Print Friendly

Demokratikritik – en ulv i nya fårakläder

Av Rebecca Weidmo Uvell | 5 oktober 2018



Genom historien har många olika slags demokratimotståndare uppstått. Har det inte varit fascism och nazism så har det varit kommunism. Deras gemensamma nämnare, förutom våld och förtryck, just har varit att det representerat motsatsen till demokrati. Och frihet. Antidemokrater kommer i olika skepnader. Nu finns en sort till.

Miljövännerna. Inte den vanliga sorten utan de som är så bekymrade, så oroliga över klimatet att de anser att demokratin inte fungerar. Den måste ”pausas”.

Att man alltid måste försvara redan vunna segrar verkar vara en allt mer bortglömd princip i den politiska offentliga debatten. Se vad som hände med friskoledebatten, där vinnarna var vi som länge förespråkade ett införande och när vi vunnit både lämnade systemet att reglera sig själv därhän och debatten. Vi vann och vi gick vidare, i förvissningen att kriget var över när det bara var rond ett. Och på ett par år efter 2010, på grund av minnesförlust av denna så viktiga debattprincip, förlorades kampen om friskolesystemet så till den grad att även borgerliga väljare idag är skeptiska till det och privata bolag.

Men demokratin?

Den trodde ändå jag var orörbar.

En av få saker man ändå någonstans kan ta för given. Inte för att inte en del vänsterliberaler och Dagens Nyheter i en ohelig allians under ett par år ansträngt sig för att larma om det kommande nya tredje riket. Men det är ju ingen som egentligen, innerst inne, tagit dem på allvar. Enligt Expo finns det cirka 150 organiserade nazister i Sverige. För att få fler till demonstrationer har Svenskarnas Parti blivit Nordiska Motståndsrörelsen och grann-nazister från Finland, Danmark och Norge reser numera hit för att marschera. Annars kommer de inte upp i ett antal som överstiger valfri medelstor scoutklubb.

Däremot har de rätt i sak – demokratin är under attack. Men inte av nazister utan av folk som är så oroliga för miljön att de ser sig nödgade att förespråka demokratins avskaffande. Säger de i alla fall, kanske är det helt vanligt maktgalenskap bakom även det.

En som tidigt luftade denna demokratikritik är James Lovelock, den internationella klimataktivisten. I en artikel i The Guardian den 29 mars 2010 sa han bland annat:

”Even the best democracies agree that when a major war approaches, democracy must be put on hold for the time being. I have a feeling that climate change may be an issue as severe as a war. It may be necessary to put democracy on hold for a while”

Tankegångarna att vi måste avskaffa demokratin åtminstone ett tag är således inget nytt. Men åtminstone jag var inte medveten om den förrän för något år sedan.

Jörgen Randers är norsk professor vid Handelshögskolan i Oslo och klimatdebattör, och han kallar det till och med för ”klimatdiktatur”. I en artikel i tidningen Extrakt från 15 januari 2015 propagerar Randers just för införandet av diktatur, och använder Kina som ett föredöme.

” Dessa fem lösningar har alla föreslagits och tyvärr avvisats av en demokratisk majoritet. Det gäller också den mest självklara – sjätte – lösningen, att under en begränsad period återinföra en upplyst diktatur på viktiga politiska områden. Det gjorde romarna när Rom var hotat. Och det är den lösning som tillämpas av det kinesiska kommunistpartiet, med uppenbar framgång inom områden som energi, klimat och fattigdomsbekämpning”

Ett nyare exempel, där Randers och Lovelock citeras, är en artikel i Svenska Dagbladet den 4 november 2017, då klimatkämpen Anders Wijkman intervjuades. Även där lyftes Kina fram som en förebild.

– Fördelen med ett centraliserat toppstyrt system är att när de väl bestämmer sig så går det ganska snabbt. Det finns ingen opposition som bråkar, säger han.

Ingen opposition som bråkar. Så sammanfattar Wijkman ett fungerade demokratiskt system, med åsiktsfrihet och riktiga val med olika partier. Det är ingen liten sak och inget vi ska låta passera förbi. Detta är inte några galenpannor gömda i internets mörka hörn. Detta är personer med stor makt, som politiker lyssnar på. Man har alltid sagt att demokratins stora fiende är att den även tillåter demokratihatare att använda systemet för att avskaffa det. Bilden i huvudet är då en känd och marginaliserad antidemokrat, som en islamist eller en nazist. Inte en professor vid Handelshögskolan i Norge eller en person som regeringen utsåg till ordförande i Mijömålsberedningen.

Stiftelsen Global Challenges Foundations är en annan avsändare av demokratikritik. I sin programförklaring hävdar de att vi är oförmögna att hantera de miljömässiga kriserna inom det nuvarande politiska systemet. Istället vill stiftelsen skapa ett nytt politiskt system med en juridiskt bindande global rättsordning. Som inte störs av val.

Margot Wallström skrev en debattartikel med just Global Challenge Foundation (DN Debatt 22 september 2013).

Mer radikala miljöaktivister har länge fört fram dessa antidemokratiska tankar. Till exempel Tanni Nyboe, som vid klimattoppmötet COP 15 i Köpenhamn var en av två talespersoner för nätverket Climate Justice Action. I en artikel i Skånes Fria (4 maj 2013) argumenterar hon för att med våld ta över fabriker och land för att ”ställa om” och avskaffa kapitalismen. Revolutionär retorik värdig kommunister men där klassretoriken bytts ut mot miljö kontra kapitalism.

Acceptansen för dessa tankegångar börjar till min förskräckelse sippra ner i även vanliga väljares tankar. I en tråd på Facebook nyligen luftade med mig jämngamla personer tanken att kineserna ändå känner sig friare nu än förut. Vore det fel att ha det som i Kina, för klimatets skull? Något måste ju göras.

Om man är orolig över demokratins framtid ska man inte spilla tid på hotet från nazister, som i antal inte ens kan fylla en större biograf i Sverige, utan spänna sina öron varje gång man hör ord som ”expertstyre” och beröm över diktatur i klimatets namn. Då ska man prata med valfri ung person.

I en nyligen gjord undersökning av Novus visar att hela 48 % av landets 18-29-åringar tycker att ersätta demokratin med expertstyre vore mycket bra eller ganska bra. Hur kunde det bli så här? Och hur kan landets unga tycka så här samtidigt som debatten om det förestående demokratihotet från Sverigedemokrater och nazister rasat under de senaste åren i media?

En sak är i alla fall säker. Vi har inte försvarat vunna segrar. Vi har precis som så många gånger förut ansett att kriget är vunnet när det handlar om ett slag och att det alltjämt är pågående. Om hälften av landets blivande makthavare inte ens tycker att allmänna val är att föredra har det gått långt.

För de, Anders Wijkman och hans meningsbröder i demokratikritiken har nämligen fel. Det finns ingen som helst substans i att utmåla en kommunistisk diktatur som något föredöme i något avseende alls. Historien har visat att alla hot som drabbat mänskligheten, inklusive från pandemier, tvärtom har fixats genom innovationer och marknadsekonomi. För utan frihet och demokrati finns inte förutsättningarna för att hitta lösningarna, och när lösningarna kommer kan de inte spridas och komma till nytta utan marknadsekonomin.

Diktatur har inte varit lösningen på ett enda problem någonsin och kommer inte vara det i framtiden heller. Vill man lösa dagens miljöproblem är mer frihandel, mer kapitalism och mer marknadsekonomi lösningen. Först när länder inte måste ägna sig åt att mätta sin befolkning kommer de ha tid och möjlighet att fokusera på att fixa miljön. Under tiden är det sådant rika länder som Sverige ska exportera i form av kunskap och innovationer och vad bistånd ska gå till. Inte till att köpa oss plats i meningslösa FNs säkerhetsråd eller skapa nya hyresgästföreningar i utvecklingsländer.

Marknaden fixar inte allt, det är sant. Men den fixar de viktiga problemen i världen.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och författare

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism