande sätt
erbjuder säkerligen vissa problem,
men det bör vara uppenbart att om
man på allvar eftersträvar att genomföra den egendomsägande demokratin så låter man sig inte hejdas av tekniska svårigheter.
Det bör understrykas att åtgärder för att bredda och stimulera
det personliga sparandet icke i
första hand kan motiveras med
nödvändigheten att trygga finansieringen av den för det materiella
framåtskridandet erforderliga realkapitalbildningen. Det är tvärtom
149
mycket som tyder på att denna
inte i större grad påverkas av penningvärdets utveckling så länge
inte inflationen får sådan styrka
att den leder till samhällsupplösning och ekonomiskt sammanbrott.
De sparfrämjande åtgärderna kan
heller inte motiveras av att de är
nödvändiga för att penningvärdet
skall bevaras. Är det endast ett fast
penningvärde man eftersträvar
torde målet lika väl kunna nås
på andra vägar. För de sparfrämjande åtgärderna kan det inte åberopas mer än ett skäl men det
bör vara avgörande, nämligen önskemålet att stärka och utbreda
personligt sparande och personligt ägande. För dem som är
fångna i kollektivistiska tänkesätt
måste därför reformer av här antytt slag framstå som en styggelse.
Ett genomförande av den egendomsägande demokratin måste
ändra förutsättningarna för de i
bolags- och föreningsform drivna
företagen. Eftersträvar man en
ekonomi där sparandet så långt
möjligt är personligt så kommer
man inte att ha behov av något
företagssparande om man därmed
avser skillnaden mellan ett företags hela vinst och den del som utdelas. I så fall blir det inte möjligt
att expandera företagen med hjälp
av vinstnerplöjning utan i den
mån anläggningstillgångarna ökas
får detta finansieras genom nyemission ochfeller upplåning. Härav följer bl. a. att vinstberäkningsreglerna bör vara så utformade att
150
den redovisade vinsten så nära
som möjligt sammanfaller med
den faktiska och att det alltså inte
kommer att finnas möjlighet till
fri avskrivning eller fri lagervärdering. Å andra sidan bör en ändring
av skatteregler aldrig leda till att
företagen beskattas för högre vinst
än den som uppkommit under
året. Dubbelbeskattningen av rö-
relsevinsten i aktiebolag med flera
företagsformer bör avskaffas och
utdelad vinst bör ej beskattas hos
företaget utan endast hos den som
uppbär utdelningen.
Vad som gör den egendomsägande demokratin till det ekonomiska systemet för vanliga människor är framför allt det förhållandet att utvecklingen främst blir ett
resultat av hur de enskilda människorna bestämmer sig för att disponera sina inkomster och icke av
hur statsmakterna beslutar att de
skall disponera dem eller hur
marknadsundersökare och andra
prognosmakare bedömer att de vill
disponera dem. Detta system innebär att »den lille mannen» behåller så mycket som möjligt av den
ekonomiska makten i egna händer
och överlåter så litet som möjligt
på politiker eller företagsledare,
främst av det skälet att det ändå
alltid blir han som får betala.
Huruvida det blir de kollektiva
eller de personliga förmögenheterna som främst kommer att tillväxa genom den pågående kapitalbildningen och om det i senare fallet uppkommer en koncentration
eller en spridning av ägandet äri
framför allt, kanske uteslutande,!
en samhällsorganisatorisk fråga..
För att fä en föreställning om
tänkbara förmögenhetsförhällan-•
den efter ett par decennier kan vi·
göra det antagandet att nettokapitalbildningen, dvs. värdet av lö-
pande kapitalanskaffning minus
löpande kapitalförslitning, f. n.
uppgår till något sådant som fem
miljarder om året. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar
uppgick de privata inhemska
bruttoinvesteringarna år 1958 till
10,7 miljarder och de offentliga till
7,8 eller sammanlagt 18,5 miljarder; någon uppgift om kapitalförslitningen lämnas däremot icke.
Vi kan vidare anta att realkapitalbildningen i fasta priser ökar med
åtminstone fem procent om året;
mellan 1951 och 1958 ökade
bruttoinvesteringarna i löpande
priser från 10,5 till 18,5 miljarder.
Under förutsättning att realkapitalbildningen finansieras medelst
ett någorlunda jämt fördelat personligt sparande, innebär detta att
familjer i fyrtiofem- till femtioårsåldern om tjugu till tjugufem
år vanligen bör ha en förmögenhet
på fyrtio- till femtiotusen kronor.
Om trettiofem till fyrtio är skulle
det höra till ovanligheten att träffa
på familjer i sextioårsåldern med
mindre förmögenheter än hundratusen.
Den egendomsägande demokratin eller folkkapitalismen utgör ett
av de tänkbara ekonomiska systemen i ett färdigutvecklat samhälle.
Dess ledande tanke torde framför
allt vara att förhindra den oerhörda maktkoncentration som
svårligen kan undvikas vid mer
centralistiska system. Den egendomsägande demokratin är vidare
inte bara en metod att lösa kapitalförsörjnings- och kapitalförvaltningsproblemet, den tillgodoser
också kravet på ekonomisk demokrati genom att varje medborgare
självständigt förvaltar sin del av
landets samlade förmögenhet, nä-
got som i sin tur leder till att
klassgränserna utsuddas. Vid detta
system kommer den fortgående
standardhöjningen att till betydande del tas ut i form av en förmögenhetsökning; man kan säga
att den egendomsägande demokratin inte bara väcker kravet på allas
151
rätt till förmögenhet utan också
anvisar hur kravet skall tillgodoses. Med stigande förmögenhet
kommer människorna att fä större
ekonomisk handlingsfrihet, större
trygghet och större oberoende.
För att den egendomsägande demokratin skall förverkligas fordras icke minst att man på högerhåll lägger ner ett intensivt arbete
på att utveckla och fördjupa dessa
ideer. Vidare bpr man så snart som
möjligt utarbeta konkreta förslag
till alla de praktiska åtgärder som
erfordras för att samhället skall
börja omvandlas enligt de uppdragna riktlinjerna. Samtidigt
måste man, genom att övertyga
tillräckligt mänga om ideernas
bärkraft, skapa de politiska förutsättningarna för deras förverkligande.