Den nya tiden


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN NYA TIDEN
EN AV MosKvAs till utlandet riktade propagandatidskrifter :.Den
Nya Tiden:. nedlade för något år
sedan sin svenska upplaga.
Den förlust i möjligheterna att
påverka svensk opinion, som därigenom uppstått, bör i Moskva numera kunna bäras med jämnmod.
Det svenska socialdemokratiska
partiets idetidskrift ~Tiden:. har
nämligen under sin nya ledning
börjat fylla den uppkomna luckan
på ett sätt som ur rysk synpunkt
borde anses högst förtjänstfullt.
I dess nr l f1962 möter nämligen
ett antal uttalanden, som så till
den grad påminner om vad som
brukar stå i :.Den nya tidem (eller
:.Ny Dag:.) att numret representerar en verklig politisk sensation.
I en redaktionell artikel under
rubriken :.Kommentar:. möter så-
lunda en historiesyn av följande
slag: :.Det nordiska statsområdet
utgjorde under två århundraden
ett ständigt hot mot det ryska riket
och utnyttjades i stormaktsspelet
för att kornrna åt ryssarnas nordvästra flank. Under och efter det
andra världskriget har Sovjetunionens säkerhetspolitik inför denna
överväldigande historiska erfarenhet inskränkt sig först till 1939
års rimliga försök att genom utbyten av landornråden säkra Leningrads försvar inför det tyska
hotet och sedan efter två bittra
och onödiga krigs erfarenhet till
upprättandet av den militärpolitiska bistånds- och vänskapspakten med Finland av år 1948. – Mot
den bakgrunden har man även i
upplysta kretsar i de skandinaviska staterna odlat föreställningen
om ett ryskt erövringshot riktat
mot Norden~ …
Källan till denna version av
Nordens historia förefaller i förstone att vara Sovjetencyklopedien.
Eller har Tiden förläst sig på Johan Vogts :.Memorandum till Nordens konungar:.? Den befängda
historieskrivning, som ges i detta
ädelpekoral (Karl XII förde ett anfallskrig mot Peter den store etc.)
sammanfaller påtagligt med Tidens
kommentar. I varje fall är synen på
den historiska utvecklingen av relationerna mellan Norden och Ryssland präglad av ryska värderingar
och intressen. Vill man nu se
denna utveckling från rysk synpunkt är det självklart att det
svenska stormaktsväldets spärr för
nordvästra Rysslands handel utgjorde en naturlig förklaring till
Peters anfallskrig mot Sverige, och
att 1741 och 1788 års svenska an- 76
fallskrig utgjorde en lika naturlig
anledning för Ryssland att trygga
den erövrade östersjöpositionen genom att taga Finland. Men det
finns ju också svenska synpunkter.
För att stanna vid den period, som
Tiden själv fixerat, nämligen de
sista 200 åren, hör väl Katarina
den storas imperialistiska expansionspolitik med i bilden. Den
ryska politiken mot Sverige under
frihetstiden och början av den
gustavianska tiden påminner i
själva verket starkt om den som
nu förs mot Finland. I varje fall
1788 års svenska anfallskrig var i
grunden ett försök att frigöra oss
från ett ryskt yttre tryck och en
inre infiltration, som länge hotat
att undergräva rikets självständighet. Finlands erövring år 1809 var
ytterst ett resultat av en rysk imperialistisk säkerhetspolitik. För
en dylik politik finns som bekant
inga gränser. Nya erövringar krä-
ver ständigt – naturligtvis i säkerhetens namn – nya utanverk.
Tidens historieskrivning utelämnar
också det ryska trycket mot Norden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet liksom kommunismens proklamerade världsmission. För att inte tala om Terijokiregeringen!
Om de historiska premisserna är
så besynnerliga är det inte att
undra på att de aktuella politiska
slutsatserna präglas av en förstå-
else för ryska intressen, som inte
kan betecknas med vackrare namn
än medlöperi. Följande rader talar
egentligen för sig själva: :.Med en
sådan utveckling:. (dvs. kärnvapenladdade ubåtar i Östersjön under
tyskt-danskt kommando) »kunde
onekligen de skandinaviska grannländernas engagemang på NATO :s
nordflank bli så komprometterande att regeringarna i Oslo och Kö-
penhamn skulle ha anledning att
övertänka sin position med hänsyn
till hela det nordiska områdets välfärd. Den teoretiska möjligheten
att flytta klockan femton år tillbaka i tiden finns ju i alla fall så
länge inte en integration genom
den europeiska stormarknaden blivit fullbordad. Uppkomsten av två
framåtgående neutralistiskt inställda vänsterpartier i Norge och
Danmark bör kanske ses som en
förvarning om den möjliga ytterst
olyckliga splittring kring den utrikespolitiska orienteringen i Norden, som kan ligga i framtiden:..
Man frågar sig om Tiden bekänner sig till en närmast östorienterad neutralistisk politik, vilken
skulle söka sina anknytningar hos
neutralisterna i F. N. och särskilt
hos U-länderna? Tänker sig Tiden
att Sverige skall återuppliva det
nordiska försvarsförbundet för att
locka Danmark och Norge ur Atlantpakten?
Var skulle vi i så fall söka stöd
i nödens stund- t. ex. om »Sovjetunionens säkerhetspolitik:. krävde nya positioner i Skandinavien?
Hos Indien? Man frestas nästan tro
att detta är meningen, när man ser
hur ivrigt Tiden försvarar Nehrus
aggression mot Goa. Den uppfattas
som moraliskt försvarlig … »Man
behöver inte som den jugoslaviske
socialisten Dedijer dessutom med
stöd av rättslärda klassiker hävda,
att det var en legal aktion i överensstämmelse med FN-stadgan.
Eller som andra hävdar, att Portugals fortsatta närvaro kunde definieras som permanent aggression
mot vilken en medlemsstat – i
detta fall Indien – har rätt att
värja sig. Resonemangen är inte
orimliga, men skulle aldrig accepteras av västmakterna».
Att Tiden finner resonemangen
»inte orimliga» är sannerligen
djupt komprometterande för en
tidskrift, som pryder sig med
erinringen: »Grundad av Hjalmar
Branting». Godtar man en konstruktion av typen »permanent
aggression», då har man uppgivit
att föra en redbar argumentation;
med sådana konstruktioner kan
allt motiveras och allt försvaras.
Detta är ändå inte det värsta.
Efter att ha avslöjat värderingar
och skisserat en politik, som måste
väcka lika stort välbehag i Moskva
som förtrytelse hos våra vänner i
den västra världen, höjer Tiden
knytnäven mot Frankrike och
England – två länder av vars välvilja och förståelse vår politiska
och ekonomiska framtid i hög grad
beror just nu. En frihetens orkan
går över Afrika konstaterar Tiden.
»Den orkanen har av naturliga
skäl svårt att acceptera några som
helst hinder i sin väg. Den skall
77
fram och det skall ske så snabbt
som möjligt. Bristen på tålamod
hos dessa nya stater, både ifråga
om den totala frigörelsen från allt
kvarstående kolonialvälde och i avseende på en snabb ekonomisk utveckling, är ytterst naturlig och berättigad. – Den blir särskilt berättigad när de gamla kolonialmakterna visar en så fullständig
oförståelse för dessa staters problem som fortfarande är fallet. Portugals handlande i Angola, Frankrikes i Algeriet och Englands i
Kenya och Nord-Rhodesia liksom
dessa och andra staters fortfarande
ganska långtgående ekonomiska utnyttjande av de forna kolonierna
är inte bara skamfläckar för Västeuropa utan också en oerhört oklok
politik. Från FN-synpun:Kter är det
djupt nedslående att iakttaga dessa
makters nuvarande obstruktion och
handlingar i strid mot stadgans
grundsatser.»
Tidens kontakter i U-länderna
har väl ändå givit tidskriftens redaktion någon föreställning om
Englands svårigheter i Kenya och
Nord-Rhodesia. Den engelska regeringen och sir Roy W alensky är
inte samma sak. I båda länderna
står England dessutom inför uppgiften att skydda de vita minoriteterna mot utplundring eller rentav massaker. Naturligtvis- de kan
evakueras ! Men vilka krafter skall
fylla tomrummet – varifrån skall
alla de fackmän komma, som behövs för att hålla hjulen igång och
rädda de svarta massorna från
78
hunger – och epidemikatastrofer?
Den västliga U-hjälpen är och förblir länge än en droppe i havet.
Englands svårigheter ligger ju i
att det har ett humanitärt ansvar,
som det inte kan undrandraga sig
– ett ansvar både mot den svarta
befolkningen och de vita minoriteterna. Den enda möjligheten är att
frigörelseprocessen får ske steg för
steg.
Den franska regeringens – eller
rättare de Gaulles – djärva, på en
gång djupt humanitära och nyktert
realistiska försoningspolitik, som
syftar till att förena ett fritt Algeriet i ett samarbete med ett generöst hjälpande Frankrike betecknas
som ~en skamfläck för Västeuropa~.
Tiden gör onekligen vad den kan
för att utbreda det svenska regeringspartiets popularitet i Västeuropa och för att befästa tilltron
till dess idepolitikers kunnighet
och omdömesgillhet.
. f,-