Debatt och reflexer


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

540
DEBATT OCH REFLEXER
ÄGARDEMOKRATIENs MOTIVERING
Det är tänkbart att ägardemokratin kan motiveras med
hänvisning till utsikterna att
den vägen förbättra den samhällsekonomiska balansen,
och att det blir motiv av den
arten som får den största
praktiska betydelsen, påpekar
civilekonom Carl Leissner i
en kommentar till Carl
Swartz’ artikel »Kollektivt eller enskilt företagsägande» i
förra numret av Sv. T. Såvida
inte varje lönelyft skall behöva resulttera i ett ökat
skattetryck bör sparfrämjande åtgärder kunna framföras
med helt annan kraft än tidigare.
I artikeln om »Kollektivt eller
enskilt företagsägande» i förra
numret av Svensk Tidskrift behandlade Carl Swartz dels förslaget att en del av AP-fondernas medel skulle placeras direkt i näringslivet, dvs. i aktier, vilket vore en ny
väg att vidga det kollektiva företagsägandet på det enskildas bekostnad, dels frågan om högerpartiets ägardemokrati kan tjäna som
motpol till strävandena att kollektivisera företagsägandet.
Swartz anser det tveksamt om
ägardemokratin är tillräckligt förfinad och genomarbetad för att
Av civilekonom CARL LEISSNER
fylla denna viktiga uppgift. Orsakerna till hans skepsis är för det
första att ägardemokratin framförs av högerpartiet, för det andra
svagheterna i motiveringen och för
det tredje bristen på konkreta förslag. Härtill kommer den· valhänta
presentationen av ägardemokratins
syften och innebörd.
Det är förmodligen ett riktigt på-
pekande att den linje högerpartiet
följt i det sociala reformarbetet gör
att dess arbete för ägardemokratin
på sina håll möts med en viss misstro. Högern har i regel förordat
frivilliga och individuella lösningar även då kollektiva lösningar erbjudit betydande fördelar. Motståndarna har icke utan framgång strä-
vat att stämpla högerförslagen som
yttringar av en negativ inställning
till välfärdsväsendet och har därmed fått lättare att även misstänkliggöra andra högerförslag.
Nu är det väl så att en viktig anledning till högerns motstånd mot
kollektiva lösningar av välfärdsfrågorna varit dess fruktan att de
skulle medföra ogynnsamma verkningar på kapitalbildningen. Det är
alltså inte på något sätt motsägelsefullt utan tvärtom alldeles följdriktigt att det blir det parti, som
ställt sig mest tveksamt till kollektiva lösningar, som visar speciellt intresse för ägardemokratin.
När Swartz diskuterar motiveringarna har han naturligtvis alldeles rätt när han framhåller att
det finns all anledning att mycket
starkare än som nu sker poängtera de direkt konkreta och personliga fördelar som ägardemokratin erbjuder den enskilde. Förf. till
denna artikel har inget ·skäl att
motsäga Swartz eftersom han själv
varit inne på liknande tankegångar
och för ett par år sedan skrev nedanstående rader i en artikel i Hö-
gerpartiets Centrala Tjänstemannaråds organ Tj änstemannapolitiken.
”Egna tillgångar kan vara av utslagsgivande betydelse för den enskilde i
många av livets situationer, t. ex. när
bostadsfrågan skall lösas, vid byte av
sysselsättning eller behov av vidareutbildning och när det gäller att inrätta sig för pensionsåldern. Egna tillgångar är en nära nog ofrånkomlig
förutsättning för övergång till egen
verksamhet. Den som har egna medel
har bättre utgångsläge och förhandlingsmöjligheter, större självständighet och handlingsfrihet. För att den
enskilde skall bli i tillfälle att i full
utsträckning och på fördelaktiga villkor tillgodogöra sig de möjligheter
som erbjuder sig i det moderna samhället och i möjligaste mån kunna
forma sin tillvaro efter eget kynne så
behöver han inte bara en hygglig inkomst utan också möjligheter att göra
en kapitalinsats vid de tillfällen detta
underlättar lösningen av hans enskilda problem eller tillgodoseendet av
hans personliga behov och önskemål.”
Man kan emellertid tänka sig
många andra motiveringar och det
finns ingen anledning att upphöja
någon av dem till den allena saliggörande. Det är emellertid viktigt
att man uttrycker sig på ett sådant
sätt att man inte blir missförstådd
eller gör sig skyldig till överdrifter. Sådant har kanske inträffat
när det blivit tal om de olika beslutsmekanismerna i ett kollektivsamhälle och en fri ekonomi. I det
senare fallet fördelas det tillgängliga kapitalet på de olika använd- 541
ningsområdena via en fri marknad
och icke genom beslut av en central
myndighet. Prioriteringen av de
olika alternativen görs i den fria
ekonomin av ett mycket stort antal enskilda individer och icke av
en eller ett par centrala instanser.
Fördelen med den decentraliserade
prioriteringen är inte att den nödvändigtvis blir bättre utan att den
skapar helt andra förutsättningar
för fri konkurrens. Den enskilde
individen har visserligen endast
mikroskopiska möjligheter att på-
verka kapitalanvändningen i det
bolag där han placerar sina pengar
men han har full frihet att välja
mellan de olika placeringsmöjligheter som marknaden har att erbjuda.
Syftet med ägardemokratin är
bl.a. att sparandet skall ha sin
tyngdpunkt i hushållssektorn. Därav följer med all sannolikhet att
nyemissioner av aktier får mycket
större betydelse än för närvarande
då företagen skall skaffa medel
för att finansiera utvidgningar av
sin verksamhet. Företagen blir mer
beroende av spararna som kategori. Däremot kan innehavaren av ett
ringa antal aktier inte påräkna att
få något personligt inflytande.
Det är också tänkbart att ägardemokratin kan motiveras med
hänvisning till utsikterna att den
vägen förbättra den samhällsekonomiska balansen och att det blir
motiv av den arten som får den
största praktiska betydelsen.
Det verkar som om vi mycket lätt
skulle kunna hamna i det läget att
de »ortodoxa» stabiliseringsmetoderna inte längre förslår. Mätt efter hittills gängse måttstockar har
vi ett mycket högt ränteläge, mycket hårda kreditrestriktioner och
ett synnerligen kännbart skattetryck. Kraven på samhälleliga in- 542
satser är inom de flesta områden
högt uppskruvade. Industrins investeringar uppvisar en kraftig
tillväxt, vilket i och för sig är välbehövligt. Så som vår lönebildning
nu en gång är utformad kan det
inte gärna undvikas att inkomstökningarna blir större än man kan
anse tolerabelt med hänsyn till den
samhällsekonomiska balansen.
Vi skall inte i det här sammanhanget försöka ange hur de nuvarande svårigheterna kan ha uppkommit trots att det funnits både
vilja och förmåga att begagna de
ekonomiskt-politiska medel som
brukar anvisas av den samhällsekonomiska vetenskapen. Man kan
i förbigående peka på svårigheterna att hålla tillbaka de offentliga
utgifterna och det s.k. kompensationstänkandet, som kan sägas innebära att de som så kan sätter sig
över statsmakternas skattebeslut.
Det kan också vara av intresse att
dra fram vad OECD :s generalsek~
reterare, professor Thorkil Kristensen, yttrade om ränte- och kreditpolitiken i ett föredrag vid Sveriges grossistförbunds årsmöte i
Göteborg detta år, nämligen att hög
räntefot attraherar utländskt kapital, vilket motverkar kreditinskränkningen.
Det är emellertid frestande att
spekulera över om inte svårigheterna kan bero på vissa inbyggda
svagheter i det moderna välfärdssamhällets ekonomiska system, nå-
got »fel i systemet», som gör att
vi får dras med ett ständigt inflationstryck, låt vara av något varierande styrka.
Högerpartiets nuvarande ledare
Yngve Holmberg berörde förra året
i en artikel i Svensk Tidskrift om
»Välståndsökningens finansiering»
det förhållandet att inkomstbildningen betraktas på olika sätt i lö-
nepolitiken, socialpolitiken och finanspolitiken. I lönepolitiken hävdar man från löntagarnas sida att
alla skall bli delaktiga i produktionsökningen i full utsträckning,
i socialpolitiken strävar man att
förbättra inkomstrelationerna för
olika kategorier av lägre inkomsttagare och i finanspolitiken gäller
regeln att konsumenternas inkomster inte får öka mera än utrymmet
för den privata konsumtionen. I
annat fall måste skattehöjningar
vidtagas i syfte att bevara den samhällsekonomiska balansen.
Nu kan det tänkas att det lönepolitiskt riktiga beloppet alltid blir
större än det finanspolitiskt riktiga. Som bekant står inte hela produktionsresultatet till förfogande
för konsumtionsändamål; en deldärtill en ganska betydande del –
måste användas för investeringar.
Om det nu förhåller sig på det sättet att löntagarnas »sparkvot» är
lägre än den i samhället rådande
»investeringskvoten», vilket icke
förefaller osannolikt, och det
»sparunderskott» som på så sätt
uppkommer icke blir kompenserat
genom att andra inkomsttagare
med hög »sparkvot» presterar ett
lika stort »sparöverskott», vilket
inte förefaller säkert, så borde därav följa att varje lönerörelse måste
åtföljas av en »skatterörelse» såvida den samhällsekonomiska balansen skall kunna klaras. I så fall
skulle vi nödgas emotse ett ständigt stigande skattetryck ända till
den dag vi endera modifierade vårt
lönebildningssystem eller övergick
till nya metoder i stabiliseringspolitiken. Det är här ägardemokratin
återinträder i bilden. Om ovanstå-
ende resonemang håller – tillsvidare sättes för säkerhets skull ett
frågetecken för den saken eftersom det inte funnits något tillfälle
att pröva det – borde det betyda
att förslagen om sparfrämjande åtgärder kunde framföras med helt
annan kraft än tidigare och ges en
mycket verksammare utformning.
Härmed skulle en god början vara
gjord.
Till sist några rader med anledning av Swartz’ omdöme att
ägardemokratins syfte och innebörd presenterats på ett valhänt
Om presspolemik
543
sätt. Tyvärr måste man nog medge att denna kritik inte är oberättigad. Det skulle otvivelaktigt innebära en betydande vinning om
tankegångarna kunde framläggas i
en välskriven och tillräckligt fyllig programskrift. Den borde lämpligen vara så välgjord att den tålde jämförelse med LO-ekonomernas skrift »Samordnad näringspolitik».
Och den del av allmänheten, som plägar studera exempelvis
engelska och franska tidningar, gör kanske vid läsningen av vissa
svenska den reflexionen, att en politisk pressdebatt kan vara både
skarp och fängslande utan att medlemmar av motsidans tidningsredaktioner ideligen behöva apostroferas och framföras till moralisk hudflängning, förses med epitet sådana som »pajas» o. s. v.
eller ständigt omtalas under öknamn. Någon allmän företeelse är
detta sista lyckligtvis icke, men det neddrager hela pressens anseende i mångas ögon. Det personliga lär visserligen vara det högsta
i historien, men det kan också vara det lägsta i presspolemik.
Fil. dr. Verner Söderberg i Svensk Tidskrift 1925