Print Friendly, PDF & Email

Den gamle på berget

Av Mats Fält | 6 mars 2020



Bernie Sanders skäms inte alls för att han är anhängare av en av de ideologier som skapat mest lidande och svält i världshistorien, skriver Mats Fält, som tycker det är märkligt att en socialist alls kan vara med och tävla om det Demokratiska partiets nominering.

På 1970-talet beskrevs Vermont fortfarande ofta som en republikansk enpartistat. Det hade länge inte funnits några andra partier som kunde konkurrera med GOP. Det var alltså inte en enpartistat på det sätt som varit regel i de stater som Vermonts socialistiske senator har för vana att hylla och framställa som goda exempel.

Att Bernie Sanders först blev borgmästare i Burlington och sedan både ledamot i kongressen och senator, har inte bara att göra med att delstatens studenter numera är sympatiskt inställda till det kommunistiska manifestet. En del av förklaringen handlar om att Sanders var en ganska sparsam borgmästare och hade en positiv inställning till rätten att bära vapen. I Vermont är vapen inget kontroversiellt, det är snarare obligatoriskt att vara beväpnad. Dessutom var Sanders kritisk mot invandring och frihandel. 

Numera har han i princip accepterat den linje huvuddelen av det Demokratiska partiet står bakom både när det gäller vapen och invandring. Det som främst präglar Sanders är annars att han aldrig bytt ut sina ofta antikverade åsikter, men visst utrymme för flexibilitet finns det även inom hans kampanjapparat. Det är oklart om den kampanjarbetande stalinist som försvarade Gulag i Iowa är helt med på tåget.

Både i vårt land och USA är det populärt att låtsas som att Sanders är något slags blandning av Per-Albin och jultomten. Ofta är redovisningen av hans faktiska ståndpunkter mycket tunn och försöken att normalisera hans politiska budskap på gränsen till tröttsamt många. Men Sanders är ingen normal presidentkandidat och skulle inte ha varit det i Skandinavien heller. Ofta avvisar hans försvarare kritik som bygger direkt på senatorns egna uttalanden. Sanders skäms inte alls för att han är anhängare av en av de ideologier som skapat mest lidande och svält i världshistorien. Däremot har han problem med att han råkat bli miljonär och att han genom sin judiska tro förknippas med Israel. Det senare hanterar han genom att vara ungefär lika fördömande mot den judiska staten som Margot Wallström.

Visserligen har vi lärt oss av SAS att inget är skandinaviskt men demokrati och marknadsekonomi är ändå ganska typiskt för vår del av världen. Vi har inte uppfunnit det, men vi tycker att det fungerar ganska bra. Sanders talar inte sällan om Danmark som ett ideal – ett Danmark som han uppenbarligen har mycket grunda kunskaper om. Sanders vill ha mycket höga skatter – just det är populärt även i Köpenhamn – men han vill öka dem enormt och införa närmast konfiskatorisk beskattning av högre inkomster. Någon form av löntagarfonder ska införas och alla former av privat sjukvård ska förbjudas. Statens styrning av näringslivet ska bli mycket mer omfattande och alla ska garanteras arbete av staten. Inte ens danskarna skulle känna igen sig. Sanders har ofta klagat på att det finns så många olika märken att välja på i affärer i USA. Det problemet skulle säkert minska.

Ibland får Sanders beröm för att han står för sina åsikter även när det blåser och förutsättningarna ändras. Det kan vara en bra egenskap men mer vanligt är motsatsen. Om verkligheten ändras kan det vara klokt att tänka efter en gång till. Sanders har hyllat i princip alla vänsterdiktaturer genom historien. Att han firade sin smekmånad i Sovjetunionen var inget brott, men heller inget som någon borde uppskatta. Sanders såg sovjetdiktaturen som ganska bra – även om just diktaturen var ett problem.

Sanders vill inte Make America Great – Hate America First är mer hans melodi. Han har ett otal gånger talat om hur fattigdom och armod är på väg att ta över USA. Han har sällan kommenterat när utvecklingen gått åt andra hållet – med fortsatt tillväxt i det land de flesta av världens flyktingar drömmer om att en gång få komma till.

Det står fortfarande positiva saker om diktaturen i Venezuela på Sanders hemsida. På ungefär samma sätt som Jeremy Corbyn har Sanders nästan alltid stått på fel sida i kampen mellan diktatur och demokrati. Han tror fortfarande att Castros diktatur varit bra för Kuba – trots att landet gått från att vara ett av de rikaste i Amerika till att bli ett av de absolut fattigaste. Bernie Sanders upprepar den kubanska diktaturens propagandalögner som en gammal papegoja som har hakat upp sig. Det är inte charmigt, bara dumt och hänsynslöst.

Vad gäller villkoren för den demokratiska debatten i USA skulle Sanders förslag minska enskilda medborgares och företags möjligheter att föra ut sina budskap, här har han dess värre även stöd från många andra demokratiska politiker i Washington DC. De vill reglera både valkampanjer och media betydligt hårdare. Om hans ekonomiska program går igenom skulle dessutom statens ökade makt över ekonomin allvarligt begränsa den fria debatten.

Egentligen är det konstigt att Sanders – som alltid varit socialist och inte demokrat – alls kan konkurrera om rollen som demokratisk presidentkandidat. Kritiken inom partiet har mer handlat om risken för dåliga valresultat än om ett ifrågasättande av huruvida en socialistisk revolution är rätt väg för USA. Det beror till stor del på att de som röstar i primärvalen lutar mer åt vänster och att partiet blivit mer vänsterradikalt under senare år. 

Viljan att markera avstånd från Trump har accelererat denna trend, trots att presidenten i många frågor ligger minst lika långt från GOP som Sanders från traditionella demokratiska ståndpunkter. Det var naturligt att många ideologiskt övertygade republikaner tog avstånd från en okunnig och i många frågor otydlig Donald Trump. Få demokrater har torgfört ett principiellt avståndstagande från Sanders. Å andra sidan har partiet närmat sig hans inställning att målet borde vara ett helt socialiserat sjukvårdssystem och att radikalt ökad statligt styrning över näringslivet – delvis motiverad med hänvisning till klimatfrågan – är något positivt. Avståndet mellan den extreme senatorn från Vermont och Kennedys och Carters parti har minskat men det är fortfarande stort. 

Även om det i nuläget verkar mindre sannolikt att Bernie Sanders skulle kunna vinna partiets nominering, förblir det angeläget att även den mest vänsterinriktade kandidaten beskrivs på ett sätt som har en koppling till verkligheten. Något annat borde vara konstigt i ett land som ägnar så extremt mycket utrymme åt den demokratiska processen i USA. Att hans program knappast skulle gå att genomföra i verkligheten på grund av motstånd i kongressen är sant men inte garanterat. Delar av Sanders idéer skulle kunna bli verklighet även om även hans egna allierade i Washington DC skulle blockera andra inslag. De vet att senatorn från Vermont varken är Per-Albin eller jultomten.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svenska liberalismens historia

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism