Print Friendly, PDF & Email

Den vita rosen

Av Sten Niklasson | 6 december 2019



Sten Niklasson berättar den sanna historien om mod, motstånd och en okuvlig tro på individens värde i ett system av människoförakt och total övervakning.

Det ser ut som om någon tappat en bunt papper på den öppna platsen framför universitetet i München. När man kommer närmare, upptäcker man att texten tycks ha skrivits på en gammaldags skrivmaskin. På ett av bladen finns ett fotografi av en ung man med pipa i munnen. På ett annat ark avbildas en kvinnas ansikte i profil. Hon ser ut att vara i tjugoårsåldern, tidlöst vacker och försjunken i tankar. Texterna verkar vara någon slags upprop.

Men pappersarken visar sig vid närmare påseende vara av metall och fästade vid underlaget. Dokumenthögen är ett minnesmärke. En titt på gatuskyltarna avslöjar att platsen framför universitetets centralbyggnad heter ”Geschwister-Scholl-Platz”, och att det lilla torget på dess andra sida kallas ”Professor Huber-Platz”.

Det är svårt för oss nutida svenskar att förstå hur det är att leva i en absolut diktatur. Vi har hört om Stalins skräckvälde i Sovjetunionen och kanske läst Soltjenitsins böcker om Gulaglägren. Vi tar del av medias reportage om despotismen i Nordkorea och enpartiväldet i Kina. Kanske vi förknippar begreppet diktatur med Cuba, Nicaragua eller Zimbabwe. Men för den som tar demokratins spelregler för självklara är det inte lätt att intellektuellt leva sig in i de fasor som följer med överhetens fullständiga kontroll av tillvaron.

I Nazityskland för sjuttio år sedan hade det nationalsocialistiska partiet tillskansat sig kontroll över media, polis, armé, rättssystem, resor, kommunikation och hela utbildningsväsendet från småskola till universitet. Syftet var total makt över medborgarnas medvetande och liv. Medlet var terror. Resultatet var fruktan och lydnad.

Nazisterna är kända för sin systematiska förföljelse av judar. Men inte heller renblodiga arier i 30-talets Tyskland kunde tala öppet. Också de närmaste vännerna kunde visa sig vara naziagenter. Varje kvarter i de större städerna hade en partifunktionär, vars uppgift var att spionera på invånarna och rapportera om deras vanor, samtal och bekantskapskrets. Officiellt var uppgiften att sörja för kvartersinvånarnas välbefinnande, men alla visste att det handlade om att ange alla som trotsade skrivna och oskrivna regler till den hemliga polisen, Gestapo. Inte ens i sitt eget hem kunde man vara säker. Post kunde ha öppnats. Telefonen och lampkronorna kunde vara försedda med dolda mikrofoner. När som helst på dygnet kunde Gestapo tränga in genom dörren för att leta efter bevis på kritik mot partiet. En oskyldig anmärkning kunde leda till anhållande, förhör och fängsligt förvar på obestämd tid. Kontrollsystemet var så tätt och omfattande, att organiserad opposition mot regimen blev praktiskt taget omöjlig. De flesta oppositionella tyskar hukade därför och höll tyst. Motståndsgruppen ”Den Vita Rosen” var ett remarkabelt undantag.

De flesta i den lilla grupp som skulle bli känd under detta namn hade som tonåringar varit medlemmar i ungdomsorganisationen ”Bündische Jugend” som ägnade sig åt en blandning av natursvärmeri och scouting. Organisationen präglades av traditionell germansk romantik. Medlemmarna hyllade ett liv nära naturen, individuell frihet, självdisciplin och höga etiska ideal. Mot slutet av 1930-talet kom organisationen i direkt konflikt med det nazistiska ungdomsförbundet ”Hitlerjugend”, och dess medlemmar övervakades och förföljdes.

Vintern 1938 var de flesta unga, vapenföra män inkallade till militärtjänst. De som avsåg att söka sig till läkarutbildning avdelades till Sanitätskompanien för utbildning till sjukvårdare. Där träffades några av de ungdomar som skulle komma att bli kärnan i Den Vita Rosen, bland dem Georg Wittenstein och Alexander Schmorell. Våren 1939 skrevs de efter avslutad militärutbildning in vid den medicinska fakulteten vid Münchens Universitet, där de träffade andra likasinnade som Hans Scholl och så småningom Christoph Probst. Vännerna, som alla var djupt religiösa, låt vara med olika inriktning, delade intresset för trosfrågor, konst, litteratur och filosofi. De hade också en likartad politisk övertygelse och vände sig mot Hitlers förtryck och nazisternas brutala kampanjer mot rasfrämmande element.

När Tyskland invaderat Polen i september 1939, mobiliserades alla medicinstudenter, förlades i baracker och tillhölls att i uniform marschera till föreläsningarna varje morgon. Alla protester slogs obönhörligt ner med hjälp av Gestapo.

Efterhand började uppgifter sippra ut om de tyska truppernas ohyggliga illdåd i Polen. Den katolske biskopen Clemens Graf von Galen höll en serie predikningar, i vilka han fördömde Gestapos metoder och avslöjade att nazistiska specialförband systematiskt mördade handikappade och mentalsjuka också i Tyskland. När han med bitande ironi frågade om soldater, som med permanenta skador återvände från fronten, skulle avrättas som ”livsodugliga”, övervägde naziledningen att låta mörda honom men avstod med tanke på den förväntade reaktionen hos den stora katolska delen av befolkningen. Kopior av von Galens predikningar spreds i hemlighet och ledde till stark upprördhet hos många tyskar, inte minst Hans Scholl och hans vänner i München. De insåg att det inte längre räckte att dra sig undan och invänta bättre tider. Tiden hade kommit att handla.

Försommaren 1942 författade Hans Scholl och Alexander Schmorell fyra flygblad, undertecknade med ”Den Vita Rosen”, kopierade dem med karbonpapper på en vanlig skrivmaskin i så många exemplar som möjligt och distribuerade dem på olika håll i Tyskland. Några stoppades in i telefonkataloger i offentliga byggnader, andra postades till studentkamrater och lärare, och ytterligare kopior spreds med hjälp av kurirer, som med stor risk reste med förfalskade persondokument på de ständigt kontrollerade tågen. Eftersom unga män regelmässigt avkrävdes identitetshandlingar av militärpolispatrullerna, sköttes kurirtrafiken mestadels av kvinnliga studenter. De placerade sig själva och sina väskor i skilda kupéer för att undvika att bli förknippade med det farliga materialet, om bagaget skulle genomsökas av polisen. Alla flygblad skickades också till medlemmarna i Den Vita Rosen, så att man kunde fastställa om de uppsnappats på vägen av Gestapo. Av de första flygbladen lämnades en tredjedel in till polisen av mottagarna. Det behövde inte betyda att överlämnarna var nazister. En anledning att vidarebefordra dem till polisen var att undgå misstanken att mottagaren upptagits på textförfattarnas adresslista som trolig sympatisör, vilket oundvikligen skulle lett till pressande förhör. Ett annat skäl var att flygbladen kunde ha producerats och distribuerats av Gestapo självt i syfte att testa mottagarens lojalitet med nazistpartiet.

Flygbladens innehåll var explosivt. De innehöll uppgifter om massavrättningar av judar, mord på tusentals polska politiker, ämbetsmän och aristokrater och det urskillningslösa dödandet av ”livsodugliga” tyska medborgare. Texterna uppmanade till kamp mot nazisternas skräckvälde och talade om behovet att ”befria själen från ondskan”. De var fulla med citat av Goethe, Schiller och Aristoteles. Så här avslutades det fjärde flygbladet:

”Vi vill understryka att Den Vita Rosen inte finansieras av någon utländsk makt. Vi vet att nazisternas välde måste krossas med militära medel, och vi vill återuppväcka den svårt skadade tyska själen. För kommande generationers skull måste vi skapa en situation efter kriget som förhindrar att något liknande inträffar igen. Glöm inte det nazistiska systemets hantlangare; skriv ner deras namn så att ingen kan undkomma. Vi kommer inte att vara tysta – vi är ert dåliga samvete. Den Vita Rosen kommer inte att lämna er i fred.”

Hans Scholls syster Sophie hade våren 1942 fullgjort sex månaders Reichsarbeitsdienst. Fullbordat tvångsarbete var en förutsättning för att söka in på universitetet. Hon anlände till München på sin 21-årsdag och ansökte om plats på kurserna i biologi och filosofi. Efter att ha introducerats i broderns vänkrets dröjde det inte länge förrän hon fick ett exemplar av Den Vita Rosens flygblad i sin hand. I broderns lägenhet hittade hon en bok av Schiller, där vissa passager var understrukna. När hon jämförde dem med texten i flygbladet, insåg hon att brodern måste ha haft del i produktionen av de farliga dokumenten. Hon konfronterade honom med sin upptäckt och insisterade på att få delta i gruppens motståndsaktiviteter. Hans varnade henne för riskerna, men förgäves.

I juli 1942 tystnade Den Vita Rosen. Skälet var inte att gruppen avslöjats, inte heller att medlemmarna plötsligt blivit rädda för Gestapos agenter. Tusentals medicinstudenter skulle just påbörja sin sommarledighet, då myndigheterna beslutade skicka dem till östfronten för att de under några månader skulle assistera vid fältsjukhusen och känna på hur sjukvård bedrevs i en krigszon.

På väg till fronten gjorde transporten med Hans Scholl och hans vänner halt i Warszawa under några dagar. Intrycken från den till stora delar sönderbombade staden och dess ghetto skulle aldrig lämna dem. De upplevde hur ghettovakterna för ett paket cigaretter kunde skjuta vem givaren än pekade på, och hur SS-officerare utan anledning och för sitt nöjes skull piskade judar till döds.

Även Sophie fick ögonvittnesskildringar av de grymheter som begicks på östfronten. Hennes pojkvän, Fritz Hartnagel, hade också skickats österut och beskrev i sina brev hur tillfångatagna sovjetiska soldater tvingades gräva en massgrav åt sig själva innan de mejades ner av maskingevärseld. Sophie, som var djupt troende, diskuterar i sina svar ”samvetets teologi” som en väg ut ur moraliskt kaos.

Upplevelserna i Ryssland var för medlemmarna i Den Vita Rosen en bekräftelse på att deras hemland bara kunde räddas från moralisk undergång genom att förlora kriget. När de återvände från östfronten i november 1942 var de fast beslutna att försöka utvidga gruppen med likasinnade från andra universitet.

En av dem som vid denna tid anslöt sig till Den Vita Rosen var den 50-årige biträdande filosofiprofessorn Kurt Huber vid universitetet i München. Hans föreläsningar var alltid välbesökta. En anledning var att han i sin framställning lyckades väva in sarkastiska och lindrigt kamouflerade anmärkningar riktade mot det nazistiska styret. Huber ogillades av sina kollegor och hade inte kommit i fråga för befordran.

Den 13 januari 1943 inträffade en incident av stor betydelse för det fortsatta händelseförloppet. Bayerns Gauleiter, Paul Giesler, en slags landshövding tillsatt av nazistpartiet, hade kallat alla studenter till ett stormöte i Deutsches Museum i München. Han klandrade i sitt anförande de kvinnliga studenterna för att slösa tid och pengar på att studera, vilket de ”saknade rätt till”. I stället uppmanades de att göra sin plikt att skänka söner åt den älskade Führern. Gauleitern förklarade att han kunde erbjuda perfekta ariska mäns avelstjänster, om kvinnorna inte ansåg sig kunna attrahera lämpliga partners av egen kraft. De närvarande kvinnliga studenterna började lämna mötessalen i protest, men anhölls omedelbart på order av Gauleitern. De manliga studenterna, många av dem i uniform, rusade då upp på podiet och grep några av mötesledarna, vilka togs som gisslan tills alla kvinnor släppts.

Händelsen fick medlemmarna i Den Vita Rosen att tro att folket nu var berett att revoltera mot förtrycket. Schmorell hade med stora svårigheter lyckats få tag på en handvevad kopieringsmaskin, som nu utnyttjades för att göra 5 000 kopior av ett femte flygblad, som angavs komma från ”Motståndsrörelsen i Tyskland”, och som bar titeln ”Uppfordran till alla tyskar”. Kopiorna distribuerades med hjälp av kurirer och nådde mottagare i stora städer som Köln, Stuttgart, Freiburg, Hamburg, Wien, Innsbruck och Berlin.

Det femte flygbladet, som hade Hans Scholl och Kurt Huber som upphovsmän, varnade för att Hitler ledde Tyskland mot avgrunden, och att nederlaget i kriget var nära förestående. Adressaterna uppmanades att stödja motståndsrörelsen i kampen för yttrande- och religionsfrihet samt hävda individens skydd mot brottsliga diktaturers godtycke. På dessa principer skulle ”Det Nya Europa” byggas.

Hitler hade investerat mycket prestige i kriget mot Sovjetunionen. I ett stort radiosänt tal i september 1942 hade han förklarat att den tyska armén aldrig skulle lämna Stalingrad. Men när de tyska trupperna under extremt hårda vinterförhållanden inringades, insåg deras befälhavare, generalen von Paulus, att slaget var förlorat och begärde tillstånd att kapitulera för att rädda hundratusentals tyska liv. Hitler vägrade och hänvisade till Görings löfte att försörja hela den utsatta tyska östarmén med förnödenheter via en luftbro. Görings plan blev ett totalt misslyckande. Katastrofen blev förödande för tyskarna. Slaget hade inletts i augusti 1942 och slutat med tyskarnas kapitulation den 2 februari 1943. 850 000 man hade stupat på tysk sida, medan ryssarna antas ha förlorat över 1 miljon. Av de 91 000 tillfångatagna tyskarna skulle bara 6 000 återvända hem. I Tyskland utlystes tre dagars landssorg, tidningarnas förstasidor inramades i svart, och långa listor med de stupades namn sattes upp på offentliga byggnader.

Under några nätter i februari målade Den Vita Rosens medlemmar med hjälp av schabloner slagord av typen ”Frihet!” och ”Ner med Hitler!” på husväggarna i München. Företaget var ytterst riskfyllt, eftersom staden dygnet om patrullerades av polisen. Invånarna började vädra en sensation, och det alltmer nervösa Gestapo inledde en intensiv jakt på upphovsmännen.

Den 17 februari 1943 hade en av Den Vita Rosens sympatisörer förhörts av Gestapo i Ulm. Efter att ha släppts dagen därpå försökte han desperat varna Hans Scholl att polisen var gruppen på spåren. En annan kamrat ombads gå hem till Hans och Sophies lägenhet i München för att be dem gömma undan allt farligt material. När han anlände, hade syskonen lämnat bostaden. De hade gett sig av till universitet med en resväska fylld med flygblad. Planen var att placera bladen på olika platser runt den stora atriumhallen just innan förmiddagslektionerna slutade. Planen lyckades nästan. Men eftersom väskan inte helt tömts på flygblad, rusade de upp på översta planet i hallen, där Sophie vräkte ut resten över räcket just som studenterna lämnade klassrummen. En vaktmästare som fungerade som angivare åt Gestapo, upptäckte tilltaget och lät låsa ytterdörrarna.

Hans och Sophie Scholl anhölls omedelbart och förhördes. Inom ett par dagar hade praktiskt taget alla medlemmar i gruppen fängslats. Alexander Schmorell försökte fly till Schweiz, men planen misslyckades. Med hjälp av falska identitetshandlingar tog han sig i stället till Innsbruck, där han som rysktalande hoppades kunna gömma sig i ett läger för sovjetiska krigsfångar.

När denna del av planen visade sig ogenomförbar, tog han sig till Mittenwald, varifrån han försökte vandra över bergen till Schweiz. Utan lämpliga kläder, mat och dryck tvangs han avbryta marschen genom den djupa snön och tog sig genom flera polisspärrar tillbaka till München, där han bad en före detta flickvän om hjälp. Av fruktan för sig själv och sitt ofödda barn greps hon av panik och angav honom. Ett par dagar senare arresterades också professor Huber i sin bostad.

Naziledningen agerade snabbt. Den ”folkdomstol”, Volksgerichtshof, som inrättats för att döma i högförräderimål, sammankallades redan fyra dygn efter det att syskonen Scholl med flera anhållits. Dess ordförande var SS-officeren och domaren Roland Freisler, som var känd för att genomföra skenrättegångar, under vilka de tilltalade utsattes för kränkande behandling. Hitler kallade honom ”vår Vishinsky” med syftning på den ondskefulle sovjetiske statsåklagare som var arkitekten bakom Stalins utrensningar på 1930-talet.

Det rådde inget tvivel om vilket straff som skulle utmätas åt Den Vita Rosens mest framträdande medlemmar. Efter fyra timmars summarisk rättegång dömdes Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst till döden genom halshuggning i giljotin. De avrättades samma dags eftermiddag av en bödel vid Stadelheim-fängelset i München. Enligt senare vittnesmål av fängelsevakterna gick alla de tre dödsdömda lugnt till schavotten. Sophie Scholls sista ord var:

”Hur skall rättvisan kunna segra, när knappast någon är villig att ta personliga risker för det rättfärdigas sak? Det är en ljuvligt solig dag och jag måste dö, men min död saknar betydelse, om bara genom oss tusentals människor vaknar upp och skrider till handling.”

En andra rättegång ägde rum den 19 april 1943. Alexander Schmorell, Kurt Huber med flera dömdes till döden, medan andra mera perifera medlemmar i Den Vita Rosen fick livstids straffarbete.

Huber ägnade tiden i häktet åt att färdigställa ett stort arbete om filosofen Leibnitz. I ett rörande brev till sin fyraårige son, förklarade han att han inte skulle dö som landsförrädare: ”Jag dog för Tysklands Frihet, för Sanningen och Äran. Jag tjänade troget dessa tre tills mitt sista andetag.”

Efter avrättningen fick Hubers hustru en räkning från fängelseledningen på 600 mark för slitage på giljotinen. När hon utom sig av sorg förklarade att hon helt saknade möjlighet att betala ett så stort belopp, svarade tjänstemannen på fängelset kallt att han möjligen kunde erbjuda en mängdrabatt med tanke på antalet avrättningar.

Den Vita Rosens sjätte och sista flygblad smugglades ut till de allierade, som kopierade det i miljoner exemplar och släppte dem över Tyskland från sina bombplan.

Berättelsen om människorna bakom minnesmärkena vid universitetet i München är emellertid inte slut med avrättningarna av Den Vita Rosens medlemmar.

Kurt Huber hade en vän som var kompositör. Vännens namn var Carl Orff, och Huber hade vid flera tillfällen hjälpt honom med texter. Orffs mest kända verk är Carmina Burana, en orgiastisk körkomposition, som är baserad på dikter och visor skapade av medeltida munkar, och vars text är skriven på latin. Verket hade en lyckosam premiär 1937 vid ett nazistiskt stormöte, och Orff kom att hyllas som en av Tredje Rikets mest betydande tonsättare.

Orff kom på besök hos familjen Huber dagen efter det att Kurt anhållits och förts bort. Hustrun bad honom utnyttja sina kontakter i nazistpartiet för att hjälpa mannen, men Orff förklarade att han skulle råka illa ut, om hans vänskap med Kurt Huber blev känd. Med dessa ord försvann han. Kurt Hubers hustru såg honom aldrig mer.

Efter Tysklands kapitulation blev Orff förhörd av en amerikansk underrättelseofficer i syfte att fastställa om han hade nazistiska sympatier. Om detta bekräftades, skulle Orff få svårt att hävda rätten till de betydande royaltyintäkterna från Carmina Burana. För att distansera sig från varje misstanke om samröre med nazisterna, ljög Orff ihop en historia, som gick ut på att det var han som bildat motståndsgruppen Den Vita Rosen tillsammans med Kurt Huber. Sanningen skulle komma ikapp honom först många år senare.

Lögnen och oviljan att hjälpa en vän i svårigheter plågade Orff resten av livet. Han blev besatt av myten om Orfeus, lyrspelaren som trängde ner i underjorden, och ansåg att hans eget liv hade flera beröringspunkter med denna berättelse*. Han var gift fyra gånger, och enligt en av hans hustrur reds han av demoner och vaknade ofta skrikande upp mitt i natten. Enligt en annan före detta fru pressades han hela livet av häftiga skuldkänslor. Det visade sig att hans svek tyngt honom så till den grad att han skrivit ett brev till sin döde vän Huber, i vilket han bad om förlåtelse. En slags kontakt med dödsriket precis som i Orfeusmyten.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

*Orfeus älskade Eurydike. På flykt undan en av Orfeus rivaler råkade Eurydike trampa på en orm och dog av giftet. Utom sig av sorg steg Orfeus ner i Hades för att försöka få dödsrikets makter att ge hans älskade livet åter. Med sin musik gjorde han ett sådant intryck att Ixions hjul stannade, Sisyfos sten slutade rulla, Tantalos glömde sin törst och furierna upphörde att rasa. Dödsrikets härskare rördes av hans sorg och lät honom få tillbaka sin älskade, men på villkoret att han inte såg på henne förrän hon trädde ut i dagsljuset. Orfeus kunde emellertid inte låta bli att kasta sina blickar på Eurydike, varför hon försvann tillbaka i underjorden, vars dörrar därefter stängdes. Orfeus drog sig undan fylld av saknad och smärta. Till slut föll han offer för en skara bacchanter som slet honom i stycken och kastade hans huvud i en flod, där det fortsatte att ropa Eurydikes namn.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism