Print Friendly

Den polska armén

Av Redaktionen | 31 december 1952


1952


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN POLSI(A ARMEN
Av löjtnant BERNDT HULT
NÅR det i maj 1946 tillkännagavs, »att överenskommelse träffats
om att Sovjetunionen skulle utrusta och utbilda den polska armen»,
var detta endast den officiella bekräftelsen på en redan under kriget påbörjad verksamhet, vilken målmedvetet fullföljts även efter
den tyska kapitulationen ett år tidigare. Detta framgår bland
annat av, att det enbart under 1945 från det polska militärförlaget
och krigsvetenskapliga institutet (WINW), utgavs mer än ett sjuttiotal reglementen, instruktioner och militära handböcker, varav
bland instruktionerna ett flertal om ryska vapen och rysk materiel.
Nya, regelbundet utkommande tids~rifter för infanteriet, artilleriet och pansartrupperna började distribueras under senare halvåret 1945, medan den första större militära flygtidskriften, »Wojskowy Przeglad Lotniczy», utkom först på nyåret 1947.
Om sålunda ifråga om utbildning och utrustning den polska
armen redan tidigt anpassades efter förhållanden motsvarande
de i sovjetarmen rådande, bromsades till synes avsiktligt och
av taktiska skäl en liknande utveckling på det personella området.
Den nya regimens kontroll över krigsmaktens högsta ledning hade
från början säkrats genom marskalk Rola-Zymierski, den 1944 av
Sovjetunionen utsedde överbefälhavaren för de polska styrkor, som
medverkat till Röda armens befrielse av landet, efter krigets slut
utnämnd till försvarsminister, samt hans båda armechefer; generalerna Poplawski, den nya armens chef, och Swierczewski, till
1947 vice-minister för försvaret. Dessa från den polska sovjetarmen
ryktbara namn i den militära toppen kompletterades av en rad
andra kommunistiskt pålitliga högre officerare, antingen ryssar
eller polskfödda kommunister, som genomgått militärutbildning i
Sovjetunionen. Det kanske främsta namnet bland dessa är generalstabschefen, sovjetgeneralen Korczyc, som sedan 1945 varit en
av de ledande krafterna vid armens reorganisation, Till denna
kategori officerare hörde vidare truppslagsinspektörerna general- 207
Berndt Hult
löjtnanterna Bewziuk, artilleriet, och Bordzilowski, ingenjörtrupperna, generalmajorerna Malinowski, signaltrupperna, och Mierzycan, pansartrupperna, flygchefen generalmajor Romeyko samt
chefen för gränstrupperna överste Garbowski. Dessa sattes efterhand som ordförande i de nyupprättade militära pressorganens
redaktionskommitteer, var och en inom sitt truppslag, varigenom
en mycket omfattande fackpress kunde dirigeras, helt enligt de
linjer ledningen önskade. För infanteriets tidskrift ersattes som
redaktionskommittens ordförande den sedermera utrensade general Mossor av generalmajor Sewicki, även han f. d. sovjetofficer,
medan Mierzycan på nyåret 1949 överlät motsvarande uppdrag för
stridsvagnstruppernas organ till generalmajor Suchow, under kriget en av cheferna för de sovjetska stridsvagnsförbanden vid
1. ukrainska fronten. För den nya generalstabens tidskrift »Bellona» – vars föregångare inom den gamla armens generalstab
bar samma namn och även efter kriget fortsatte att utges av
exilarmens generalstab i London – sattes generalstabschefen Korczyc till ordförande i redaktionskommitten, i vilken även placerades chefen för underrättelseväsendet, senare armekvartermästaren brigadgeneral Kornar, vilken enligt vad som uppgivits skulle
ha varit brigadchef under det spanska inbördeskriget. För såväl
den taktiska som tekniska utbildningen, särskilt inom pansarvapnet, artilleriet och flyget, var den nya polska armen i trängande
behov av instruktörer vilket så långt sig göra låtit alltifrån armens uppsättning tillgodosetts av Sovjetunionen. Den nya politiska skolningen inom armen kom dessutom att kräva särskilda
lärare, vilka genomgått de ryska politskolorna. Antalet sovjetofficerare, som efter krigets slut voro sysselsatta med den polska
armens reorganisation, torde därför ha varit betydande och möjligheterna att även inifrån bibehålla full kontroll över alla militära organ sådana, att ett tillfälligt uppskov utan olägenhet ansågs
kunna medgivas ifråga om utrensningen av den gamla krigsmaktens personal. I enlighet med det allmänna bolsjeviseringsprogrammets riktlinjer utnyttjades därför en tid de icke oppositionella
krafter inom armen, vilka tjänstgjort under den gamla regimel?-
och som genom högskoleutbildning och krigserfarenhet förvärvat
en för återuppbyggnadsarbetet inom försvaret värdefull yrkesskicklighet. Ända tills 1948, då ett dekret om nya tjänstgöringsförhållanden för den polska krigsmaktens officerare trädde i kraft
och ett nytt tjänstereglemente infördes, bibehölls i stort sett denna
politik, vars syfte, förutom att motverka den rådande bristen på
208
Den polska armen
kvalificerat befäl, var att förmå polsk militär utomlands och
inom de olika partisanorganisationerna att ansluta sig till den
nya polska armen. Den Anderska exilarmen, som under kriget
utmärkt sig i striderna i Afrika och Italien, var under ett par år
efter den tyska kapitulationen ett av de största tvisteämnena i
de allierades förhandlingar om Polens framtid. Enbart general Anders arme bestod av omkring 110 000 polska soldater, vartill kom
ytterligare en del mindre armeenheter på andra avsnitt av de
allierades fronter, polska flygare i Royal Air Force samt delar
av polska flottan vilka undkommit vid det polska nederlaget 1939.
Förutom dessa exilstyrkor funnos i Polen nationella patriotförband vilka, sedan Polens president under kriget, Raczkiewicz, efter
den tyska kapitulationen åter utnämnt general Bor-Komorowski,
Warszawaupprorets kommendant, till den polska krigsmaktens
överbefälhavare, vägrade ansluta sig till den Röda polska armen
under marskalk Zymierski. Först i oktober 1945 meddelades, att
10 000 av de soldater, vilka under Bors befäl bekämpat tyskarna
i Warszawa 1944, efter att ha beviljats amnesti överlämnat sig till
militären i Krakow. Av dessa skulle bortåt en fjärdedel ha varit
officerare. I februari 1946, sedan endast mycket små kontingenter
av de polska exilstyrkorna återvänt- Anders uppger, att endast
· sju officerare i hela hans 112 000 man starka polska armekår anmälde att de önskade repatrieras – meddelade Warszawaradion,
att den polska regeringen icke längre betraktade trupper utomlands som tillhöriga den polska krigsmakten. Dessförinnan hade
en not tillställts Storbritannien, i vilken krävdes repatriering av
de polska soldaterna under brittiskt befäl i Italien. Britterna anklagades samtidigt för att utnyttja denna arme till att påverka
en för Italien fördelaktig lösning av Triestefrågan. I maj samma
år meddelade Bevin i underhuset att endast 6 800 av den Anderska
armen förklarat sig villiga återvända till Polen. De fåfänga försöken att förmå exiltrupperna att återvända och västmakternas
vägran att neka dem asylrätt föranledde ytterligare eftergifter i
Warszawaregeringens politik gentemot personal tillhörande den
gamla polska krigsmakten. I februari 1947 utfärdade president
Bierut amnesti för ett stort antal officerare vilka tidigare dömts
till stränga straff för regeringsfientlig verksamhet. Samtidigt beviljades hemvändande officerare höga poster i den nya republikanska armen. Drygt ett år senare, den 16 april 1948, trädde så
det nya tjänstgöringsreglemente i kraft, vilket markerar en radikal omsvängning av den tidigare undantagspolitiken på det per- 209
——~-~.~—
Berndt Hult
sonella området inom försvaret. Enligt ett citat, återgivet i Military Review i oktober 1948, betecknas den gamla officerskåren nu
»as aristocratic, hidebound andtradition-fetteredas any in Europe».
Samma höst tillkännagavs, att den nya officerskåren till 50 °/o byggdes upp av arbetarsöner och till 38 °/o av bondsöner. Bland de få-
taliga förkrigsofficerare, vilka funnos kvar, tillhörde de flesta den
kategori som i Sovjetunionen anslutit sig till den Berlingska
Kosciuszkodivisionen eller senare till Rola-Zymierskiarm{m. Två
år senare – efter Rokossowskis tillträde som krigsminister –
skulle det målmedvetna arbetet på att förändra officerskårens sammansättning med hänsyn till dess sociala ursprung ha lett till,
att 85 °/o av de vid militärakademin kommenderade eleverna voro
arbetare- eller bondsöner. Motsvarande siffra vid de civila högskolorna var 1949 över 60 °/o.
När 1948-49 utrensningarna inom befälskårerna på allvar sattes
igång, skedde detta efter ett bestämt system och med bestämda
syften. Genom ett dekret av den 3 april 1948 försattes alla tidigare
bestämmelser om krigsmaktens personal och dess tjänstgöring ur
laga kraft med undantag av ett den 22 oktober 1947 utfärdat dekret
»om reglering av arbetsförhållanden för till utlandet i offentlig
arbetstjänst överförda». Det nya tjänstgöringsreglementet för officerare, fastställt genom dekretet av den 3 april 1948 och i kraft
fr. o. m. den sextonde samma månad, utgör därför den formella
grund, på vilken den nya officerskåren byggts upp samt det för
ledningen erforderliga lagliga stödet för de följande årens systematiska utrensningar. Med avseende på tjänstgöringsförhållanden
införes vid sidan av stat-, reserv- och pensionerade officerare en
fjärde kategori, de s. k. titulärofficerarna, den inflytelserika kategorin i vilken efterhand tusentals partifunktionärer och rysk administrativ och teknisk personal, skulle komma att placeras, icke
blott inom krigsmakten utan även inom civiladministrationen, särskilt rustningsindustrin. Artikel 7,4 säger:
»Titulär officer är sådan person, som tilldelas titulär officersgrad för att möjliggöra eller underlätta vederbörandes fullgörande
av särskild tjänsteuppgift inom polska krigsmakten eller på andra
områden av allmän tjänst.»
Artikel 9 fastställer titulärofficerarnas grader fr. o. m. fänrik
till Marskalk av Polen, den grad som ett och ett halvt år senare
skulle komma att tilldelas Polens högste i realiteten tituläre officer,
Sovjetmarskalken Rokossowski. Artikel 10 fastställer de militärvetenskapliga titlarna »diplomerad officer» och »doktor i militär
210
Den polska arrnen
vetenskap», vilka genom dekretet av den 22 okt. 1947 om grundandet av generalstabsakademin, kallad General Swierczewskis akademi, redan tidigare införts. Därtill komma de civilvetenskapliga
gtaderna, magister och doktor, fastställda i oktober 1947.
Officersreglementet framhåller, att officersgraderna skola erhållas genom utnämning med undantag för de titulära officersgraderna, som Ministern för Folkförsvaret tilldelar. Dittills hade använts benämningarna »tilldelad grad», »utnämnd» eller »avancerad
i graden». Dessa sammanföras genom det nya reglementet under
en benämning »utnämnd» ända upp till de högsta graderna, varigenom den yttre skillnaden mellan de ursprungliga yrkesofficerarnas befordran och utnämningen av titulärofficerare-inför det
genom förestående utrensningar förutsedda behovet av att utnämna ett stort antal ersättare tillhörande den senare kategorin
-helt utplånas. Det nya reglementet ger »i enlighet med sin demokratiska karaktär» alla soldater möjlighet att avancera även till
de högsta graderna. Befordringsvillkoren förbättras. Medan, som
generalstabstidskriften Bellona fastslår, det tidigare fordrades
tjänstgöring i en och samma grad minst 3-6 år och i verkligheten
5-9 år eller längre, fastställer det nya reglementet följande
maximigränser: Som fänrik ett, som underlöjtnant och löjtnant
två samt som kapten vid övergång till stabsofficersgruppen fyra
och som major och överstelöjtnant vardera 3 år. Härifrån gälla
vissa undantag för diplomerade officerare m. fl. Befordran sker till
skillnad från 1922 och 1937 års reglementen efter urval och ej efter
ålder i tjänsten.
Folkförsvarsministern – på vilken post Rokossowski följande år
skulle ersätta Zymierski – erhåller genom det nya reglementet
ytterligare en rad maktbefogenheter. Han ombesörjer utnämningen
av titulärofficerarna och äger rätt att bestämma över giltighetstiden »för sådan persons rätt till titulär grad». Han äger inflytande på titulärofficerares plikter och rättigheter även i de fall
de underställas andra departementschefer än försvarets. Han kan
överföra statofficerare till icke aktiv tjänst bl. a. för att möjliggöra
deras utnämning till ministrar eller statssekreterare (med undantag för folkförsvars- och vice folkförsvarsministerposterna) eller
då de kallas till befattningar i civil statstjänst eller »annan allmän
tjänst». Genom dessa befogenheter har sålunda försvarsministern
blivit i tillfälle, att genom titulära utnämningar av ryssar, vilka
tillerkänts polskt medborgarskap, sovjetisera ej blott den militära
utan även den civila administrationen samt öva inflytande också
211
Berndt Hult
inom de övriga departementen genom dessa sina egna representanter. I den polska statsförvaltningens topp kom sedan också att
placeras ett stort antal sådana titulärofficerare av ryskt ursprung:
General Lomonosov, chef för den ekonomiska koordinationsbyrån,
överste Tjermakov, ledare för koordinationen av arbetskraften,
överste Krotkij, chef för den ekonomiska byråns energidistribuering, major stojanov inom ledningen för produktion och förbrukning av bränsle, chefen för kontrollrådet Sobolev, marskalk Sjukovs f. d. politiske rådgivare m. fl. Enligt vad en polsk f. d. legationstjänsteman, som sökte asyl i Västtyskland i augusti 1951, uppgav, skulle antalet ryssar i den polska administrationen vid denna
tid ha uppgått till omkring femtusen.
Mot bakgrunden av det nya tjänstereglementets bestämmelser
– i vilka klart uppdragits riktlinjerna för den nya officerskårens
uppbyggnad- blir ett studium av de senaste årens uppgifter om
förändringarna inom den polska befälskadern av ökat intresse.
Samstämmiga rapporter peka sålunda på att de huvudsakliga utrensningsaktionerna mot officerare och underofficerare tillhörande
den gamla polska krigsmakten ägt rum efter reglementets tillkomst, åren 1948-49, på sensommaren 1950 samt sommaren 1951.
De fram till 1948 godtagna icke-kommunistiska högre officerare,
vilka dittills utnyttjats för att lära upp sina efterföljare, det partitrogna befälet, måste efter utrensningarna ej sällan ersättas med
kommunistledare utan mera framstående meriter, av vilka många
inför sina överordnade – ofta ryssar med mångårig krigsakademiutbildning i Sovjetunionen – icke alltid torde ha kunnat fylla
de höga fordringar, vilka ställas på dem. Detta kan i förening
med de krav på en forcering av utbildningen, som det skärpta
internationella läget medförde, ha varit upptakten till nästa steg
– ersättandet av polskt befäl, även på lägre poster och särskilt
inom de tekniska truppslagen, med sovjetofficerare. Detta möjliggjordes- för övrigt icke blott på det militära området utan även
på andra områden av förvaltningen där brist på administrativ
och teknisk personal till följd av liknande utrensningar förelåggenom tilldelandet av polskt medborgarskap samt titulär officersgrad åt för uppgiften lämpade sovjetmedborgare. Utökningen av
armen samt de första rensningarna 1948-49, mitt under återuppbyggnadsarbetet innan Rokossowski tillträtt som försvarsminister
och den polska krigsmakten fått sin ställning hävdad i det nya
samhället, synas ha inneburit allvarliga problem på officersrekryteringens område. Våren 1949 inleddes en tidnings- och annons- 212
Den polska armen
kampanj samt massmöten inom företag och fabriker för värvning
av nya officerare. Den heterogena subaltern- och kadettkår, som
på detta sätt uppstod, skall emellertid senare ha luttrats genom
av Rokossowski anbefallda utgallringar. En kärntrupp inom subalternkåren utgör de redan under marskalk Zymierskis försvarsministertid utvalda arbetare- och bondsöner, vilka återkommit från
Sovjetunionen efter där genomgångna krigsskolor. De av Rokossowski inledda gallringarna inom subalternkåren skulle sensommaren 1950 följas av en ny utrensning bland regementsofficerarna.
Ett olycksbådande tecken var, att som på en given signal upphörde
samtidigt i hela militärpressen publiceringen av redaktionskommitteernas för de olika organen medlemmar, varibland flertalet
voro i regementsofficersgraderna. Av denna utrensning drabbades
framförallt alla, som under kriget haft någon kontakt med västmakterna, till vilka även hänfördes officerare i general Bors hemmaarme, vilka senare trätt i den nya krigsmaktens tjänst. Polemiken mot Bor och dennes officerare på grund av hemmaarmens förbindelser med Londonregeringen hade dock inletts redan hösten
1949, bl. a. genom en kritisk artikel, »Striden om brohuvudena under
Warszawaupproret», i den politiskt betonade officerstidskriften
Nasza Mysl. De avlägsnade ersattes i stor utsträckning med ryska
eller sovjetskolade officerare. Utrensningen torde ha pågått ännu
under hösten 1950. Sommaren 1951 var turen åter kommen till
armens högsta poster. Zygmunt Berling, vilken med titeln divisionsgeneral 1948 som andra namn efter generalstabschefen
Korczyc ingått i generalstabstidskriften »Bellonas» redaktionskommitte och som genom sin ursprungliga tjänstgöring i den
Anderska armen – från vilken han 1942 deserterade till ryssarna
-torde ha suttit inne med upplysningar, under repatrieringsåren
ännu värdefulla för det nya försvarets personalbyrå, hade försvunnit ur Bellonas redaktionskommitte redan 1949. I augusti 1951
anklagades generalerna Kirchmayer – liksom Berling tidigare
medlem i Bellonas redaktionskommitte och endast något år före
sin utrensning befordrad från överste till brigadgeneral- Tater,
Mossor, Hermann samt tre överstar, alla ur Londonexilgruppen,
för högförräderi. De erkände samtliga inom några dagar sina
brott. Inom flottan fungerade länge viceamiral Steyers – officer
från den gamla polska marinen – officiellt som högste chef, ehuru
hans politiske rådgivare kommendör Urbanowicz, en f. d. rysk
sjöofficer, synes ha varit den verklige ledaren. 1950 ersattes Steyers
.av en polsktalande officer i sovjetmarinen, Szelagowski, som under
213
Berndt Hult
ett par månader förberedde den nye marinchefens, sovjetamiralen
Sjerokovs tillträde. Varken Sjerokov eller den ryske chefen för
marinens artilleriskola, general Michalka, skulle enligt uppgift av
de polska flyktingarna tillhörande polska marinen, vilka i augusti
1951 sökte asyl i Sverige, tala polska. I flottföreningens styrelse
valdes i april1950 till president förutvarande chefen för försvarets
politiska fostran, general \Vongrowski, samt till förste och andre
vicepresident kommendörerna Urbanowicz och M. Dachow, även
den senare f. d. officer i sovjetmarinen med placering vid marinstaben.
Inom flygvapnet har under general Romeykos befäl placerats
ryska flygofficerare i flygstaben, som även utöva kontroll över
civilflygets piloter. Militära instruktörer och piloter bestå i stor
utsträckning av ryssar i polsk uniform, såväl militära som civila
flygfält stå därtill under uppsikt av sovjetofficerare.
Den l november 1951 meddelade Warszawaradion att förre återuppbyggnadsministern general Marian Spychalski – 1949 entledigad som försvarsministeriets statssekreterare för politiska ärenden
och under kriget marskalk Zymierskis politiske ställföreträdare
– samt förre vice konseljpresidenten och generalsekreteraren i
kommunistpartiet Gomulka skulle ställas inför rätta för statsfientlig verksamhet. Drygt tre veckor senare uppgavs i välinformerade
kretsar i Paris att också Zymiersky arresterats samtidigt med
det röda Polens förste konseljpresident E. B. Osubka-Morawski.
Det torde mot bakgrund av händelserna 1948-51 icke finnas
anledning ifrågasätta att omgestaltningen av den polska officerskåren skett i ett bestämt syfte – att genom ett politiskt skolat
och klassmedvetet befäl ur arbetare- och bondeklassen skapa betryggande garantier för att den nya polska armen verkligen förvandlas till en »arme av den nya typen» och ett instrument
gagnande den kommunistiska världsrevolutionens ide. Systematiskt
synes man här liksom på andra områden av samhällets sovjetisering ha följt en på förhand uppgjord plan för utrensningarna.
När dessa fullföljts och det gamla befälet under sovjetmilitärers
ledning ersatts med ett nytt, politiskt skolat och regimen troget
befäl, där kärnan utgöres av vid de ryska militärakademierna
utexaminerade officerare, lika hängivna sitt nya folkpolska fosterland som dess initiativtagare och beskyddare, Sovjetunionen, ändras också krigsmaktens tidigare saboterade ställning i samhället.
Dess personal priviligieras. Disciplinen och vaksamheten mot obehörig insyn skärpes. soldaternas rättigheter skjutas åt sidan för
214
~———-~——~——-
Den polska armen
deras skyldigheter mot sitt befäl och mot landet. Utbildningen
hårdnar och förlänges.
På så sätt genomföras målmedvetet av en »demokratiserad»
officerskår – i syfte att stärka krigsmakten för det nya samhällets försvar- just de åtgärder, vilka den kommunistiska politiken
i det gamla samhället gått ut på att förhindra, genom att stödja
de krafter, som genom krav på avkall och uppmjukning på dessa
områden av det militära endast bidragit till att försvaga det egna
samhällets yttre motståndskraft.
215
l,
‘ ~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism