Den XXIIa partikongressen i Moskva och dess politiska följder

DEN XXII:a PARTIKONGRESSEN I MOSKVA
OCH DESS POLITISKA FÖLJDER_
TRE MÅNADER har förflutit efter
den sovjetryska partikongressen,
vilket tillåter en retrospektiv bedömning av dess politiska följder.
Kongressen utgjorde en viktig händelse inom östblocket och den
kommunistiska världen och följderna spelar fortfarande en stor
roll i den sovjetryska inre utvecklingen, i det politiska förhållandet
inom östblocket och har förorsakat
en stark jäsning inom hela den
världskommunistiska rörelsen.
Kongressen hade planerats att
bli den sista och avgörande fasen
i maktkampen om successionen
efter Stalin. Dessa planer kunde
endast delvis realiseras av den
makthavande Chrusjtjov-gruppen,
ty utvecklingen på själva kongressen överraskade dess organisatörer
med ett oväntat avslöjande att
oppositionen mot den antistalinistiska revisionismen som säljs av
Chrusjtjov i fredlig koexistensförpackning starkt hade underskattats,
både inom själva Sovjetunionen
och inom hela östblocket.
Kommuniststaternas publicitet
kring kongressen försöker konsekvent inbilla de utomstående att
Av jur. mag. T. NORW/D
kärnan i striden mellan Chrusjtjov
och oppositionen utgörs av meningsskiljaktigheter av ideologisk
art. En enkel observation av kongressförloppet och debattens utveckling har emellertid visat att
maktkampsproblemen i själva Sovjet överskuggats av en realpolitisk tvist om valet av den strategi
och taktik, som på mest fördelaktiga sätt skulle leda till kommunismens seger över hela jordklotet. Själva termen »stalinism»
och Stalins lik har i denna strid
ändrat sin hittillsvarande innebörd och till sist blivit en symbol för en politik som accepterar krig som politiskt instrument på kommunismens väg till
segern. I detta avseende var oppositionen mot Chrusjtjov stalinistisk om man tar hänsyn till den
aktuella termens innebörd. Mot
denna trosbekännelse av oppositionen ställde Chrusjtjov den officiella kämpande kommunismens
utrikespolitiska linje i form av den
fredliga koexistenspolitik som enligt hans deklaration inte innebär
någon nödvändighet att tillgripa
ett storkrig som politiskt medel.
Därför bör man betrakta fördö-
mandet av Stalin såsom liktydigt
med ett fördömande av det krigiska expansionsprogrammet hos
oppositionen.
Oppositionen var inte homogen,
den kan delas upp på två grupper
med olika motiv för sin inställning.
Det kinesiska partiet är stalinistiskt, dvs. strävar efter ett krigiskt
avgörande med kapitalismen på
grund av att befolkningens mängd
och territoriets storlek ger det sä-
kerhet för att Kina skulle överleva
ett atomkrig och möjligen också
därigenom skulle få sin stora historiska chans efter en ömsesidig
förintelse av de båda nu ledande
stormakterna – Sovjet och USA.
Mao Tse önskar på analogt sätt
knuffa Sovjet till krig med Västern
som Stalin ville knuffa Hitler 1939
i den övertygelsen att efter ett så-
dant krig Sovjet skulle komma att
bli den enda bestämmande stormakten.
Oppositionen inom själva det
ryska partiet och dess kritik mot
Chrusjtjovs fredliga koexistenskurs har däremot utgått från helt
andra motiv. Det anses att år 1961
var Sovjets militära övertag gentemot Västern så stort att ett sådant
styrkeförhållande aldrig mer kommer att upprepas, isynnerhet med
tanke på det allt hastigare rustningstempot i USA som kan komma att resultera i ett återupprättande av styrkejämvikten. Denna
opposition som stödes av en del
militära kretsar och krigsindu- 41
strins teknokrater, anser att den
nuvarande konjunkturen borde utnyttjas och att Sovjet f. n. är i
stånd att ta risken med ett storkrig som huvudelement i sin utpressningspolitik mot Västern.
Denna optimistiska bedömning av
Sovjets styrka bygger delvis på
framgångsrika experiment med
långdistansraketer, vilka krönts av
Gagarins och Titovs succeer. Inom
dessa oppositionskretsar anser man
också att NATO är militärt svagt,
politiskt splittrat, att folk i NATOländerna har dålig stridsmoral och
att den allmänna oppinionen i
dessa länder redan är tillräckligt
preparerad av den kommuniststyrda fredspropagandan. Allt detta
bör enligt denna bedömning, ha
som resultat att de västerländska
regeringarna skulle vara tvungna
att kapitulera inför utpressningen.
Chrusjtjov har tydligen frestats av
dessa lovande perspektiv då han
avvek från sina koexistensprinciper
i somras och ansett det vara värt
att göra ett försök, isynnerhet som
han hade anledning att tro att han
på så sätt skulle tillfredsställa även
den kinesiska oppositionen och
därigenom återupprätta den hotade
enigheten inom östblocket.
Av händelsernas förlopp under
och efter den XXII :a partikongressen kan man förstå att Sovjet på
konstlat sätt underblåste Berlinkonflikten med den beräkningen
att utpressningen och krigshotet
mot Västern skulle resultera i en
första kapitulation av NATO, vii- 42
ken skulle komma att åtföljas av
flera på andra väsentliga tvistepunkter i konflikten mellan öst
och väst enligt det sluttande planets regel.
Idag vet vi att denna sovjetryska plan misslyckats och att den
ryska bedömningen av Västerns
stridsmoral varit felaktig. När
Chrusjtjov övertygats om att USA
var berett att ta krigsrisken i Berlin, drog han sig tillbaka från sin
utpressningspolitik. Till på köpet
fick han veta att den väntade krigspaniken ej bröt ut i Västern men
däremot i själva Sovjet och satellitstaterna. Detta gav honom säkert
något att tänka på liksom även de
mot koexistenspolitiken kritiskt inställda partiledarna och marskalkerna.
Det misslyckade Berlin-försöket
har emellertid ingalunda stärkt
Chrusjtjovs position hos oppositionen av kinesisk typ vilken huvudsakligen finns utanför Sovjet.
Krigspaniken i Sovjet i somras
var inte det enda tecknet på en
försvagning av samhällsdisciplinen
och kommunistsystemets grundvalar. Det har funnits flera sådana
tecken under de senaste två åren
och det politiska klimatet i Sovjet
har successivt försämrats till partiets nackdel. Den främsta orsaken
härtill var splittringen inom partiet, maktkampen på toppen och
tilltagande slitningar med den stalinistiska oppositionen både inom
Sovjet och hela kommunistblocket.
Det var uppenbart redan före kongressen att Chrusjtjov ansåg att
ett återupprättande av ordningen
inom partiet och en konsolidering
av hela östblocket borde ha prioritet framför utrikespolitisk aktivitet.
Den XXII :a partikongressen
hade därför först och främst planerats såsom ett instrument för att
stärka partiet och dess makt. I
denna anda hade ett nytt partiprogram och ny partistatut utarbetats,
något som skulle betyda en möjlighet att automatisera permanenta
rensningsaktioner vilket i sin tur
skulle underlätta för den makthavande gruppen med Chrusjtjov i
spetsen att utöva makten utan störningar. Kongressen förbereddes
mycket noggrant och propagandaparollen var att Lenins partiprogram redan realiserats och att nu
tiden kommit för ett nytt program
och en ny Chrusjtjov-epok som
skall leda till kommunismens slutliga seger. Det var uppenbart att
döma av Sovjet-pressen att Chrusjtjovs avsikt varit att Stalin skulle
falla ur historien såsom en andrarangsfigur. Endast två namn
skulle lysa i kommunismens historia- Lenins och Chrusjtjovs. Allt
detta skulle leda till ett stärkande
av Chrusjtjovs diktatorsposition
och en ändring i diktaturens struktur för att öka dess makt och effektivitet. Detta var tydligen de åtgärder som var nödvändiga för att
återupprätta systemets disciplin
och konsolidera östblockets styrka
och enighet innan någon verklig
kraftmätning med Västern skulle
kunna komma till stånd.
Nu kan man med säkerhet påstå
att denna plan misslyckats. Det är
tydligt att Chrusjtjov blev överraskad av den stalinistiska oppositionens styrka under själva kongressen och blev tvungen att improvisera en stor avräkning med denna
opposition. Chrusjtjov var i sitt inledningstal, då han rapporterade
om CK:s verksamhet mellan den
XX:e och den XXII:a kongressen,
tvungen att berätta om den utrensning av den stalinistiska partifientliga gruppen med Molotov i
spetsen som ägt rum 1957. Han utökade antalet personer inom denna
grupp till 8 av 12 av sina f. d. kolleger från Stalins politbyrå. Om
Stalin själv yttrade sig emellertid
Chrusjtjov måttligt: trots fel som
begåtts av Stalin i samband med
den s. k. personkulten hade han
inlagt stora förtjänster för partiet
och staten.
Det var detta tal som öppnade
slussen för spontana, passionerade
och skarpa uttalanden av ett tiotal
andra talare, vilka avslöjade många
brott och grymheter som Stalin begått och åtskilliga drastiska detaljer om de massakrer denne genomfört inom partiet under sin makttid. Kongressen fördömde på det
skarpaste inte bara Stalin som politiker och människa utan också
hela hans epok. Trots Chrusjtjovs
tydliga avsikter förvandlades kongressen till en stor domstol över
Stalin och avslöjandet av flera av
43
hans brott som saknar motstycke.
Talarna visade ett måttligt intresse
för debatten om ett nytt partiprogram som stod på dagordningen
och tävlade istället med varandra
om att dra fram allt starkare beskyllningar mot Stalin och hans
epok.
Aldrig har Stalin fördömts och
belastats grundligare i västerländsk
publicitet än på denna kongress.
Det är inte uteslutet att det var
Chrusjtjov själv som kände sig
tvungen att inspirera dessa tal och
som genom fördömandet av Stalins
person strävade efter att diskriminera alla stalinister inom partiet
med den symboliska s. k. partifientliga gruppen i spetsen. Meningen var att stämpla alla slag av
stalinister, oberoende av de argument de byggde sin oppositionella
inställning på, såsom partifiender.
Kongressen avslutades med ett
drastiskt beslut att förflytta Stalins lik från Lenins mausoleum
med motiveringen att han inte
längre var värdig att vila vid sidan
av Lenin. Denna barbariska postuma hämnd vittnar bäst om vilka
passioner som är i rörelse i kampen mot den stalinistiska oppositionen och hur stor förvirringen
och splittringen i verkligheten är
inom partiet.
Märkligt nog har allt detta inte
resulterat i någon offentlig rättegång mot den partifientliga gruppen bestående av Stalins närmaste
medhjälpare och medansvariga,
trots att många talare krävde det
<-
44
på kongressen. Förklaringen är enkel: Chrusjtjov själv hörde till de
medansvariga och ett offentligt
grävande i det förflutna skulle
innebära alltför många personliga
risker för honom, trots hans nuvarande maktställning.
På kongressen valdes nya högsta
partiorgan vilkas sammansättning
troligen tillförsäkrar Chrusjtjovgruppen en någorlunda fast maktställning. Av det vi vet framgår
dock inte att avräkningen med och
utrotningen av oppositionen är en
avslutad detalj. Snarare verkar det
så som om man bör vänta en sådan
uppgörelse i framtiden, med allt
vad det kan innebära med tanke
på oppositionens styrka. Kongressen har ingalunda likviderat denna
opposition eller bemästrat den i
botten liggande tvisten mellan dogmatiker och revisionister, dvs. mellan krigs- och koexistenspolitikens
anhängare.
Denna tvist kan i storleksordning och verkan jämföras med tvisten mellan Stalin och Trotskij före
kriget.
Det ligger i sakens natur att den
XXII :a kongressens politiska följder inte kommer att inskränka sig
till det sovjetryska partiet, de omfattar alla partier inom kommunistblocket och hela den världskommunistiska rörelsen. Under
kongressens förlopp tog det albanska partiet indirekt ställning för
stalinismen och Stalin, ty någon
albansk partidelegation hade inte
inbjudits. Albanska partiet uppträdde i sin spökliknande roll så-
som talare för hela oppositionen,
dock först och främst såsom talare
för det kinesiska partiet i egenskap
av detta partis uppenbara bulvan.
När Chrusjtjov brutalt angrep det
albanska partiet på kongressen
uppträdde chefen för den kinesiska delegationen, premiärminister Chou En Lai till dess försvar
och förebrådde Chrusjtjov för att
avslöja oenigheten inom kommunistblocket »till imperialisternas
glädje». Efter detta lämnade Chou
En Lai demonstrativt kongressen.
Denna gest måste betraktas som
en brytning mellan det kinesiska
och det sovjetryska partiet. En så-
dan brytning måste få allvarliga
politiska följder på det statliga planet och måste i längden betyda en
försvagning av kommunistblockets
styrka i realpolitiskt avseende.
Denna brytning betyder att Kina
inte längre erkänner det sovjetryska partiets ledarskap inom det
kommunistiska blocket och hela
rörelsen. Skismen omfattar nu hela
världskommunismen. Så långt man
vet har 24 av världens 81 kommunistpartier tagit ställning för Kina
mot Moskva och 15 andra partier
uppsagt sin lydnad mot Moskva.
Efter den XXII :a partikongressen
har världskommunismen istället
för ett dispositionscentrum och en
»generalstab» redan tre dylika
centra med tre olika versioner av
kommunistläran: Moskva, Peking
och Belgrad.
Hittills finns ännu inga tecken
på att tvistens skärpa minskat och
att splittringen inom världskommunismen på något sätt lappats
ihop. Det sovjetryska partiet låtsas
inte veta något om denna splittring
och anstränger sig att hålla god
min inför förlorat spel.
Den XXII :a partikongressens
förlopp och skandalen med Stalins
lik har haft uppenbara följder
bland Sovjets befolkning. Stalins
epok utgjorde 25 år av Sovjetunionens 44-åriga historia. Denna gång
fick hela folket veta att alla möjliga brott och fel begåtts av partiet
under Stalins epok. Och det finns
knappast en enda familj i hela
Sovjet som inte drabbats av Stalins
terror. Störtandet av guden Stalin
och den postuma hämnden på hans
lik har gjort ett djupt intryck över
hela landet och en öppen kritik
mot och förlöjligande av partiets
ofelbarhet och dess politiska moral
har uppstått. Jäsning bland folket
och spontana demonstrationer mot
45
partiet har ägt rum i hela landet
efter kongressen. Mest besvikna
och lurade har partiets breda massor känt sig. De blev mest utsatta
för folkets reaktion. Aldrig i Sovjets historia har partiprestigen
stått så lågt som under de veckor
som förflutit sedan kongressen,
aldrig har dogmen om det sovjetryska partiets ledarskap inom den
världskommunistiska rörelsen varit så hotad som nu. Allt detta kan
endast betyda att Sovjetunionen
undergått en inre försvagning, vilken inom överskådlig framtid kan
leda till inrikespolitiska svårigheter och stridigheter på flera avsnitt.
Sovjetunionens militära styrka
kan knappast kompensera landets
och hela kommunistblockets försvagning i politiskt avseende. Kommunismen har alltid byggt sin strategi och taktik i högre grad på de
politiska än på de militära aggressionsinstrumenten.