Det kalla krigets återintensifiering under 1960


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET KALLA KRIGETS ÅTERINTENSIFIERING UNDER 1960
ÅRSSKIFTET 1959-1960 hade ännu
stått under starkt intryck av den
skenbara avspänningen i förbindelserna mellan Ryssland och de stora
västmakterna. Harold Macmillan
hade under 1959 ivrigt bedrivit
denna politik. Med Chrusjtjevs amerikanska resa hade den till synes
uppnått en klar framgång, som
kommit till uttryck i den mycket
omskrivna – och mycket diffusa
– »andan från Camp David». Nu
var Eisenhower inbjuden att under
sitt sista år som president göra ett
motsvarande besök på rysk botten,
och ett första toppmöte hade utsatts
att äga rum i Paris i maj 1960. De
professionella optimisterna kunde
sålunda i slutet av 1959 återigenovisst för vilken gång i ordningen
– låta förstå, att världen nu äntligen vore över det värsta i fråga
om efterkrigstidens internationella
utveckling och att man i framtiden
hade skäl att räkna med en fortlöpande upptining av de frostiga
mellanfolkliga förbindelserna.
Det fanns emellertid redan vid
denna tidpunkt åtskilliga anledningar att ställa sig reserverad till
Av professor TORVALD HÖJER
de optimistiska prognoserna. Av
allt att döma hade inga som helst
konkreta problemlösningar kommit närmare ett förverkligande under den ryske diktatorns Amerikavistelse. Berlinfrågan var alltjämt
lika olöst och den ryska ståndpunkten där lika omedgörlig som
förut, ehuru Moskva hittills hade
avstått från att förverkliga sina ultimativa hotelser från hösten 1958.
Det var ganska tydligt för dem,
som ville se, att den ryska avspänningspolitiken i verkligheten inte
syftade till något annat än att med
vaga förespeglingar förmå motparten till konkreta eftergifter, vilka
slutgiltigt skulle bringa maktbalansen att slå över till Moskvas och
dess bundsförvanters fördel. Det
var också tydligt, att denna politik
genomskådades på västsidan, i alla
händelser i Bonn och i Paris. Sedan vidare de engelska valen ägt
rum i oktober 1959 och befäst de
konservativas maktställning för
ännu en period, var det också
klart, att Macmillan för en tid
framåt inte längre skulle behöva
arbeta under samma tvång att,
kosta vad det ville, underordna de
storpolitiska realiteterna under den
inrikespolitiska taktikens hänsyn.
Mycket talade därför från början
för att år 1960 skulle komma att
medföra svåra desillusioner för
optimisterna. Verkligheten skulle
emellertid bli ännu tristare, än vad
man i allmänhet torde ha förutsett.
Under de tidigare månaderna av
1960, medan det beramade toppmötet i Paris kom allt närmare,
var det tydligt, att bägge parternas
hållning hårdnade. Från rysk sida
kom man vid upprepade tillfällen
med nya hotelser i Berlinfrågan,
vilken uppenbarligen av Moskva
var avsedd att ställas i förhandlingarnas centrum. På västsidan
åter blev det mer och mer Adenauers och de Gaulles realistiska och
av tidigare erfarenheter präglade
klarsyn på utsikter och risker och
inte den engelska opinionens dimmigare förhoppningar, som satte
sin prägel på den gemensamma
ståndpunkt, till vilken man omsider kom fram. De riskabla kompromissförslag till en interimslösning av Berlinfrågan, som Amerika och England hade fört fram
vid den förolyckade Genevekonferensen på sonunaren 1959, fingo
nu försvinna. Man återgick till Västerns beprövade linje sedan gammalt: Berlinfrågan skulle endast
behandlas inom ramen för hela det
tyska problemet och en tysk återförening kunde blott ske på basis
av fria val. Det var en ur princi- 9
piell synpunkt oantastlig och stark
ståndpunkt, men man kunde med
största säkerhet förutse, att ryssarna aldrig skulle svälja den, eftersom fria val alltjämt skulle innebära det oåterkalleliga och snöpliga slutet för Moskvas marionetter
i Pankow.
Vid det egenartade besök, som
Chrusjtjev i slutet av mars gjorde i
Frankrike, torde han ha försökt
att med de Gaulle taga upp Berlinfrågan på ett sätt, som skulle
spränga den tysk-franska kombinationen. Han lär då emellertid ha
blivit omedelbart avvisad på ett
mycket kärvt och slutgiltigt sätt.
Allt tyder på att man i Moskva därefter helt upphörde att intressera
sig för det annalkande toppmötet
– annat än såsom resonansbotten
för den allra massivaste propaganda – sedan man hade funnit,
att de tidigare utsikterna att
splittra motsidan och därigenom
åstadkomma en ur rysk synpunkt
förmånlig provisorisk lösning av
Berlinfrågan inte längre förelågo.
De tal, som höllos mot slutet av
april av den amerikanske understatssekreteraren – 1961 Kennedys finansminister – Dillon och
av Chrusjtjev själv, demonstrerade
tydligt, hur dåliga utsikterna att
alls uppnå något i Paris verkligen
voro. Dillon förklarade, att västmakterna ej kunde reflektera på
någon uppgörelse, som innebure en
början till avveckling av deras
traktatenliga position i Berlin. Han
varnade i mycket konkreta orda- 10
lag Moskva för den krigsrisk, som
låg innesluten i varje försök från
rysk sida att bryskera händelsernas utveckling. Chrusjtjev åter hotade· med en ny Berlinblockad,
denna gång avseende även luftförbindelserna, om toppmötet inte
nådde fram till en uppgörelse, dvs.
till en västmakternas kapitulation
för den ryska utpressningen under
krigshot.
Det var efter detta rätt tydligt,
att utsikterna att i Paris uppnå nå-
gonting alls voro försvinnande
små. Trots detta torde det sätt,
varpå mötet förlöpte, ändå ha inneburit en överraskning och besvikelse för många, kanske för de
flesta. Man hade nog allmänt väntat sig, att de agerande åtminstone,
liksom vid flera tidigare tillfällen,
skulle bemöda sig om att nödtorf·
tigt camouflera fiaskot. Att så ej
blev fallet utan att schismen gjordes dramatiskt påtaglig för all
världen, berodde möjligen på ett
intermezzo vid månadsskiftet april-maj, alltså blott två veckor före
Parismötet. Ett amerikanskt spaningsplan av typen U 2 bragtes
under ännu idag oklara omständigheter att gå ned vid Sverdlovsk
– det forna Jekaterinburg – i
Uralområdet, alltså i hjärtat av det
ryska väldet. Piloten föll levande i
ryssarnas händer. Den amerikanska nyhetstjänsten fungerade föga
lyckligt inför denna oväntade på-
frestning, och under ett par dagar
rådde åtskillig förvirring kring det
inträffade. Så småningom blev det
emellertid klart, att dylika spaningsflygningar på mycket hög
höjd över Ryssland hade bedrivits
både länge och framgångsrikt.
Detta var ett förhållande som
knappast var alldeles lyckligt för
det ryska luftförsvarets prestige,
trots alla officiella ryska försök att
förtaga denna verkan. ställd mot
väggen intog vidare den amerikanska regeringen den i sak alltigenom välmotiverade men ur formell
synpunkt chockerande och mindre
bekväma ståndpunkten att solidarisera sig med denna form av spioneri såsom under rådande internationella förhållanden alldeles nödvändig för den fria världens säkerhet. Man brukar ju, med oviss rätt,
tillskriva Axel Oxenstierna den desillusionerade frågan »Nescis, mi
fili, quantilla prudentia regatur orbis?» Det torde vara svårt att finna
ett bättre bevis för riktigheten av
detta dystra konstaterande än det
faktum, att en icke obetydlig del
av världsopinionen på våren 1960
lyckades suggerera sig till att betrakta Sovjetunionen, under årtionden komprometterad i ett otal
spioneriaffärer av långt mera motbjudande slag världen runt, såsom
den förfördelade parten i detta mellanhavande med Amerika.
På vad sätt Pariskonferensens
misslyckande skulle ha blivit konstaterat, om detta intermezzo ej
hade givit Chrusjtjev hans chans,
vet man inte ännu. Nu kom konferensen aldrig ens att börja, eftersom den ryske självhärskaren vägrade att möta upp, om den amerikanske presidenten ej på det mest
uppenbara sätt beklagade och fördömde flygningarna och straffade
de skyldiga. Eisenhower var villig
att ge det beviset på sin goda vilja,
att han förklarade flygningarna inställda. Därutöver kunde han givetvis inte gå. Så slutade toppmö-
tet, innan det egentligen hade börjat, och vardera parten tillskrev
den andra skulden till misslyckandet. Det är tänkbart, att den ryska
propagandan i detta avseende hade
framgång på sina håll. Sannolikare
är dock, att Chrusjtjev genom ett
alltför obehärskat och orimligt
uppträdande i Paris förstörde en i
och för sig inte otacksam sak, allra
helst som uppriktigheten av Eisenhowers fredsvilja knappast av nå-
gon kunde betvivlas.
Fiaskot i Paris och den polemik,
som knöts därtill, inneburo, att det
kalla kriget åter hade blossat upp
för fullt. I mycket ohövlig form avbeställde ryssarna Eisenhowers besök och läto världen veta, vad de
egentligen tänkte om den tilltänkte
hedersgästens intelligens och moral. Samtidigt läto de emellertid
förstå, att de voro intresserade av
att i början av 1961 försöka återupptaga förhandlingarna med en
annan amerikansk president. Farhågorna för en omedelbar akut
kris i Berlin materialiserades tills
vidare ej. Moskva förklarade sig
inte ämna sluta någon separatfred
med sin östtyska vasall, förrän
man gjort ännu ett försök att ge- 11
nom förhandlingar lösa Berlinfrå-
gan.
Däremot markerade Chrusjtjev
sin omedgörlighet medelst en annan dramatisk gest. I slutet av juni
lämnade nämligen öststaterna
plötsligt och i särdeles demonstrativa former nedrustningskonferensen i Geneve, sedan de använt dess
sista skede för propagandaändamåL Ett avbrott hade sålunda efter
så gott som hela linjen uppstått i
förhandlingsarbetet mellan öst och
Väst.
Med sommaren 1960 inträdde
emellertid världspolitiken i viss
mån i en ny fas, som skulle sätta
sin prägel även på formerna för
det kalla kriget. Det var händelseutvecklingen i Afrika och, i viss
mån, även vid Karibiska havet,
som nu trädde i förgrunden och
lämnade stoff till östs fortsatta
taktiska manövrer. Samtidigt är
det emellertid här fråga om en
världspolitisk förändring, som i
och för sig är av allra största intresse och betydelse.
Det första årtiondet efter det
andra världskrigets slut hade i
mycket fått sin prägel av »kolonialismens» och den europeiska
imperialismens avveckling i Sydasien och i den arabiska världen.
Med obetydliga rester hade de brittiska, nederländska, franska och
amerikanska besittningarna och
protektoraten i Asien förvandlats
till självständiga stater av den
mest växlande såväl storlek som
12
inre soliditet. Pax Britannica kring
Indiska oceanen hade lämnat plats
för något, som i fortsättningen törhända kan visa sig bli ett världspolitiskt cyklonområde av riskablaste slag. Ordnad, välutbildad och
framstegsinriktad västerländsk administration hade efterträtts av nå-
got som i alltför många fall har visat sig vara inhemsk korruption
och vanstyre. Flera av de nya länderna ha redan genomlöpt utvecklingsfaserna från en karikerad parlamentarisk demokrati till militärdiktatur.
Under de tidigare stadierna av
denna snabba och ödesdigra förändring i Asien förutsattes ganska allmänt, att Afrika ännn rätt länge
skulle kvarstanna i den koloniala
sfären. Det skulle sålunda komma
att förbliva ett viktigt komplement
till de västeuropeiska staternas numera tämligen begränsade ekonomiska, politiska och militära resurser. Man byggde denna mycket rimliga: prognos på de i allmänhet efterblivna för att inte säga primitiva
förhållanden, vari den afrikanska
befolkningen alltjämt mestadels
levde, liksom på det inre lugn, som
med rätt få undantag dittills hade
präglat den svarta kontinenten.
Mycket snart skulle det emellertid visa sig, att den utveckling,
som så brådstörtat och till stor del
under direkta amerikanska på-
tryckningar hade satts igång i
Asien under det senare 1940-talet,
ingalunda skulle göra halt vid
Röda havet eller ens vid gränsen
mellan de historiska arabiska statsbildningarna och negerstammarna.
Kraven på »kolonialismens» likvidering och på självstyrelse för de
färgade folken grepo mycket
snabbt omkring sig även på afrikansk botten. Därvid kunde man
iakttaga vissa förhållanden, som
ogynnsamt påverkade utvecklingen. De hade varit skönjbara redan under motsvarande skede i
Asien, men i Afrika blevo de ännu
långt ödesdigrare.
Reaktionen mot . kolonialsystemet visade sig av naturliga skäl
från början främst i sådana territorier, vilkas befolkning tack vare
kolonialmaktens politik numera
ägde tillgång till ett relativt talrikt
skikt av akademiskt och tekniskt
utbildad eller på annat sätt medelklassbetonad karaktär. Detta
kunde framträda som missnöjets
bärare och tolkar och som aspiranter på ledarposterna i en fri stat.
Men- och det är här, som utvecklingen i Afrika är särskilt karakteristisk – denna opposition mot
kolonialmakten och denna strävan
till fullständig »frigörelse» stannade ingalunda inom de områ-
den, där alltså vissa förutsättningar att sätta upp en rent inhemsk regim verkligen voro för
handen. Tvärtom spred sig rörelsen mycket snabbt från de mera
försigkomna territorierna även till
sådana områden, där förutsättningar för en inhemsk regim ännu
så länge saknades helt eller så gott
som helt.
1 detta sammanhang gör sig
också det andra av de här nyss antydda förhållandena märkbart. De
hittillsvarande kolonialmakterna
etablerade ingen samverkan sinsemellan. Den viktigaste bland dem,
England, gick fram helt och hållet
på egen hand i ansvarströtthetens
tecken, utan att ägna mycken
tanke åt att frigörelserörelsen på
detta sätt måste hastigt sprida sig
från de brittiska besittningar, där
förutsättningar troligen funnos att
numera stå på egna ben, till
andra länders kolonier, där sådana
förutsättningar voro långt sämre
eller helt lyste med sin frånvaro.
När efter kort tid så det franska
väldet dragits med i rörelsen, som
bredde ut sig från de hittillsvarande brittiska kolonierna, förfor
Parisregeringen på samma sätt
utan att bekymra sig om vilka konsekvenser detta kunde medföra för
andra staters vida mindre försigkomna kolonier. Bristen på solidaritet och planmässighet kolonialmakterna emellan har varit alldeles påfallande; snarare förefaller
det ej sällan, som om de stater,
vilka redan gjort sig av med sina
besittningar i ett område, med en
viss skadeglädje bidragit till att
tillfoga andra europeiska länder
motsvarande förluster. Detta är åtminstone det intryck, som kvarstår
av Englands hållning vid slutkriserna i Nederländska Indien eller
Belgiska Kongo eller av Frankrikes till likvideringen av det spanska väldet i en del av Marocko. De
13
kommentarer, som en stor del av
världspressen f. n. ägnar det alltjämt bestående, ganska märkliga
lugnet i de portugisiska besittningarna, är ytterligare ett exempel på
denna attityd.
En tredje omständighet, som i
Afrika spelat en ganska olycklig
roll, är den bristande planeringen i
fråga om de nya staternas rent
geografiska omfattning. Medan
man i Asien och även i Medelhavsafrika dock mestadels haft att göra
med historiska statsbildningar,
vilka nu återtogo sin tidigare suveränitet, har man i det svarta Afrika så gott som helt saknat verkliga historiska utgångspunkter för
nationsbildningen. Resultatet därav
har blivit, att man i mycket stor
utsträckning följt minsta motståndets lag och hållit sig till de administrativa enheter, som uppstått
under kolonialperioden. Men denna
gränsdragning mellan och inom de
europeiska kolonierna har dels
ofta haft en tillfällig och godtycklig karaktär, med ringa hänsyn till
etnografiska och språkliga förhållanden, dels nu resulterat i skapandet av ett mycket stort antal
nya stater utan tillräcklig vare sig
befolkning eller materiell utrustning för att kunna stå på egna ben
under moderna förhållanden. Så
uppvisa nu Väst- och Centralafrika
ett myller av stater, bland vilka
många äro mycket illa hopkomna
eller sakna ekonomiska och militära resurser för att kunna taga
hand om sig själva. Det är i viss
14
mån fråga om en återupprepning
i förvärrad form av de misstag,
som på sin tid utmärkte gränsdragningen i Mellaneuropa efter första
världskriget. Ur den internationella politikens synpunkt innebär
den nu skedda utvecklingen ett
slags atomisering av stora delar av
Afrika. Världsdelen har förlorat
politisk och ekonomisk stabilitet
för den tid, som för närvarande
kan överblickas, och det ypperligaste manöverfält har öppnats för
storpolitikens destruktiva makter.
Den förändring inom FN, vartill
händelserna först i Asien och numera även i Afrika givit upphov,
är ett exempel på detta sistnämnda,
till vilket det strax blir anledning
att återkomma.
Upplösningen i Afrika hade tagit sin början redan 1957, då
engelsmännen gjorde Guldkusten
(Ghana) självständigt och tilläto
den energiske och tydligen ohämmat ärelystne demagogen Nkrumah att med brutalt undertryckande av oppositionen göra sig till
diktator där. Utvecklingen har
fortsatt med motsvarande åtgärder
inom det brittiska Nigeria – den
folkrikaste av de europeiska kolonierna i Afrika och av åtskilligt att
döma även den med de bästa förutsättningarna för en ordnad och
självständig tillvaro – samt med
den fullständiga omstöpningen av
det tidigare franska imperiet under åren 1958 till 1960. Ytterligare
självständiga statsbildningar äro
att vänta redan under den allra
närmaste tiden inom det brittiska
väldet, t. ex. i Sierra Leone och i
Östafrika.
Medan övergången skedde i ordnade former och under god stämning såväl i Nigeria som inom det
stora flertalet tidigare franska kolonier, från det ödsliga Mauretanien i västra Sahara ända bort till
Madagaskar, blev den ytterst dramatisk och världspolitiskt bekymmersam i Belgiska Kongo. Kolonialförvaltningen därstädes bar på
ett mörkt arv från den hänsynslösa, från alla humanitära övervä-
ganden fria exploateringen under
Leopold II:s dagar. Den tiden var
emellertid numera för länge sedan
svunnen. Den belgiska kolonialförvaltningen under de senaste årtiondena hade i många avseenden varit
förebildlig i fråga om såväl ren administration som tillvaratagande
av landets rika naturtillgångar.
Den hade samtidigt haft ett mycket utpräglat paternalistiskt drag.
Belgarna hade gjort den alldeles
riktiga iakttagelsen, att oron i en
del andra länders kolonier främst
och huvudsakligen härrörde från
sådana infödingar, som hade fått
tillgång till västerländsk bildning
eller – kanske oftare – halvbildning. Man var inte sinnad att upprepa det misstaget, och därför saknade Kongo ännu vid 1950-talets
slut så gott som totalt en infödd
befolkning med högre utbildning.
Denna politik var säkerligen ändamålsenlig – men endast under
förutsättning att den belgiska regimen verkligen upprätthölls praktiskt taget oförändrad på mycket
lång sikt. Detta var även kolonialmaktens avsikt. Lugnet i Kongo
hade också i det längsta kontrasterat mycket förmånligt med oron
i vissa brittiska och franska områ-
den i Afrika. Men – i längden gick
det inte att hålla stämningen i Belgiska Kongo isolerad från vad som
rörde sig i de närbelägna och av
befryndade stammar bebodda dittillsvarande franska kolonierna i
Centralafrika. Mot 1950-talets slut
förändrades därför också bilden i
Belgiska Kongo snabbt och totalt.
Våldsamma oroligheter ägde rum.
I denna situation sveko belgarnas
nerver eller ansågo de sig sakna resurser för att med kraft upprätthålla ordningen. Det är ännu
okänt, om direkta påtryckningar
ha förekommit från Belgiens
bundsförvanter – England, som
stod i begrepp att hastigt avveckla
sitt afrikanska kolonialvälde, och
Förenta Staterna med sina hävdvunna antikoloniala fördomskomplex. Händelserna utvecklade sig i
varje fall med största snabbhet.
Redan under senare delen av
1959 hade den belgiska regeringen
bestämt sig för att övergå till en
politik, inriktad på att relativt
snart ge Kongo självstyrelse. Sedan man väl släppt sina tidigare
hållpunkter, lät man sig driva allt
snabbare och snabbare. I slutet av
januari 1960 bestämdes efter konferenser i Bryssel med kongolesiska ledare, att ett självständigt
2- 61164071 Svensk Tidskrift H. 1196.1
15
Kongo skulle upprättas redan från
månadsskiftet juni-juli samma år.
Det var ett beslut, som i mycket
hög grad saknade kontakt med de
praktiska realiteterna. Det fanns
nämligen i Kongo knappast vare
sig politiska ledare med erfarenhet
och skicklighet eller administrativ
personal med den mest blygsamma
civila eller militära utbildning för
sina blivande uppgifter. Om det
improviserade experimentet skulle
lyckas, krävdes det, att vissa förutsättningar helt och hållet sloge
in: nära och uppriktig samverkan
under åtskillig tid mellan den abdikerande kolonialmakten och ledarna för den nya staten, riklig
tillgång under flera år framåt i
Kongo på rutinerade belgiska civila och militära administratörer
samt bevarad disciplin och effektivitet inom den infödda militärstyrka under belgisk ledning, som
tills vidare utgjorde den enda organiserade samhälleliga makten i
den blivande fria staten. Ingen av
dessa förutsättningar skulle visa
sig vara för handen, trots att man
omedelbart före den 30 juni slöt
ett belgo-kongolesiskt fördrag om
ytterst nära samverkan i fortsättningen, med bl. a. belgiska militärbaser kvar på kongolesisk mark.
Man hade från belgisk sida i det
längsta ehuru utan framgång försökt att undvika, att posten som
det nya Kongos förste regeringschef skulle tillfalla den mest extreme och farligaste av de kongolesiska agitatorer, som under de
16
sista åren hade framträtt, Patrice
Lumumba. Efter åtskilliga manövrer i syfte att i stället få fram en
moderatare personlighet, Joseph
Kasavubu, blev dock Lumumba
premierminister. Kasavubu placerades som president.
Redan vid själva frihetsfestligheterna i Leopoldville gjorde Lumumba sig ofördelaktigt uppmärksammad genom det högeligen taktlösa eller rent ut sagt oförskämda
sätt, varpå han harangerade konung Baudouin, som personligen
hade kommit tillstädes för att visa
en belgisk artighet mot den nya
republiken. Den 6 juli utbröt så
inom Kongos arme ett stort myteri
mot det belgiska befälet. Revolten
spred sig hastigt. Inom några dagar rådde i stora delar av Kongo
ren terror mot den rätt talrika
europeiska befolkningen. Mord och
våldtäkt uppges ha förekommit i
stor skala. Åtskillig sannolikhet talar för att myterierna hade inspirerats av Lumumba och dennes
hantlangare för att sålunda skapa
en möjlighet att redan från första
början slingra sig ur de nyss ingångna traktatmässiga förbindelserna med Belgien. Detta var i alla
händelser det sätt, varpå Lumumba
omedelbart utnyttjade det inträffade. Traktaten med Belgien betraktades som icke-existerande,
och hela den belgiska officerskåren
avhystes från den kongolesiska armen. De diplomatiska förbindelserna med Bryssel avbrötos.
skräckväldet i Kongo hade omedelbart utlöst de enda motåtgärder
till europeernas skydd, som voro
praktiskt möjliga. De belgiska
trupper, som alltjämt, i överensstämmelse med den träffade överenskommelsen, voro stationerade
i Kongo, ingrepo effektivt mot
myteristerna, där de lokalt hade
möjlighet att så göra. I den ekonomiskt sett viktigaste provinsen,
Katanga med dess väldiga kopparoch urantillgångar, där belgiskt
kapital och belgiska tekniker i stor
utsträckning voro placerade och
ordningen i stort sett inte hade
störts, inrättades i nära samarbete
med de belgiska auktoriteterna en
oberoende regering under ledning
av en jämförelsevis moderat kongolesisk politiker, Tshombe. Denne
gjorde sig helt oavhängig av Lumumba och dennes stallbröder.
I den situation, som sålunda has~
tigt hade uppstått, vände sig Lumumba till Förenta nationerna
med häftiga anklagelser mot belgarna och anhållan om bistånd.
Några dagar senare begärde han
också direkt hjälp i Moskva mot
»kolonisatörerna». Han ville uppenbarligen utnyttja faran för en
direkt rysk inblandning och därmed det kalla krigets akuta uppblossande på afrikansk mark som
redskap till utpressning gentemot
FN och västmakterna. Sovjet hade
f. ö. redan ingripit på det agitatoriska och taktiska planet med vilda
anklagelser mot Belgien och västmakterna överhuvudtaget för »aggression» mot Lumumbas fridsainiiia · Kongo. Grundkonturerna
voro ’sålunda uppdragna till det invecklade drama kring temat
Kongo, vilket fortsättningen
skulle · komma att utspelas med
Lumtimba, Tshombe, Sovjet, Belgien och FN såsom ledande aktö-
rer.
Förenta nationernas säkerhetsråd beslöt redan den 14 juli att intervenera i Kongo medelst truppsändningar i syfte att avlösa de
belgiska trupperna och upprätthålla ordning och säkerhet. Huvudsyftet med denna hastigt improviserade aktion var givetvis att
i världsfredens intresse förekomma
en indirekt eller direkt intervention i Kongo av de rivaliserande
stormaktblocken, första hand
Ryssland, och därmed det kalla
krigets intensifiering i en ny och
särdeles hotfull form. Den snabbhet och målmedvetenhet, varmed
denna aktion sattes i verket av generalsekreterare Hammarskjöld,
uppnådde också otvivelaktigt att
börja med vissa framgångar•
Framför allt förebyggdes tills vidare den hotande direkta ryska interventionen.
Det skulle emellertid nästan genast visa sig, att FN:s aktion i
Kongo var förbunden med stora
och· till synes oövervinneliga inre
svårigheter. Delvis berodde detta
på motsättningarna mellan Sovjet
och Västmakterna. Moskva har
tydligen från första början intagit
dim faktiska ståndpunkten, att det
gällde att på allt sätt sabotera folk- 17
förbundets aldion i Kongo, förså-
vitt som denna ej inriktades på a:tt
direkt förskaffa Sovjets protege
Lumumba makten i hela Kongo inklusive Katanga, Delvis och framför allt berodde svårigheterna likväl på utvecklingen inom själva
FN under 1950-talet. Mellankrigstidens folkförbund i Geneve hade
helt dominerats av västmakterna,
dvs. England och Frankrike, och
över huvud taget av staterna i
västra och mellersta Europa. Den
enda större grupp av medlemmar,
som fanns därutöver på den tiden,
var de sydamerikanska och mellanamerikanska staterna, som endast i vissa speciella fall agerade
på egen hand utan väsentligen
orienterade sig efter västmakternas önskningar. När FN skapades
vid det andra världskrigets slut,
var situationen ännu i stort sett
densamma, utom att Förenta staterna numera hade framträtt bredvid och framom England såsom
förbundets ledande makt. Den
klara majoriteten av medlemmar
utgjordes alltjämt av de väst- och
mellaneuropeiska och de latiname”’
rikanska staterna, de sistnämnda
helt dominerade från Washington.
Ryssland och dess satelliter voro
en liten minoritetsgrupp, som ej
kom upp till mer än en ringa bråk.;:
del av röstetalet, och Asien och Afrika förfogade att börja med likaså
endast över ett fåtal röster. Det var
denna konstellation, som möjliggjorde för U;S.A. att ännu vid
1950-talets början kunna föra Ko- 18
reakriget mot den kommunistiska
aggressionen såsom ett folkförbundskrig.
Men den invalspolitik, som har
bedrivits inom FN, har successivt
förändrat läget och alltmera urholkat grundvalarna för Europas och
Amerikas positioner. I viss mån
för den tanken till den gamla historien om missionären, som döpte
med brandspruta. Man har, i korthet sagt, med ett viktigt undantag
-Peking-Kina- valt in rubb och
stubb utan att ställa några krav
vare sig på kandidaternas fredsvillighet och allmänna mellanfolkliga
hyfs eller på deras av reella resurser och politisk mognad betingade
möjligheter att över huvud taget
ikläda sig och uppfylla internationella förpliktelser. Allt eftersom
Asien och Afrika uppfyllts av nya
stater, till stor del skapelser utan
militära eller ekonomiska resurser
av ens det blygsammaste slag liksom utan politisk tradition och
utan erfarenhet, ha dessa länder
utan vidare invalts i den höga
areopagen. Då man samtidigt bibehållit regeln »en stat, en rösh,
ha Europas och Amerikas relativt
allt fåtaligare vota mer och mer
tenderat att drunkna i rösterna
från Somalia, Togo, Kamerun,
Mali, Niger, Tsad, Centralafrikanska republiken, Jemen, Nepal och
Kambodja, för att nu blott taga
några konkreta exempel bland de
många, som erbjuda sig. Denna utveckling kulminerade man
skulle kanske våga tillägga, att den
drevs in absurdum – just under
1960, då ett femtontal nya nationer invaldes. Av dessa torde ej så
få kunna betecknas såsom sällsynt
litet kvalificerade till att utöva nå-
got inflytande på det internationella planet. Samtidigt står Förbundsrepubliken Tyskland, en av
världens fem eller sex starkaste
och högst kultiverade stater alltjämt utanför folkförbundet Västerns position inom detta har, utöver anhopningen av nya medlemmar med antikoloniala känslokomplex, ytterligare försvagats av
att U.S.A. inte längre förmår utöva
samma dominerande inflytande
över vissa latinamerikanska länder
som förut; det mest talande exemplet härpå är, att Cuba under Castros diktatur opåtalt kunnat utveckla sig till en rysk satellit
vid Förenta Staternas egen gräns.
Förändringen av folkförbundets
struktur har två konsekvenser av
grundläggande betydelse för den
aktuella världspolitiska utvecklingen. Västmakterna kunna ej
längre med någon som helst säkerhet kontrollera utgången av omröstningarna i generalförsamlingen. De ha därmed ej längre
möjlighet att liksom tidigare reguljärt nyttja FN såsom taktiskt
hjälpmedel för sin politik. Med
hänsyn till den ganska orealistiska
betydelse, som en stor del av europeisk och amerikansk opinion alltjämt tillmäter förbundet såsom aktiv faktor inom storpolitiken, är
detta en mycket allvarlig olägenhet. Vidare visar det sig utomordentligt svårt för förbundets egen
ledning, i första hand generalsekreteraren, att på längre sikt driva
en konsekvent linje. Förbundets
ståndpunktstagande är nämligen
numera starkt beroende av den
nyckfulla och svårberäkneliga utgången av omröstningar, vilka till
stor del behärskas av delegater
från länder utan politisk erfarenhet och mognad och utan resurser
att ställa bakom sina beslut. Dessa
länders ledare och företrädare drivas ofta av dunkla och föga förnuftsbetonade ressentiment mot de
västeuropeiska f. d. kolonialmakterna .och av en motsvarande benägenhet att då och då fastna på
Sovjets limstickor.
Dessa förhållanden ha drastiskt
demonstrerats i Kongofrågan. Så
gott som från början har förbundets politik här öppet saboterats av
Sovjet och dess satelliter. Dessas
hela strävan har gått ut på att vid
makten bevara respektive till densamma återföra den alltmera öppet prokommunistiske Lumumba
och hans kumpaner. Mot deras intriger har generalsekreteraren ansett sig nödsakad att stödja sig
främst på rösterna från de afrikanska och asiatiska länderna,
som ej kunna misstänkliggöras för
)kolonialistiska» anfäktelser och
kunna förutsättas ha ungefär
samma syn på tingen som den
kongoleserna borde ha. Vid flera
omröstningar under sensommaren
och början av hösten har denna
19
politik också lyckats för Dag Hammarskjöld. Vid årets slut tycks den
emellertid vara på väg in i en återvändsgränd, emedan flera viktiga
afro-asiatiska länder envisas att
försöka använda FN: s prestige och
resurser till Lumumbas hjälp och
därmed desavouera den ursprungligen fastställda förutsättningen
för hela aktionen, nämligen att FN
avhåller sig från varje försök att
påverka den inrikespolitiska och
konstitutionella utvecklingen
Kongo.
Redan de vunna voteringssegrarna ha därjämte varit dyrköpta.
För att kvarhålla de minst pålitliga
av de afrikanska och asiatiska staterna nödgades FN för det första
avstå från att använda den effektivaste, erfarnaste och mest lokalkunniga administrativa och militära personal, som stod till buds,
nämligen den som kunde ställas
till förfogande från Belgien,
Frankrike, Storbritannien och övriga länder med rik erfarenhet av
koloniala förhållanden. I stället
nödgades man använda sig av en
brokigt hopplockad liten skara av
folk, dels från vissa nordeuropeiska småstater utan egen erfarenhet av de lokaliteter och förhållanden det gällde, och dels från
somliga afro-asiatiska länder som i
några fall, bland vilka Ghana och
Guinea äro de mest flagranta, äro
allt annat än pålitliga mot aktionens syften. Vidare har man till
följd av utpressningen från de
mera opålitliga afro-asiatiska sta- 20
terna – utom de redan nämnda
kunna Indien och Indonesien särskilt utpekas – nödgats att avstå
från den samverkan med moderata
och västligt orienterade riktningar
och personligheter i Kongo, som
annars hade varit möjlig, och att
mot Belgien intaga en avvisande,
ja, direkt fientlig hållning, som varit opåkallad ur såväl saklig som
moralisk synpunkt.
Det saknas här utrymme och anledning att gå in på detaljerna och
de tillfälliga skiftningarna i läget i
Kongo under det andra halvåret av
1960. Det må blott konstateras, att
man efter nära sex månaders
bittra erfarenheter tyvärr har svårt
att se, hur denna stort upplagda
och förvisso i mycket behjärtansvärda operation på det högsta internationella planet skall kunna
föras till ett lyckligt slut. Till följd
av att man menat sig böra taga de
här nyss antydda hänsynen till så-
dana stater som Ghana, Guinea,
Indien och Indonesien och till
dessa staters härskares känslor, är
man alltjämt berövad möjligheten
till effektivt samarbete med de moderata krafterna i Kongo, personifierade i sådana gestalter som presidenten Kasavubu, överste Mobtitu och Tshombe. Därmed har
man till synes avskurit sig från
möjligheten att slutgiltigt låta Lumumba och hans hel- eller halvkommunistiska anhang försättas
ur spelet och att. sålunda skapa en
något så när funktionsduglig sakernas ordning i Kongo, Att i längden kunna bemästra virrvarret där
med hjälp av knappa 20 000 man
brokigt sammansatta och till icke
ringa del opålitliga och kanske saboterande trupper är väl dock en
olöslig uppgift. De för FN: s begränsade finanser oerhörda kostnaderna, till vilka Ryssland och
dess vänner vägra att bidraga, göra
problemet än hopplösare. Den direkta ryska eller kinesiska intervention, vars undvikande är den
egentliga framgång man hittills
lyckats uppnå, kan plötsligt åter
aktualiseras, om händelsernas utveckling i Kongo skulle i Moskva
eller Peking bedömas såsom alltför
ogynnsam för Lumumba och hans
anhängare.
Kongo är dock blott ett avsnitt
av de långa fronterna i det under
1960 intensifierade kalla kriget.
Ryssland har alldeles obestridligen
haft initiativet i detta, låt vara att
somliga av Kremls aktioner hittills
misslyckats. De syften, som Sovjet
fullföljer, kunna i varje fall delvis
urskiljas i händelsernas mönster.
Man vill genom hotelser, anknutna
till sådana intermezzon som U 2-
affären, bryta ut vissa stater ur
västblocket och därmed b.eröva
Amerika värdefulla bundsförvanter eller stödjepunkter. Man vill
vidare med Moskvas och Pekings
ekonomiska och politiska klientel
införliva så många som möjHgt av
de nya staterna i Asien och Afrika,
ja, numera även i Latinamerika. I
sådant syfte söker man utnyttja
deras ressentimenter mot kolonialmakterna och deras farhågor för
·dollardiplomati och amerikanska
hegemonianspråk. Med ledning av
erfarenheterna från Koreakriget
och Kongoaffärens första fas vill
Chrusjtjev slutligen numera helt
paralysera FN för framtiden genom att ersätta Dag Hammarskjöld med ett trehövdat generalsekretariat, representerande kommunistblocket, västmakterna och
de neutralistiska staterna. Vetot
skulle därmed vara överfört till
själva exekutivapparaten och
världskommunismen behöver sedan inte längre befara några som
helst ytterligare inskridanden från
FN mot sina expansionssträvanden.
Denna kommunistiska politik
har ännu så länge knappast lett till
några mera iögonenfallande framgångar. Man har väl snarast intrycket, att Chrusjtjev med sin beryktade skopantomim och övriga
extravaganser i FN: s generalförsamling i någon mån överspelade
sina kort. Samma församlings senare skede tyder trots detta dock
snarast på ett stigande ryskt inflytande bland de neutralistiska staterna och ett motsvarande undergrävand~ av generalsekreterarens
ställning.
En viktig sida av den världspolitiska utvecklingen under 1960 har
den algeriska frågan utgjort med
hänsyn till sin betydelse såväl för
Frankrikes styrka och inflytande
inom västalliansen som för förhållandet mellan den afro-asiatiska
21
världen och de bägge stora maktblocken. Händelsernas gång, särskilt den misslyckade revolten i Algeriet i december och de Gaulles
snarast överraskande klara seger
vid folkomröstningen de första dagarna av 1961, synes ha bragt lösningen »Une Algerie fran«;aise» att
falla helt under bordet. Kvar stå
två alternativ: en autonom algerisk
stat i fortsatt nära förbindelse med
Frankrike och ett helt separat Algeriet. Omröstningssiffrorna
själva Algeriet skulle bokstavligen
tolkade snarast tyda på att ett tillräckligt underlag för den förra,
moderata lösningen skulle finnas
även bland den muhammedanska
befolkningen. Detta stämmer också
väl överens med tidigare vederhäftiga bedömningar av stämningarna
där. Men om detta skulle vara riktigt idag – hur ställer det sig för
framtiden? Komma dessa moderata stämningar att kunna hålla
sig vid makt så länge och med så-
dan styrka, att man kan skapa en
autonom, med Frankrike intimt
förbunden algerisk stat, vilken ger
trygghet och utvecklingsmöjlighet
även åt den dryga millionen europeer? Erfarenheterna i en hel rad
tidigare emanciperade kolonier och
protektorat äro knappast uppmuntrande utan tyda snarast på en
stark tendens hos den »färgade»
befolkningen att i dylika fall löpa
linan ut, kapa alla eller nästan alla
förbindelser med moderlandet och
diskriminera den europeiska befolkningen på ett sätt, som fram- 22
tvingar massutvandring och avveckling av ekonomiska tillgodohavanden. Man bör varmt hoppas,
att de Gaulles storslagna experiment skall lyckas, men man måste
tyvärr hysa åtskilliga tvivel, särskilt med tanke på verkningarna
av fruktan för fortsatt och snarast
intensifierad FLN-terror mot den
moderata muhammedanska befolkningen i ett autonomt Algeriet.
En huvudorsak till att initiativet
under år 1960 legat hos Moskva, har
givetvis varit den alldeles påfallande kraftlösheten i den amerikanska diplomatin. Delvis har väl
denna varit konstitutiv efter Dulles’ avgång och Eisenhowers eget
övertagande av den högsta ledningen. Men till detta har under
1960 kommit den olycksaliga inverkan på amerikansk utrikespolitik, som ett presidentval nästan regelmässigt plägar utöva nära ett år
i förväg. Det återstår nu att se, om
Jack Kennedy kan åstadkomma en
positiv förändring, när han i januari drager in i Vita huset.
I och för sig är det mindre sannolikt, att den nyvalde demokratiske presidenten kommer att föra
en i princip annan politik än sin
företrädare. Tungt vägande sakskäl av strategisk och annan permanent natur nära nog framtvinga
en stark kontinuitet i en världsmakts utrikespolitik. Skiftet från
Truman och Acheson till Eisenhower och Dulles innebar på sin tid
blott en ytterligare bekräftelse
härpå. Den nästan enastående
knappheten i Kennedys valseger är
ett ytterligare skäl i samma riktning, och hans redan gjorda val av
sina främsta medarbetare peka åt
samma håll.
Däremot är det både möjligt och
önskvärt, att den unge och av mycket att döma ytterst ärelystne presidenten kan komma att skilja sig
från sin av år, mödor och ära nå-
got trötte företrädare i fråga om
själva handlaget. Om det i fortsättningen skulle bli även Amerika
och inte endast Ryssland, som
grepe initiativet och valde terrängen för det kalla kriget, så vore
detta enbart till fördel både för
världsfreden och för de mindre
stater, de må sedan vara västallierade eller neutrala, vilkas säkerhet ytterst är beroende av Förenta
staternas militära styrka och politiska målmedvetenhet.
Vissa personval och uttalanden
göra troligt, att den demokratiska
regimen kommer att fästa större
avseende vid att vinna och i sin
krets kvarhålla de nya nationerna
i Asien och Afrika, än republikanerna anses ha gjort. Mot bakgrund av de sista årens utveckling
i FN och i Afrika är detta särdeles
naturligt och önskvärt. Djupt betänkligt vore det däremot, om den
välbehövliga ökade uppmärksamheten på händelser och förhållanden i den färgade världen skulle få
till följd ett i motsvarande mån
minskat intresse för situationen i
Europa och för Förenta staternas
främsta allierade. Det är dock ytterst Västeuropa, som ännu för
lång tid framåt kommer att vara
den viktigaste positionen i den
stora tävlingskampen mellan
världsmakterna, och dess industriella och militära resurser, som sannolikt komma att förbli de avgö-
rande i såväl fredlig som krigisk
tävlan mellan de bägge kolosserna.
Ej heller borde det kunna råda nå-
gon tvekan om att FN, såsom det
har fått utveckla sig, ingalunda är
av samma grundväsentliga betydelse för den fria världens fortbestånd som NATO. Man får därför
23
varmt hoppas, att en av den nya
amerikanska regimens första omsorger blir att reparera och på det
militära såväl som på det politiska
planet ånyo effektivisera den stora
atlantiska alliansen, vilken under
de båda senaste åren uppvisat flera
oroväckande svaghetssymtom. Att
eftersätta detta för att i stället
lägga tyngdpunkten på att söka
värva afro-asiatiska röster i FN vore
att förväxla sken och verklighet. En
sådan förväxling skulle kunna innebära slutet för den fria världen.