Print Friendly

Den ukrainska frågan

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN UKRAINSKA
FRÅGAN
Av pnifessor HERMAN GUMMERUS, Helsingfors,
Finlands charge d’affaires i Ukraina 1918-1919
FÖR endast fyrtio år sedan fanns det i Västeuropa inte många
som trodde på tillvaron av ett ukrainskt folk och ett särskilt
ukrainskt språk. Affärsmän, som rest genom Sydryssland, visste
att berätta, att bönderna i de »lillryska» guvernementen talade en
dialekt, som var ganska svår att förstå, men dialekter funnos ju
på landsbygden även i andra länder. Blott de som något kände
till Rysslands historia visste, att den Mazeppa, som lockade till
sig Karl XII med löften om hjälp, var styresman, hetman, över
ett för sin frihet kämpande folk. Filologerna hade reda på, att
detta folk hade stamfränder i det österrikiska Galizien och att
det talade ett tungomål, som själva vetenskapsakademien i Petersburg förklarat vara ett självständigt språk, icke endast en
rysk dialekt. De visste också att det sedan århundraden funnits
en egen ukrainsk litteratur, som ryssarna hade försökt att undertrycka, sedan de på 1700-talet hade gjort slut på varje spår av
Ukrainas självständighet. Sedan år 1876 existerade t. o. m. ett
förbud att i Ryssland trycka skrifter på ukrainska.
Men vid tiden för den första ryska revolutionen dykte namnet
Ukraina åter upp i den politiska diskussionen. Ryssarna påstodo,
att det bara betydde »gränsmarken», men de s. k. lillryssarna
själva förklarade, att det var av gammalt datum och att det helt
enkelt betydde »landet», d. v. s. det land där varägerna grundat
storfurstendömet Kiev under en tid då Moskva var ett okänt begrepp. Namnet gjorde dock föga till eller ifrån. Ett faktum var,
att ryssarna nu hade att göra med en växande folkrörelse, som
strävade efter språklig och kulturell autonomi för det ukrainska
folkelementet – mera vågade man ännu icke göra anspråk på.
Den hänvisade till stora ukrainska skalder sådan som Sjevtjenko
kring mitten av 1800-talet. I Galizien, »Ukrainas Piemont», ut- 101
Herman Gummerus
vecklade sig en livskraftig rutensk, d. v. s. ukrainsk kultur under
österrikiskt hägn. Vid universitetet i Lemberg, Lvov, verkade
den framstående historikern Hrusjevskij, som från år 1908 utgav
en vidlyftig ukrainsk historia. Många unga män från tsarens
rike fingo här sin utbildning i nationellt ukrainsk anda.
År 1905-1906 hade det icke saknats politiska ansatser inom den
ukrainska rörelsen, men genombrottet skedde först efter revolutionen 1917. Ukrainska patrioter hade under världskrigets föregående år knutit förbindelser i Berlin och Wien utan att dock
fullt kunna övertyga någon om att de hade en folkopinion bakom
sig i hemlandet. Nu då den revolutionära stormfloden störtade
tsarväldet över ända visade det sig till allas förvåning, att folket
i detta föga kända »Lillryssland» önskade icke blott social och
demokratisk, utan även nationell frigörelse. De rysk-ukrainska
soldaterna slogo genast in på den nationella linjen. I Kiev bildades en ledande kommitte, Rada, som med allt större kraft hävdade
kravet på autonomi. Den konstituerade sig i oktober 1917 som en
nationell regering, som genast råkade i konflikt med Kerenskis
regering i Petersburg. Spänningen blev allt större, tills bolsjevikernas statskupp i november kom det svaga bandet att brista.
De ukrainska bönderna hade varit med om att annektera storgodsen, men. en kommunistregim ville flertalet av dem icke veta
av. Med autonomi ville Radan icke längre nöja sig. Hrusjevskij
uppgjorde ett förslag till federativ statsförfattning, men då Lenin
fordrade erkännandet av rådssystemet och fritt genomtåg för de
ryska sovjettrupperna samt deras understödande i kampen mot
kontrarevolutionärerna, kom det till fullständig brytning. Ukraina
proklamerade sig som en självständig folkrepublik, vilken de
facto erkändes av ententemakterna.
Men i kampen mot Ryssland var Ukraina för svagt. En stor
del av landet översvämmades av ryska trupper och plundrande
band, understödda av inhemska bolsjeviker. Då ingen hjälp stod
att få från ententens sida, sökte Radan stöd hos Tyskland och
Österrike. Den 8 februari 1918 undertecknades i Brest-Litovsk
fredsslutet mellan Ukraina och centralmakterna, vilka därmed
erkände dess självständighet. Tyskland och Osterrike kunde hoppas på att få spannmål och andra livsmedel från det rika landet.
Av tyska och österrikiska trupper rensades Ukraina från de
ryska bolsjevikskarorna. Den tyska ockupationen utsträcktes
ända till K&ukasien.
102
– ~——————————————————…..
Den ukrainska frågan
Nu följde en period, som de ukrainska patrioterna betrakta som
en förnedringstid. Den nationellt sinnade, socialt mycket radikala
Radan råkade i konflikt med tyskarna, som för sin del funno sig
besvikna i sitt hopp om livsmedelsleveranser, då de ukrainska
bönderna vägrade att frivilligt dela med sig av sina förråd. Den
29 april utfördes en statskupp. Radans medlemmar häktades och
en ny provisorisk regering bildades med general Paul Skoropadski
som hetman. Men hans ställning var svag, helt och hållet beroende av tyskarna som han var. Inhemskt stöd hade han i ryska
borgerliga kretsar och inom en del ukrainska högerpartier, men
de till stor del socialistiskt sinnade nationellt-ukrainska partierna, som säkert hade folkets stora flertal på sin sida, voro hans
svurna motståndare. De beskyllde honom – kanske icke fullt
rättvist – för att vara rysksinnad.
I dessa invecklade förhållanden fick jag en inblick, då jag i
augusti 1918 anlände till Kiev som det självständiga Finlands
diplomatiska representant. ställningen var verkligen prekär.
Regeringsmakten var svag, allmän oordning rådde och det ekonomiska livet var i lägervall. Det värsta var att tyskarna icke
läto Skoropadski uppställa en egen inhemsk arme. Efter centralmakternas sammanbrott blev läget alldeles ohållbart, då ju de
tysk-österrikiska truppernas avtåg var nära förestående. Skoropadski gjorde sig nu skyldig till ett stort misstag. Den 15 november utfärdade han ett manifest, vars första punkt lydde: »Arbete
för återupprättandet av ett enat Ryssland på federativ grund
med bibehållande för Ukraina av alla rättigheter till utvecklandet av dess statliga och nationella egenart.» Han hoppades därigenom vinna ententens understöd. En ny ministär bildades med
borgerligt sinnade, nästan uteslutande ryska medlemmar. Detta
överilade steg betydde en ohjälplig brytning med det nationellt
demokratiska Ukraina. Simon Petljura höjde upprorsfanan och
då de tyska trupperna förhöllo sig neutrala, blev resultatet att
Petljura och hans fyramannadirektorium i mitten av december
intågade i Kiev. Skoropadski räddade sig till Tyskland.
Under de följande sex veckorna gjorde direktoriet vad det
kunde för att på samma gång komma till samförstånd med Lenin
och vinna ententens stöd. Det misslyckades i bägge avseendena.
Snart befann sig Ukraina i krigstillstånd med Sovjetryssland och
ingen hjälp erhölls av ententetrupperna i Odessa. Direktoriets
socialistiska, fastän icke kommunistiska inre politik var icke
103
Herman Gummerus
ägnad att väcka ententens förtroende. Men dessa sex veckorvoro
likväl en verklig glansperiod i Ukrainas historia. I Galizien hade
rutenerna proklamerat sin självständighet och i januari kom en
deputation från dem till den sammankallade nationalförsamlingen i Kiev: Radan i den Västukrainska republiken (Galizien
och Bukovina) hade den 3 januari voterat landets anslutning till
Storukraina. Glädjen var stor. Man hoppades nu att få ett värdefullt tillskott av kulturella krafter och pålitliga, den nationella
saken obrottsligt tillgivna hjälptrupper. Vad man därvid mindre
tänkte på var att Ukraina härigenom fick två nya fiender: Polen
och Rumänien. I Galizien pågingo redan strider mellan polacker
och rutener och i Bukovina höllo rumänerna på att få fotfäste.
Det förefaller besynnerligt att direktoriet trots den högt flammande nationella entusiasmen icke lyckades få ihop en arme stark
nog att möta det moskovitiska anfallet. Det borde ju ha funnits
tillräckligt av manskap, som utbildats i det stora kriget. Förklaringen ligger väl dels i bolsjevismens starka lockelse, dels däri,
att de ryska bolsjevikerna förespeglade folket upprättandet av ett
nationellt, om också proletariskt styrt Ukraina. Petljura räknade på stöd av talrika friskaror, men huru det var, skingrade
sig större delen av hans trupper och lämnade honom att utkämpa
striden med svaga krafter. Redan i slutet av januari måste han
utrymma Kiev och flytta regeringen till staden Vinnitsa 150 km.
söder om huvudstaden. Men han gav icke tappt. Med sina trogna
höll han ut i nära tre år mot övermakten.
Under sommaren 1918 tillfogade Petljura ryssarna allvarsamma
nederlag och tvang dem att retirera. Han sökte nu kontakt med
Pilsudski, som även han hade att bestå en hård kamp mot det
röda Moskva. Den l september slöts fred och ett preliminärt avtal mellan Polen och Ukrainska Folkrepubliken. Petljura måste
därvid lämna i sticket sina stamförvanter i Galizien, som med
vapenmakt tvungits att underkasta sig Polen. Det var hårt, men
nöden har ingen lag. Ar 1919 fick Petljura en ny fiende i Denikin, som icke ville veta av ett självständigt Ukraina och i augusti
samma år intog Kiev. Den ryske generalen blev dock redan i
december tvungen av bolsjevikerna att utrymma den ukrainska
huvudstaden. Hårt ansatt av de röda måste Petljura söka skydd
hos polackerna. Ännu en gång tycktes dock krigslyckan vända sig,
då Pilsudski våren 1920 företog sin berömda offensiv. Den 22 april
avslöt han ett formligt förbundsfördrag med Petljura. Det gick
104
Den ukrainska frågan
ut på att polackerna skulle hjälpa honom att driva ryssarna ur
landet intill Dniepr, varemot hetmanen på ukrainska republikens
vägnar avstod från östgalizien och Volhynien. Hans två divisioner förenades med den polska invasionsarmen. De båda härförarna riktade var sin proklamation till det ukrainska folket:
Pilsudski kom som befriare, icke som erövrare. Han hade erkänt
Ukraina som en oavhängig stat och direktoriet under generalhetmanen Simon Petljuras ledning som dess lagliga regering.
Men båda missräknade sig. De hade väntat sig en stor folkresning, men endast några föga talrika friskaror slöto sig till
Petljura. Flertalet av bönderna förhöll sig kallsinnigt och försiktigt avvaktande. Sedan gamla tider hade godsägarna i landet
till stor del varit polacker. Skulle de nu komma och fordra tillbaka den jord, som bönderna tagit ifrån dem efter revolutionen 7
Offensiven gick visserligen hastig~ framåt och den 7 maj intogs
Kiev, men triumfen blev inte långvarig. Ryssarnas motoffensiv
tvang Pilsudski den 13 juni att åter utrymma Kiev och Petljura
måste följa med på den svåra reträtten. Två månader senare
vann Pilsudski visserligen sin stora seger vid Warschau och
kunde sedan på nytt framtränga mot öster, men ett vapenstillestånd slöts i oktober åtföljt av fredsfördraget i Riga den 18 mars
1921. Ukrainas öde var då avgjort. Ä ven efter vapenstilleståndet
fortsatte Petljuras skaror kampen med förtvivlans mod, men
måste i början av år 1921 uppgiva den och draga sig tillbaka
bakom den polsk-ryska demarkationslinjen.
Jag kan icke här fortsätta berättelsen med en skildring av
Sovjet-Ukrainas öden under de följande åren. Bittert fingo de
ukrainska bönderna ångra, att de icke velat eller vågat kraftigare
understöda Petljura i hans sega kamp. I början såg det visserligen ut som om Moskva skulle hålla sina löften i nationellt
hänseende. Det uppstod verkligen en med Ryssland federerad
ukrainsk stat med Kharkov sOm huvudstad, egen förvaltning och
ukrainskan som administrationens och skolornas språk, låt vara
att till ämbetsmän och lärare utsågos pålitliga anhängare av
Lenin och Trotski. Men den regim som här genomfördes var
fruktansvärd i sin hårdhet och förhatlig icke minst för bönderna.
Vana som de voro att bruka jorden var och en på sin egen täppa
voro de förtvivlade över att bli förvandlade till arbetsslavar på
kolhoserna och att avstå jordens avkastning åt den omättliga staten. Knappast i någon annan del av Sovjetunionen har böndernas
105
Herman Gummerus
motstånd mot den kommunistiska hushållningen varit så envist.
Otaliga äro de bondeuppror, som i Ukraina kvävts i blod av
Tjekan och GPU och bestraffats med avrättningar, fängelse och
massförvisningar. Regimens påföljd var även i det rika Ukraina
allmän fattigdom med kroniskt återkommande hungersnöd. Vad
båtar det folket, att det lyckliggjorts med en prålande industrialisering, genomförd med den moderna teknikens alla hjälpmedel~ Den kan ändå icke göra slut på fattigdomen och livsmedelsbristen.
Allt detta är välbekant och bekräftas år från år av pålitliga
sagesmän. Den ukrainska sovjetrepublikens 32 millioner invånare
ha samma erfarenhet som deras olycksbröder i andra delar av
Sovjetunionen: relativt drägliga förhållanden för ett mindretal
privilegierade s. k. proletärer och elände för det stora flertalet.
Men det som i Ukraina – liksom i andra trakter med icke rysk
· befolkning – gör sovjetregimen ännu olidligare är att den ryska
nationalismen allt mera genomsyrat sovjetregimen i direkt strid
med Lenins principer. Det är i Ukraina icke nog att vara god
kommunist; för att finna nåd för de maktägande i Moskva måste
man undvika varje misstanke för att vara nationellt ukrainskt
sinnad. Denna misstanke leder till den ena »rensningen» efter den
andra bland de kommunistiska funktionärerna och det ukrainska
kommunistiska partiets medlemmar. överallt där man arbetar
för nationell ukrainsk kultur – vetenskap, litteratur och konst
-spårar GPU hemliga politiska sammansvärjningar, och det må
medgivas, att misstankarna inte alltid äro ogrundade. Ty vem
kan påstå, att icke en övertygad kommunist i sitt hjärta också
han kan känna det varmt för sitt eget folk och att han icke kan
fyllas av förbittring mot en regim, som våldför sig på dess
nationella rättigheter~ En av de märkligaste företeelserna i våra
dagars Ukraina är den växande antagonismen mellan ukrainska
och ryska kommunister.
Ingenstädes i Sovjetunionen äro Stalin och hans numera enda
pålitliga verktyg, GPU, så intensivt hatade som i Ukraina. Bland
den stora massan av folket, bönderna, är bolsjevikregimen längesedan dömd, men motståndet mot denna har år från år fått en
allt starkare nationell prägel. När man under Lenins tider tilllämpade på Ukraina den i och för sig vackra iden om språklig
och kulturell likställighet mellan de olika nationaliteterna- den
politiska autonomin var från början ett tomt sken- b~de man
106
Den ukrainska frågan
troligen icke klart för sig, vilken fara detta innebar för rikets
sammanhållning. Bärarna av den ukrainska självständighetstanken, de gamla frihetskämparna, som tillhörde den på Hrusjevskijs och Petljuras tid ännu fåtaliga nationellt sinnade bildade
klassen, ha till största delen »likviderats» eller flytt till utlandet.
Men ur böndernas och arbetarnas mitt har växt upp en ny, vida
talrikare »intelligentsija», som fått sin uppfostran på folkets
språk och trots alla restriktioner – i skolornas läroböcker får
icke förekomma ens en antydan om att det någonsin funnits ett
självständigt Ukraina – känner sig tillhöra en egen nation.
Hatet mot den kommunistiska despotismen förenar sig med
nationalkänslan för att skapa den separatistiska rörelse, vars tillvaro i detta nu ingen kan förneka. På denna linje mötas de övertygade kommunisterna och det stora flertalet av folket, som endast till namnet bekänner sig till det nya evangeliet.
I Moskva äro de maktägande fullt medvetna om den dödliga
fiendskapen mellan ryskt och ukrainskt. Redan minnet av de
grymma repressalier, med vilka de ständiga bondeupproren i
Ukraina bestraffats, reser en oöverstiglig mur mellan de två folken, ty grymheterna skriva ukrainarna på ryssarnas, icke så mycket på sina egna bolsjevikers konto. Ett enda exempel från tidigare år! 1930 utbröto svåra bondeoroligheter bland bönderna
med anledning av jordens kollektivisering. För att undertrycka
dem skickades en viss Korotjenkov, samme man som för ett år
sedan utnämndes till president i folkkommissariernas råd i Kharkov. Han förstörde oräkneliga byar med kanoneld, lät – påstås
det – massakrera 50,000 människor och deportera 200,000 till Sibirien eller Solovkiöarna. T. o. m. hans egna soldater funno hans
framfart skandalös. När han i en by nära Kiev lät tortera kvinnor och barn, kastade sig soldaterna över honom och genomborrade honom med sina bajonetter. »Olyckligtvis dog han icke av
sina sår», heter det helt torrt i berättelsen härom. Sådana erfarenheter glömmas icke.
Enligt den officiella ryska versionen har hela det ukrainska
folket med undantag av några få brottsliga element enhälligt
fylkat sig kring den kommunistiska styrelsen. Vid valen till det
Högsta rådet i Sovjet-Ukraina 1938 röstade 99,;;:; % av de röstberättigade på regeringens kandidater. Detta resultat, som självfallet ernåtts genom brutalt tvång, går utomordentligt illa ihop
med vad man vet om händelserna under den senaste tiden. Redan
107
Herman Gummerus
det starka manfallet bland medlemmarna av de ukrainska styrelseorganen talar ett tydligt språk. Av de år 1935 valda 24 medlemmarna av den exekutiva centralkommitten i Ukraina ha minst
16 på order från Moskva blivit avsatta, häktade och arkebuserade.
Av de 62 medlemmar av ukrainska kommunistiska partiets centralkommitte, som valdes den 3 juni 1937 enligt anvisningar från
Moskva, ha 52 rönt samma öde, likaså alla de 16 medlemmarna
av den ukrainska politiska byrån. I alla dessa fall anklagades
de brottsliga för att de »försökt lösgöra Ukraina från Rådsunionen». Av alla dem, som år 1935 utsågos till medlemmar av
republiken Ukrainas regering, folkkommissariernas råd, finnes
ingen enda kvar. Rådets ordförande, Liubtjenko, anklagades.
också han för att stå i spetsen för en hemlig organisation med
uppgift att »lösgöra Ukraina från Sovjetunionen» och begick
självmord i augusti 1937. Sovjet-Ukrainas nya »rensade» regering
är uteslutande sammansatt av Stalins trogna anhängare och
räknar bland sina medlemmar icke en enda gammal ukrainsk
bolsjevik.
Men det är icke endast de styrande som falla offer för Moskvas
hämnd. Enligt det memorandum, som V. Prokopovitj, president
för Ukrainas landsflyktiga regering, den 16 september 1938 riktade till Folkförbundets 19:de generalförsamling, hade under loppet av detta år hundratals och tusentals personer blivit häktade
och skjutna för sin strävan efter Ukrainas befrielse, vilken framställdes som ett försök att »sälja Ukraina åt utländska makter».
En blick på notiserna från Ukraina under senaste år, till stor del
tagna ur sovjetpressen, visar att Prokopovitj icke överdriver.
Många hänföra sig till böndernas motstånd mot leverans till staten av jordbruksprodukter och sabotage av kolhoserna, men
många tyda även på sammansvärjningar och revolter av politisk
karaktär.
Under blott en månad sommaren 1938 arkebuserades 114 bönder
för mord på kommunister och moskovitiska funktionärer samt
för sabotage av ockupationsmyndigheternas åtgärder. – I september gjorde 37:de regementet i Kiev myteri. En batalj ägde
rum i omgivningarna av staden Vassylkiv mot GPU-avdelningar
försedda med tanks, flygmaskiner och artilleri. Resultatet var att
nio byar blevo fullständigt nedbrända. – I samma månad upptäckte GPU i Vinnitsa i Podolien en stor ukrainsk komplott mot
den ryska ockupationen. Åtskilliga personer tillhörande den lo- 108
~-o. ·• – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – ·
Den ukrainska frågan
kala förvaltningen häktades. – Den 12 september gjorde ukrainska rekryter myteri i närheten av Poltava, då de icke ville bli
skickade till Ryssland. De upproriska blevo skjutna eller deporterade till tvångsarbete i norra Ryssland. – I oktober upptäckte
GPU i Kiev en hemlig organisation av ukrainska officerare, kallad »Det fria Ukraina». 110 sammansvurna häktades. – Inom de
ukrainska komsomolerna upptäcktes en nationalistisk organisation med filialer i alla universitetsstäder. Organisationen utgav
i Kiev en illegal tidning, som manade till resning mot den ryska
ockupationen. – I slutet av november utbröt ett stort uppror av
bönder och soldater i Zaslav i Volhynien. Staden och de kringlig- . gande byarna ledo svårt genom artillerielden och GPU:s framrullande tanks.
De korta förteckningarna över dylika oroligheter uppta flera
sidor i den i Paris utkommande tidskrift, »Bulletin du Bureau de
Presse Ukrainien», varur jag tagit dessa notiser. Det kan ligga
någon överdrift i uppgifterna, men de ge likväl en skrämmande
totalbild av situationen. stämningen i landet är klart upprorisk.
Vad man där väntar på är utan tvivel den inre katastrof i Sovjetunionen, som man så länge förutspått – eller ett militärt ingripande utifrån. Förutsägelserna om en sovjetrysk katastrof ha
hittills icke besannats. Vi kunna lämna dem därhän, fastän läget
för närvarande är sådant, att allt synes möjligt, likaså de kringflygande ryktena om att tyskarna hålla på att beväpna och organisera ukrainska friskaror någonstädes nära ryska gränsen. Det
som här intresserar oss är frågan: vilka politiska möjligheter stå
ukrainarna till buds, ifall ett gynnsamt tillfälle yppar sig~
Antalet ukrainare bosatta i olika länder den l januari 1933 be- . räknades 1937 på följande sätt av den ukrainska ekonomiska byrån i W arschau:
Sovjetunionen ………………….. .
Polen …………………………… .
Rumänien ……………………… .
Förenta Staterna ………………… .
Tjeckoslovakien
34,430,000
5,870,000
1,110,000
700,000
585,000
Kanada . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 300,000
Andra länder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 370,000
——–
Summa 43,365,000
109
..
Herman Gummerus
Av ukrainare i Sovjetunionen bor endast en del inom SovjetUkraina, av vars totala befolkning år 1933, c:a 32,000,000, flera
millioner voro ryssar (9,7 %), judar m. fl. Ett svårt problem är
den ukrainska frågan i Polen. Man vet hur svårt polackerna ha
att reda sig med rutenerna i Galizien, fastän de nog strävat att
vårda sig om deras nationella kultur. Man har dock svårt att
tänka sig, att de förra frivilligt skulle gå in på bildandet av ett
Storukraina, som skulle beröva Polen vidsträckta provinser. Det
samma gäller väl också om Rumänien. A andra sidan har den
ukrainska frågan otvivelaktigt kommit i ett nytt skede genom att
rutenerna i yttersta ändan av Slovakien fått bilda en egen autonom stat, som – betecknande nog – antagit namnet KarpatoUkraina. De ha tydligt manifesterat sin önskan att bli betraktade
som en del av den stora ukrainska nationen.
Det är nog bäst att tillsvidare avstå från kannstöperier om ett
blivande Storukraina. Mera konkret ter sig frågan, om det nuvarande Sovjet-Ukraina, möjligen med förstorat område, har tillräckliga förutsättningar för att existera som självständig stat.
Ekonomiskt blir svaret obetingat ja: en utomordentligt fruktbar
jord, som endast behöver en förnuftig skötsel för att mer än väl
livnära den talrika befolkningen, stora, ännu icke på långt när
fullt utnyttjade mineraltillgångar och förträffliga hamnar vid
Svarta havet. Den misär, vari landet råkat, kan hastigt övervinnas, i synnerhet om ett fritt Ukraina, såsom det tyckes sannolikt,
komme i nära förhållande till Tyskland, som gärna skulle åtaga
sig både att stå fadder vid dess intagande i dc självständiga staternas samfund och att i sitt eget välförstådda intresse hjälpa
dess folk att få sin hushållning i skick. I nationellt hänseende
har det sovjetryska förtrycket påskyndat ukrainarnas utveckling
till kraftigt självmedvetande. Svårare bleve det att upprätta en
regering med tillräcklig auktoritet och tillräckliga krafter för att
kunna upprätthålla ordningen under den svåra återgången från
kommunistisk tvångsregim till normala samhällsformer. Det ~ir
nämligen tydligt, att en sådan återgång är just vad folket längtar efter. I Paris existerar fortfarande den ukrainska folkrepublikens regering, allt sedan den år 1921 jämte spillrorna av
Petljums arme måste lämna fädernejorden. Petljura själv blev
i Paris år 1926 mördad av en bolsjevikagent, men en ny hetman
utsågs och ministären har själv kompletterat sig efter varje dödsfall. Den har hela tiden underhållit hemliga förbindelser med
110
Den ukrainska frågan
hemlandet och betraktar sig som den lagliga innehavaren av regeringsmakten. ·Jag kan knappast tro, att general Skoropadski,
som bor i Berlin och mig veterligen icke avstått från sina monarkiskt inställda anspråk på att vara hetman i Ukraina, skulle
ha nämnvärda utsikter, trots att han i viss mån åtnjutit tyskt
stöd. Man får taga för givet, att regeringen i Paris skall skynda
att återvända till Ukraina, så snart det blott blir möjligt. Den
kan räkna sig till godo, att den tillsatts av folkhjälten Petljura
och hans direktorium.
Men även om alla dessa svårigheter kunna övervinnas, återstår
alltid Ryssland som en avgörande faktor. Det självständiga
Ukrainas återupprättande förutsätter Sovjetunionens sammanstörtande, men huru än läget utvecklar sig efter en sådan katastrof – en uppdelning av dess väldiga område på flera nationalstater ter sig för de undertryckta icke-ryska nationaliteterna
som den enda naturliga lösningen – har man alltid att räkna
med ryssens ingrodda föreställning om att Ukraina, »gränsmarken», är en omistlig del av »det ena och odelbara Ryssland». Om
icke Ukraina behöver Ryssland, så behöver Ryssland obetingat
Ukraina, därom äro helt visst de flesta ryssar ense, från den
yttersta monarkistiska högern till den yttersta bolsjevikiska vänstern. Man har tydligt sett detta under tsarväldets, Miljukovs,
Kerenskis, Lenins, Denikins och Stalins tider. Kerenski ville bevilja Ukraina en vittgående autonomi, men absolut icke oavhängighet. Lenin blev av fruktan för tyskarna tvungen att tolerera ett kvasisjälvständigt Ukraina, men efter deras avtåg lät
han genast återerövra landet, kosta vad det ville. Denikin och
alla de andra vita ryska generalerna ville icke höra talas om
ukrainare, endast om lillryssar. Huru Stalin ser på saken, ha vi
de allra tydligaste bevis på. I dessa tider, då den ukrainska frå-
gan åter kommit på dagordningen, har man fått bevittna, huru
de ryska emigranterna vägra att erkänna »gränslandets» anspråk
på politisk självständighet. Och likväl har storfurst Kyril den 15
oktober 1928 avgivit följande högtidliga förklaring:
»I fråga om nationaliteter, som proklamerat sin oavhängighet
och som Sovjet för närvarande håller under sitt ok: Ukraina,
Georgien, Azerbaidjan, Nordkaukasien och Armenien, förklarar
Hans Kejserliga Höghet storfurst Kyril, att han erkänner dessa
nationaliteters oavhängighet och att han själv skall försvara
deras rätt att bestämma över sig själva.»
111
9- :l !J l 11:\, Svensk Tidskrift 1939.
Herman Gummerus
Nej, ryssarna kunna endast med tvång förmås att avstå från
överväldet över det land, som är Rysslands spannmålsbod och
utan vars besittning det enligt deras mening icke kan existera.
Skall ett sådant tvång kunna åstadkommas och skall det bli varaktigt nog för att säkerställa Ukrainas statliga oberoende? Här
ha vi, skulle jag tro, frågans praktisk-politiska kärnpunkt, förutsatt att alla andra yttre och inre svårigheter kunna övervinnas.
Så mycket har dock det ukrainska folket redan vunnit genom sin
sega frihetskamp och sitt långa lidande under den ryska bolsjevismens herravälde, att det i den civiliserade världens ögon förvärvat sig rätt att betraktas som en n a t i o n och att behandlas
som en sådan.
112
-~~- .~ .. _______________……,._______..__

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism