Edie Tistelgren; Den lilla människans heder
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
UllERATUR
EDDIE TISTELGREN:
Den lilla människans heder
M
ina tidigare, mycket sporadiska
och flyktiga, läsningar av Maciej Zarembas artiklar har i politiskt avseende gett intryck av en svårbestämbar pragmatism, stundtals antydande en humanistisk vänsterådra, åt Kolakowski-hållet till. Minken i folkhemmet är
nu emellertid inte pragmatisk så det stör,
och om detta är socialism så giv oss socialismen. Kanske läste jag slarvigt förut,
eller kanske äi denna essäsamling, utgiven på Timbro som den ju är, filtrerad
från sådant som kan tänkas störa sådana
som jag. Jag bryr mig inte om vilket. Oavsett hur han föredrar att ideologiskt eti- .
kettera sig är den politik och livshållning
Zaremba står för åtminstone avsevärt att
föredra framför principerna bakom nå-
got av de svenska partier man de senaste .
decennierna försökt sälja oss under namnet av borgerliga.
Maciej Zaremba: Minken i folkhemmet.
Timbro 1992
Här finns en konsekvent och orubblig
omsorg om människans värdighet och
den lilla människans heder, ett engagemang för den personliga integriteten, det
individuella ansvarstagandet, för rättsstaten och ämbetsmannaansvaret. Zaremba
avslöjar deformeringen av ord som solidaritet, rättvisa och demokrati. Han demaskerar en hjärtlös välfärdsstat och
pekar på oroväckande, stundtals kusliga,
tendenser i det denna välfärdsstat vidhäftade samhället.
Men, och detta är välgörande, Zaremba fronderar också effektivt mot den
sorts liberala systemkritiker som ur sin
liberalitet tror sig tvingade att härleda
inte bara en dogmatiskt tolkad princip
om statlig värdeneutralitet, utan också att
upphöja toleransen – och tolerans mot
vilka dumheter som helst – till ett självtillräckligt egenvärde, vars primat utesluter liberalen från att ens i sina privata
omdömen i moraliska eller estetiska frå-
gor hävda existensen av annat än relativa
värden och preferenser. Han ger samtidigt en lektion i hur verkningsfull systemkritik bedrivs, förankrad i konkreta exempel som oavvisligt framhäver socialstatens praktiska och teoretiska dehumanisering. Mest effektivt utförs detta i
reportaget om åtalen mot två hemsamariter i Bollnäs, men också i reseskildringar
från Jönköping, Sunne och Porjus, och i
författarens betraktelser över bl a Uppsalafilosofin, makarna Myrdal och svenska etikettsböcker.
Svensk debatt uppvisar en akut brist
på civilisatoriskt patos, på stämmor som
förmår artikulera väsentliga synpunkter
på annat än inflation, räntenivåer, skattetryck. Att de ekonomiska realiteterna är
väsentliga och ofrånkomliga behöver inte
påpekas, men de får aldrig – och kan i
längden inte – stå okompletterade. Av
bland annat den anledningen, är detta en
av de väsentligaste böckerna i senare års
politiska utgivning. Om landets borgerliga partistrateger har någon självbevarelsedrift i kroppen, ser de till att läsa den.
EDDIE TISTELGREN:
Den lilla människans heder
M
ina tidigare, mycket sporadiska
och flyktiga, läsningar av Maciej Zarembas artiklar har i politiskt avseende gett intryck av en svårbestämbar pragmatism, stundtals antydande en humanistisk vänsterådra, åt Kolakowski-hållet till. Minken i folkhemmet är
nu emellertid inte pragmatisk så det stör,
och om detta är socialism så giv oss socialismen. Kanske läste jag slarvigt förut,
eller kanske äi denna essäsamling, utgiven på Timbro som den ju är, filtrerad
från sådant som kan tänkas störa sådana
som jag. Jag bryr mig inte om vilket. Oavsett hur han föredrar att ideologiskt eti- .
kettera sig är den politik och livshållning
Zaremba står för åtminstone avsevärt att
föredra framför principerna bakom nå-
got av de svenska partier man de senaste .
decennierna försökt sälja oss under namnet av borgerliga.
Maciej Zaremba: Minken i folkhemmet.
Timbro 1992
Här finns en konsekvent och orubblig
omsorg om människans värdighet och
den lilla människans heder, ett engagemang för den personliga integriteten, det
individuella ansvarstagandet, för rättsstaten och ämbetsmannaansvaret. Zaremba
avslöjar deformeringen av ord som solidaritet, rättvisa och demokrati. Han demaskerar en hjärtlös välfärdsstat och
pekar på oroväckande, stundtals kusliga,
tendenser i det denna välfärdsstat vidhäftade samhället.
Men, och detta är välgörande, Zaremba fronderar också effektivt mot den
sorts liberala systemkritiker som ur sin
liberalitet tror sig tvingade att härleda
inte bara en dogmatiskt tolkad princip
om statlig värdeneutralitet, utan också att
upphöja toleransen – och tolerans mot
vilka dumheter som helst – till ett självtillräckligt egenvärde, vars primat utesluter liberalen från att ens i sina privata
omdömen i moraliska eller estetiska frå-
gor hävda existensen av annat än relativa
värden och preferenser. Han ger samtidigt en lektion i hur verkningsfull systemkritik bedrivs, förankrad i konkreta exempel som oavvisligt framhäver socialstatens praktiska och teoretiska dehumanisering. Mest effektivt utförs detta i
reportaget om åtalen mot två hemsamariter i Bollnäs, men också i reseskildringar
från Jönköping, Sunne och Porjus, och i
författarens betraktelser över bl a Uppsalafilosofin, makarna Myrdal och svenska etikettsböcker.
Svensk debatt uppvisar en akut brist
på civilisatoriskt patos, på stämmor som
förmår artikulera väsentliga synpunkter
på annat än inflation, räntenivåer, skattetryck. Att de ekonomiska realiteterna är
väsentliga och ofrånkomliga behöver inte
påpekas, men de får aldrig – och kan i
längden inte – stå okompletterade. Av
bland annat den anledningen, är detta en
av de väsentligaste böckerna i senare års
politiska utgivning. Om landets borgerliga partistrateger har någon självbevarelsedrift i kroppen, ser de till att läsa den.