Den kommunistiska infiltrationen och flyktingarna

DEN KOMMUNISTISI(A
INFILTRATIONEN OCH FLYKTINGARNA
ANvÄNDANDET av olika slag av nationella minoriteter för kommunismens ändamål är inte något nytt.
strax efter den ryska revolutionen
och efter det första världskriget utarbetade Komintern en speciell taktik för utnyttjande av motsättningarna mellan dessa minoriteter och
autoktonerna i syfte att bygga ut
sina positioner. Denna taktik har
framgångsrikt tillämpats i länder
med blandad befolkning som t. ex.
Polen, Rumänien, Ungern, Grekland, Tjeckoslovakien och särskilt
i Främre Orientens länder, där de
armeniska minoriteterna gjort
kommunismen ovärderliga tjänster.
Europas etnografiska ansikte har
förändrats betydligt efter det andra
världskriget. I dagens västra Europa existerar inte några större politiska problem, förbundna med nationella minoriteter. Dessa minoriteter var typiska huvudsakligen för
östenropa och Balkan, i länder
vilka nu tillhör den sovjetryska
maktsfären och regeras av kommunistpartier.
I västern har man lätt glömt det
faktum, att det kommunistiska systemet i flertalet satellitländer så-
som Polen, Rumänien, Ungern,
Av TADEUSZ NORWID
Tjeckoslovakien och östtyskland,
inte är ett resultat av spontana revolutioner utan har importerats
österifrån på ryska bajonettspetsar. Kommunistpartierna i dessa
länder hade under åren 1945-1948
inte någon som helst chans att erövra maktmonopol utan Sovjets
stöd. Kommunismen infördes där
med våld, trots att befolkningarnas överväldigande majoriteter var
negativt inställda både till kommunismen och till Sovjet. Denna negativa inställning var lika kraftig
som motståndet mot den nazistiska
ockupationsregimen i östra Europa
under andra världskriget. Motståndet berodde inte endast på de östeuropeiska folkens naturliga strä-
van efter att återfå statligt oberoende av samma art som mellankrigsårens.
Det egentliga motståndet baserade sig inte minst på motviljan
mot totalitära administrationsformer, typiska både för det nazistiska och det sovjetryska systemet,
system som var såväl okända som
väsensfrämmande för befolkningen
i denna del av Europa.
Resultatet av detta motstånd blev
en ovanligt stor politisk emigration från dessa länder västerut,
45
både under och efter kriget. Man
saknar hittills säkra statistiska
data beträffande omfattningen av
denna emigration. Vanligen använder man dock trovärdiga uppskattningssiffror. Enligt dessa summariska uppskattningar, beräknas den
politiska emigrationen från Polen
till Västeuropa och Amerika (de
tvångsdeporterade ej inräknade)
uppgå till 1,5 miljoner människor.
Antalet av samma slags emigranter från östtyskland efter 1945
uppskattas på säkra grunder till 3
miljoner människor. Från Ungern
emigrerade efter revolutionen 1956
cirka 300 000 människor och från
de baltiska staterna efter 1940
cirka 250 000. Av dessa uppskattningssiffror framgår, att den politiska emigrationen från länderna
bakom järnridån utgör en företeelse av format och att den, som en
följd härav, måste skapa en rad
problem i de länder som tagit emot
flyktingmiljonerna.
Till skillnad från den ryska emigrationen 1918-1920 har inte emigrationen från satellitländerna haft
klasskaraktär. Den har inte bestått
av f. d. privilegierade klasser, vilka
genom kommunistrevolutionen berövats sin ställning. Tvärtom, i
emigrationen från satellitländerna
och de baltiska länderna är alla befolkningsskikt representerade i
proportioner, motsvarande de som
fanns klasserna emellan före kriget. Den sovjetryska och nazistiska
propagandans framhävanden av att
denna emigration utgör en slags
flykt av den nationella elit, vilken
berövats sina privilegier, stämmer
helt enkelt inte med fakta. Även en
ytlig granskning av de politiska
emigranternas struktur inom större
grupper leder till konstaterandet,
att en stor majoritet består av bönder, arbetare och småborgare. Endast en obetydlig bråkdel av dem
tillhör den politiskt aktiva intelligentsian eller den f. d. besuttna
klassen.
Detta är ett viktigt konstaterande, ty kommunistpropagandan
försöker nu påtvinga hela Västeuropa åsikten, att efterkrigstidens
politiska emigration från satellitländerna och Balticum uteslutande
består av reaktionära och framstegsfientliga element, vilka blev
deklasserade genom revolutionen.
Krigstids- och efterkrigstidens
politiska emigranter har i sina nya
länder i allmänhet behållit sin
egenart. I allmänhet har de inte
heller beblandat sig med de äldre
emigranter, som hade ekonomiska
motiv för sitt utvandrande. Polska
politiska flyktingar i Västtyskland,
Frankrike och England lever exempelvis fortfarande för sig själva
utan att ansluta sig till den betydligt större gruppen av förkrigsemigranter. Förhållandet är detsamma
i USA, där det redan före 1939
fanns sex miljoner amerikanska
medborgare av polsk härstamning.
Den nya polska emigrationen till
USA har bildat sina egna sociala
och politiska föreningar och kontakterna mellan dem och den gamla
emigrationen är obetydliga. Enligt
emigranternas rätt allmänna uppfattning är det emigrationens motiv som bestämmer flyktingens
plats i den sociala hierarkien, inte
endast bland hans egna utan också
i det nya landet. Flyktingarna anser, att politiska motiv utgör en
bättre legitimation inför de nya
värdfolken än ekonomiska. Det
faktum att värdfolken ofta inte alls
delar denna synpunkt verkar inte
nämnvärt påverka denna flyktingarnas inställning. Men man förstår
väl, att just flyktingarnas sätt att
värdera sina emigrationsmotiv utgör en av de första motsättningarna – och måhända den viktigaste – mellan dem och värdfolken.
Det är klart, att detta inte är den
enda komplikationen mellan flyktingarna och värdfolken. Det finns
flera av olika art, särskilt under
flyktingens första anpassningsperiod.
Dessa motsättningar har tilldragit sig de kommunistiska taktikernas uppmärksamhet. Dessa taktiker är tränade att spela på motsättningarna mellan urbefolkningar och nationella minoriteter.
På grund av att sådana minoriteter
salmas i dagens Västeuropa, har
kommunisterna börjat behandla
flyktinggrupperna (både de politiska och de ekonomiska) som ett
slags ersättning för nationella minoriteter på den kommunistiska infiltrationens schackbräde. Dessa
grupper utsätts för särskilt kraftig
47
propaganda och infiltration för att
påskynda de processer, som skall
förvandla flyktinggrupperna till de
nationella minoriteternas ersättning. Kommunisterna utgår i princip från förutsättningen, att stärkt
nationellt medvetande hos en flykting försvagar hans lojalitetskänsla
gentemot värdstaten. Detta skapar
bättre förutsättningar för att hos
flyktingarna underhålla den känslomässiga lojaliteten mot deras
egna länder. Man räknar med att
den sistnämnda typen av lojalitet
så småningom skall komma att
omfatta även de nuvarande kommunistregeringarna i flyktingarnas
hemländer och som en följd därav
även kommunismen som sådan.
Målet är att vinna största möjliga
antal individer i flyktinggrupperna
för partiet och för samarbete med
kommunismen i dess kamp mot
den fria världen.
Denna summariska behandling
av alla flyktingar hindrar inte
kommunisterna från att noggrant
skilja mellan politiska och »ekonomiska» emigranter. De vanliga
ekonomiska flyktinggrupperna utgör ur kommunisternas synpunkt
en miljö som är mycket mera tillgänglig och lättare att preparera.
De vanliga emigranterna i första
eller andra generationen har ofta
redan förlorat sitt med hemlandet
förbundna politiska medvetande.
De är inte mera orienterade i sina
hemländers aktuella politiska problem. De lever på gränsen mellan
den problematik som orsakade de- 48
ras emigration och den aktuella
problematiken i deras nya länder.
Förkrigstidens ekonomiska emigration från Östeuropa bestod nästan uteslutande av okvalificerade
arbetare, vilka i sina länder tillhörde de lägsta klasserna. Därför
hade de särskilt stora svårigheter
att anpassa sig till de mera avancerade miljöerna i sina nya länder.
Till följd därav händer det ofta, att
dessa flyktingar inte ens i andra
generationen känner sig helt integrerade med sina värdfolk. Därför
utgör flyktingar av denna typ ett
särskilt tacksamt arbetsfält för den
kommunistiska propagandan. Den
spelar oftast på nationella sentimentala strängar, nostalgi och
känslan för sociala oförrätter, vilket bottnar i själva det faktum att
flyktingarna nödgats söka sitt levebröd i utlandet. Därför är kommunisterna intresserade av att så
länge det är möjligt uppehålla
flyktingarnas nationella egenart.
Taktiken går ut på att så småningom sätta likhetstecken mellan den
nationella egenarten och det sociala
missnöjet å ena sidan och den
kommunistiska världsåskådningen
å den andra. Därför anstränger sig
kommunisterna att försvara flyktingarna mot avnationalisering.
Men detta försvar går på de kommunistiska intressenas och inte på
den nationella patriotismens linje.
Då det gäller den andra gruppen, de politiska flyktingarna, är
kommuniststaternas inställning till
denna en helt annan. Enligt de
kommunistiska staternas lagstiftning är själva det faktum att en
flykting lämnat sitt land illegalt
ett brott. Politiska motiv till flykten, dvs. motvilja eller fientlighet
mot kommunismen, gör brottet
mera kvalificerat, jämförbart med
högförräderi. Men alla politiska
flyktingar betraktas inte av sina
kommunistregeringar i hemländerna på samma sätt. Man skiljer
mellan sådana som har en aktiv
politisk attityd och öppet tar avstånd från och bekämpar kommunismen och sådana som nöjer sig
med en passiv attityd och inte visar några tecken på offentlig politisk aktivitet.
Kommunistländernas på flyktingfrågor specialiserade agenter
med verksamhetsfälten förlagda
utomlands eftersträvar att sammanlänka den passiva gruppen
bland de politiska flyktingarna
med den gamla ekonomiska emigrationen. På så sätt kan de aktiva
politiska flyktingarna isoleras och
den miljö, där de kan utöva sitt
inflytande, krymper. De politiskt
aktiva flyktingarna behandlas av
dessa agenter som fiender på grund
av den skadliga verksamhet, som
dessa människor utövat och utövar
då det gäller kommunismens bekämpande i den fria världen under
efterkrigstiden.
I västern existerar en tendens till
underskattning av dessa politiska
flyktingars insats. Men kommunisterna begår inte detta fel, trots att
de gör allt för att nedvärdera de
politiska flyktingarnas verksamhet
i de fria länderna. Det räcker med
att påminna om att nästan alla informationer om de inre förhållandena i Sovjet och satellitländerna
som nått västern under efterkrigstiden levererats av politiska flyktingar från dessa länder.
Ursprungligen misstrodde och
bagatelliserade man i västern flyktingarnas vittnesmål, särskilt under perioden 1945-1950 (före Korea-kriget). Denna misstro underblåstes av skicklig kommunistpropaganda. Nu hör denna period snarast till det förflutna. I västern börjar man alltmera uppskatta de politiska flyktingarnas verksamhet,
vilken inte endast avslöjat många
sanningar om händelserna bakom
järnridån utan också bidragit till
att varna den fria världen för den
kämpande kommunismens faror.
I kommunistländerna har man inte
förbisett det förhållandet att så
gott som all litteratur om östblockets och kommunismens sociala
och politiska innebörd är politiska
flyktingars verk.
Aktivister, arbetande på den
världskommunistiska fronten, är
i högre grad utbildade enligt Clausewitz’ än Marx’ doktrin. Enligt deras åsikt förorsakar aktiva politiska flyktingar från östblocksländerna det kommunistiska lägret
skador och förluster som är analoga med dem spionerna åstadkommer under krigstid. Om denna inställning vittnar tillfredsställande
de med taggtråd och kulsprutor ut- 4- 603441 Svensk Tidskrift H. 11960
49
rustade kommuniststatsgränserna,
då och då förekommande kidnapping av vissa särskilt skadliga flyktingar i fria länder och kommunismens kompromisslöst fientliga inställning till alla politiska flyktingar från östblocksområdet.
Jag anser, att det bör vara svårt
för en genomsnittsmedborgare i ett
västeuropeiskt land att förstå de
mångsidiga problem, som politisk
efterkrigsemigration de facto utgör i de fria länderna utan den
ovan anförda, allmänna inledningen. Värdfolken är mycket sällan intresserade av interna flyktingproblem i sina länder. De brukar
betrakta de ännu inte anpassade
medmänniskorna i sina länder nå-
got von oben och de är benägna att
tålmodigt vänta tills anpassningsprocessen avslutats. Det är mycket
få personer i västerlandet som
anar, vilken betydelse de politiska
flyktingarna har i det nu pågående
kalla kriget och den s. k. ideologiska kampen och vilket hänsynslöst krig som förs mot dessa flyktingar av deras landsmän, vilka på
en gång är funktionärer i deras
respektive hemlands säkerhetstjänster och världskommunismens
agenter. Graden av fientlighet och
hänsynslöshet i denna ideologiska
kamp är i regel betydligt högre än
graden av fientlighet i det nationella kriget av den gamla typen.
Dessa problem ter sig lika i alla
Europas länder (och även utanför
Europa) överallt där det existerar
organiserade grupper av aktiva po- 50
litiska flyktingar. De skillnader
som finns är av kvalitativ, inte
kvantitativ art. Schemat är överallt
detsamma: de utländska agenternas infiltration är starkt riktad
mot den vanliga ekonomiska emigrationen som en landsmannamiljö. Det är gynnsammare att bearbeta denna än värdfolken. För
de sistnämnda intresserar sig de inhemska kommunistpartierna. Kommunisterna håller styvt på denna
kompetensfördelning.
Faserna i agenternas arbete är
följande: l) att hos denna typ av
emigranter väcka förtroende som
till en landsman och patriot, 2) att
övertyga emigranten om att hans
känslor är starkare bundna till
hemlandet än till det nya hemlandet, 3) att övertyga honom om tendensen hos värdfolket att vilja
förorätta och diskriminera honom,
4) att övertyga honom om att han
är offer för sociala orättvisor och
politiska missförhållanden, 5) att
inbilla honom att inträde i kommunistpartiet är den enda rätta
lösningen. Då emigranten redan är
kommunistpartimedlem eller sympatisör, genomgår han ett annat
slag av bearbetning, vilken gör honom duglig för eventuella framtida arbetsuppgifter av skilda slag
i femtekolonnen.
De element som främst hindrar
kommunisterna från att infiltrera
de vanliga emigranterna är de politiska emigranterna och deras organisationer. I verkligheten utför
dessa organisationer ett för värdfolken långt mera nyttigt profylaktiskt arbete än vad ländernas myndigheter är i stånd till.
Min erfarenhet och mina observationer bygger på egna upplevelser och insikter i de polska politiska emigrantorganisationernas liv
i Sverige under de senaste femton
åren. Under denna tid har jag fått
intrycket, att det svenska samhället vet mycket litet om vad som i
verkligheten förekommer i denna
miljö och än mindre intresserar sig
för detta. Man anar inte det rätta
sammanhanget.
Genom andra politiska emigrantgrupper, baltiska och ungerska,
har jag erfarit, att förhållandena
där är likartade. Man har i Sverige
inte klart för sig hur noggrant och
väl den politiska emigrationen från
öster är kartlagd och hur noggrant
observerad den är av utländska
kommunistagenter. Hur många
kunskapare som varje sådan agent
har inom de politiska flyktingmiljöerna, hur väl satellitstaternas beskickningar, konsulat och handelsmissioner känner till alla flyktingadresser av betydelse och hur noggrant de noterar minsta ändring i
varje adress och telefonnummer,
känner endast flyktingarna själva
till. Det svenska systemet att hemlighålla alla kända flyktingadresser
är en i sig själv riktig princip –
men man bör inte ha illusionen att
den är effektiv.
Denna kännedom om de politiska flyktingarnas miljö underlättar för de utländska agenterna att
bekämpa flyktingarnas organisationer, splittra dem och intrigera
sönder dem, vilket ofta gör flyktingarnas tillvaro till rena helvetet
med anonyma brev, telefonterror,
falska anklagelser, ryktessprideri
etc. Man kan inte förneka, att
denna kommunisttaktik mot de politiska flyktingarna är effektiv och
att deras organisationer successivt
håller på att försvagas och deras
inflytande att minskas. Det är inte
underligt: agenterna förfogar över
obegränsade medel för sitt arbete,
de har större rörelsefrihet än vanliga, arbetande människor och de
är väl utbildade specialister i sitt
yrke. Flyktingorganisationerna däremot är finansiellt svaga och får
inte stöd från något håll om man
inte räknar med de vackra fraser,
som man då och då kan läsa i tidningarna, oftast på flyktingarnas
hemlandsspråk.
Majoriteten av svenskar tror, att
då den politiska flyktingen blivit
väl behandlad i Sverige, accepterad
av svenska bekanta, då han fått ett
hyggligt arbete, tak över huvudet
och till på köpet en svensk fru eller
fästmö, så upphör som genom ett
trollslag hemlandets alla problem
och alla politiska band med det
f. d. hemlandet att existera för honom. Detta är att förenkla saken.
I verkligheten är det så, att ju äldre
och mera bildad den politiska flyktingen är, desto svårare är hans
avnationalisering och integrering
med det svenska samhället. Trots
splittringen mellan olika städer och
4*- 603441
51
tätorter, trots att det i flertalet fall
endast gäller små politiska flyktinggrupper av samma nationalitet
på varje plats, behåller dessa grupper sina egenarter, åtminstone i
den första generationen. Först den
andra generationen har förutsättningar att totalt införlivas med
samhället. Om man antar, att genomsnittsåldern för en politisk
flykting i Sverige är 30 år, så måste
man, grovt räknat, kalkylera med
att denna flyktingarnas egenart
kommer att kunna bevaras ännu
20-30 år framåt, måhända ännu
längre om man räknar med nya
flyktingvågor. Kommunisterna vet
detta och genomför därför sitt arbete systematiskt, utan brådska
och på lång sikt.
Mot bakgrunden av det för mig
bäst kända polska exemplet skall
jag söka skildra de förhållanden
som existerar mellan polska politiska flyktingar och kommunistagenter som intresserar sig för
dem. Det polska exemplet är det
bästa i detta fall, därför att Polen
sedan 1956 är det enda satellitland,
där alla sorters flyktingar har teoretisk möjlighet att besöka sina
familjer i hemlandet och att även
ha sina närmaste från Polen på besök i Sverige.
De agenter, som sysselsätter sig
med bearbetning av de polska politiska flyktingarnas miljö, har sin
bas i beskickningen, på konsulaten
och i av dessa myndigheter kontrollerade firmor, vilka ibland har
svenska skyltar. Agenterna är väl
52
camouflerade och blandade med
den mycket överdimensionerade
personalen i dessa institutioner.
Flera gånger har det konstaterats
och bekräftats av flyktingars vittnesmål att samma agenter som i
Sverige betraktades som helt vanliga tjänstemän efter sin återkomst
till hemlandet arbetar som regelrätta funktionärer inom säkerhetspolisen. Man kan knappast ha
några illusioner då det gäller denna
polismakts samarbete och kontakter med den sovjetryska säkerhetspolisen och med världskommunismens aktiva centra, vilka fungerar
på partiets organisatoriska bas.
Internt är dessa agenter organiserade enligt samma principer som
particellerna. De utgör en fullständigt oberoende grupp under ledning av en person, som oftast har
diplomatisk status och är sysselsatt med kulturfrågor. De största
aktivitetsmöjligheterna har de
agenter, vilka uppträder under
skylten som tjänstemän vid konsulaten.
Flyktingarnas passfrågor är inte
reglerade enligt klara principer.
Ett exempel: majoriteten av de politiska flyktingar, vilka sommaren
1958 hoppade av i Stockholm från
den polska turistbåten »Mazowsze»,
har ännu denna dag polska pass.
Utlänningskommissionen tillerkände dem asylrätt men vägrade
ge dem främlingspass. Detta skapar ett skäl för de polska konsulatens legitima intresse för dessa politiska flyktingar, vilka är både antikommunistiska och i opposition
mot den polska regimen. Konsulaten betraktar dessa avhoppare med
polska pass på samma sätt som alla
andra polska medborgare, vilka på
legala pass och visum befinner sig
i Sverige. På så sätt har kommunistagenterna alla möjligheter att
knyta personliga kontakter med
dessa flyktingar, rätt att känna till
deras adresser och möjligheter att
utöva alla tänkbara påtryckningar
på dem.
På så sätt kan dessa flyktingar
och avhoppare med polska pass utgöra en bekväm och effektiv förmedlingslänk till alla andra polska
emigranter.
Dessa kontakter har i allmänhet
trevliga och attraktiva former, åtminstone i början. Konsulatens
agenter och deras medarbetare arrangerar i olika svenska städer och
tätorter gemytliga, ganska »våta»
och helt kostnadsfria mottagningar,
föreläsningar om det moderna Polen, propagandabetonade filmförevisningar etc. Många flyktingar,
särskilt ute i landsorten, översvämmas av polska tidningar, tidskrifter
och böcker med en klart pro-kommunistisk tendens men samtidigt
försedda med en lockande ton av
folklore. Även denna litteratur
kommer alldeles gratis. Denna process pågår sedan några år tillbaka
i så gott som hela Sverige. Det hela
tillgår så, att en lördag i en stad
eller tätort stannar en bil med CDeller CC-märke (på sistone har
man börjat använda trafiknummer
för att inte väcka svenskarnas uppmärksamhet) i närheten av för
agenterna välkända flyktingars
dörrar. Innanför dessa dörrar överlägger man om vad som skall gö-
ras, hur man skall samla de övriga
flyktingarna. Samtidigt informeras
man om vad som sedan sist förekommit i flyktingarnas miljö. De
flyktingar, som visar sig mindre
intresserade av attraktionerna, kan
också tämjas. Väl klädda och salongsfäiga personer går från den
ena flyktingdörren till den andra,
bjuder in sig, presenterar sig och
inleder en liten vänskaplig visit.
Sällan är det så, att värden har karaktär och energi nog att kasta ut
dessa besökare, bland vilka det
också kan finnas damer. Värden
anser sig också vara salongsfäig
och han vill inte vara oartig mot
högt uppsatta och bildade landsmän, vilka därtill vill bjuda honom
på något trevligt arrangemang. Det
är därför inte underligt, att sådana
besök ofta ger resultat.
Förevändningen för sådana besök kan vara vilken som helst, legitimt intresse för en undersåtes
öde, kulturellt samarbete, vilja att
hjälpa eller något annat. Hösten
1959 sökte exempelvis polska konsulatstjänstemän upp övergivna
polska gravar i några dalastäder.
Denna berömvärda omtanke om
glömda polska gravar i Mora eller
Orsa har, såvitt jag vet, inte förvånat någon svensk.
Det gäller inte endast att skapa
goodwill för den nya polska kom- 53
munistregimen utan också att diskriminera de politiska flyktingar
som är organiserade i egna föreningar och som har en kompromisslös politisk hållning. Dessa polacker framställs som personer
vilka antingen är omoraliska eller
är den amerikanska eller svenska
polisens spioner. Dessutom karakteriseras de som landsförrädare, fiender till Polen och i bästa fall
som indolenta och löjliga individer. Målet är att splittra och för..;
störa flyktingarnas personliga förbindelser med de politiska flyktingarnas organisationer och eventuellt också förstöra dessas lokala
avläggare.
Det gäller just de föreningar,
som strävar efter att bevara en
stark skiljelinje mellan de s. k. fria
polackerna och de s. k. pro-regimpolackerna. Båda dessa grupper
existerade ännu för kort tid sedan
totalt utan förbindelse med varandra uteslutande på grund av
skillnaden i politisk hållning. En
flykting tillhör antingen den ena
eller den andra gruppen. En fri polacks umgänge med en s. k. pro-regimpolack har till följd att han elimineras ur sin miljö. Man kan vara
antingen vit eller svart, inte grå.
Det är klart, att kommunistagenterna bekämpar denna skiljelinje,
vilken förhindrar deras tillträde till
de politiska flyktingarnas miljö
och överhuvud taget försvårar
agenternas rörelsefrihet och verksamhet.
I det svenska samhället har man
54
i allmänhet ingen kännedom om att
just denna skiljelinje utgör ett per·
manent skäl – i grund och botten den enda orsaken – till alla
dessa gräl, intriger och splittringar
i tusentals variationer, för vilka
emigrantmiljöerna är kända. Men
utgången av denna inbördes kamp
om skiljelinjens renhet bör inte
vara totalt likgiltig för Sverige ur
säkerhetssynpunkt. Möjligen är det
dessa gräl och intriger som avgör
frågan om hur stark den utländska
femtekolonnen i Sverige kommer
att vara i händelse av krig. Man
bör komma ihåg, att den s. k. frie
polacken i allmänhet är lojal mot
Sverige. Han har redan avstått från
tanken på att återvända till sitt
land och erkänner Sverige som sitt
nya fosterland. Däremot är en s. k.
regimpolack i regel mera lojal mot
kommunistregimen i sitt land. Han
kan alltid återvända.
Det är därför som de polska föreningarna för politiska flyktingar
utgör kommunistagenternas mål
nummer ett. Om hur långt bekämpandet av dessa föreningar går,
vittnar för mig kända exempel på
att kommunistagenter förklarat sig
villiga att betala hundra kronor
kontant till flyktingar, som vill utträda ur dessa föreningar. Sådana
förslag har förekommit i Falun och
Borlänge. Kommunistagenterna vill
förinta de nu existerande föreningarna för polska politiska flyktingar
och ersätta dem med andra föreningar, byggande på alla sorters
emigranter och underställda agenternas kontroll. Det är också karakteristiskt, att dessa agenters aktivitet bland de polska flyktingarna
är intensivast i hamnstäder som
Stockholm, Göteborg, Malmö, Gävle
och stora industricentra som Västerås, Eskilstuna, Borlänge, Falun,
Jönköping etc. Och säkert inte utan
skäl.
Polackerna utgör i Sverige en relativt liten flyktinggrupp, omkring
3 000 om man inte tar hänsyn till
passens art. Därav är cirka 600 organiserade i de fria polackernas
föreningar. Men man bör inte
glömma, att det i Sverige finns betydligt flera större flyktinggrupper från Östeuropa. Allt detta kan
göra en betänksam.
Stor betydelse har i kommunismens infiltrationsarbete flyktingarnas resor till Polen i syfte att besöka sina familjer. För resan måste
man ansöka om visum på konsulaten. Detta innebär i sig självt ett
erkännande av kommunistregimens
organ. Visum kan ges eller vägras.
Polacker, som är kända för en motvillig inställning gentemot den
polska beskickningen eller för sin
oppositionella hållning gentemot
kommunismen, vägras antingen visum eller får sådant på vissa villkor. Dessa villkor framställas vid
privata samtal, oftast under de
ovan nämnda bilutflykterna. Ibland
räcker det med utträde ur den aktuella föreningen för politiska flyktingar, ibland suggererar man emigranten till att inse, att det inte
skulle vara så dumt att ställa sig
positiv till konsulatets ansträngningar att göra livet drägligare och
mera patriotiskt betonat för polackerna i Sverige. Samma påtryckningar kan göras apropå utresetillstånd för polacker som tänker besöka sina familjer i Sverige. Familjekänslan och nostalgien utgör en
bred klaviatur, på vilken man kan
spela på olika sätt.
Det är också flera gånger konstaterat att flyktingar, vilka besöker
Polen, (även efter 1956, den polska
oktoberrevolutionen och Gomulkas
makttillträde) i regel förhörs noggrant av polska säkerhetsorgan.
Dessa organ är särskilt nyfikna på
flyktingens personliga kontakter
bland emigranter och svenskar, på
omständigheter som rör arbetsplatsen och på andra informationer om
Sverige.
Den förhörde måste underteckna
en förpliktelse att hålla samtalet
hemligt. Det händer inte så sällan,
att ett sådant förhör avslutas med
att den besökande flyktingen undertecknar en förpliktelse att samarbeta med den polska säkerhetstjänsten eller underrättelseväse:!”-
det efter återkomsten till Sverige.
Ur regimens synpunkt garanteras
tystnadsplikten av det faktum, att
flyktingens familj befinner sig i
Polen. Den utgör panten. I lindrigare fall räcker det med att man
meddelar att pratsamhet betyder
vägrat visum i framtiden.
Vissa engångs-turister har berättat om sådana förhör och även er- 55
känt, att de undertecknat förpliktelse om samarbete. Men det är
många som gjort detsamma utan
att efter sin återkomst till Sverige
för någon ha berättat vad som fö-
revarit under förhöret.
De svenska myndigheternas inställning till dessa resor verkar inte
vara fullt konsekvent. Som politisk
emigrant betraktas en person, som
beviljats asyl på grund av att hans
utvisning till hemlandet skulle
medföra repressalier av politiska
skäl. När således en politisk emigrant reser frivilligt till sitt hemland utan att frukta repressalier,
betyder det att skälet för asyl bortfallit. Följden av detta borde vara
indragande av vederbörande flyktingstatus och främlingspass. Men
denna princip tillämpas inte av de
svenska myndigheterna. Givetvis
befinner sig flyktingar, vilka redan beviljats svenskt medborgarskap, i ett annat läge.
Vad jag här skrivit påminner
mera om en hemlig polisrapport av
förkrigsdatum än om en politisk
artikel. Men vi lever nu i andra tider, i en tid av ideologisk kamp,
vilken innebär alla tänkbara former av indirekt aggression. Flyktingfrågan efter det andra världskrigets utbrott är inte längre uteslutande en ekonomisk och humanitär fråga utan också ett komplicerat politiskt spörsmål som har
direkt samband med landets säkerhet. Ämnet bör angå alla.