Print Friendly

Det totala kriget

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET TOTALA KRIGET
OCH FARORNA FÖR SVERIGE
Av kommendör HELGE STRÖMB/lCK, Stockholm
l »JAHRBUCH fiir Wehrpolitik und Wehrwissenschaften 1939»
behandlar den kände krigsvetenskapsmannen, viceamiralen och
Dr. h. c. Groos, problemet försvarspolitik och det totala krigets
strategi. Man finner icke endast av denna uppläggning utan även
av andra framställningar, behandlande samma ämne, att läran
om det totala kriget medfört en utvidgning nästan till oegentlighetens gräns av begreppet strategi-krigföringskonst. Det talas
och skrives om en försörjnings-, kommunikations- och finansstrategi, om krigs- och fredsstrategi, om en diplomatiens, propagandans och ideernas strategi, och man vill med allt detta blott
understryka, att uppfattningen om krigsproblemets universalitet
icke kan drivas nog långt. Den Clausewitz’ska satsen, att kriget
är en fortsättning med andra medel på politiken, ersättes av den
under nuvarande tidsepok icke förvånansvärda tesen, att freden
är en fortsättning med andra medel på kriget. Kampen emellan
nationerna på så skilda områden som världsåskådning, politik,
försörjning, finans och rustningsteknik fortgår ju oavbrutet under vår tids fred och leder ofta till sådana tillspetsningar, som
tydligt känneteckna kriget.
Hur omfattande krigsproblemet än må göras, får man dock icke
glömma att även om man rör sig med begreppen diplomatiskt,
finans-, försörjnings-, land-, sjö- och luftkrig såsom detaljbegrepp,
så är dessas samordnande mot det slutliga målet – påtvingandet
på motståndaren eller motståndarna av den handlandes vilja –
det väsentliga. Det engelska fälttjänstreglementet uttrycker detta
så, att varje folk kan komma i det läget, att det ensamt eller i
förbund med andra måste kunna använda förfogbara påtryckningsmedel. »Dessa medel omfatta diplomatien och det ekonomiska inflytande som i form av finansiella eller handelsinskränk- 232
Det totala kriget och farorna för Sverige
ningar kunna utövas till skada för motståndaren eller till fördel
för de förbundna. Slutligen återstår som sista medel inl;latsen av
krigsmakten till sjöss, till lands eller i luften. Krigsmakten är
sålunda blott ett av medlen för att föra kampen till ett lyckligt
slut.»
Avsikten är icke att här föra läsaren in i det totala krigets
storstrategiska spekulationer. Vi konstatera blott att såväl förberedelserna för som utkämpandet av ett kommande stormaktskrig omspänna frågor och beröra områden, som ligga långt på
sidan av de rent militära. Fredsstrategien omfattar icke blott
krigsinstrumentens iordningsställande och fullkomnande utan
även den utrikespolitiska aktivitet, som avser skapandet av bredast möjliga maktkonstellation samt av bästa möjliga krigsförsörjnings- och finansiella läge m. m. Båda de motstående stormaktsgrupperna bedriva sålunda före ett krig en verksamhet,
som berör alla inom det storpolitiska kraftfältet belägna stater,
med mål att trygga utgångsläget för det kommande kriget icke
blott med hänsyn till militära maktmedel utan även med hänsyn
till militär och civil försörjning. Har fredsstrategien före ett
krigsutbrott icke lyckats med ett önskat inlemmande av en stat,
eftertraktad ur militär eller ur försörjningssynpunkt, i endera
stormaktsgruppen, då måste förutses, att ett dylikt land, när kriget bryter ut och i varje fall under loppet av ett utdraget krig,
kommer att utsättas för en press med eller utan användande av
våld, vars styrka står i ett bestämt förhållande till landets maktresurser. Det totala kriget är icke enbart ur den synpunkten totalt, att det innebär en kamp ända in på hela folkens livsrötter
mellan tvenne antagonister eller maktkonstellationer, utan även
itr den synpunkten, att det så lätt kan bliva universellt. Detta är
en följd dels av de jättelika industriella produktioner, som äro
nödvändiga för ett modernt krigs förande, dels och framför allt
av den värdeförstörelse, som det moderna luftkriget måste beräknas medföra på hela försörjningslivets (livsmedel, bränsle, industri, kommunikationer m. m.) område hos de i kriget primärt
engagerade. Med stor visshet måste båda de krigförande grupperna under ett stormaktskrig eftersträva de länders nyttigheter,
vilka under fredsperiodens förberedelsekrig icke låtit sig indragas
i allians. Båda komma de att vilja utnyttja deras produkter, och
båda komma de att försöka förhindra den andre att njuta denna
fördel. Stormaktsgruppernas kamp om de fria staterna dikteras
233
18-39286. Svensk· Tidskrift 1939.
Helge Strömbäck
sålunda numera icke blott av militära krav utan även och kanske
främst av krigsförsörjningens krav.
Om vi, mot bakgrunden av de här i korthet framlagda synpunkterna på det totala krigets strategi, betrakta Sverige och dess
läge, stöta vi på en del spörsmål värda allmänt intresse.
Farorna i vårt läge kunna deduceras antingen ur rent militära
eller ur krigsförsörjningsförhållanden sådana dessa te sig ur
stormakternas synvinklar.
För Sveriges del kunna de faror, som härleda sig ur stormakternas rent militr:ira överväganden och härpå baserade planeringar, icke anses vara de dominerande. Sverige är intet genomtågsland som t. ex. Belgien var under världskriget eller någon
lika lätt erövrad brohuvudställning för kommande militära operationer såsom t. ex. Albanien. Sverige trängs icke med stormakter
på kontinenten som t. ex. Tjeckoslovakiet och är, i olikhet mot vad
detta land var, framför allt icke bundet i militärallians med
någon stormaktsgrupp. Veterligen ha vi varken medgivit eller
komma vi frivilligt att medgiva någon stormakt att utnyttja
svenskt område för krigsoperationer mot annan makt.
En militär uppgörelse föregås av en omfattande planering, där
initialoperationerna ur kraftekonomisk synpunkt måste uppläggas med hänsyn till de strategiskt nödvändiga företagen. Föreligger ingen av vårt läge eller av ingångna allianser dikterad
nödvändighet för den ena eller andra stormakten atf i sina militära kalkyler rycka in Sverige, så disponeras icke heller i den
primära militära operationsplaneringen några på andra håll alltid välbehövliga styrkor för ett anfallsföretag utan påtagligt mål.
Det är utvecklingen av läget efter ett börjat stormaktskrig, som.
för Sverige kan skapa de faror, vilka för länder med annat läge
äro aktuella redan vid krigsutbrottet eller dessförinnan. Om den
utvecklingen lönar sig icke att spekulera. Ju större militär kraft
och fasthet vi besitta, desto större utsikt ha vi då att behärska de
situationer och avvärja det hot, som då kan uppstå.
Otvivelaktigt är det på det andra området, försörjningsområdet
eller det handelspolitiska, som vi ha att söka de påtagligaste
farorna eller svårigheterna i vårt läge.
Den, som under det senaste årtiondet följt åsiktsyttringarna i
stormakternas militära facklitteratur, har icke kunnat undgå att
taga intryck av den ingående uppmärksamhet, som där ägnats
234
~·-~-~———
Det totala kriget och farorna för Sverige
åt frågorna om skyddet av och kriget mot folkets och krigsmaktens försörjning icke blott på livsmedelsområdet – mest aktuellt
i England – utan även på bränsle-, råvaru-, industri- m. fl. områden. Man vet av tusenårig erfarenhet, hur viktigt skyddet av
en opererande armes underhållstjänst är. Nu i det totala krigets
dagar inser man, att hela folkets underhållstjänst är lika viktig
som krigsmaktens. I stället för Clausewitz’ ide, att förintandet
av fiendens här måste vara krigsmålet, skjutes nu alltmer –
även på kontinenten – den anglosaxiska uppfattningen fram,
vilken såsom krigsmål eftersträvar förintandet av motståndarens
hela försörjning och därmed också av motståndarens krigsmakt.
Förr arbetade flottorna ensamma mot detta mål, nu kan arbetet
i oroväckande grad påskyndas av luftvapnen.
Stormakterna brottas med sina försörjningsproblem under ett
kommande krig lika intensivt som med de rent militära, och det
är att förmoda, att ängslan för försörjningens tillgodoseende icke
blott dikterar den fredsstrategiska verksamheten utan även i viss
utsträckning de militära offensivriktningarna. Det är ur handelspolitiska synpunkter och de härur härledda militära konsekvenserna för stormakterna, som farorna för Sverige i det nutida läget
närmast äro att söka. Vårt försvarsproblem är icke längre enbart
det gamla ensidiga: hur skola vi skydda oss mot en invasion~
Det nya problem, som vi komma att ställas inför, kan i stora
drag karakteriseras på följande sätt. Vårt land har råvaror och
industriprodukter, nödvändiga såväl under krig som fred för båda
de motstående stormaktsgrupperna. Blir det krig dem emellan,
ökas varubehovet för båda grupperna. Båda kunna komma att
vilja förmena oss rätten att exportera till den andra. Endera
gruppen kan vid ett eventuellt stoppande av utförseln från Sverige anse sin försörjning i vitala hänseenden så äventyrad, att
den hellre tillgriper tvångsmedel mot vårt land än finner sig i
handelsförbindelsernas brytande. Blir utvecklingen denna, glider
vårt land in i en speciell form av krigstillstånd, från vilket steget
till fullt krigsdeltagande icke är långt.
Utgå vi från att Sverige även på det handelspolitiska området
undviker att i stormakternas fredsstrategiska spel bli inmanövrerat i allians- eller beroendeställning gentemot endera stormaktsgruppen, så kan läget vid krigsutbrottet bli ettdera av följande:
l) Båda stormaktsgrupperna finna sig uti att Sverige handelspolitiskt sett står neutralt, d. v. s. att vi liksom under världs- 235
.•.·
Helge Strömbäck
kriget – ehuru med hårdare restriktioner – bedriva vår handel
åt båda hållen.
2) Den ena stormaktsgruppen kräver under hot om handelskrig
att Sverige avbryter handeln med den andra.
3) Vi utsättas för krig mot vår egen försörjning för att tvingas
frångå en tillämpad, restriktiv handelspolitik mot den ena parten.
Vi torde komma verkligheten närmast, om vi antaga, att de
diplomatiska aktionerna från stormakternas sida i Stockholm vid
eller före ett krigsutbrott komma att kretsa kring dessa problem
och icke kring några primärt militära, såsom basupplåtelse e. dyl.
Man ställer sig då osökt den frågan: har Sverige följt med i utvecklingen, så att vi äro beredda att omedelbart intaga en självständig ståndpunkt och handelspolitiskt sett kämpa för denna
ståndpunkt, eller komma vi kritik- och viljelöst att kasta oss i
armarna på den ena eller den andra stormaktsparten~
Vi ha en militär försvarsstab, som står till regeringens förfogande för de militära problemens belysande, men vi sakna,
trots tillvaron av Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, dess komplement, den ekonomiska försvarsstaben. En dylik
välorganiserad stab, under en handels- och utrikespolitiskt skolad
ledare, är nödvändig. Den har icke blott att utröna och väga vårt
lands plus (stormaktens beroende av oss) och minus (vårt lands
beroende av stormakten) i ett tänkt handelskrig med den ena så-
väl som den andra stormaktsgruppen, utan den skall klargöra så-
dana viktiga frågor som folkkraftens användning i försörjningslivet, produktionens fördelning mellan eget behov och export, den
nödvändiga importens tillbytande genom export av varor, som
äro nödvändiga för andra länder o. s. v. Först när vår statsledning står på fast grund i fråga om våra egna behov och våra
stormaktsmotståndares behov på försörjningslivets område, kunna
de handelspolitiska försvars- och anfallsmöjligheterna överblickas och det politiska spelet ur vår synpunkt föras med framgång. Att detta är viktigt behöver icke understrykas. Ge vi
upp spelet och falla till föga för den ena maktgruppens handelspretentioner, då måste militären tillkallas, ty då blir det alltid
någon form av krig.
Vi vilja ernå det läge, som ovan betecknats med 1), men detta
vinna vi icke utan en på ingående studier av totalproblemet »handeln under krig» fotad fasthet i uppträdandet. Visar denna undersökning, att vi icke kunna nå det uppställda målet, då måste
236
Det totala kriget och farorna för Sverige
de militära staberna klargöra, vilka maktresurser i olika situationer måste disponeras för att avvända eller möta lägena 2) och
3). Härvid är värt att observera att även om en invasion i Sverige icke är otänkbar såsom betvingelsemetod är den mindre sannolik vid eftersträvandet av ett handelspolitiskt mål, enär den
invecklar vederbörande makt i ett obegränsat frihetskrig från
svensk sida. Väljes denna betvingelsemetod, når fienden näppeligen målet för aggressionen, nämligen Sveriges utnyttjande som
försörjningskälla. Det sannolika är därför, att andra medel tillgripas för målets uppnående, medel som främst få sökas inom
sjö- och luftkrigföringens områden.
Pressas vi in i läget 3) ligger sålunda största vikt uppå att luftvärnet samt sjö- och flygstridskrafterna äro av sådan styrka, att
de i det längsta kunna fördröja vårt eget försörjningslivs strypning. Givetvis får detta dock icke tolkas så, som om en förstärkning av armens stridsberedskap icke vore önskvärd. Börjar nämligen det svenska försörjningslivet – fattat i en vidare bemärkelse än enbart livsmedelsförsörjning – att flämta, då pressas
icke blott det handelspolitiska målet för den fientliga aktionen
fram, utan då faller vårt land också lättare för en fientlig invasion, därest läget under tiden så utvecklats, att även rent militära fördelar stå att vinna på Sveriges bekostnad.
237
t@ d

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism