Print Friendly

Den hotade svenskheten i Estland

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN HOTADE
SVENSKHETEN I ESTLAND
MAN har i Sverige länge haft den uppfattningen, att de estniska
statsmakterna fört en mot landets minoriteter, enkannerligen den
svenska, särskilt liberal politik. Denna åsikt har otvivelaktigt i·
sin mån bidragit till att Estland till för några år sedan hos svensk
allmänhet var mest gynnad nation bland de baltiska staterna. Under senaste år har emellertid dagspressen tid efter annan kunnat
lämna meddelanden, som giva vid handen, att den populära uppfattningen om estnisk liberalitet mot den svenska minoriteten tyvärr icke äger sin fulla motsvarighet i verkligheten.
Redan den för några år sedan genomförda bestämmelsen, att
barn i blandäktenskap med estnisk fader alltid måste erhålla undervisning i estnisk skola, blev kännbar för den svenska minoriteten. I alla de äktenskap, där modern är estlandssvenska, måste
barnen alltså få sin skolundervisning i estnisk skola och uteslutande på estniska språket. I de fall åter, då fadern är estlandssvensk och modern estniska, behöva barnen icke besöka svensk
skola utan äga valfrihet. Dessa bestämmelser ha givetvis bidragit
till att minska barnantalet i de svenska folkskolorna.
Under förarbetena till Estlands senaste grundlag av den 17 augusti 1937 lyckades man icke komma överens om undervisningsspråket i minoriteternas skolor. Enligt§ 22 i grundlagen försiggår
skolundervisning som regel på riksspråket. I minoriteternas skolor sker undervisningen »På motsvarande minoritetsspråk och riksspråket inom i lag fastställda grunder och gränser». För något år
sedan förspordes att genom särskild lagstiftning undervisningen
på minoriteternas språk skulle komma att högst väsentligt inskränkas. De planer, som till äventyrs funnits i denna riktning,
ha dessbättre icke förverkligats.
På ett annat område förbereder emellertid den estniska nationalismen en framstöt, som är värd den största uppmärksamhet från
svensk sida. Enligt en lag (dekret) om regierandet av ortnamn,
vilken trädde i kraft den 19 april 1938, skall en genomgripande förDen hotade svenskheten i Estland
estning av landets ortnamn vara genomförd inom två år, d. v. s.
senast den 19 april 1940. Följande bestämmelser må anföras ur
denna lag.
Samhällen, byar och fastigheter, vilka bära s. k. främmande
namn, måste förändra dem till estniska. Fastigheternas namn
måste stavas på ett sätt, som motsvarar den rätta estniska ortografien. Även gator, öppna platser, parkanläggningar, berg, sjöar
och vattendrag måste bära estniska namn. Endast i de fall, då
namnen äga positiv betydelse ur estnisk historisk synpunkt, kunna
de kvarstå oförändrade.
Den sålunda påbjudna förestningen av exempelvis fastigheternas namn förutsättes komma att i stor utsträckning verkställas
frivilligt. Därest emellertid i en kommun ägarna av fastigheter
med främmande namn icke före den 19 april 1940 inkommit med
»frivilligt» förslag till namnändring, åligger det vederbörande
kommunalförvaltning att uppsätta förteckning över de fastigheter,
vilka skola tvingas antaga nya estniska namn samt förslag till så-
dana. Kommunalförvaltningen äger fastställa dessa namn, sedan
den uppgjorda förteckningen granskats av det s. k. »Rådet för
ändring av ortnamn». Detta består av 11 personer, nämligen inrikesministern som ordförande, vice inrikesministern, en representant för vardera av bildnings-, jordbruks-, inrikes-, krigs- och
kommunikationsministerierna ävensom en representant för envar
av följande organisationer, nämligen stadsförbundet, Länsförbundet, Akademiska modersmålssamfundet och Akademiska historiska samfundet. Under en månad efter det vederbörande kommunalförvaltning beslutat om namnförändringen har fastighetsägaren besvärsrätt hos inrikesministern, vilkens beslut icke kan
överklagas.
Detta är i korthet innehållet i den lag, som helt naturligt väckt
synnerlig oro i svenskbygden. Redan ha en mångfald urgamla
svenska namn utbytts mot estniska. Detta gäller framför allt i
postalt hänseende, i telefonkataloger m. m. De nya estniska ortnamnen ha tillkommit efter olika principer. Ibland har en av den
estniska befolkningen använd namnform upphöjts till den enda
tillåtna. Detta nya officiella namn är ofta en förvrängning av det
svenska, vilket för esterna kan ha varit svårt att korrekt uttala.
Ibland är det estniska namnet en direkt översättning av det
svenska. I andra fall åter är det estniska namnet en ren nybildning.
286
Den hotade svenskheten i Estland
Det förljudes visserligen, att man på högsta ort i Estland skulle
vara böjd för att medge, att alla svenska namn äro av positiv betydelse för Estlands historia. Något officiellt meddelande härom
efterfrågar man emellertid förgäves. Ett namnbyte »av fri vilja»
bör givetvis kunna åstadkommas även i fråga om historiskt betydelsefulla namn, och i händerna på underordnade myndighetspersoner kan detta bli ett farligt vapen.
Å ven de namn i städerna, som minna om den onda svenska tiden,
äro hotade. Nyligen ha sålunda myndigheterna trots protester
föreslagit att Svenska skansen (Rootsi kants) i Tallinn uteslutande
skall bära sitt hittillsvarande estniska namn, nämligen Linda mägi
(Lindas kulle).
Det behöver icke särskilt understrykas, vilket hot denna ortnamnsnationalism är mot den svenska minoritetens dyrbaraste
rättigheter. Här hotas rätten att på den fäderneärvda jorden behålla namn, vilka ofta präglats för århundraden sedan –
mången gång under medeltiden- och vilka innehålla hela svenskbygdens bebyggelsehistoria. Detta ortnamnsmaterial har ännu
icke blivit vetenskapligt undersökt. Skulle det genom tvång och
maktspråk plötsligt försvinna eller rättare förfalskas, ginge därmed oersättliga värden förlorade. På estniskt håll borde man vara
särskilt känslig för att icke kränka dessa värden, vilka det estniska folket själv lyckats bärga genom tiderna. Ty, huru svåra
dess öden under främmande härskare än varit, rätten att behålla
fäderneärvda namn, uttalade på folkets eget språk, har ingen av
dess forna herrefolk dristat sig att kränka.
Svensk Tidskrift har alltifrån världskrigets slutakt i mån av
utrymme velat intressera en svensk publik för de baltiska staternas problem. Uppbyggandet av randstatsbarriären har varit
ägnat att förbättra vårt eget lands militärpolitiska läge och därför utgjort ett direkt svenskt intresse. Och de underkuvade estniska, lettiska och litauiska folkminoriteternas frigörelse från den
ryska övermakten har från början måst väcka den varmaste genklang i de gamla fria nordiska staterna vid Östersjön; icke minst
i dessa dagar, då den nationella friheten undergår en så stark
värdestegring i alla kretsar ur vårt folk, måste förståelsen för de
baltiska folkens kamp för frihetens erövrande och bevarande vara
levande i vårt land. Särskilt det estniska folket har alltsedan
svensktiden stått våra hjärtan nära. Uppehållandet av intima
287
Den hotade svenskheten i Estland
kulturella förbindelser med de nya staterna måste för oss framstå
som desto viktigare, ju starkare de större makternas tryck mot de
små staterna under senare tid blivit. Det svensk-baltiska samarbetsprogram, som riksantikvarien Curman – själv en av dem,
som tidigast förstod vikten av intima kulturella relationer med
staterna hinsides Östersjön och gjort mest för att utveckla dessanyligen framlade på en baltisk konferens å Salsta slott och som
publiceras i detta häfte, synes oss i sin politiska avgränsning och
måttfulla realism vara den bästa konkordieformeln. Och vi kunna
tillägga: vi ha aldrig förstått, varför inte Sverige upprättat egna
självständiga legationer i Estland och Litauen – våra faktiska
grannstater -, medan legationer upprättats i Egypten, Mexiko
o. s. v. Här kan med fog sägas, att snålheten bedragit visheten och
vidhjärtenheten.
Just därför att vi finna en kulturpolitisk entente cordiale mellan vårt land och de baltiska staterna så naturlig i Nordens intresse, anse vi oss böra fästa uppmärksamheten på svenskhetens i
Estland beträngda läge. Den slutliga lösningen av dess språkliga
problem tillkommer givetvis den estniska statsmakten ensam. Men
lösningens följder beröra intimt det framtida förhållandet mellan
Estland och Sverige. Det aktuella hotet riktar sig icke blott mot
en månghundraårig svensk ortnamns- och kulturskatt. Det riktar
sig också mot den brygga av förståelse och sympati mellan estniskt och svenskt, som vi i nuets hårda tider sannerligen icke ha
råd att försvaga utan i stället borde på allt sätt stärka. Intet är
bättre ägnat härför än återställandet av den gamla rikssvenska
uppfattningen, att estnisk minoritetspolitik främst bär vidsynthetens prägel – och därigenom bäst blir av positiv betydelse ur
estnisk historisk synpunkt.
288

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism