Dottie

En av seklets vassaste tungor föddes som en Rothschild men inte en av ”de”, gifte sig Parker, var en av de grundande medlemmarna för ’the Vicious Circle’ och kretsen ur vilken The New Yorker föddes, och svartmålades under femtitalets kommunistskräck – Sten Niklasson tecknar Dorthy Parkers fascinerande livsöde.

Hon föddes 1893 i en familj med namnet Rothschild men tillhörde inte den rika bankirsläkten som hon kallade ”those”, till skillnad från ”these” Rothschilds. Tjugotre år gammal gifte hon sig med Eddie Parker och skulle så småningom bli världskänd som Dorothy Parker, eller helt enkelt ”Dottie” bland sina närmaste vänner.

Dorothy var intelligent, sofistikerad och vacker. Men det var inte framför allt för sin urbant eleganta uppenbarelse hon skulle bli känd, utan för sina träffande kommentarer och giftiga skämt. Under flera årtionden gjorde hennes vassa humor och bitande recensioner henne till den mest citerade satirikern i USA.

Ingenting var heligt eller tabubelagt för Dorothy Parker. Under hennes ungdomstid som journalist och kritiker på Vanity Fair tillsammans med kollegorna Robert Benchley och Robert Sherwood, båda med tidigare erfarenheter från Harvarduniversitetets tidskrift Lampoon, utvecklades redaktionen till ett kreativt kraftcentrum, där beska kvickheter om allt och alla flög genom luften utan hänsyn till vare sig konvenans eller smak. Det udda och galna hade upphöjts till normalitet, allt för att förjaga rädslan för det banala.

Den cyniska tonen i skämten gjorde inte sällan de verbala konstnumren svårsmälta. När Dorothy fick veta att den tillbakadragne presidenten Coolidge avlidit, fällde hon kommentaren: ”Hur märkte man det?” Dorothy brukade förklara att hon själv önskade sig en stor, vit gravsten, ”bara för att ha något att leva för”. Roligt, javisst, men lite skruvat med ett nutida uttryck.
Strax före jul 1919 fick både Benchley och Dorothy sparken från Vanity Fair. Sherwood sade i lojalitet med sina två vänner upp sig, trots att han var småbarnsförälder och skuldtyngd. De tre installerade sig som frilansar i ett litet, kyffigt kontor vid Times Square på Manhattan i New York.

Till det närbelägna Algonquin Hotel på 44e gatan, där de tre vännerna brukade äta lunch eller ta en drink i lobbyn, drogs också andra likasinnade. Efterhand bildades en löst sammanhållen grupp av talangfulla personligheter, vilkas ironiska kommentarer och obscena kvickheter, gav upphov till namnet The Vicious Circle. Till slut tilldrog sig gruppen så stor uppmärksamhet att folk samlades på hotellet för att i periferin försöka uppfatta elakheterna och identifiera deltagarna. Det runda bordet på Algonquin förändrade gradvis karaktär från en intern gemenskap till ett slags återkommande uppträdande för publik. Inte deltagarna emot, eftersom acceptans i cirkelns innersta krets hade blivit ett effektivt sätt att bli känd.

Bland de intellektuella på Algonquin som efterhand skulle göra sig stora namn som författare, konstnärer och scenartister fanns det omaka paret Scott och Zelda Fitzgerald, humoristen James Thurber, satirikern Donald Ogden Stewart och komikern Harpo Marx. Men The Vicious Circle avkastade också undergrupper. En av dem samlades hos Dorothys granne och väninna, konstnärinnan Neysa McMein, som varje eftermiddag hade öppet hus i sin ateljé. Där spelade Irving Berlin och George Gershwin dubbelhändigt på pianot. Där fanns Charles Chaplin, Jascha Heifetz, Ethel Barrymore och Paul Robeson. Det förbud mot tillverkning och konsumtion av sprit, som 1920 införts i USA, och som skulle vara i hela tretton år, skapade inga problem i Neysas umgängeskrets. Hon hade installerat en effektiv hembränningsapparat på toaletten.

Den billiga hemgjorda spriten gjorde att många dövade sin ångest med alkohol. Det gällde också Dorothy, vars man Eddie lämnat henne, men snabbt ersatts av en älskare. När också den relationen tynat bort efter några månader, visade det sig att Dorothy blivit gravid. Detta och andra bekymmer vid samma tidpunkt utlöste en djup depression hos henne. En kväll i januari 1920 hittades hon av budet som kom med mat från en restaurang i kvarteret. Hon hade försökt ta sitt liv med en rakkniv som Eddie glömt kvar. Svårt blödande räddades hon efter iltransport till sjukhuset men skulle efter ett par år göra ytterligare ett misslyckat självmordsförsök. En av hennes bekymrade vänner konstaterade att Dorothy tycktes sakna förmågan att njuta av livet, och att hennes känsloliv helt enkelt inte medgav henne att vara nöjd med någonting. I diktsamlingen Enough rope kommenterar hon självmord så här:

Razors pain you
Rivers are damp
Acids stain you
And drugs cause cramp.
Guns aren´t lawful,
Nooses give,
Gas smells awful.
You might as well live.

Hennes graviditet slutade i abort. Till och med denna blev föremål för hennes mörka humor: How like me to put all my eggs in one bastard.

Dorothys alkoholberoende ökade alltmera. I en dikt skriver hon:

I wish I could drink like a lady,
I can take one or two at the most
Three, and I am under the table
Four, and I am under the host.

Några år senare gjorde hon på eget initiativ ett försök att bli av med sitt missbruk på en avgiftningsklinik. Det misslyckades och upprepades aldrig.

1924 hade en av de mera obemärkta deltagarna i Algonquins runda bord, Harold Ross, samlat ihop tillräckligt med pengar för att starta den tidskrift han länge drömt om. The New Yorker, som fick sina lokaler alldeles intill Algonquin, blev snabbt en framgång. Annonsörer och läsare strömmade till, och publikationens stil och ton präglades av medlemmarna i The Vicious Circle. Dorothy blev under många år en av de mest uppskattade skribenterna, framför allt i sin kolumn Constant Reader. Där blandades hennes beska humor med mörk realism, och hoppfullhet med brustna illusioner. Bakom de sardoniska vändningarna anades oftast en sorgsen romantiker, särskilt i hennes kommentarer om kärleken och den moderna tidens ytlighet. Hon tvekade aldrig att gissla de besuttna, oftast manliga, makthavarna, vilka beskrevs som knarriga, anspråksfulla och fulla av självbedrägeri. Men själv förblev hon osäker:

Four be the things I´d be better without
Love, curiosity, freckles and doubt.

Skarpast var Dorothy i sina bok-, film-, och teaterrecensioner. Läsarna älskade hennes klarsynta, insiktsfulla och ibland dräpande sågningar av pretentiösa producenter och mediokra skådespelare. Om en känd skådespelerskas insatser skrev hon: ”Publiken får avnjuta Katherine Hepburns hela känsloregister från A till B”.

Det som framför allt dämpade Dorothys neurotiska tristess var upptäckten av det ljuva livet i Europa. Där fanns inte bara ett rikt kulturellt arv. Där hade under 1900-talets första decennier fötts nya kreativa idéer som utmanade gängse ideal inom alla konstarter. Och där kunde man dessutom umgås och dricka utan att bryta mot lagen.

Dorothy hade blivit bekant med Ernest Hemingway som introducerade henne i sin vänkrets i Paris. Men kollisionen mellan de bådas högst olika temperament ledde oundvikligen till problem. Hemingway skrev nedsättande rasistiska kommentarer om Dorothy, och hävdade bland mycket annat att hon var feg och blödig, eftersom hon inte gillade tjurfäktning. Hon hatade i själva verket det ritualiserade dödande av tjurar som Hemingway uppskattade, och denne förstod aldrig att Dorothy kände närmare samhörighet med djur än med de flesta människor. Under större delen av hennes liv skulle hennes hundar bli hennes intimaste sällskap. Hon gav dem egendomliga men kärleksfulla namn som Rags, Robinson och Cliché.

Dorothys relation med Hemingway förblev problematisk, och hon kallade honom ofta för Hemingstein för att markera distans till den arrogante och antijudiske författaren.

1927 hade Dorothy publicerat sin första diktsamling. Läsarna, såväl som kritikerna, blev mystifierade över både innehåll och form. Men blotta namnet Dorothy Parker var säljande, och fyra år senare hade samlingen kommit ut i över tjugo upplagor, vilket inte tillhör det vanliga när det gäller poesi.

1928 kom den andra diktsamlingen med det märkliga namnet Sunset Gun. Också den fick ett positivt mottagande. När så det självbiografiskt präglade alstret Big Blonde samma år fick pris som årets bästa novell, fann sig journalisten och kritikern Dorothy Parker plötsligt ha blivit uppburen författare. Hon började till och med leka med tanken på en stor roman. Ryktet nådde det nystartade förlaget The Viking Press som omgående erbjöd henne ett kontrakt. Dorothy gav sig iväg till Frankrike, där hon trodde sig få ro att skriva, men det blev aldrig någon roman, möjligen beroende på att författarinnan skaffat sig en ny älskare. När förlaget pressade henne på manus, svarade hon i ett telegram: Have been fucking busy – and vice versa. Förlaget gav emellertid inte upp utan publicerade i stället ett antal av hennes noveller under den talande titeln Lament for the Living. Också den boken blev en stor framgång.

Om Dorothys konversation var snabb, vass och rolig, var hennes skrivande ofta präglat av stor noggrannhet och till och med möda. ”Jag kan inte skriva fem ord utan att ändra sju”, som hon själv uttryckte det. När man studerar hennes texter i detalj, inser man att hennes mästerskap låg i att få de djupt humoristiska inslagen att verka okonstlade och närmast lättvindiga. Men det handlade inte bara om litterär teknik. Att säga att Dorothy Parker skriver bra är lika enfaldigt som att säga att Benvenuto Cellini är en duktig hantverkare. Här ett exempel på hennes underfundiga, eleganta och till synes enkla verskonst:

Drink and dance and laugh and lie,
Love, the reeling midnight through,
For tomorrow we shall die.
(But, alas, we never do!)

Det ”glada tjugotalet” slutade med dunder och brak i den stora börskraschen 1929. Över en natt upplöstes förmögenheter i intet. Börsnoterade papper för nära 30 miljarder dollar blev värdelösa. Tidningarna fylldes med nyheter om självmord och andra tragedier bland dem som förlorat allt. Inom loppet av ett par år blev en tredjedel av New Yorks arbetsföra befolkning utan arbete. Soppkök sattes upp på Fifth Avenue, och köerna för att få tag i en limpa bröd var kilometerlånga. Dorothy svalt inte, men hon saknade förmågan att hantera pengar, och hennes skulder hade blivit besvärande höga.

Dorothy Parkers kärleksliv var lika kaotiskt som hennes ekonomi. Männen kom och gick. Många av dem kände säkert som Donald Ogden Stewart, som förklarade att det var omöjligt att inte bli kär i henne. Själv var hon väl medveten om vilken makt hon hade över sina älskare och utnyttjade den på ett närmast känslokallt sätt. I en av sina dikter säger hon: I loved them, until they loved me. I en annan konstaterar hon:

By the time you swear you´re his,
shivering and sighing,
and he vows his passion is
infinite, undying,
Lady, make a note of this,
One of you is lying.

När hon var fyrtio tyckte hon sig ha fått nog av män. Hon hade med sina egna ord ”packat ner sexlivet i en ask, märkt Vinterhatt 1916”. Då träffade hon skådespelaren och manusförfattaren Alan Campbell. Alan visade sig vara en omtänksam, praktisk och tolerant person, som med sina ständiga omsorger fick Dorothy att bli lugnare, tryggare och mindre benägen att bruka alkohol. Kanske berodde relationen på att Alan var bisexuell, en böjelse som Dorothy var väl medveten om. Paret gifte sig den 18 juni 1934 och fick strax därefter ett erbjudande att skriva manus åt Paramount i Hollywood. Dorothys arbete i drömfabriken blev framgångsrikt och resulterade i två Oscarsnomineringar för bästa manus.

Det var som filmarbetare som Dorothy började bli politiskt aktiv. Hon engagerade sig i bildandet av en fackförening för manusskribenter men framför allt i protestaktioner riktade mot det extrema judehat i Nazityskland som också indirekt drabbade Hollywood. Alla filmer med judiska upphovsmän eller skådespelare hade förbjudits av regeringen i Berlin. Filmer som skildrade uppror eller protester mot överheten likaså. Det senare ledde bl.a. till att flera europeiska länder förbjöd visning av Myteriet på Bounty som vunnit en Oscar 1936.

Efter det att parets arbetsgivare vägrat förlänga kontrakten, beslöt Dorothy och Alan att åter göra ett besök i Europa. På uppmaning av en kollega som var krigskorrespondent tillbringade de en dryg vecka i inbördeskrigets Spanien. Intrycken därifrån ledde efter hemkomsten till USA till en uppmärksammad novell som Dorothy gav namnet Soldiers of the Republic. Den kom att ingå i en samlingsvolym med den dubbeltydiga titeln Here lies.

Hennes politiska engagemang hade gjort henne till en misstänkt figur i mångas ögon. Förutom att elaka tungor gjorde gällande att det inte var äkta utan bara en ytlig gest för att vinna ytterligare uppmärksamhet, menade både filmbolag och tidskriftsredaktörer att hennes uppgift var att vara rolig, inte att skriva politiska pamfletter. Uppdragen sinade. Till slut förbarmade sig Hitchcock och bad henne komplettera manuset till filmen Saboteur.

I december 1941 bombade japanerna den amerikanska stillahavsflottan i Pearl Harbour. Med Dorothys stöd anmälde sig Alan som frivillig i det krig som USA nu dragits in i. Dorothy för sin del sökte till Women´s Army Corps men fick till sin förtrytelse avslag, eftersom hon ansågs för gammal (hon hade fyllt 48 år). Också hennes försök att tjäna sitt land som krigskorrespondent misslyckades. Hennes uttalade socialistiska sympatier hade märkt henne som olämplig.

Dorothy bidrog emellertid på annat sätt till den amerikanska krigsinsatsen. En antologi med hennes verk publicerades av Viking Press för distribution till amerikanska soldater utomlands. 1944 gavs den ut i USA under titeln The Portable Dorothy Parker och blev en i en serie om tre böcker som skulle komma att tryckas i otaliga upplagor. De andra två böckerna var Bibeln och valda verk av Shakespeare.

Strax efter krigsslutet fick Dorothy ett brev från Alan, i vilket han meddelade att han avsåg att gifta sig med en engelsk adelsdam med tre barn. Det blev visserligen inget av hans planer, men den skymf Dorothy upplevde gjorde ett fortsatt samliv omöjligt. Paret skilde sig i Las Vegas.

Efter en misslyckad kärleksaffär med en mycket yngre man tog Dorothy några år senare upp kontakten med Alan igen. Den misstrogna vänkretsen hade inga förväntningar på att paret skulle kunna återuppliva sin relation. Men vännerna hade fel. Dorothy var som nyförälskad, och Alan föreslog omgifte. Han ordnade som vanligt allt praktiskt runt bröllopet.

Det andra äktenskapet mellan Dorothy och Alan varade ett par år. Men de allt oftare förekommande grälen frätte sönder dem båda. Alan betalade med sin vanliga omtänksamhet hyran för ett helt år och lämnade henne sedan för gott, som han trodde. Dorothy, som förlorat det mesta av sina pengar på misslyckade teaterprojekt, flyttade till det lilla lägenhetshotellet Volney i New York, där hon fyllde sextio år och dystert tvingades konstatera att de flesta av hennes nära vänner dött bort.

Hon var ensam, besviken och svartlistad av många media som hukade under den häxjakt på kommunistsympatisörer som tagit fart efter krigsslutet på initiativ av senatorn McCarthy. 1947 hade tio välkända Hollywoodprofiler fängslats för att de vägrat ange kollegor som kommunister. Ett par år senare stämplades Dorothy Parker som kommunist av publikationen Red Channels. När FBI lät meddela att man sammanställt en akt om 1 000 sidor rörande Dorothys misstänkta kommunistsympatier, drog filmproducenter och chefredaktörer definitivt öronen åt sig.
1955 inkallades Dorothy till förhör av en kommitté i New York som ägnade sig åt att spåra oamerikansk verksamhet. Tillfrågad om hon någon gång planerat någon attack mot de statsbärande organen, svarade hon att hon inte ens kunde lära sin hund sitta, än mindre störta en regering.

1957 fick hon mot all förmodan ett uppdrag som litteraturkritiker i Esquire. Inte minst på grund av sin ständiga penningknipa, accepterade hon, och skrev under de följande fem åren hundratals uppskattade recensioner och litterära essäer.

1961 inträffade det osannolika. Dorothy flyttade för tredje gången ihop med Alan Campbell. Han hade fått uppdraget att skriva manus till en film med arbetsnamnet The Good Soup med Marilyn Monroe i huvudrollen, men villkoret var att han övertalade Dorothy Parker att bli medförfattare. Arrangemanget fungerade väl under några månader, men Marilyn Monroes självmord gjorde att filmen aldrig färdigställdes.

Efter det avbrutna filmprojektet föll Dorothy och Alan ner i modlöshetens mörker. De sökte arbetslöshetsunderstöd och tröstade sig med whisky och lugnande tabletter. Den 14 juni 1963 fann Dorothy sin partner död. Alan hade tagit en överdos. Också Dorothys hälsa hade länge varit dålig, och Alans död förvärrade snabbt hennes tillstånd. Hon magrade, ramlade ofta omkull och kunde till slut varken klä sig eller sköta sin hygien. Vännerna såg till att hon fick mat och vård, men slutet närmade sig obevekligt.

Den 7 juni 1967 dog Dorothy Parker i sin lilla lägenhet i Volney Hotel sjuttiofyra år gammal. I samband med bouppteckningen uppenbarades att hon testamenterat alla sina tillgångar, drygt 20 000 dollar, till Martin Luther King, en svart pastor och frihetskämpe som hon aldrig träffat.

Hennes aska förvarades i nästan två decennier i ett arkivskåp hos hennes advokat. 1988 övertogs urnan av National Association for the Advancement of Coloured People, som lät gravsätta den utanför sitt huvudkontor i Baltimore. Minnesstenen erinrar om hennes eget förslag till gravstensinskrift: Excuse my dust. Men många år tidigare hade hon i The New Yorker föreslagit en dödsruna över sig själv som ännu bättre överensstämmer med denna bitterljuva varelses personlighet:

Whereever she went, including here, it was against her better judgement.

Men det av Dorothy Parkers förslag som kanske allra bäst illustrerar hennes unika talang är:

Here lies the body of Dorothy Parker
Thank God!

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.