Det nordamerikanske inbördeskriget – till hundraårsminnet
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET NORDAMERIKANsKA INBÖRDEsKRIGET – TILL HUNDRAÅRSMINNET
AMERIKAs FöRENTA STATER har varit med om flera stora krig under
de senaste hundra åren, men det
krig som lever starkast i dikten,
sången och traditionen är ändå det
första – det inbördeskrig, som under åren 1861-1865 rasade mellan
nord- och sydstaterna. Det var ett
egendomligt krig. Barn av samma
nation, av samma tro och med
samma hedersbegrepp slogs mot
varandra. Officerare som hade gått
genom samma krigsskola i W est
Point möttes som fiender på slagfältet. Båda parter ansåg att de
hade rätten på sin sida, och så gör
deras arvtagare ännu i dag. Inget
krig har frambragt så många böcker, och år efter år fortsätter författare och forskare att diskutera,
försvara och kritisera varje händelse under detta dramatiska krig.
Just i dessa dagar inför hundraårsjubileet är nationens intresse
för detta broderkrig mera brinnande än någonsin.
Vad var det då som förmådde
tappra och hederliga män att gå ut
i krig mot landsmän och utan hat
förgöra varandra under fyra långa,
blodiga år? Under 1800-talets förra
Av fil. dr ALFABERG
hälft upplevde Förenta staterna en
industriell revolution, som söndrade nationen. sydstaterna blev
världens största producent av rå-
bomull, som med stor avans levererades till spinnerierna i Storbritannien. Eftersom sydstaterna inte
hade någon mera omfattande industri och önskade importera sina
manufakturvaror så billigt som
möjligt, var de anhängare av frihandelssystemet. I nordstaterna
fick industrialismen ett helt annat
förlopp. För att skydda de inhem- ,
ska fabriker, som raskt växte upp,
krävde nordstaternas företagare
skydd mot de billiga engelska varorna. sydstaterna motsatte sig bestämt kravet på höga tullar, men
eftersom nordstaterna var starkast, var det deras program som
segrade. sydstaterna sackade
ohjälpligt efter i den ekonomiska
utvecklingen och började vantrivas
i unionen med den starke brodern
i norr.
En annan motsättning skapade
arbetarfrågan. Bomullsplantagerna
drevs sedan gammalt av underkuvade och praktiskt taget oavlönade
negerslavar. Plantagerna hade ett
ständigt behov av arbetskraft, och
eftersom det vid denna tid var förbjudet att importera negrer från
Afrika, steg de inhemska negerslavarna i pris. De många europeiska
arbetare, som invandrade till Amerika under denna tid, trivdes inte i
negerslaveriets områden utan slog
sig huvudsakligen ner i nordstaterna. Medan nordstaterna mer
och mer blev ett sjudande konglomerat av Europa, bevarade sydstaterna sin gamla anglosaxiska karaktär.
Filmen och litteraturen brukar
gärna begagna slitna klicheer, när
de skildrar livet i det gamla Sö-
dern. Sysslolösa kavaljerer duellerar mot varandra eller uppvaktar
vackra flickor mot en bakgrund av
rosenträdgårdar och vita palats.
Livet i Södern var för det mesta
något helt annat. Bara en ringa del
av befolkningen hade råd att hålla
sig med slavar och vackra hus. De
flesta siavägarfamiljerna hade
bara en eller två slavar, och dessa
husslavar hade ofta ett drägligare
arbete än de vita arbetarna i nordstaterna. Viktigare ändå var att
endast en ringa minoritet av sydstaternas hela befolkning över huvud taget höll sig med slavar. Den
stora mängden av vita sydstatsbor
bestod av fattiga småbrukare, som
levde under hårdare och torftigare
villkor än sina kolleger i norr.
Det fanns ännu inte något rashat mellan vita och svarta i Sö-
dern. Det uppstod först sedan negrerna blivit fria och börjat kon- 13- 61164073 Svensk Tidskrift H. 3 1961
167
kurrera med de vita. Lynchningar
var lika vanliga före som efter inbördeskriget, men de gällde nästan
alltid vita. Negern med sitt saluvärde av tusen dollar eller mer på
slavmarknaden kunde gå säker
från kulor och rep – han var
mera värd än sin vite broder.
Den gamla aristokratien i Virginia, Sydcarolina och Georgia var
mycket liten men spelade politiskt
och kulturellt sett en ledande roll.
Hos dessa familjer fanns det en
gammaldags stolt och militaristisk
livsföring, som alla sydstatsbor
skattade högt. Under kriget skulle
huvudmännen för dessa släkter –
Lee, Stewart, Beauregard och
andra – bli de samlande namnen,
kring vilka de fattiga småbrukarna
skulle sluta upp lika tveklöst som
klanernas män en gång samlade
sig kring sin hövding i de skotska
högländerna. Det hör till saken, att
flera av sydstaternas främsta män,
bland dem generalen Robert Lee,
var motståndare till slavsystemet.
Gentlemannen var sydstatsbons
ideal, och högre än pengar satte
han vissa goda egenskaper, mod
och självbehärskning. Att utan
sinnesrörelse sätta allt han ägde
på ett kort och förlora – det var
att visa gentlemannasinne. Men
sydstatsbon – denne romantiker
och livsdyrkare – hade svårt att
leva efter gentlemannens ideal.
Han var en ytterligheternas man,
som ofta gick till våldsamma överdrifter. Hans lidelse var lika stark
som hans puritanska religion var
168
hård och ofördragsam, och Linje
Lusta slutade för det mesta på
syndapallen i bönhuset. Han var
likadan i krig – en odisciplinerad
individualist, som alltid hade svårt
med rättningen i ledet, men samtidigt en dödsföraktande, passionerad krigare.
Kriget gällde ytterst sett om den
amerikanska unionen skulle vara
starkare än de enskilda staterna.
Medan motsättningarna djupnade
mellan de båda gamla makterna,
började områdena i Västern att
fyllas ut av invandrare. Nordstaterna och sydstaterna kämpade om
inflytandet i det nya landet. Det
var nu i den växande maktkampen
som slavfrågan blev en politisk
fråga av första ordningen. Tongivande kretsar nordstaterna
krävde ett omedelbart och fullständigt utrotande av slaveriet. För
sydstatsmännen stod det klart att
de i längden inte kunde stå kvar i
unionen, om de ville bevara möjligheterna att bestämma över sig
själva och sina slavar.
År 1860 valdes Abraham Lincoln
till Amerikas president. Hans republikanska parti hade på sitt program en stark unionsmakt med
höjda tullar, fri jord för bönderna
i Västern och en transkontinental
järnväg. En stark grupp inom partiet, till vilken dock inte Lincoln
hörde, var fientlig mot sydstaterna
och krävde att unionen skulle ingripa mot slavsystemet. Så snart
Lincoln blivit vald, utträdde elva
av sydstaterna högtidligen ur Arnerikas förenta stater och skapade
Amerikas konfedererade stater
mellan Virginia och Texas. Till sin
president valde de Jefferson Davis.
Den 12 april 1861 öppnade sydstatsarmen eld mot det lilla fästet
Fort Sumter utanför Charleston i
Syd-Carolina, som då ännu hölls
av unionstrupper. Kanonskotten,
som dånade ut över havet, betydde
att inbördeskriget tagit sin början.
Det blev det första moderna kriget
i historien. Hela befolkningen var
engagerad, och masshärar tågade
upp mot varandra. Nordstatsarmeerna var störst – de räknade
mellan l och 1 1 /2 miljon man –
mot 700 000 man i sydstatsarmeerna. Nordstatstrupperna var
också bättre beväpnade, men det
dröjde innan deras outbildade soldater lärde sig att använda vapnen
från fabrikerna i norr. sydstatssoldaterna hade primitivare utrustning men hade i gengäld de bästa
generalerna. Deras överbefälhavare
var Robert Lee, en av krigshistoriens stora snillen, en human patriark och en orubblig gentleman,
ett ideal för varje soldat att efterlikna och följa.
Huvudskådeplatsen för kriget
var staten Virginia och särskilt då
det sexton mil breda området mellan Washington, unionens huvudstad, och Richmond, huvudstaden
för de konfedererade. Kriget fördes
också västerut i Tennessee och
kring Mississippifloden, och slutligen sökte nordstaternas växande
flottstyrkor blockera sydstatskusten för att skära av bomullsexporten och importen av krigsmateriel
frän Europa.
Det är en omdiskuterad fråga,
om nordstaterna ägde rätt att förvägra sydstaterna deras utträde ur
unionen. Åtminstone Virginia hade
vid sitt inträde i unionen förbehållit sig rätten att dra sig tillbaka,
och samma rätt hävdade också de
andra staterna. Det enda avgö-
rande var dock att Lincoln vägrade
att erkänna utträdet som juridiskt
giltigt.
Krigsutbrottet väckte en jublande entusiasm hos den lättrörda
sydstatsbefolkningen. I norr var
stämningen en annan: det var en
väg av indignation och förbittrad
beslutsamhet, som svepte fram
över kontinenten. Flaggan var
skändad och unionen själv hotad i
sin livsnerv! När man läser ögonvittnenas berättelser får man dagarna efter Pearl Harbor i tankarna. Kanonskotten vid Fort
Sumter gav signalen till en nationell samling av samma styrka som
det japanska överfallet på d·en
amerikanska Stilla Havs-flottan år
1941.
Nordstaternas arme stampades
fram med en fart och en precision,
som bara kunde förekomma i
Amerika. Myndigheterna ställdes
åt sidan. I detta det friaste av alla
länder var det naturligt att medborgarna själva skulle ta hand om
mobiliseringen. Privata entreprenörer åtog sig att ställa upp förbanden. En man kallade sig kapten
169
och började sätta upp ett kompani.
En annan utropade sig till överste
och uppmanade folk att ansluta
sig till hans regemente. Väldiga
summor samlades in vid folkmö-
ten, och det fanns mycket pengar
att tjäna för den som kunde hålla
sina soldater samlade. Men det
rådde fri konkurrens mellan entreprenörerna, och det inträffade att
en man som åtagit sig att organisera ett helt regemente fick nöja
sig med att bli löjtnant över ett
halvt kompani i en lyckligare lottad grannes förband. Vanligtvis utdelade chefen själv mot kontant
ersättning officersgraderna åt hugade spekulanter. Så snart styrkan
var fullständig, skyndade han sig
att överlämna förbandet till kongressen, som gav det namn och utrustning. Inom två månader hade
nordstaterna på privat väg satt
upp närmare l f4 miljon man.
Lincoln hade gett appellen till
frivilligrörelsen, och det blev också
han som under krigsåren gick i
spetsen, när det gällde att egga folket till nya offer för frihetens och
unionens sak. Han hade det ofta
besvärligt att hålla uppe krigsmoralen bland civilbefolkningen och
dämpa alla panikrykten, men hans
svåraste bekymmer var ändå generalerna vid fronten. Inbördeskriget
var en kraftmätning mellan gamla
kurskamrater, som kände varand–
ras egenheter i grunden.
Nordstatsarmens förste överbe–
fälhavare var George McClellan, en
ambitiös man, som utgått från:
170
krigsskolan med lysande betyg och
som före fälttågets början kallades
»vår unge Napoleon». Lincoln
kunde aldrig förstå – och ännu i
dag diskuterar man med lidelse –
varför generalen sölade så länge
med att företa sig något. Några
krigshistoriker anser att McClellan
förläst sig på europeisk krigföring.
Särskilt flitigt studerade han
Krimkriget, och under dessa studier blev han uppskrämd av de
väldiga förluster som orsakades av
brister i underhållstjänsten. En
mera plausibel förklaring lämnar
Bruce Catton i sitt arbete »This
hallowed Ground» (1957). Det var
inte gjort i en handvändning att
skapa en krigsduglig arme av de
hundratals hemmagjorda regementen, som samlats vid gränsfloden Potomac. Det gällde inte bara
att utbilda trupperna utan också
att rensa ut olämpliga officerare.
McClellan hade också bekymmer
med politiker, som följt med förbanden och nu tjänstgjorde som
amatörstrateger.
McClellan ville inte sätta i gång
anfallet, förrän armen var fullständigt utrustad och förbindelserna bakåt var tryggade. Till hans
olycka besvärades aldrig hans motståndare på sydstatssidan av så-
dana problem. sydstatssoldaterna
hade aldrig mycket att stoppa i
ränseln. De slogs ofta i egna kläder
med egna eller lånade hästar och
vapen och försörjde sig där de
drog fram. Medan McClellans armeer bestod av all världens nationaliteter – med tyskar och irländare i majoritet -var sydstatsarmeerna i stort sett enhetliga med
den militära traditionen i arv från
engelska och skotska förfäder. I
själva verket skulle det dröja två
år innan nordstatstrupperna fick
ett lika stort stridsvärde som motståndarna i söder.
Till allt detta kom själva krigföringen. sydstaterna höll sig på
defensiven. Lincolns generaler var
tvungna att anfalla och erövra hela
Södern, om de skulle driva in de
avfallna staterna i unionen igen.
sydstaterna hade de strategiska
fördelarna på sin sida – de kunde
slåss på de inre linjerna och i egen
terräng.
Under det första krigsåret nöjde
sig McClellan med att skicka fram
ett par armekårer mot Richmond.
De hade oturen att möta stonewall
Jackson, en sydstatsgeneral, som
gått ut som nummer sjutton i
samma kurs där McClellan blev
nummer ett. På W est Point hade
Jackson varit en excentrisk enstö-
ring med rustika maner och föremål för kamraternas drift. Han var
professor till yrket men född till
soldat, och under fredsåren hade
han studerat Napoleons fälttåg
med samma frenesi som sin bibel.
De båda truppstyrkorna återvände
snart illa tilltygade efter mötet
med Jackson.
Äntligen på nyåret 1862 beslöt
sig McClellan för att bryta upp
med hela sin arme. Han nådde så
långt att han kunde skymta Richmond, men efter sju dagars oavbrutna strider förlorade han den
åter ur sikte. Ännu i dag tvistar
man om huvudorsaken till hans
nederlag var att söka i hans egen
oduglighet, politikernas inblandning eller Lees fältherrekonst. Ett
var visst: armen måste i panik
återvända över Potomac.
Nya generaler trädde in på scenen men bara för en kort stund.
Den skränande, långskäggige John
Pope blev McClellans närmaste efterträdare. Han mötte stonewall
Jackson vid Manassas, och sedan
talade ingen mera om honom. Därefter följde Ambrose Burnside,
som envis och tjurskallig mötte
sitt öde vid Fredricksburg, och
John Hooker, Fighting Joe kallad,
som förde den hårt prövade armen
till Chancellorsville och det blodigaste nederlag den dittills upplevt.
Den femte i ordningen var George
Meade, som vid Gettysburg vann
ett av krigets allra största slag mot
den invaderande sydstatsarmen
men inte förmådde utnyttja segern.
För varje månad som gick blev
nordstaternas ekonomiska övervikt
alltmera markant. Svensken John
Ericssons pansarfartyg »Monitor»
besegrade sydstaternas pansarklädda »Merrimac» och återställde
blockaden till havs. Det rådde brist
på kläder och livsmedel i det agrara Södern, och stora folkgrupper
levde på svältgränsen. Det var de
stridbara, puritanska sydstatskvinnorna som höll uppe stridsmoralen
171
på hemmafronten. De såg till att
inga desertörer höll sig undan –
och den sammansmältande sydstatsarmen behövde också alla armar som fanns tillgängliga inom
landet.
Medan general Lee med överlägsen skicklighet försvarade huvudstaden Richmond, hade unionens
trupper stora framgångar i väster.
Här hade Lincoln äntligen efter
svåra besvikelser funnit en general, Ulysses S. Grant, som skulle
hjälpa honom att avsluta kriget.
Grant hade varit djupt alkoholiserad, men kriget blev hans räddning. Han blev snabbt känd som
den kallblodigaste bland befälhavare och lyckades genomföra en
stor strategisk ide. Mississippi klöv
sydstaternas område i två delar.
Grants plan var att hålla sydstatsarmen bunden i Virginia, samtidigt
som han med sina trupper följde
»Vattnens fader» till havet, splittrade sydstaternas trupper och tog
Lee i ryggen. Hans mål var det totala kriget – det gällde inte bara
att förstöra fiendens styrkor utan
också hans militära kraftkällor.
Det var helt enligt hans plan som
generalen Sherman företog sitt beryktade härjningståg mot Atlanta
och havet våren 1864.
Grant förlorade mycket folk under sina operationer, men segern
var bara en fråga om tid, eftersom
han hade stora människareserver
att ösa ur. Efter ett års förödande
angrepp mot de östra sydstatern:~
lyckades han äntligen på våren
172
1865 bryta genom deras linjer.
Richmond föll, och den 9 april
1865 kapitulerade Lee vid Appomatox med resterna av två armekårer, knappa 28 000 dödströtta
män. Kriget var slut. Allt var förbi.
Skilda öden väntade krigets
hjältar. De flesta av sydstaternas
generaler – bland dem stonewall
Jackson – hade stupat. Lee begav
sig till Lexington, där han tillbragte de fem sista åren av sitt liv
som rektor för en skola. Grant
skulle två gånger efter varandra
väljas till Amerikas president, men
sin bästa tid hade han bakom sig,
och hans liv efter Appomatox var
bara en tragisk epilog på en stor
krigarbana. President Lincoln blev
skjuten fem dagar efter kapitulationen, och också hans liv slutade
med kriget.
Vad som följde efteråt var för
många sydstatsmän värre än kriget – tio år av militär ockupation,
ohygglig nöd, korruption och övergrepp. Plantageägarna fråntogs sin
egendom utan kompensation och
blev ruinerade – det var en egendomsförlust lika total som den
som drabbade den ryska överklassen i bolsjevikrevolutionen. Mer än
en halv miljon man hade stupat på
båda sidor. Kriget gav Södern ett
eget ansikte – en provinsiell patriotism och ett aristokratiskt ideal
helt fotat i det förgångna och förstörda. Negrerna blev fria – så
fria de kunde bli i ett samhälle,
där rashatet växte i kapp med hatet mot unionstrupperna och främlingsväldeL En helt ny epok tog
vid. Lincoln var död och med honom för en lång tid framåt de ideal
som fört nordstaternas sak till seger.
Kriget gav Amerika ett eget epos
och egna hjältar. Den amerikanska
patriotismen fann en outtömlig
källa i denna strid mellan starka
karaktärer. De sjungande, knotande och kämpande soldaterna på
båda sidor fronten skulle med sina
slitna fanor och trasiga uniformer
skapa en legend, som blev hela nationens egendom, och fortsätta att
inspirera diktare och forskare i
detta Amerikas första moderna
krig.
AMERIKAs FöRENTA STATER har varit med om flera stora krig under
de senaste hundra åren, men det
krig som lever starkast i dikten,
sången och traditionen är ändå det
första – det inbördeskrig, som under åren 1861-1865 rasade mellan
nord- och sydstaterna. Det var ett
egendomligt krig. Barn av samma
nation, av samma tro och med
samma hedersbegrepp slogs mot
varandra. Officerare som hade gått
genom samma krigsskola i W est
Point möttes som fiender på slagfältet. Båda parter ansåg att de
hade rätten på sin sida, och så gör
deras arvtagare ännu i dag. Inget
krig har frambragt så många böcker, och år efter år fortsätter författare och forskare att diskutera,
försvara och kritisera varje händelse under detta dramatiska krig.
Just i dessa dagar inför hundraårsjubileet är nationens intresse
för detta broderkrig mera brinnande än någonsin.
Vad var det då som förmådde
tappra och hederliga män att gå ut
i krig mot landsmän och utan hat
förgöra varandra under fyra långa,
blodiga år? Under 1800-talets förra
Av fil. dr ALFABERG
hälft upplevde Förenta staterna en
industriell revolution, som söndrade nationen. sydstaterna blev
världens största producent av rå-
bomull, som med stor avans levererades till spinnerierna i Storbritannien. Eftersom sydstaterna inte
hade någon mera omfattande industri och önskade importera sina
manufakturvaror så billigt som
möjligt, var de anhängare av frihandelssystemet. I nordstaterna
fick industrialismen ett helt annat
förlopp. För att skydda de inhem- ,
ska fabriker, som raskt växte upp,
krävde nordstaternas företagare
skydd mot de billiga engelska varorna. sydstaterna motsatte sig bestämt kravet på höga tullar, men
eftersom nordstaterna var starkast, var det deras program som
segrade. sydstaterna sackade
ohjälpligt efter i den ekonomiska
utvecklingen och började vantrivas
i unionen med den starke brodern
i norr.
En annan motsättning skapade
arbetarfrågan. Bomullsplantagerna
drevs sedan gammalt av underkuvade och praktiskt taget oavlönade
negerslavar. Plantagerna hade ett
ständigt behov av arbetskraft, och
eftersom det vid denna tid var förbjudet att importera negrer från
Afrika, steg de inhemska negerslavarna i pris. De många europeiska
arbetare, som invandrade till Amerika under denna tid, trivdes inte i
negerslaveriets områden utan slog
sig huvudsakligen ner i nordstaterna. Medan nordstaterna mer
och mer blev ett sjudande konglomerat av Europa, bevarade sydstaterna sin gamla anglosaxiska karaktär.
Filmen och litteraturen brukar
gärna begagna slitna klicheer, när
de skildrar livet i det gamla Sö-
dern. Sysslolösa kavaljerer duellerar mot varandra eller uppvaktar
vackra flickor mot en bakgrund av
rosenträdgårdar och vita palats.
Livet i Södern var för det mesta
något helt annat. Bara en ringa del
av befolkningen hade råd att hålla
sig med slavar och vackra hus. De
flesta siavägarfamiljerna hade
bara en eller två slavar, och dessa
husslavar hade ofta ett drägligare
arbete än de vita arbetarna i nordstaterna. Viktigare ändå var att
endast en ringa minoritet av sydstaternas hela befolkning över huvud taget höll sig med slavar. Den
stora mängden av vita sydstatsbor
bestod av fattiga småbrukare, som
levde under hårdare och torftigare
villkor än sina kolleger i norr.
Det fanns ännu inte något rashat mellan vita och svarta i Sö-
dern. Det uppstod först sedan negrerna blivit fria och börjat kon- 13- 61164073 Svensk Tidskrift H. 3 1961
167
kurrera med de vita. Lynchningar
var lika vanliga före som efter inbördeskriget, men de gällde nästan
alltid vita. Negern med sitt saluvärde av tusen dollar eller mer på
slavmarknaden kunde gå säker
från kulor och rep – han var
mera värd än sin vite broder.
Den gamla aristokratien i Virginia, Sydcarolina och Georgia var
mycket liten men spelade politiskt
och kulturellt sett en ledande roll.
Hos dessa familjer fanns det en
gammaldags stolt och militaristisk
livsföring, som alla sydstatsbor
skattade högt. Under kriget skulle
huvudmännen för dessa släkter –
Lee, Stewart, Beauregard och
andra – bli de samlande namnen,
kring vilka de fattiga småbrukarna
skulle sluta upp lika tveklöst som
klanernas män en gång samlade
sig kring sin hövding i de skotska
högländerna. Det hör till saken, att
flera av sydstaternas främsta män,
bland dem generalen Robert Lee,
var motståndare till slavsystemet.
Gentlemannen var sydstatsbons
ideal, och högre än pengar satte
han vissa goda egenskaper, mod
och självbehärskning. Att utan
sinnesrörelse sätta allt han ägde
på ett kort och förlora – det var
att visa gentlemannasinne. Men
sydstatsbon – denne romantiker
och livsdyrkare – hade svårt att
leva efter gentlemannens ideal.
Han var en ytterligheternas man,
som ofta gick till våldsamma överdrifter. Hans lidelse var lika stark
som hans puritanska religion var
168
hård och ofördragsam, och Linje
Lusta slutade för det mesta på
syndapallen i bönhuset. Han var
likadan i krig – en odisciplinerad
individualist, som alltid hade svårt
med rättningen i ledet, men samtidigt en dödsföraktande, passionerad krigare.
Kriget gällde ytterst sett om den
amerikanska unionen skulle vara
starkare än de enskilda staterna.
Medan motsättningarna djupnade
mellan de båda gamla makterna,
började områdena i Västern att
fyllas ut av invandrare. Nordstaterna och sydstaterna kämpade om
inflytandet i det nya landet. Det
var nu i den växande maktkampen
som slavfrågan blev en politisk
fråga av första ordningen. Tongivande kretsar nordstaterna
krävde ett omedelbart och fullständigt utrotande av slaveriet. För
sydstatsmännen stod det klart att
de i längden inte kunde stå kvar i
unionen, om de ville bevara möjligheterna att bestämma över sig
själva och sina slavar.
År 1860 valdes Abraham Lincoln
till Amerikas president. Hans republikanska parti hade på sitt program en stark unionsmakt med
höjda tullar, fri jord för bönderna
i Västern och en transkontinental
järnväg. En stark grupp inom partiet, till vilken dock inte Lincoln
hörde, var fientlig mot sydstaterna
och krävde att unionen skulle ingripa mot slavsystemet. Så snart
Lincoln blivit vald, utträdde elva
av sydstaterna högtidligen ur Arnerikas förenta stater och skapade
Amerikas konfedererade stater
mellan Virginia och Texas. Till sin
president valde de Jefferson Davis.
Den 12 april 1861 öppnade sydstatsarmen eld mot det lilla fästet
Fort Sumter utanför Charleston i
Syd-Carolina, som då ännu hölls
av unionstrupper. Kanonskotten,
som dånade ut över havet, betydde
att inbördeskriget tagit sin början.
Det blev det första moderna kriget
i historien. Hela befolkningen var
engagerad, och masshärar tågade
upp mot varandra. Nordstatsarmeerna var störst – de räknade
mellan l och 1 1 /2 miljon man –
mot 700 000 man i sydstatsarmeerna. Nordstatstrupperna var
också bättre beväpnade, men det
dröjde innan deras outbildade soldater lärde sig att använda vapnen
från fabrikerna i norr. sydstatssoldaterna hade primitivare utrustning men hade i gengäld de bästa
generalerna. Deras överbefälhavare
var Robert Lee, en av krigshistoriens stora snillen, en human patriark och en orubblig gentleman,
ett ideal för varje soldat att efterlikna och följa.
Huvudskådeplatsen för kriget
var staten Virginia och särskilt då
det sexton mil breda området mellan Washington, unionens huvudstad, och Richmond, huvudstaden
för de konfedererade. Kriget fördes
också västerut i Tennessee och
kring Mississippifloden, och slutligen sökte nordstaternas växande
flottstyrkor blockera sydstatskusten för att skära av bomullsexporten och importen av krigsmateriel
frän Europa.
Det är en omdiskuterad fråga,
om nordstaterna ägde rätt att förvägra sydstaterna deras utträde ur
unionen. Åtminstone Virginia hade
vid sitt inträde i unionen förbehållit sig rätten att dra sig tillbaka,
och samma rätt hävdade också de
andra staterna. Det enda avgö-
rande var dock att Lincoln vägrade
att erkänna utträdet som juridiskt
giltigt.
Krigsutbrottet väckte en jublande entusiasm hos den lättrörda
sydstatsbefolkningen. I norr var
stämningen en annan: det var en
väg av indignation och förbittrad
beslutsamhet, som svepte fram
över kontinenten. Flaggan var
skändad och unionen själv hotad i
sin livsnerv! När man läser ögonvittnenas berättelser får man dagarna efter Pearl Harbor i tankarna. Kanonskotten vid Fort
Sumter gav signalen till en nationell samling av samma styrka som
det japanska överfallet på d·en
amerikanska Stilla Havs-flottan år
1941.
Nordstaternas arme stampades
fram med en fart och en precision,
som bara kunde förekomma i
Amerika. Myndigheterna ställdes
åt sidan. I detta det friaste av alla
länder var det naturligt att medborgarna själva skulle ta hand om
mobiliseringen. Privata entreprenörer åtog sig att ställa upp förbanden. En man kallade sig kapten
169
och började sätta upp ett kompani.
En annan utropade sig till överste
och uppmanade folk att ansluta
sig till hans regemente. Väldiga
summor samlades in vid folkmö-
ten, och det fanns mycket pengar
att tjäna för den som kunde hålla
sina soldater samlade. Men det
rådde fri konkurrens mellan entreprenörerna, och det inträffade att
en man som åtagit sig att organisera ett helt regemente fick nöja
sig med att bli löjtnant över ett
halvt kompani i en lyckligare lottad grannes förband. Vanligtvis utdelade chefen själv mot kontant
ersättning officersgraderna åt hugade spekulanter. Så snart styrkan
var fullständig, skyndade han sig
att överlämna förbandet till kongressen, som gav det namn och utrustning. Inom två månader hade
nordstaterna på privat väg satt
upp närmare l f4 miljon man.
Lincoln hade gett appellen till
frivilligrörelsen, och det blev också
han som under krigsåren gick i
spetsen, när det gällde att egga folket till nya offer för frihetens och
unionens sak. Han hade det ofta
besvärligt att hålla uppe krigsmoralen bland civilbefolkningen och
dämpa alla panikrykten, men hans
svåraste bekymmer var ändå generalerna vid fronten. Inbördeskriget
var en kraftmätning mellan gamla
kurskamrater, som kände varand–
ras egenheter i grunden.
Nordstatsarmens förste överbe–
fälhavare var George McClellan, en
ambitiös man, som utgått från:
170
krigsskolan med lysande betyg och
som före fälttågets början kallades
»vår unge Napoleon». Lincoln
kunde aldrig förstå – och ännu i
dag diskuterar man med lidelse –
varför generalen sölade så länge
med att företa sig något. Några
krigshistoriker anser att McClellan
förläst sig på europeisk krigföring.
Särskilt flitigt studerade han
Krimkriget, och under dessa studier blev han uppskrämd av de
väldiga förluster som orsakades av
brister i underhållstjänsten. En
mera plausibel förklaring lämnar
Bruce Catton i sitt arbete »This
hallowed Ground» (1957). Det var
inte gjort i en handvändning att
skapa en krigsduglig arme av de
hundratals hemmagjorda regementen, som samlats vid gränsfloden Potomac. Det gällde inte bara
att utbilda trupperna utan också
att rensa ut olämpliga officerare.
McClellan hade också bekymmer
med politiker, som följt med förbanden och nu tjänstgjorde som
amatörstrateger.
McClellan ville inte sätta i gång
anfallet, förrän armen var fullständigt utrustad och förbindelserna bakåt var tryggade. Till hans
olycka besvärades aldrig hans motståndare på sydstatssidan av så-
dana problem. sydstatssoldaterna
hade aldrig mycket att stoppa i
ränseln. De slogs ofta i egna kläder
med egna eller lånade hästar och
vapen och försörjde sig där de
drog fram. Medan McClellans armeer bestod av all världens nationaliteter – med tyskar och irländare i majoritet -var sydstatsarmeerna i stort sett enhetliga med
den militära traditionen i arv från
engelska och skotska förfäder. I
själva verket skulle det dröja två
år innan nordstatstrupperna fick
ett lika stort stridsvärde som motståndarna i söder.
Till allt detta kom själva krigföringen. sydstaterna höll sig på
defensiven. Lincolns generaler var
tvungna att anfalla och erövra hela
Södern, om de skulle driva in de
avfallna staterna i unionen igen.
sydstaterna hade de strategiska
fördelarna på sin sida – de kunde
slåss på de inre linjerna och i egen
terräng.
Under det första krigsåret nöjde
sig McClellan med att skicka fram
ett par armekårer mot Richmond.
De hade oturen att möta stonewall
Jackson, en sydstatsgeneral, som
gått ut som nummer sjutton i
samma kurs där McClellan blev
nummer ett. På W est Point hade
Jackson varit en excentrisk enstö-
ring med rustika maner och föremål för kamraternas drift. Han var
professor till yrket men född till
soldat, och under fredsåren hade
han studerat Napoleons fälttåg
med samma frenesi som sin bibel.
De båda truppstyrkorna återvände
snart illa tilltygade efter mötet
med Jackson.
Äntligen på nyåret 1862 beslöt
sig McClellan för att bryta upp
med hela sin arme. Han nådde så
långt att han kunde skymta Richmond, men efter sju dagars oavbrutna strider förlorade han den
åter ur sikte. Ännu i dag tvistar
man om huvudorsaken till hans
nederlag var att söka i hans egen
oduglighet, politikernas inblandning eller Lees fältherrekonst. Ett
var visst: armen måste i panik
återvända över Potomac.
Nya generaler trädde in på scenen men bara för en kort stund.
Den skränande, långskäggige John
Pope blev McClellans närmaste efterträdare. Han mötte stonewall
Jackson vid Manassas, och sedan
talade ingen mera om honom. Därefter följde Ambrose Burnside,
som envis och tjurskallig mötte
sitt öde vid Fredricksburg, och
John Hooker, Fighting Joe kallad,
som förde den hårt prövade armen
till Chancellorsville och det blodigaste nederlag den dittills upplevt.
Den femte i ordningen var George
Meade, som vid Gettysburg vann
ett av krigets allra största slag mot
den invaderande sydstatsarmen
men inte förmådde utnyttja segern.
För varje månad som gick blev
nordstaternas ekonomiska övervikt
alltmera markant. Svensken John
Ericssons pansarfartyg »Monitor»
besegrade sydstaternas pansarklädda »Merrimac» och återställde
blockaden till havs. Det rådde brist
på kläder och livsmedel i det agrara Södern, och stora folkgrupper
levde på svältgränsen. Det var de
stridbara, puritanska sydstatskvinnorna som höll uppe stridsmoralen
171
på hemmafronten. De såg till att
inga desertörer höll sig undan –
och den sammansmältande sydstatsarmen behövde också alla armar som fanns tillgängliga inom
landet.
Medan general Lee med överlägsen skicklighet försvarade huvudstaden Richmond, hade unionens
trupper stora framgångar i väster.
Här hade Lincoln äntligen efter
svåra besvikelser funnit en general, Ulysses S. Grant, som skulle
hjälpa honom att avsluta kriget.
Grant hade varit djupt alkoholiserad, men kriget blev hans räddning. Han blev snabbt känd som
den kallblodigaste bland befälhavare och lyckades genomföra en
stor strategisk ide. Mississippi klöv
sydstaternas område i två delar.
Grants plan var att hålla sydstatsarmen bunden i Virginia, samtidigt
som han med sina trupper följde
»Vattnens fader» till havet, splittrade sydstaternas trupper och tog
Lee i ryggen. Hans mål var det totala kriget – det gällde inte bara
att förstöra fiendens styrkor utan
också hans militära kraftkällor.
Det var helt enligt hans plan som
generalen Sherman företog sitt beryktade härjningståg mot Atlanta
och havet våren 1864.
Grant förlorade mycket folk under sina operationer, men segern
var bara en fråga om tid, eftersom
han hade stora människareserver
att ösa ur. Efter ett års förödande
angrepp mot de östra sydstatern:~
lyckades han äntligen på våren
172
1865 bryta genom deras linjer.
Richmond föll, och den 9 april
1865 kapitulerade Lee vid Appomatox med resterna av två armekårer, knappa 28 000 dödströtta
män. Kriget var slut. Allt var förbi.
Skilda öden väntade krigets
hjältar. De flesta av sydstaternas
generaler – bland dem stonewall
Jackson – hade stupat. Lee begav
sig till Lexington, där han tillbragte de fem sista åren av sitt liv
som rektor för en skola. Grant
skulle två gånger efter varandra
väljas till Amerikas president, men
sin bästa tid hade han bakom sig,
och hans liv efter Appomatox var
bara en tragisk epilog på en stor
krigarbana. President Lincoln blev
skjuten fem dagar efter kapitulationen, och också hans liv slutade
med kriget.
Vad som följde efteråt var för
många sydstatsmän värre än kriget – tio år av militär ockupation,
ohygglig nöd, korruption och övergrepp. Plantageägarna fråntogs sin
egendom utan kompensation och
blev ruinerade – det var en egendomsförlust lika total som den
som drabbade den ryska överklassen i bolsjevikrevolutionen. Mer än
en halv miljon man hade stupat på
båda sidor. Kriget gav Södern ett
eget ansikte – en provinsiell patriotism och ett aristokratiskt ideal
helt fotat i det förgångna och förstörda. Negrerna blev fria – så
fria de kunde bli i ett samhälle,
där rashatet växte i kapp med hatet mot unionstrupperna och främlingsväldeL En helt ny epok tog
vid. Lincoln var död och med honom för en lång tid framåt de ideal
som fört nordstaternas sak till seger.
Kriget gav Amerika ett eget epos
och egna hjältar. Den amerikanska
patriotismen fann en outtömlig
källa i denna strid mellan starka
karaktärer. De sjungande, knotande och kämpande soldaterna på
båda sidor fronten skulle med sina
slitna fanor och trasiga uniformer
skapa en legend, som blev hela nationens egendom, och fortsätta att
inspirera diktare och forskare i
detta Amerikas första moderna
krig.