Print Friendly

Den hotade pauperiseringen

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN HOTANDE
PAUPERISERINGEN
NÄR år 1947 nu lider mot sitt slut, har krisläget ytterligare
skärpts. Alla som tänka ekonomiskt motse med fruktan den fortsatta utvecklingen och särskilt den kritiska vårbrytningen 1948.
Skall det bli en accelererad försämring av vårt lands ekonomiska
status~ Kan detta överhuvud taget undvikas~ De många stickvalen på sistone tyda dock inte på någon djupare oro hos folkets
stora massa inför framtiden.
Märkligt nog heter det alltid i regeringsledamöternas förkunnelse, att skärpningen av den svenska ekonomiska krisen blott är
reflex av den internationella återuppbyggnadskrisen – uttrycket
återfanns om ej ordagrant i statsminister Erlanders kommunike
efter de senaste partiförhandlingarna. Därigenom intalas folket
att försämringen i vårt land uteslutande är en produkt av virrvarret och ondskan i världen; därifrån är steget inte långt till
att tro, att försämringen i stället för att vara delvis en följd av
den svenska regeringspolitiken tvärtom har drabbat oss trots
denna. Regeringen gör sig med andra ord så liten som möjligt
på scenen och pekar med en teatralisk gest på de stora utrikes
sammanhangen, vilkas krafter det inte skulle ligga i dess makt
att motstå eller dirigera. Medan regeringen annars jämt velat
förstora sina insatser och maktmöjligheter, har den alltså i dagens mest brännande frågor plötsligt blivit mån om att förminska sin roll. Det är andra och vida mindre himlastormande eller
triumfatoriska tongångar än t. ex. när de 27 punkterna med deras omdaning av samhället på sin tid proklamerades; då var det
aldrig tal om att de politiska maktmedlen hade sin begränsning.
Givetvis bestrider ingen, att genomförandet av en progressiv nä-
ringspolitik avsevärt försvårats genom den internationella anarkien. Men ingen kan heller bestrida att exempelvis Schweiz, som
fört en annan näringspolitik, undgått mycket av vad Sverige fått
utstå och står väsentligt starkare ekonomiskt rustat just nu än
533
.’
Den hotande pauperiseringen
vårt land gör. Lika litet kan det vara möjligt att påstå, att vår
handels- och kreditpolitik, vår skatte- och räntepolitik, vår löneoch socialpolitik- som tillhopa i hög grad konstituerat vårt kritiska dagsläge – varit dikterade av den internationella depressionen. Rätta förhållandet är, att ljuset från omvärlden antingen
helt avskärmats eller blott sparsamt fått sila in, när de svenska
statsmakterna haft att träffa sina avgöranden. Det är kort sagt
inte vanmakten, som präglat den svenska regeringspolitiken under efterkrigsåren hittills.
Så mycket har dock nu hänt, att det stora partiet inte längre
affischerar den oförutseende sangvinism, som präglade dess uppträdande när samlingsregeringen sprängdes och som åter blossade upp när den nya statsministern trädde till och s. a. s. ritualenligt hade att spå nya himlar och ny jord. Den socialdemokratiska regeringen har nu upphört att sluta till ögonen för realiteternas oromantiska värld. Den har t. o. m. förutskickat att en
allmän sänkning av levnadsstandarden ej kan tillfälligtvis undvikas. Den nödgas komponera en riksstat till 1948 års riksdag,
som av allt att döma i indragningar kommer att överträffa F. W.
Thorssons nödbudget under 1920-talets lågkonjunktur. Den har
under hand uppenbarligen verkat för att förmå arbetstagareorganisationerna att frivilligt avstå från nya lönekrav – om den
satt in all kraft härpå må lämnas därhän. Och den har droppvis
måst kungöra nya regleringar och intrång.
Det besynnerliga är att ansvarighetsfrågan alldeles försvunnit
ur den reala politiska debatten. Förr i tiden, innan parlamentarismen införts, var man visserligen angelägen att inte låta statsrådsmotgångar i riksdagen eller förfelade insatser i kanslihuset
direkt följas av demissioner. Men i regel skedde ändock förr
eller senare ett skifte. Den omständigheten att den framgångslöse
tillhörde en majoritetsgrupp gav honom ingen nåd. I dagens läge
är det ofrånkomligt att finansminister Wigforss – han må vara
i sällskap med andra och han må till dels ha överrumplats av
ett händelseförlopp, som han ej i allo kunnat förutse – mer än
någon annan satt sin personliga prägel på de sista årens ekonomiska politik. Han hängav sig till en början åt en ohejdad fredsoptimism, trots t. o. m. hr Myrdals bokvarning; han bär i första
hand ansvaret för kreditpolitiken; han gav mer än någon annan
politisk auktoritet sin välsignelse åt den inflatoriska lönepolitiken åren 1944-1946; han var en bland dem, som inte lyssnade
till hr Myrdal, när denne- låt vara på sitt kåserande, olämpliga
534
Den hotande pauperiseringen
sätt – förutspådde att en importreglering skulle bli nödvändig;
han har också varit den främste tillskyndaren av det för sparviljan och företagsamheten vådliga skatteförslag, som majoritetspartiet genomförde vid årets riksdag. Det finns många, som finna
att alla dessa åtgärder varit ägnade att motverka den ekonomiska
återhämtningen. Säkerligen ges det även åtskilliga inom majoritetspartiet, som visserligen alltjämt envist eller trofast skänka
detta sina röster men som funnit finansministerns politik äventyrlig. Den moderna parlamentarismen har emellertid urvattnat
eller helt eliminerat den personliga ansvarigheten till förmån för
den kollektiva; och den kollektiva ansvarigheten utkräves mycket
sällan, eftersom det svenska folket i val bryr sig föga om det
förflutna utan antingen röstar efter klassintressen eller med tanke
på framtiden. Det är dock ingen tokig grundsats, att ett statsråd skall stå eller falla med framgången resp. misslyckandet för
sin politik.
Krisläget kräver en nyorientering av landets ekonomiska politik. Det måste ligga i sakens natur, att denna bör ske utan bundenhet till det förgångna och med nya, starka grepp. Det är inte
tänkbart att den, som under många år mer än någon annan dirigerat den ekonomiska politiken, nu kan vara det nya lägets fördomsfrie kraft. Skulle regeringen vilja hämta denne man ur sina
egna led, måste även ett sådant skifte innebära en signal till
kraftanspänning från alla håll.
Efter långt om länge har statsministern gjort ett försök att
åstadkomma denna kraftanspänning. För andra gången inbjödos
– i november – partiledarna till överläggningar, och för tredje
gången anordnade regeringen under denna efterkrigskris ett slags
rundabordskonferens. Liksom förut så lyckades dock statsministern även denna gång misslyckas.
Rundabordskonferensernas historia är ett säreget kapitel. Inga
voro 1946 ivrigare att få regeringsöverläggningar med partier och
organisationer till stånd än de borgerliga. I varje riksdagsdebatt i fjol höstas krävdes öppna samrådanden, särskilt mellan
regeringen och Organisations-Sverige. Ännu hade många viktiga
beslut kunnat hindras eller uppskjutas – t. ex. angående omsättningsskatten och de direkta skatterna – och en större återhållsamhet kunnat åvägabringas. Men regeringen ansåg sig vara
herre över situationen och negligerade övermodigt de ideliga och
inträngande varningarna. Det psykologiska tillfället försattes.
När regeringen i februari i fjol inför de försämrade perspektiven
535
Den hotande pauperiseringen
gav efter och inbjöd partiledarna till överläggningar, hade den
dock inte något handlingsprogram, som gick utöver de allmänna
frasernas ram, och vägrade absolut att inlåta sig på kompromiss
med de borgerliga t. ex. i skattefrågan. Underlag för samförstånd saknades under sådana förhållanden helt. Å ven rundabordskonferensen i våras med organisationerna utmynnade praktiskt
sett i intet. Ett resultat av alla dessa fruktlösa förhandlingar
nåddes dock: förtroendekrisen skärptes. När regeringen nu i november tog initiativet till nya förhandlingar med partiledarna
– med samma angelägna iver från statsministern som förut att
få kommunisterna varje minut bänkade i partiledarnas lag –
gick regeringens program inte stort längre än vad de borgerliga
begärde i februari-mars. Men nu hade tiden ridit förbi dessa
postulat. Skärpningen av läget göra kraftigare åtgärder nu nödvändiga. De borgerliga – och alldeles särskilt högerns ledare –
lade upp ett större krigsprogram, där produktionsintresset med
rätta fick större utrymme än restriktionsintresset. Fortfarande
hesiterade regeringen dock att gå till botten med problemen. Det
är fara värt, att systemet »för sent» ännu en gång kommer att
bli framtidens eftermäle om regeringens handlande.
Naturligtvis komplicerades förhandlingarna vid det tredje försöket genom erbjudandet åt oppositionen att låta representera sig
i fyra slags regeringsberedningar. Denna osedvanliga invit från
regeringen var väl lika mycket ett nödrop som ett försök att
repartisera eller »utjämna» ansvaret. Det säger dock sig självt,
att den ovillkorliga förutsättningen för ett dylikt extraordinärt
samarbete måste vara en överensstämmelse i uppfattnigarna om
de stora riktlinjerna för kampen mot inflationen. Denna förutsättning brast. Och varje tanke på en samlingsregering tycks för
närvarande vara statsministern främmande. Därmed är den frå-
gan officiellt avförd från den aktuella politiska debatten.
Sannolikt finns det många, som inte förstått partiernas holmgång i krisdebatten. De många förhandlingarnas negativa resultat har här och där börjat uppväcka en misstro till de politiska
partiernas förmåga att ge landet den fasta politiska kurs, som
läget uppfordrar till. Ur denna synpunkt ådrar sig den socialdemokratiska regeringen i nuvarande stund ett tungt ansvar för
sin självmäktighet. Prestige och artificiellt kurage få omöjligen
bli det allena utslagsgivande. Ytterst gäller det att förebygga,
att vårt stabila välstånd undergräves. De styrande måste i tid
förhindra, att vårt ekonomiska liv förvandlas till ett gungfly,
536
Den hotande pauperiseringen
med sjunkande penningvärde, ekonomisk otrygghet, bristande
sparsamhet och kapitalbildning, stagnation eller regress för produktionen. Alla ha samma intresse av att rycka in i denna motrörelse, ty ingen vet vilka radikala stämningar som kunna växa
upp ur en djupgående kris eller om en återgång till en friare
folkhushållning därefter på långliga tider överhuvud kan tänkas.
Alla partispekulationer – varifrån de än komma – äro därför
i detta läge farliga och kunna snabbt visa sig oerhört kortsynta.
Och trots att regeringen politiskt och psykologiskt gått till det
runda bordet utan handlag och utan orädd blick för situationens
krav, vill man hoppas att regeringen ännu en gång vill revidera
sitt krisprogram, så att detta i stora drag må kunna samla de
stora partierna till att med gemensamma krafter bygga upp en
verklig vall mot Sveriges hotande pauperisering.
537
.
!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism