Edward Hamilton: Ebba Busch medskyldig till fantasin om en mittenregering

Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist sonderingsuppdrag har dömts ut på förhand. Drömmen om en mittenregering går snart mot sitt slut. Centern får berättigad kritik för sitt agerande. Men vad som det talas mindre är hur Kristdemokraternas Ebba Busch gav legitimitet till Centerpartiets fantasifoster i valrörelsen. Varför gjorde hon det?

Regeringsbildningen tuffar genom hösten 2026 med snigelfart. Vänsterpartiernas röda linjer blir allt mer mörkröda och just nu finns ingenting som talar för en snabb lösning. Inom kort väntas en övergångsbudget nå riksdagens finansutskott. Först då kommer de verkliga sakfrågor som står på spel att komma upp till ytan, något jag skrev om i förra veckans publikation.

Inom kort ska Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist att avsluta sitt sonderingsuppdrag. Såväl talmannen, liksom partier till höger och vänster, blev till slut trötta på Centerns egenproducerade dröm om en mittenregering. Den har skiftat något i karaktär och definitioner de senaste åren. Under januariavtalet materialiserades den, men höll inte en hel mandatperiod.

Numera talar Centerns partisekreterare Hannes Hervieu i termer av en ren S-ledd regering som ”mitten”. Den ska sedan understödjas av L, Mp, C och KD. Alla som följt debatten det senaste året inser att det är orealistiskt: Liberalerna förkastade idén om en pånyttfödelse av januariavtalet redan tio timmar efter Centerledaren fick sonderingsuppdraget.

Det som förvånat det senaste halvåret är Kristdemokraternas otydlighet. Ingen missade Ebba Buschs flörtar med Magdalena Andersson (S) under valåret. Visst, den förklarades som isolerad kring samarbete i enskilda sakfrågor som exempelvis energi- och försvarspolitik.

Men signalerna kompletterades med till synes noggrant utvalda fotografier med Busch och Andersson, ackompanjerat med ett politiskt tjatter från de politiska kommentatorerna som fick stå mer eller mindre oemotsagt av Ebba Busch (KD).

I takt med att opinionssiffrorna cementerades med en tydlig rödgrön ledning under de sista månaderna inför valet den 13 september 2026, förstärkes caset än mer. I slutet av valrörelsen var narrativet om att KD skulle ingå i en S-ledd regering väl etablerat på gator och torg.

Till slut brann topplocket på Jimmie Åkesson (SD). Busch fick åka ner till Sölvesborg och (halvt) intyga att allting var ett missförstånd en vecka före valet.

Mitt intryck är att det var först de sista dagarna, när opinionen tycktes vända, som Busch återigen parkerade sig definitivt i Tidölaget.

Varför agerade Busch som hon gjorde? Nyligen publicerades Torbjörn Nilssons och Maggie Strömbergs bok ”L’amour toujours – berättelsen om Tidö” (2026). Möjligen finns ett antal ledtrådar.

Det är tydligt att hon kände sig bränd på energisamtalen. Att hon till slut fick ihop en energiöverenskommelse med Socialdemokraterna som kombinerade kärnkraft och havsbaserad vindkraft, enligt hennes egen utsago, men att överenskommelsen aldrig vann legitimitet bland över Tidö-partier.

Ebba Busch, eller någon närstående, har valt att aktivt lägga ut texten till författarna: Allt från detaljerade samtal med Jan Björklund i Rom som triggar henne till en tuffare linje i energisamtalen, till hur sviken hon kände sig när hennes vilja inte gick igenom.

KD-ledaren signalerade utåt att hon inte vill bli tagen för given i ett samarbete. Det förklarar möjligen också hennes signaler om politiska alternativ till vänster. Dessutom finns det inom kristdemokratin en nygammal viljeinriktning att anamma en ekonomisk politik som bygger på mer investeringar i infrastruktur och välfärd. Allt detta skulle kunna borga för samarbete vänsterut.

Det finns mer cyniska slutsatser över hennes agerande. Ett rykte bland journalister var att Busch såg framför sig ett Tidö-nederlag och för egen vinnings skull kunde ingå i en S-ledd regering som utrikesminister. Den förklaringen är sannolikt elakartat spinn.

Berättelsen om Ebba Busch kampanjande i valrörelsen 2026 är underrapporterad. Här finns lärdomar för Kristdemokraterna framöver om vilka signaler ett parti väljer att sända ut.

Det är ingen hemlighet att Tidö-partiernas trumfkort om ett enat regeringsalternativ fick sig en rejäl törn när meta-debatterna om olika regeringsalternativ fick ta skruv. I debatterna i valrörelsen kunde Magdalena Andersson (S)  kontra sin egen oenighet med att högerlaget inte heller var sammansvetsat.

Kristdemokraterna ansåg själva att de hade rejält flyt i opinion och media, men landade till slut bara på sex procent i valresultatet. Samtidigt ökade såväl Moderaterna, som Liberalerna.

Men även för Moderaterna finns en lärdom: Att agera respektfullt gentemot sin viktigaste allierad i politiken. Det får inte finnas utrymme i framtiden att en KD-ledare känner sig tvungen att skicka signaler vänsterut som ett slags hämnd eller som ett subtilt hot om annan politisk partner.

Centern söker nu med ljus och lykta efter en mittenregering som inte finns. Partiet får berättigad kritik. Men fler partier har skäl att fråga hur i hela friden vi hamnade här.

Borgerliga partier får inte springa runt och legitimera ett S-lett ”mittenalternativ” i framtida valrörelser, på grund av upplevda besvikelser eller oförrätter. Den här aspekten måste in i eftervalsanalyserna.

Annars riskerar vi fler fantasifoster också i framtiden.

Edward Hamilton är styrelseledamot M Östermalm (Oscar Norra) och Public Affairs-konsult