Demokratins vårflod i Nordafrika

Stabilitet är inte detsamma som status quo. Det är en viktig slutsats som kan dras av utvecklingen i Nordafrika, menar Hans Wallmark. Reformer och förbättringar ligger i allas intresse och Europa har en viktig roll att spela för en demokratisk händelseutveckling.

Händelseutvecklingen i Nordafrika och arabvärlden är både fascinerande som förskräckande. Det ljusa och hoppfulla är den demokratins vårflod som sköljt in över Tunisien och Egypten med resultat att presidenterna Ben Ali och Mubarak avsatts. Det mörka är ovissheten om vad som kommer i de fallna regimernas ställen och den terror överste Khadaffi utsätter den egna befolkningen för i Libyen. Det handlar också om tvära kast. Fredliga demonstrationer kan plötsligt leda till framgång, som i Kairo, eller svåra bakslag som i Bahrain.

För Europa som närmaste granne och starkt beroende av händelseutvecklingen runt Medelhavet gäller det att också idka självkritik. En viktig utrikespolitisk slutsats som kan dras är att stabilitet inte är detsamma som status quo. Förbättringar hade varit i allas intresse istället för att ha ett antal länder med regimer som lyckats hålla sina befolkningar i schack samtidigt som EU-företag erbjudits möjligheter till lukrativa etableringar, flyktingströmmar hållits tillbaka och det funnits statsledningar man kunnat kindpussa. Bristen på gradvisa reformeringar har istället skapat den rådande revolutionära stämningen.

Lika viktigt är nu att inte omedelbart åka i det andra diket. Från exempelvis socialdemokratiskt håll kan rop höras om att svenska stridsflygplan bör sättas in i Libyen. För att en flygförbudszon ska vara meningsfull måste den naturligtvis följas av militära sanktioner ifall Khadaffi obstruerar. Det innebär stor risk för väpnad konflikt. Med tanke på de tveksamheter som tidigare visats ifråga om svenskt deltagande med 46 andra länder på FN-uppdrag i Afghanistan kan ju detta onekligen kännas som främmande! Från ett antal stater i regionen kommer också tydliga besked om att dessa gamla kolonier inte nödvändigtvis ser utländsk trupp från norra sidan av Medelhavet som befriare. Det finns historiska erfarenheter av det omvända.

Till den stora ovissheten hör också avsaknaden av fungerande partier. Vem har de gamla regimerna som nu faller samman att lämna över till? Rättstraditionen är svag, korruptionen hög och media satta på undantag. Betydande svårigheter är naturligtvis att vänta. Första landet med val blir Tunisien där det planeras till 24 juli. Ett tydligt demokratibistånd hade varit ifall de större partigrupperingarna i Europa på plats visat intresse för så till synes basala frågor som hur en valrörelse bedrivs. Hur politiska program processas, förtroendeuppdragets karaktär att se till helheten istället för partsintresset och det självklara att visa meningsmotståndare respekt. I förlängningen handlar det också om behov av att bygga samhällsstrukturer med oberoende domstolar och fungerande myndigheter.

De regeringar som träder till efter Ben Ali och Mubarak kommer att möta de av fattigdom och marginalisering irriterade massor som befann sig i demonstrationstågen på torgen. Deras frustration över det tidigare styret kommer säkert att växlas mot förväntningar på det nya. Och ifall mer demokratiskt valda regeringar inte klarar av att skapa jobb och mätta magar finns risken att missnöjet flammar upp i oroligheter. Bara en sådan sak som skatteväsende är därför av stor betydelse. Korruption innebär att stora summor går myndigheterna förbi som skulle kunna ha använts till gemensamma satsningar på välfärd och infrastruktur. Korruption är i någon mening privatiserad skatteuppbörd.

Även om det råder en utbredd misstro, rent av fördomsfullhet, i väst mot att demokratisering kan leda till islamisering finns det inte mycket som hittills tyder på att starka religiösa krafter legat bakom demonstrationerna och aktiviteterna. Kairo har lyfts fram som ett föredöme där kristna hjälpte till i samband med fredagsbönen på torget medan muslimerna lät de kristna fira sin gudstjänst på söndagen. Och de som krävt sina korrupta ledares avgång har inte samtidigt ägnat sig åt att rituellt bränna USAs, Israels eller EUs flagga. Tvärtom finns det välgrundade misstankar om att det våld mot kopter som har noterats de senaste dagarna i Egypten iscensatts av säkerhetspolisen och andra grupper som gör vad de kan för att bita sig kvar vid makten med hjälp av oro och anarki.

I själva verket finns det minst lika många varianter och inriktningar av islam som det gör av kristendom. Det som gör exempelvis muslimska brödraskapet relativt framgångsrikt är att organisationen ägnat sig åt social hjälpverksamhet samtidigt som dess ledande företrädare inte kopplats till korruption eller stötande dubbelmoral. Det leder till respekt i allmänhetens ögon. Samtidigt blir det svårare då det nu krävs mer politiska beskrivningar av vad som måste göras och då syns skillnader mellan ideologisk vänster och höger tydligare. Av brödraskapet kan mycket väl uppstå flera olika partibildningar.

Det finns också ett land att lyfta fram som ett föredöme: Turkiet. Där har islam och en tydlig och stadig demokratiseringsprocess kunnat samsas. Regerande AK-partiet kombinerar religion med politik. Det finns all anledning för de nya politiska krafterna i länder som Tunisien och Egypten att vända blickarna mot nordost. I det maktvakuum som uppstått är det betydelsefullt att Turkiet vågar och vill axla ett större ansvar, alternativet är att det blir Iran som istället ökar sitt inflytande.

Det finns anledning att ta fasta på att förändringarna i Nordafrika hittills haft rätt litet med religion att göra. En radikalisering kan vänta runt hörnet om de nya regeringar som kommer efter de gamla korrupta visar sig oförmögna att hantera de sociala utmaningarna, inte bekämpar den utbredda förekomsten av mutor och klarar av att forma fria och oberoende samhällsinstitutioner. EU har sitt ansvar genom handel och utbyte. Turkiet har sitt ansvar genom att visa på att islam och demokrati på inget sätt står i motsats till varandra.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och ordförande i riksdagens delegation till PA-UfM (Parliamentary Assembly of the Union for the Mediterranean).