Print Friendly

Den tyska propagandan under kriget

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TYSKA PROPAGANDAN
UNDER KRIGET
Av fil. d:r THEDE PALM, Enskede
LICENTIATEN G. Kjellbergs redogörelse för »Den tyska propagandan i Sverige under krigsåren 1939-1945» (S. O. U. 1946: 86)
skiljer sig på ett avgörande sätt från andra publikationer i serien Sveriges offentliga utredningar. Den söker utreda vissa sammanhang, men den utmynnar inte i några förslag. Den kartlägger vad som varit, gör ytterst knapphändiga analyser av det föreliggande materialet och nöjer sig i stort sett med att överlämna
detta material i väl ordnat skick, för den intresserade läsarens
närmare begrundande.
Man har anledning att beklaga den uppläggning av uppgiften,
som statsrådet Mossberg förelagt utredningsmannen. Av allt att
döma måste denne vara ovanligt kompetent att ej blott ge ut en
materialsamling utan framför allt att värdera materialet. Han
torde själv flerfaldiga gånger under krigsåren i den ställning,
han då uppehöll, haft anledning att företaga analyser och att i
varje fall bilda sig en motiverad uppfattning av propagandans metoder och avsikter. Säkert är att han tagit del av sådana analyser, gjorda från annat håll, och att han haft anledning att göra
sina reflexioner över dem. Han bearbetade vidare ej blott tysk,
utan även engelsk och amerikansk propaganda, kanske även rysk
i den mån sådan förekom utanför det kommunistiska partiets egen
verksamhet. Han borde alltså nu ha varit mannen att värdesätta
den tyska propagandan mot bakgrunden av andra makters propaganda.
Så har emellertid ej skett, och något ytterligare utnyttjande av
säkerhetstjänstens material för att framlägga utslagen av andra
makters propagandaverksamhet kommer enligt vad statsrådet
Mossberg meddelat i riksdagen i anledning av professor Herlitz’
interpellation ej att ske. Den sistnämnde ifrågasatte som bekant
det riktiga i att utnyttja säkerhetstjänstens arkiv för ändamål
som ej avsetts med tvångsmedelslagen. Debatten efter interpella- 123
,.
Thede Palm
tionssvaret blev ingående, och här skall endast understrykas, att
det ej behövs alltför stor personkännedom för att med stor sannolikhet, på sina håll med full säkerhet, avslöja vilka personer som
döljas under av utredningsmannen valda pseudonymer.
En sak som skulle varit särskilt angeläget att ha fått klarare
påpekat av utredningsmannen (och som möjligen skulle ha förebyggt en del mindre korrekta slutsatser i pressen) var den, att
tyskarnas egna skildringar hem till Berlin av deras propagandas
verkningar inte alltid varit korrekta. På sina håll har man vidare efterlyst en statistik över antalet brevskrivare till tyskarna
med tacksamma utgjutelser över mottagna propagandaalster och
dessa brevskrivares fördelning inom svenska folket. En sådan statistik är givetvis omöjlig att göra upp. Men likafullt skulle man
gärna vilja ha haft en uppgift om storleken av det material, ur
vilket utdrag nu publicerats. Man skulle också gärna ha velat
veta hur djupt propagandan enligt den sakkunnige utredningsmannens åsikt satte sina spår.
Och slutligen: vart syftade propagandan? Enligt statsrådet
Mossbergs gjorda uttalanden skulle den ha gått ut på att skapa
en femte kolonn i Sverige. I denna form torde omdömet vara
alltför onyanserat. Om man, som vanligen sker, med en femte
kolonn menar personer vilka i händelse av krig äro villiga att
aktivt medverka inom landet till förmån för en viss angripare,
kunna sådana personer varken utväljas eller deras landsförrädiska avsikter nämnvärt stärkas genom offentlig propaganda. Utredningsmannen har på ett ställe antytt, att enligt hans mening
var avsikten med t. ex. tidningen »Tyska Röster» att man ville
upprätthålla kontakt med tysksympatisörer, värva nya sådana
och inregistrera dem, möjligen i ett centralregister. Vid en eventuell ockupation skulle man alltså ha haft en »stamtrupp» av
tyskvänliga, som man kunnat bygga vidare på. Möjligen var det
något dylikt som statsrådet Mossberg åsyftade med sitt uttalande.
Alldeles frånsett den felbedömning, som skulle ha legat till grund
för en sådan registrering – tyskvänlighet och landsförräderi under ockupation var dock ej detsamma – måste propagandan ha
haft även andra syften. Analysen, som man nu saknar, skulle
ha klargjort dessa. Här finns endast möjlighflt att peka på några
få av dem.
För att börja med den oskyldigaste delen av propagandan är
det ju alldeles tydligt att kulturpropagandan i dennas strängaste
bemärkelse har haft legitima syften. Det låg vare sig före eller
124
Den tyska propagandan under kriget
under kriget något orimligt i att man från tyskt håll ville hävda
den tyska kulturens ställning i Sverige, särskilt som man här
mötte en värdig konkurrent i den likaledes legitimt arbetande
British Council. I huvudsak kan det väl efter lic. Kjellbergs utredning också sägas, att åtminstone Deutsches wissenschaftliches
Institut i första hand ej arbetade med andra mål i sikte än dem
det gav sig ut för att representera, detta trots att en funktionär
befanns ha överträtt sina befogenheter och följaktligen utvisades.
Man ville öka kännedomen om tyskt språk och tysk kultur och
underlätta de genom kriget försvårade förbindelserna mellan svenska och tyska vetenskapsmän och vetenskapliga institutioner, förbindelser som det vore meningslöst att nu förneka att de funnits
eller att de varit livaktiga. En annan sak är att kulturpropagandan även utnyttjades politiskt, och härvid visade det sig hur
långt man felbedömt sina möjligheter. Ju längre kriget varade
och ju mer svenska folket fick klart för sig hur Tyskland uppträdde i ockuperade länder, särskilt Norge, desto mera blev en
kulturpropaganda hopplös. Tysk kultur, i den betydelse ordet
har i Sverige, kunde ej hävda sig gentemot tysk politik, och efter
den senare blev Tyskland bedömt. »Kulturblockaden» av Tyskland
blev det enda tänkbara uttrycket för den svenska reaktionen mot
den barbariska tyska politiken.
Filmpropagandan kan, om det t. ex. gällde att med filmer av
typen »Det gåtfulla leendet» konkurrera med amerikansk film,
bedömas på liknande sätt. Men en annan typ av filmer betraktades både på tyskt och svenskt håll allvarligare. En film sådan
som »Sieg im Westen» visades i Sverige i klar avsikt att understryka den tyska krigsmaktens oövervinnelighet. Det var för den
skull i och för sig intet fel att svenska officerare gingo för att se
denna och liknande filmer. Tvärtom skulle det ha varit att sticka
huvudet i busken, om de ej utnyttjat varje tillfälle att få ett begrepp om sin presumtiva motståndares effektivitet och taktiska
metoder. Men otvivelaktigt nådde denna filmpropaganda på
många håll sina för Sverige farliga mål: det fanns åskådare även
bland officerarna som stärktes i sin tro att motstånd mot tyskarna vore i längden hopplöst. Hos andra försvagades försvarsviljan kanske mindre, men likafullt stärktes deras tvivel. På
svenskt håll var man fullt medveten härom. Det var sålunda
riktigt handlat då Sveriges biografägareförbund, för övrigt på
initiativ av informationsstyrelsen, beslöt att förbjuda sina medlemmar att upplåta lokaler för visning av ocensurerad film. För- 125
,..
Thede Palm
budet kringgicks på olika sätt, men detta slag av propaganda led
otvivelaktigt härigenom starkt avbräck.
Radiopropagandan kunde däremot ej hindras genom ingripande
från svenskt håll. Utredningsmannen har berett den ett förhållandevis stort utrymme, och sannolikt har väl hans mening varit
att den verkat effektivt. Man får emellertid genom honom veta
för litet om vad sändningarna innehållit för att kunna bilda sig
en grundad uppfattning om vart de särskilt syftat. Ett är sä-
kert: den grova antisemitiska propaganda, som när den kom till
Sverige i tryckt form tydligen stoppades av säkerhetstjänsten,
nådde obehindrat fram genom etern. Genom sin väl genomförda
»kundtjänst» höll sig också Königsbergsradion underrättad om
vad dess lyssnare önskade höra. Ett i längden verksamt motmedel var naturligtvis för kritiska lyssnare TT:s sakliga nyhetstjänst. För mindre kritiska lyssnare kunde man möjligen ha
tänkt sig svenska mycket populära program, systematiskt placerade på den utländska stationens tider. Man borde för övrigt
undersöka, om inte det förhållandet att den starka tyska stationen
på vissa håll i landet helt enkelt hördes bättre än de svagare
svenska lokalsändarna påverkade lyssningsfrekvensen. Var det så,
har man anledning att draga slutsatser för framtiden.
Vad som förvånar är hur tyskarna in i det sista lade ned oproportionerligt mycket pengar och arbete på att tillverka och sprida
tryckt propaganda. Tyska legationen hade säkert rätt när den
ibland protesterade i Berlin: Sverige kunde man inte vinna genom
en propaganda avsedd närmast för balkanfolken. Grovheten och
omdömeslösheten var särskilt i flygbladen alltför uppenbar. Avsikterna kan man tydligt studera. En var att nedsätta England
i svenska ögon. Boerkriget och mycket annat drogs fram för ändamålet. Särskilt fäster man sig emellertid vid att propagandan
spreds på ett systematiskt och skickligt sätt. Man hade lantbrukares adresser förtecknade, och till dem sändes broschyrer om
tyska mönstergårdar. Man hade präster, och de fingo veta hur
ryssarna förstört kyrkor. Hur mycket som än hamnade i papperskorgarna fortsatte man oförtrutet att sända sitt material. Ty
även de tyska instanserna i Stockholm måste ha vetat, hur litet
av denna propaganda som nådde ett verkligt mål. Exemplet ger
tidskriften »Tyska Röster». Denna kan betecknas som välredigerad, fastän ganska tråkig. Den sändes i oktober 1942 ut gratis i
60,000 exemplar. Kostnaderna blevo till sist för stora. Man beslöt
att från 1943 taga ett prenumerationspris av sex kronor. Följden
126
-:.
Den tyska propagandan under kriget
blev, att 835 prenumeranter anmälde sig, Som propaganda var
tidskriften uppenbarligen misslyckad.
Att däremot »Signal» blev en succe och såldes i så stor utsträckning (maximiupplaga 50,000 ex.) är i första ögonblicket förvå-
nande. Den skulle tydligen kräva sin egen analys.
Särskilt bör man i lic. Kjellbergs redogörelse uppmärksamma
kapitlet om tyskinfluerade nyhetsbyråer i Sverige. Förekomsten
av sådana är att betrakta som en synnerligen allvarlig företeelse.
De tidningar, som abonnerade på dessa byråers material, kunde
omöjligt veta vilka intressen som stodo bakom dem. Av en nyhetsbyrå har man rätt att fordra att den ej uppträder under
falskt namn. Förhållandet synes kunna aktualisera behovet av en
lagstiftning liknande den schweiziska, enligt vilken nya nyhetsbyråer under vissa omständigheter måste söka tillstånd för att få
driva sin verksamhet.
Man kan som sagt beklaga, att utredningsmannens egna meningar om propagandans mål och verkningar ej blivit framlagda.
Inom den alltför snäva ram som hans redogörelse nu föreligger,
är den emellertid en nyttig bok. Den ger ett samlat intryck av
·en välorganiserad propagandaapparats uppläggning, men tyvärr
också skrämmande exempel på hur den tyska propagandan fått
gensvar inom okritiska kretsar av svenska folket.
127

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism