Den totala försvarsberedskapen


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TOTALA
FÖRSVARSBEREDSKAPEN
DE REGERINGSFÖRSLAG i statsverkspropositionen, som gäller områden
av betydelse för vår beredskap, är
på flera punkter otillfredsställande.
Vad det militära försvaret beträffar
fäster man sig framför allt vid att
regeringen nu ej tagit upp något
av överbefälhavarens tilläggsäskanden i hans skrivelse av den 29 november. Försvarsministern upplyser endast att de är föremål för
prövning och att förslag med anledning av dem eventuellt kan
komma – tydligen främst beroende på hur utvecklingen av det utrikespolitiska läget bedöms. Det är
visserligen sant att det skulle ha
varit svårt att i statsverkspropositionen i sista stund taga ställning
till alla öB-äskandena – departementschefen har befunnit sig i tidsnöd. Men redan av de summariska
antydningar försvarsministern ger
om äskandenas innehåll framgår
att de gäller ytterligt angelägna
kompletteringar på områden av vital betydelse. Vissa särskilt viktiga
förslag borde åtminstone ha kunnat upptagas. I det kritiska utrikespolitiska läge, som vi nu befinner
oss, borde kompletteringar av den
starkt begränsade ekonomiska storleksordning det här är fråga om
kunna vinna alla de demokratiska
partiernas stöd. Därmed frånträder
man icke det grundläggande försvarsbeslutet av år 1961 – ej heller föregriper man den nyss tillsatta försvarsutredningens resultat.
Det är nu att hoppas att regeringen
skyndsamt fullföljer beredningen
av ifrågavarande äskanden och
framlägger erforderliga kompletteringsförslag för riksdagen.
Om regeringen i någon mån kan
ursäkta sig med tidsnöden när det
gäller dess tveksamhet att handla
med anledning av öB-förslagen, är
det svårt att finna någon rimlig
förklaring till dess sätt att negligera motsvarande behov inom civilförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen
framlade – likaså den 29 november – en s. k. »accelerationsplan»,
som innebar att civilförsvarets på
en 10-årsperiod fördelade upprustning skulle förkortas så att den i
stort sett vore färdig 3 år tidigare,
dvs. i och med utgången av budgetåret 1966j67. Om man betänker de
stora och välkända bristerna beträffande utbildning, materielläge,
tillgång på räddningskårer och
skyddsrum m. m. så är onekligen
redan en 7-årsperiod i längsta laget. Under det svåra kristillstånd, som råder mellan öst och
väst, och där ingen vågar räkna
med en avspänning inom de närmaste åren, är det till föga tröst
att vårt civilförsvar blir något så
när tillfredsställande år 1967. Takten i civilförsvarets upprustning
borde rätteligen ökas än mer.
Regeringen har emellertid inte
ens omnämnt planen i statsverkspropositionen. Betyder det att inga
förslag att påskynda civilförsvarets
upprustning är att vänta till årets
riksdag? I det längsta vill man
hoppas att så inte är fallet. Det rå-
der i vida kretsar en känsla av att
civilförsvarets effektivitet ligger
långt efter det militära försvarets.
Men vi lever i det totala krigets
och den totala försvarsberedskapens tid. Är civilförsvaret sådant
att människorna inte tror på dess
funktionsförmåga i krig kan motståndsviljan svikta – trots tilliten
till vår krigsmakt. I så fall blir
också den p,sykologiska försvarsberedskapen svag.
På just detta sista område visar
tyvärr regeringen en anmärkningsvärd brist på fantasi och handlingskraft. Fantasi behövs verkligen här, därför att det totala atomkrigets verklighet ligger så bortom
alla hittillsvarande erfarenheter att
man saknar fasta utgångspunkter
för bedömandet av människornas
reaktioner. Vi kan säga oss att den
5
del av den manliga befolkning,
som fått värnpliktsutbildning, har
någon uppfattning om vad ett krig
kan föra med sig av påfrestningar
på människornas psykiska och fysiska motståndskraft. De militärutbildade har också vissa kunskaper i självskydd och något begrepp
om hur man skall inrätta sig för
att leva och överleva under ett
krigs primitiva förhållanden. Men
för kvinnor, barn och åldringar är
detta alldeles främmande. Nu kommer emellertid ansvaret och bördan av att taga hand om barn och
åldringar att väsentligen ligga på
kvinnorna. Deras psykiska motståndskraft och förmåga att anpassa sig till krigsförhållanden
blir en av de avgörande faktorerna
i vårt totala försvar. Har vi gjort
vad som är möjligt för att förbereda dem för denna uppgift? Det
givna svaret är att vi gjort mycket
litet. Broschyren »Om kriget kommer» är naturligtvis ett steg i rätt
riktning, men bara ett första. Vi
borde på ett helt annat sätt utnyttja de resurser som massmedia,
framför allt TV och radio givit oss,
för att förbereda den icke stridande
befolkningen och särskilt kvinnorna på de påfrestningar, som ett
krig för med sig. Särskilt självskyddet och de svårigheter, som en
evakuering skulle föra med sig,
borde belysas i form av praktiska
exempel. Med civilförsvarsövningar
kan vi direkt nå bara en ringa del
av befolkningen. Rätt använda som
underlag för en upplysnings- och
6
skolningsverksamhet i TV och
radio får de ett mycket större
värde.
Att denna verksamhet måste utformas så att den inte skapar krigspsykos eller panikströmningar är
självfallet. Det gäller här att finna
realistiska former och att arbeta i
en anda av lugn och vederhäftig
saklighet. Lyckas vi härmed ger vi
säkerligen ett mycket väsentligt bidrag till vårt folks psykologiska
försvarsberedskap. Om människorna ser att statsmakterna verkligen planerar och förbereder det
totala försvaret realistiskt och med
omtänksamhet om civilbefolkningens svårigheter skapas förtröstan och förtroende. Därmed ökas
också de psykologiska förutsättningarna för att statsledningen
skall stå fast i kritiska situationer.
Och detta är till sist det allt avgö-
rande.
Vissa av de frågor kring den
totala försvarsberedskapens förbättring, som här berörts, har upptagits i motioner från högerpartiet.
Var och en som följer det labila utrikespolitiska lägets växlingar och
kritiska tillspetsningar måste säga
sig att det vore i hög grad lugnande
om de demokratiska partierna ville
samla sig kring de välbetänkta
högerinitiativen. Visserligen är ett
tredje världskrig fortfarande osannolikt – men krigsrisken har dock
ökats till en nivå där en snabb förbättring av vår totala försvarsberedskap är en nödvändig försiktighetsåtgärd.