Print Friendly

Debatt och reflexer

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

297
DEBATT OCH REFLEXER
DET OBEROENDE FINLAND
Vart syftar egentligen president Kekkonen? Redaktör
Lars Ramsten, chef för Sveriges Radios Daladistrikt, gör
i denna artikel en analys av
president Kekkonens uppmärksammade tal i november förra året, vilket blivit
föremål för olika tolkningar.
President Rekkonens tal den 29
november 1965 väckte en uppståndelse i Norden såsom kanske ingen
åtgärd av republiken Finlands president sedan dennes ännu icke helt
klarlagda besök hos Chrustjeff
hösten 1962, vilket avslutade den
s. k. notkrisen.
Vad bedömarna av novembertalet huvudsakligen fäste sig vid var
presidentens förslag att Norge och
Finland skulle ingå en pakt för att
i världsfredens intresse neutralisera den gemensamma gränsen på
Nordkalotten. Förutom att många
bedömare uppfattade förslaget som
»oartigt» – den norska regeringen
tycks inte i förväg ha fått någon
information om talets innehåll –
är väl uppfattningen allmän att
Rekkonen med förslaget skulle
»ånyo ha gått ryssarnas ärende».
Man menade alltså att det skulle
vara ett större ryskt än västligt inAv redaktör LARS RAMSTEN
tresse med en neutralisering av
Nordkalotten, och förslaget jämfördes i detta avseende med Rekkonen-planen om att kärnvapenneutralisera Norden.
Karjalainens besök
Många beklagade den finländske
utrikesministern Karjalainen, som
i denna situation råkade komma
på ett förut planlagt officiellt besök till Sverige, ett besök som förvisso var välbekant för presidenten
när denne beslöt att framföra sitt
förslag. Man beklagade Karjalainen när denne som praktiskt taget
enda svar på journalisters frågor
om förslaget gav svaret »läs talet
bättre». Detta uppfattades som en
undanflykt.
Sedan dess har Finlands ambassad i Stockholm lämnat ut en översättning av talet till svenska, vilken betecknas som »inofficiell»
(svenska är som bekant Finlands
ena officiella språk).
Vid genomläsningen förvånas
man något mindre av det kekkonenska förslaget. Man förstår hur
talaren menat det ingå i sin finländska världsbild. De första referaten av talet tycks ha gjort talaren orättvisa. Man förstår också
varför Karjalainen var så tystlåten
vid Sverige-besöket beträffande
kommentarer till talet. Rekkonens
tal är nämligen, synes det, i första
298
hand en försäkran, att Finland
inte bara skall stå fast vid sin biståndspakt med Sovjet från 1948,
utan också att denna biståndspakt
icke kan vara ett instrument, som
kan utnyttjas med ryskt godtycke
(om icke Finland går med på ett
ikraftträdande). Dessutom är det
ett understrykande, ett försiktigt
understrykande av den finländska
neutraliteten. Det är här som talets
verkliga betydelse kan tänkas ligga, även för Sverige och Norge.
Det finns iakttagare i vårt land
som efter presidentvalet 1956 undrade över vilka vägar som president Rekkonen skulle beträda. Allra först förstod man det svåra i att
efterträda president Paasikivi, särskilt efter den uppslitande valstriden. Tio år senare har de flesta
röster tystnat som sagt ”så skulle
Paasikivi inte ha gjort”.
Man undrade också över Rekkonens inställning till Finlands
svenskhet. Detta behöver man tydIigen icke mera med hänsyn till att
så många positiva åtgärder inspirerats av eller stötts av Rekkonen.
Kekkonen rysk ”springpojke”?
Den viktigaste undran som funnits och som ibland förstärkts har
dock varit: är Rekkonen en rysk
»springpojke»?
Genom uttalanden och vaga åtgärder samt kontakter med Sovjet
som kunnat bedömas som icke
nödvändiga har denna uppfattning
kommit att förstärkas.
Men Rekkonen utreder i novembertalet biståndspaktens, som han
ser det, egentliga innebörd:
På basis av ingressen till fördraget samt de två första artiklarnas innehåll kan man lägga märke
till att fördraget inte är något
egentligt militärt alliansfördrag,
som det ofta felaktigt tolkas. – – –
Om Sovjetunionen blir utsatt för
angrepp från annat håll än genom
Finlands territorium blir vi inte till
följd av fördraget indragna i krig.
Tvärtom är vår strävan då att med
alla medel bevara vår neutralitet.
Det är just i neutralitetens tecken som Rekkonen kommer med
sitt nya pakt-förslag:
Då jag i februari detta år (1965)
i ett tal som jag höll i Moskva
framlade min på en realistisk värdering baserade, onekligen föga
ljusa uppfattning om att vi inte
kan bevara vår neutralitet om ett
storkrig utbryter i Europa, så hade
jag närmast i tankarna just Lapplands utsatta läge. Om detta hot
skulle elimineras genom ett fördrag mellan Norge och Finland,
skulle det främsta skälet till min
pessimism vika tillbaka.
Några utsikter till ett sådant rordrag torde knappast finnas i nuvarande läge. Men det viktigaste i talet är ändå Rekkonens mycket
bestämda understrykande av den
finländska neutraliteten, ett understrykande som knappast tidigare
varit så starkt.
Ä ven om försiktigheten är tydlig är det minst lika tydligt att
Rekkonen ännu kraftigare än tidigare vill – och tydligen kan –
hävda en finländsk neutralitet. Om
detta var avsikten med talet i november och denna avsikt fortsätter
att visas, kan kanske många i Sverige, som undrat över den skicklige politikern Rekkonens planer,
även på detta område ändra inställning. En stark och självständig
finländsk utrikespolitik och försvarsmakt kan givetvis förstärka
ett sådant positivt intryck av RekkonenstaL

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner