Demokrati på arabiska

Öppenhet, mångfald och respekt. Det är en nödvändighet för Egyptens demokratiska utveckling, som fick sig en ordentlig törn när kopter dödades av militär i upplopp i Kairo nyligen. Samtidigt bär händelserna med sig att parlamentsvalen troligen inte kommer att skjutas upp mer. Demokratiska val kommer inte att lösa alla problem, men är en nödvändig bit på vägen. Det skriver Hans Wallmark, som var på plats i Kairo vid upploppen.

Upp emot 50 000 demonstranter rörde sig fredligt från en förort mot centrala Kairo söndag 9 oktober. Det blev en svart dag. 26 döda och över 300 skadade. Redan på måndag började de första offren begravas och stora massor samlades i kyrkorna. Det var de kristna kopterna som gett sig ut på gatorna. Och det är en grupp som brukar beskrivas som vanligtvis lugn och försynt. Ungefär tio procent av Egyptens drygt 80 miljoner invånare beräknas vara kopter. Det gör att cirka två tredjedelar av Mellanösterns kristna bor i landet.

Många har chockats av upploppen. På ett ytligt plan kan de skvallra om en ständigt pågående konflikt mellan kristna och muslimer. Och det är reella motsättningar som funnits under lång tid. Men på ett djupare plan visar det att Egypten är ledarlöst och att gamla strukturer gör sig påminda. Diskussionerna efteråt har också mycket kommit att handla om att ”andra” och ”utomstående” är ansvariga för det inträffade – dock mer oklart vem kritiken riktas mot. Från olika håll varnas dock för försök från Saudiarabien att stödja vissa islamistiska grupper.

Bland de 50 000 som tågade fanns även en del muslimer. På väg in till centrala Kairo utsattes de efter ett tag för kraftig stenkastning. De attackerades. Och sedan sattes det eld på fordon. Våldet eskalerade och militären försökte skingra demonstranterna. Med tanks krossades människor på ett sätt som för tankarna till andra platser där regimer visat sitt sanna ansikte och sina blodsbesudlade händer som Peking och Prag. Motkrafterna sökte konfrontation. I ett Egypten som uppges vara alla konspirationsteoriers främsta land har naturligtvis de tragiska händelserna analyserats och kommenterats på alla tänkbara sätt. Mycket tyder dock på att de kristna utsatts för ett svårt övergrepp, att militären visat att den inte har kontroll och att den statliga televisionen använts som ett verktyg i uppviglandet. Via statlig TV uppmanades folk nämligen att skydda militären som påstods attackeras av kopterna.

Vi var en grupp svenska riksdagsmän som befann oss i Egypten för att tala om arbetet i den parlamentariska delen av Medelhavsunionen. Plötsligt befann vi oss i händelsernas centrum med kravaller, ambulanser, rök och eld 500 meter bort på andra sidan Nilen. Och lika förtätad och stark som stämningen varit på söndagen lika lugnt och till synes alldagligt var Kairo dagarna därpå. Någon extra förstärkning av polis och militär syntes inte till med undantag för kvarteren där den statliga televisionen och informationsmyndigheten är belägen och som varit en av de platser dit många drogs under urladdningarna på söndagskvällen.

Samtidigt har det inträffade haft det goda med sig att alla politiska krafter närmast utan undantag nu kräver att parlamentsvalen hålls som planerat med start 28 november. Inga fler uppskjutanden! Röstandet pågår sedan till januari. Efter att den ena kammaren utsetts ska så den andra kammaren väljas. Valreglerna är komplicerade och fortfarande finns en hel del oklarheter kring vilka som får kandidera, hur valrörelsen ska finansieras och andra större och mindre praktikaliteter. Det styrande militärrådet kommer ständigt med nya besked och beslut som i bästa fall uppfattas som godtyckliga och i sämsta fall som direkt motstridiga. Sedan är det tänkt att en ny konstitution ska skrivas och därefter blir det presidentval. Optimisterna tror att en president kan väljas redan till sommaren 2012 medan pessimisterna tittar mot 2013 eller kanske ännu längre bort. Den nuvarande regeringen är svag och återkommande sönderfallande då ministrar avgår eller sparkas. Det är huvudsakligen teknokrater från den gamla Mubarak-tiden. Någon dag efter kravallerna önskade en av ministrarna avgå i protest mot hur demonstranterna behandlats – något militären motsatte sig.

48 partier har registrerats. Det finns åtminstone 15-20 personer som drömmer om att ställa upp i ett kommande presidentval. Utmaningen för Egypten är att detta inte är grupper som blir färre utan stadigt fler! Varje skillnad eller olikhet tas som intäkt för en utbrytning och bildandet av en ny politisk grupp. Det leder till förbättrade möjligheter för de krafter som varit organiserade en längre tid som Muslimska brödraskapet och de kvarvarande resterna från Mubaraks gamla maktparti.

Samtidigt har även sönderfallet nått hit, åtminstone fem partier söker sin grund i Muslimska brödraskapet. Gjorda opinionsundersökningar visar att folk i Egypten är mycket intresserade av politik. Fotboll kommer först på andra plats passerad av politiska debattprogram när TV-utbudet rangordnas. Samtidigt avslöjar en annan mätning att endast tre procent av befolkningen personligen talat med en politiker. Här finns ett farligt gap mellan de som vill styra och de styrda. På den svenska ambassadörens residens i Kairo (känt och väl beskrivet i en av Jan Guillous Hamilton-böcker) samlades några egyptiska journalister för att språka med svenska riksdagsmän. En av frågorna handlade just om framtiden och den politiska organiseringen. Med politiker som knackar dörr och talar med medborgarna finns goda förutsättningar för Egypten, löd budskapet från svensk sida. Det antecknades och blev till en nyhetsartikel. Demokrati på arabiska skiljer sig därmed inte från den på något annat språk som svenska eller engelska. Det handlar om närhet, dialog och tillgänglighet och att våga stå emot förenklingarna.

Det är naivt att tro att Egyptens alla problem, inklusive de religiösa motsättningarna, automatiskt försvinner med att demokratiska val genomförs. Men det är minst lika farligt att tro att alla är islamistiska fundamentalister endast därför att de tidigare varit aktiva i Muslimska brödraskapet.

Turkiet och landets premiärminister Erdogan får en allt starkare ställning i regionen. När han besökte Egypten möttes han av stort jubel och väldiga människomassor. Vid ett möte förklarade han att han ledde ett muslimskt parti. Starka applåder och nickande bifall. Efter en konstpaus tillade han att det var ett parti som verkar i ett sekulärt samhälle. Då var publiken inte lika entusiastisk. Det finns anledning att påminna om budskapet från Ankara om behovet av konstitutionell kontext som bygger på öppenhet, mångfald och respekt.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) och ordförande för den svenska delegationen till PA-UfM (Medelhavsunionen)