Print Friendly

Den polsk-tyska debatten och kommunisterna

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

217
DEN POLSK-TYSKA DEBATTEN OCH
KOMMUNISTERNA
Av legationsrådet WIESLA W PATEK
Om tusenårsminnet av Polens kristnande, kontakterna
mellan Polens och Västtysklands kristna för att åstadkomma försoning mellan de
båda folken, samt kommunistregimens angrepp mot alla försök att överbrygga motsättningarna – särskilt de
hätska attackerna mot kardinal Wyszynski – skriver i
denna artikel legationsrådet
Wieslaw Patek.
Den östeuropeiska utrikespolitiken av i dag utgör i högre grad än
Yad man i allmänhet tror en politisk-ideologisk enhet. Under inflytande av de många omvärderingar,
Yilka på sistone gjorts av den franska politiken, Yädrar man ibland
för tidigt morgonluft beträffande
östblockets oberoende av Sovjet. I
yerkligheten gäller detta endast Peking, vars självständighet gentemot Moskva i dag – trots stora
ekonomiska svårigheter – är ett
faktum.
Inom det ryska blocket råder
däremot i allt väsentligt fortfarande gamla Stalinprinciper, någorlunda moderniserade av Chrusjtjov, om Sovjets obestridliga dominans. Det kommer först till uttryck
på det ideologiska och utrikespolitiska området. I Polen, Rumänien,
Bulgarien eller Ungern kan man
tala hur mycket som helst om
olika vägar till »socialismen» (läs:
kommunismen), men det räcker
att dessa länder deklarerar sin vilja till en neutral politik genom att
lämna Warszawapakten för att sovjettanks – som i Budapest 1956
– skall, alla politiska förändringar till trots, skickas ut.
Ekonomiskt gestaltar sig utvecklingen också på olika sätt. Inom
jordbruket är t. ex. Polen den enda
folkdemokrati, där- nästan nittio
procent av åkermarken odlas privat. östtyskland upprätthåller relativt hög levnadsstandard under
inflytande av det ouppnåerliga
västtyska exemplet och Ungern följer samma väg av rädsla för sitt
folks heta temperament, som bl. a.
utlöste 1956 års revolt. Rumänien
har de senaste åren satsat hårt på
industrialiseringen och driver han- 218
deln med Västerlandet enligt gamla
»kapitalistiska» principer, vilka i
dessa länder kallas för »socialistiska experiment». Ä ven Bulgarien
börjar röra på sig och i Tjeckoslovakien framför unga kommunistekonomer nya tankar. Samtliga dessa avvikelser kan tolereras, om bara
de styrande inte avsäger sig det slutliga målet, dvs. socialismen. Likadant är det med religionen. Man får
göra vissa tidsbegränsade – som
de regerande hoppas – eftergifter
men kommunismen, som själv liknar en religiös tro, får inte släppa
den ursprungliga målsättningen ur
sikte: att förinta detta »opium för
folket». Sovjets ortodoxa kyrkas
ställning av i dag är bara en följd
av det stora fosterländska kriget
1941-45. Stalin tänkte sig detta
återupplivande först som ett provisorium för att uppbygga patriotiska känslor för landets försvar under hans förhatliga regim. Samarbetet visade sig dock senare så värdefullt för bägge parter att även
Chrusjtjov och Bresjnev fortsatte
på samma linje. Sovjetstatens stöd
kastar dock en skugga på den ortodoxa kyrkan och därför upplever
nu alla möjliga sekter i Ryssland
en blomstringstid. Liknande förhållanden råder i dag även i Rumä-
nien och Bulgarien. Eftersom protestantismen har en nationalbetonad organisation tolereras den
bättre av regimerna, vilka utnyttjar den för att påvisa sin påstådda
liberala inställning till religionen.
Desto kraftigare angrips katolicismen, vars internationella karaktär
betraktas som en direkt fara för
den röda imperialismen. Primasen
av Jugoslavien, kardinal Stepanic,
dog alltså förvisad till en liten församling på landsbygden. Ungerns
primas, kardinal Mindsenty, skall
snart efter att först ha suttit fängslad efter en skådeprocess börja sitt
tionde är i exil på den amerikanska
ambassaden i Budapest. Tjeckoslovakiens primas, ärkebiskop Beran,
har i flera år hållits i husarrest på
olika platser för att senare tillätas
deltaga i Vatikankonciliet men förhindrades sedan att återvända till
hemlandet. Förföljelserna har inte
begränsats till dessa »kyrkofurstar» – deras öde har delats av flera tiotal biskopar och tusentals
präster. Finansiell terror mot kyrkan förekommer även i dag, bl. a.
genom konfiskering av klosterbyggnader och även prästernas privategendom samt genom en 60-procentig inkomstskatt, vilken utsträcker
sig även till söndagskollekterna.
Tusenårsminnet i Polen
Primasen i Polen, kardinal Wyszynski, befriades 1956 från en treårig fängenskap av Gomulka, vilken under »liberala parollen då
återvann sin ställning som förste
partisekreterare genom en oblodig
revolt, som världen först tog för
mycket på allvar. Ett är senare
började han redan ett frontalangrepp mot kyrkan, omväxlande
med mullvadsarbete genom skenkatolska organisationer, framförallt PAX. Det senaste halvåret har
primasen själv stått under skarp
artilleribeskjutning från den kommunistiska arsenalen. Den omedelbara orsaken är firandet av tusenårsminnet av Polens kristnande.
Den 3 maj har miljontals polska och en handfull utländska
t.· pilgrimer samlats i Czestochowa,
~ ett polskt Lourdes norr om Kral kow, där även 30 kardinaler (näs- ! tan hälften av samtliga) och 120 utländska biskopar skulle ha infunnit sig. I konciliets slutskede i Rom
inbjöd nämligen primas Wyszynski
och det polska episkopatet Paulus
VI och samtliga »konciliefäder» till
denna högtid. Inbjudningarna hade
skickats till 56 länder, framförallt
till sådana som är förenade med
Polen av historiska band, bl. a. till
biskoparna i både öst- och Västtyskland, vilka hade tackat ja. Denna polsk-tyska brevväxling föregicks av ett märkligt initiativ. I
höstas gav programkommissionen
för den tyska evangeliska kyrkan
ut ett memorandum, vilket med
smärre förbehåll lät förstå att tyskarna bör försona sig med det aktuella läget i de polska västområ-
dena.
I sitt brev har de polska biskoparna öppet talat om allt det onda
deras landsmän utsattes för av
korsriddarna, Fredrik den store,
Bismarck och Hitler, vars obarmhärtiga »rasteorier» som bekant
kostade sex miljoner polackers liv.
Sett i ett sådant perspektiv kan
Oder-Neisse-gränsen knappast be- 219
traktas som en tillräcklig kompensation för hela folkets svåra lidande, skrev de polska biskoparna och
fastslog vidare att de återvunna
västområdena även är ekonomiskt
nödvändiga för Polen, en synpunkt
som delas av alla polacker, både i
hem- och utlandet. Drygt tio miljoner polacker, dvs. en fjärdedel av
samtliga, bor för övrigt utomlands.
En liknande inställning intog det
polska episkopatet i Wroclaw, där
20-årsminnet av dessa provinsers
övergång till kyrklig-polsk förvaltning högtidligt firats.
Tysk förståelse
I ett gemensamt svar på denna
polska inbjudan har både väst- och
östtyska biskopar förbehållslöst erkänt det tyska folkets skuld till
alla brott, begångna i dess namn.
De erkände vidare att rätten till
territorierna i väster tillhörde de
omkring fem milj. unga polacker,
som redan fötts i dessa områden
samt försäkrade, att de förstår att
förflyttningen av tre och en halv
miljon östpolacker från territorier
införlivade med Sovjet gör att västområdena nu betyder så mycket för
Polen.
Hela tio dagar var det tyst om
allt detta i den polska pressen. Under tiden skickades Gomulkas förtrogne Kliszko till Moskva för att
inhämta instruktioner. Det visade
sig emellertid att sovjetledarna var
beslutna att permanenta den tyskpolska fiendskapen även på det
kyrkliga området och följaktligen
220
angelägna om att få Sovjet att
framstå som Polens enda :.räddning» mot den västtyska »nya imperialismen». De polska tidningarna hemlighöll dock att brevväxlingen gällt även östtyska biskopar och
att inbjudningarna till »millenium»
samtidigt hade skickats till andra
länder. Den ovannämnde ateisten
Kliszko sändes ett par veckor senare till Rom, där han cyniskt nog
försökte utverka nominering av ytterligare två polska kardinaler …
I och för sig en rättvis åtgärd, ty
när det gäller »kardinalfrågan» befinner sig Polen med sina 30 miljoner katoliker i dag i samma position som några afrikanska länder. Orsaken till det egendomliga
kommunistiska förslaget låg dock
på ett helt annat plan. I \Varszawa
tänkte man minska \Vyszynskis
personliga inflytande enligt principen »divide et impera» – en för
övrigt naiv spekulation, ty även
med tio kardinaler vid sin sida
skulle han förbli landets primas
och ej endast »primus inter pares».
Kliszkos förslag föll alltså platt på
S:t Peters mark. Men inte nog med
detta. Då den Heliga stolen inte
brukar lämna sina högsta representanter i sticket, om de handlat rätt,
hyllade Paulus VI Wyszynski som
»polska folkets andlige ledare».
Detta har skett på ett polskt »tusenårsmöte» i en av Roms största
samlingslokaler med ett tjugotal
kardinaler och hela den diplomatiska kåren. Polens primas skulle
själv ha presiderat där, om inte
hans pass dragits in strax före. I
maj skulle han för övrigt på nytt
ha kommit till Italien, dessutom
har han inbjudits till Storbritannien och USA.
Dessförinnan hade Gomulka –
men inte den polska pressen- rentvått Wyszynski från det absurda
påståendet att han hade köpslagit om den polska Oder-Neissegränsen. Anklagelsen mot kardinalen hade alltså nedlagts men straffet – reseförbudet – kvarstod.
Med detta förbud ville man dessutom förhindra primasen att i Rom
träffa den polsk-amerikanske professorn Haleeld – känd bl. a. från
historikernas kongress i Stockholm
1960 -vilkens historiebok av polska biskopar hade skickats till deras tyska kolleger. Hans enda fel
är att han är emigrant och följaktligen föga kommunistvänlig.
Italienskt kommuniststöd
Påven fick i sin aktion till den
polske primasens förmån ett oväntat stöd hos det italienska kommunistpartiets sekreterare Longo. Under sitt marsbesök i Warszawa försökte denne förgäves förmå sina
polska kamrater att följa hans
»moderata linje» mot kristendomen.
Ingen av de båda italienska interventionerna till förmån för polska kyrkans initiativ har hittills
särskilt påverkat de östtyska flyktingarnas inställning till Polen. De
utgör 25 procent av den västtyska
väljarkåren, varför varken de kristliga demokraterna eller socialdemokraterna vill förlora deras röster.
Regeringen i Bonn förhåller sig därför reserverad gentemot evangelikernas och katolikernas initiativ.
Vicekansler Mende sade visserligen
i april att Förbundsrepubliken bör
upprätta diplomatiska relationer
med Östeuropa och förkastade därmed den föråldrade Hallsteindoktrinen, men gav inget löfte om erkännande av de territoriella förändringarna efter kriget. I januari
sade dock flyktingministern Gradl
i en intervju för »Der Spiegel» att
»Om allvarligt menade förhandlingar kommer igång kan uppoffringar göras ifråga om Tysklands östgränser för att få till stånd en tysk
återförening». Vissa västtyska historiker motsätter sig samtidigt tesen, att endast en alltysk regering
kan godkänna landavträdelser i öster och påpekar att man inte har
väntat när det gällt sådana till Belgiens och Hollands förmån.
I universitetsaulan i Miinchen
anordnade tyska studentföreningen i samarbete med internationella
kongressen för kulturens frihet en
två dagars konferens under mottot
»Mit Polen leben». Deltagare var
både katolska och protestantiska
kyrkomän, förbundsdagsledamöter,
vidare professor Richthofen som
representant för flyktingarnas organisationer, en polsk emigrantförfattare, Nowakowski, vilken även
skriver på tyska och en ung polsk
historiker från Poznanuniversitetet, Krasuski. Man nådde visserli- 221
gen inte fram till samstämmiga
synpunkter, men de tyska studenternas sympatier fanns tydligen
hos dem som vill »leva med Polen».
Den västtyska pressen och radion
är i princip också inställda på samma våglängd – med undantag för
ett par smärre revanschistiska
flyktingorgan. Utvecklingen följs
noggrant av stora europeiska tidningar som Osservatore Romano.
Le Monde, Le Figaro, The Times,
The Guardian osv. Genom hela Förbundsrepubliken går nu en våg av
vetenskapliga sammankomster,
opinionsmöten och presskonferenser, där de djärva, nödvändiga och
moraliskt berättigade initiativen
från polska och tyska kyrkoledare
på allvar diskuteras. Ingen politisk
stabilisering på den europeiska
kontinenten, inte ens ett allmänt
närmande mellan öst och väst –
så viktigt för fredens stärkande
i Europa – är möjlig utan att den
tusenåriga muren av misstro och
hat, vilken uppstått som följd av
den fientliga tyska östpolitiken,
rivs. Men för att uppnå ett sådant
högt mål är framförallt en öppenhjärtlig polsk-tysk dialog nödvändig, gärna i närvaro av opartiska
vittnen från objektivt tänkande
neutrala folk, vilket kan underlätta
försoningen. De europeiska federalisterna antog redan på sitt marsmöte i Bryssel en uppmuntrande
resolution i denna riktning. En så-
dan dialog bör inledas också i den
kristliga kärlekens, förståelsens
och ömsesidiga förlåtelsens tecken.
222
I den finns ingen plats för den absurda tesen om 1937 års gräns —
en tes, vilken varken räknar med
att Tyskland börjat kriget, fört det
med onödigt blodiga metoder, som
kostat 35–42 milj. människor Iivet, eller förlorat det med en villkorslös kapitulation.
Tjeckoslovakien och Polen bemyndigades av Fotsdamkonferensen att förflytta den tyska befolkningen från respektive återvunna
västornråden. De allierade stormakterna har alltså de facto erkänt de
nuvarande gränserna och bara av
formella skäl — eftersom ingen
tysk regering fanns då — har de
jure-erkännandet uppskjutits tills
ett framtida fredsslut med Tyskland. Detta har låtit vänta på sig
i 21 år och blir kanske aldrig verklighet. Det finns alltså inga moraliska, politiska eller juridiska skäl
för att nu rulla tillbaka historiens
hjul och återställa 1937 års gränser. Inte heller något konststopperi
med uppdiktade folkrättsliga regler bör kornrna ifråga. »Heirnatrechb, dvs. rätt att återvända
till den trakt, där man är född eller varifrån man härstammar, är
inte något känt begrepp i folkens
rätt. Och självbestämmanderätt
kan tillämpas endast för människor, som bor i vederbörande område. Detta meningsutbyte som har
börjat i den ekumeniska enhetens
anda får inte infekteras av gamla
imperialistiska baciller. Det är nödvändigt, att först rensa i både det
polska och det tyska nationalsamvetet.
Kommunisttaktiken
Detta är desto viktigare, eftersom primas \Vyszynski fortfarande
beskjuts med giftiga kommunistiska pilar. Anklagelserna nämner
som särskilt grova »brott» försöken
att genom Västtyskland åstadkornrna ett närmande mellan Polen och
Västerlandet samt försvaga dess
förbindelser med Sovjet. I Warszawa talas redan i kommunistkretsar
om ett nytt Mindsentyfall. På allt
detta svarade primasen under sin
påskpredikan i Gniezno-katedralen,
att han inte betraktar någon som
sin fiende. På sistone verkade det
som om förtalskampanjen skulle
ebba ut. Polens »Pravda» — »Trybuna Ludu» — införde sålunda mot
hittillsvarande praxis så gott som
in extenso biskop ehoromanskis
svar på premiärminister Cyrankiewiczs skrivelse. Polemiken fortsätter men i något lugnare tempo.
Kyrkan svarar sporadiskt, huvudsakligen från predikstolen, eftersom den inte förfogar över egna
tidningar — de till namnet »katolska» organ som finns går faktiskt regimens ärenden. Intensiteten i hela denna presskampanj
vittnade dock om att hela detta »religiösa krig» noggrant förberetts i
förväg. Dess dubbelsyfte var att dels
göra Paulus VI :s besök i Polen icke
önskvärt »just nu» (som den polske ambassadören i Rom, Willrnan,
»diplomatiskt» tillade), dels att
fråntaga tusenårsminnet den 3 maj
(vilket inom parentes sagt infall
på Polens gamla nationaldag) dess
internationella och högtidliga karaktär. Ursprungligen var det meningen, att även den polska statsbildningens första omnämnande i
historien samtidigt skulle ha firats.
Kommunistmyndigheterna inledde
dock redan för sex år sedan dessa
festligheter, trots att ingenting
märkligt inträffade år 960. Genom
arkeologiska utgrävningar har förresten påvisats att den polska staten existerade hundratals år tidigare, men eftersom endast de kyrkliga på den tiden kunde skriva
fanns inga latinska källor om Polen från tiden före kristendornens
införande.
Men åter till nuet: det »folkdemokratiska» Polens konsulat har
vägrat visum åt katolska och ickekatolska biskopar och präster, TVoch pressmän samt tiotusentals pilgrimer, som ville kornrna till Polen
i maj. Även för de övriga var det
ganska svårt att erhålla inresetillstånd denna månad. österrikiska
extratåg har avvisats av »tekniska
skäl», liksom italienska och franska
223
bussar för att inte tala om tyska.
Och inom landet bekämpar nu kommunisterna de kristna genom provokation, utpressning och polisterror. Bl. a. hade ett partimöte och
flera idrottstävlingar anordnats just
den 3 maj i Czestochowa. Liksom
det ryska partiet som har avslutat
sin 23 :e kongress med en hel rad
antireligiösa beslut, vill tydligen
även deras polska kolleger återkornrna till den »kämpande kornmunismens epok». I och med detta
steg har de själva omintetgjort dialogen med påvestolen, som de så
länge har strävat efter innan
den ens hann börja. »Times underströk med rätta, att detta bara omvittnar hur moraliskt svag de makthavandes ställning- trots Sovjets
mäktiga stöd – är och hur främmande de står inför folket.
Kommunisterna kan tills vidare
godtyckligt bestämrna i landet –
men de kan inte bryta de tusenåriga band, som förenar Polen med
Västerlandet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner