Det banala kriget i dagens ljus

I Peter Englunds Stridens skönhet och sorg och Jonathan Littells Les Bienveillantes skildras första respektive andra världskriget på nära håll. Frilansskribenten Fredrik Segerfeldt har läst båda böckerna och drar slutsatsen att tiden sedan andra världskrigets slut har inneburit en markant förändring i hur vi förhåller oss till krigets fasor.

Krig är hemskt. Får man säga något så banalt? Men föreställ dig hur det känns att få sin hemby helt utplånad, att få sin kropp sliten i bitar, att gasas ihjäl, att skicka ut hop på hop av män som kanonmat att mejas ner av kulsprutekärvar på ett slagfält för att vinna några tiotals meter territorium, att gå på en hög av avrättade människor för att ge nådaskott till eventuella överlevande, att med bedjande ögon tigga om att skarpskjutaren ska sikta noga så att ens barn inte behöver lida i onödan, att organisera industriellt mord på miljontals människor.
Lika banala som mina meningar ovanför kan tyckas, lika trivialt behandlar huvudpersonerna frågan om krig i två mer eller mindre aktuella tegelstenar som beskriver företeelsen ur ett individuellt perspektiv.

I den första, Stridens skönhet och sorg: första världskriget i 212 korta kapitel (Atlantis 2008) återger den nyutnämnde ständige sekreteraren i Svenska Akademin och den svenske historieberättaren par excellence Peter Englund första världskriget ur ett antal inblandade individers synvinkel, närmast i dagboksform. Det är den etniska dansken som dör i Kejsar Wilhelms armé i Flanderns lera, den brittiske officeren som dödar och lemlästar med handgranater i skyttegravar, den latinamerikanske äventyraren som irrar omkring bland det sönderfallande ottomanska rikets trupper i Mellanöstern och den tyska flickan som växer upp med kriget som normalitet. Genom dessas och andras ögon får läsaren en god bild av hur vanliga människor upplevde det första totala kriget, där 1800-talets strategier mötte 1900-talets teknik, med förödande effekter.
Och ändå tycktes de inte anse att det var så farligt. ”Inte ska jag dö.” ”Kriget är snart över.” ”Segern är nära.” ”Nationens ära är viktigare än jag som individ.” Intressant, men ändå bara halva berättelsen.

För bristen på örnperspektiv är bokens stora svaghet. Även för en person som är något mer historieintresserad än normalt kan det vara svårt att sätta de enskilda händelserna i sitt rätta sammanhang, trots sammanfattningarna av krigets viktigaste händelser i början av varje år. Läsaren får visserligen franska myterier, tysk revolt och rysk revolution beskrivna av enskilda personer, men deras orsaker och processer får man endast begränsad insikt i.
Englunds bok förtjänar epitetet upplysande, möjligen också tankeväckande. Men litterärt kommer den inte i närheten av det vidunderliga konstverk som den amerikanske men i Frankrike delvis uppväxta debutanten (nåja) Jonathan Littell har skapat i Les Bienveillantes (Gallimard 2006, sv. De välvilliga, Brombergs 2008, i pocket 2009).

Att en amerikan fick Frankrikes mest prestigefyllda litterära utmärkelse, Goncourt-priset, väckte så stor uppmärksamhet häromåret att svallvågorna nådde ända upp till Skandinavien. Att boken dessutom handlar om en psykotisk, djupt bildad och homosexuell tysk SS-officer, Max Aue, som är aktivt inblandad i utrotningen av judar och andra, gjorde inte det hela mindre uppseendeväckande. Ändå tycks få svenskar känna till den. Än färre verkar ha läst den.
Det är synd. Om inte av något annat skäl så bör de omkring tusen sidorna läsas enkom för den fantastiska dialogen mellan Aue och den tillfångatagne sovjetiska politiske officeren som snart ska föras ut till sin avrättning, i vilken syskonskapet mellan kommunism och nazism framgår med extrem tydlighet. Ras respektive klass främjas med samma metoder och bevekelsegrunder.

Men Littells roman är trots temat inte främst politisk. Den är i stället ett moraliskt-litterärt storverk i klass med Dostojevski eller Camus. Den spanske författaren Jorge Semprun har kallat Les Bienveillantes den viktigaste bok som skrivits under det senaste halvseklet.

En riktigt bra bok ger en klump i halsen. Under läsningen av Les Bienveillantes flödar klumpen ut i en ångest som upptar hela ens kropp och alla ens sinnen. Beskrivningen av hur den duglige och intelligente Aue vägrar inse att han dödat sin mor, att den nazistiska vetenskapligheten och ideologin är ett snår av motsägelser, att fattiga judiska bönder i Ukraina omöjligen kan utgöra varken något hot mot det tyska folket eller kärnan i bolsjevismen och att hans diarréer och vanföreställningar inte bara har att göra med ungdomens sexuella relation till tvillingsystern säger mer om människan än kanske någon annan bok jag läst.

De två böckerna påminner båda om något viktigt. Den liknöjdhet med vilken människor betraktade krig – industriellt massdödande som banalitet – ter sig med nutida västeuropeiska ögon i det närmaste absurd. Att samla massarméer för att besegra grannlandet eller utöka det egna territoriet är idag en befängd tanke. Jag vet inte hur mycket vi har den europeiska integrationen att tacka för det faktum att Västeuropa har upplevt någorlunda fred sedan 1945, men att vi nått en högre grad av civilisation torde stå bortom allt tvivel.