Debatt och reflexer

44
DEBATT OCH REFLEXER
Självfinansieringen
inom industrien ställdes under
ordentlig debatt av riksdagsman
Yngve Holmberg i Sv. T. nr 9!64.
Han ville inte godkänna det kollektiva sparandets metod som den
rätta från människornas synpunkt
och inte heller ville han gå med på
en kapitalbildning som i princip
utgår från ett sparande inom företagen. Bägge systemen låser enligt
hans uppfattning fast förmögenhetsbildningen och försvårar en
breddning av ägandet. Hr Holmbergs artikel har diskuterats ingå-
ende i pressen. BI. a. anser Helsingborgs Dagblad (h) hans beskrivning av läget utomordentligt intressant:
Den sätter fingret på en öm punkt
i aktuell ekonomisk debatt och för in
ett moment av ideologi, där man alltför ofta stirrar sig blind på praktiska
problem och glömmer att ta hänsyn till
frågan hur vi innerst vill att samhället
skall se ut om 10-20 år. Det är dock
svaret på den frågan som är avgörande när man skall försöka finna skiljelinjen mellan socialdemokratisk och
borgerlig samhällsuppfattning på sikt.
Västgöta-Demokraten (s) är dock
inte förtjust, och annat hade heller
inte varit att vänta. Efter att i detalj ha diskuterat hr Holmbergs nya
och konstruktiva förslag, säger tidningen något ologiskt:
Sanningen är att högern har inte en
enda praktisk anvisning om hur man
skall kunna ersätta det sparande som
nu sker inom statsbudgetens ram och
genom ATP-fonderingen med någon
form av enskilt sparande. Ansvariga
finansmän inom det enskilda näringslivet trycker i stället nu på att detta
sparande är för litet. Det finns endast
ett sätt att med bevarad samhällsekonomi privatisera detta sparande, nämligen att låta detta sparkapital stanna
hos de relativt få människor som redan har så stora inkomster att de har
alla sina konsumtionsbehov uppfyllda.
Det törs man inte säga.
Nej, det vill man verkligen inte
säga på högerhåll. Att man på den
socialdemokratiska sidan inte har
något till övers för att sprida ut
ägandet på så många människor
som möjligt, är i och för sig inte
något nytt. Det vittnar endast om
den stora skiljelinje som går mellan den kollektivistiska socialismen
och den ägardemokrati, som högerpartiet vill förverkliga. Borås Tidning (h) understryker:
Ej minst därför att vi här i landet
står vid eller mycket nära den s. k.
skattegränsen borde även regeringen
och riksdagsmajoriteten vara intresserade av att hålla nere skattetrycket
genom att stimulera det enskilda sparandet. Frågan om att åter skapa goda
förutsättningar för kapitalbildning i
sådana former förtjänar under alla
omständigheter att ingående debatteras.
ATP-frågan
togs upp i en ledare i Sv. T :s sista
nummer 1964, vilket föranledde
pressen och särskilt fp-tidningarna
till omfattande spekulationer. Blekinge Läns Tidning (fp) spådde
felaktigt:
Troligen kommer högern att krångla
sig ur sitt dilemma genom att föra en
argumentering liknande den som nu
förs av Svensk Tidskrift och i stället
ansluta sig till de andra partiernas
linje i pensionsfrågan. Högern kan ju
inte gärna både avstå frän ATP-förslaget och gå emot en skattefinansierad pensionsförbättring.
En annan fp-tidning, Ljusnan,
kommenterade i liknande riktning:
Vi har en smula svårt för de språkligt inflationsbemängda klyschorna
”reträtt”, ”tillnyktring” och dylikt
och nöjer oss i stället med reflektionen,
att det egentligen var bra synd, att inte
denna realistiska syn på pensionsfondens betydelse för kapitalbildningen
kom till uttryck hos högern redan
från exempelvis juni i fjol. Vi tillåter
oss också uttrycka förhoppningen, att
tanken, när den nu äntligen dykt upp,
skall visa sig äga en god genomslagskraft.
Dagens Nyheter (fp) ville liksom
fp-pressen i övrigt gärna tyda Sv.
T :s ledare något förhastat så, att
vi skulle ha accepterat tidningens
egen inställning i frågan :
Och i själva verket har tidskriften
därmed accepterat den avgörande invändningen mot högerns ATF-utspel,
nämligen att det samhällsekonomiskt
hängde i luften; dess kärnpunkt var
ju att man nu skulle minska takten i
fondbildningen och att redan fonderade medel skulle delas ut till konsumtionsändamäL Svensk Tidskrifts aktuella ståndpunkt tycks däremot vara
helt i linje med den som hela tiden
har intagits av alla partier utom hö-
gern.
Dessa kommentarer ger oss inte
anledning till annat än ett påpekande av att Sv. T. inte ändrat
ståndpunkt. Redan i en ledare sommaren 1964 (nr 7) framhöll vi, att
det dåvarande högerförslaget innebar, att medel som eljest skulle
tvångssparas genom AP-fonden i
stället skulle tas i anspråk för konsumtionsändamål, och att frågan i
så fall vore hur detta sparande i
samhället skulle kunna åstadkommas på andra vägar. Med den uppläggning som högerpartiet vid årets
riksdag givit sitt förslag borde vä-
gar öppna sig för en mera sansad
45
och fruktbärande diskussion om
ATP och fondbildningen än som
hittills skett.
Aftonbladet och barnavdragen
Aftonbladet (s) polemiserar mot
det krav på barnavdrag, som framfördes i förra numret av Sv. T.:
I själva verket innebär varje stöd
till barnfamiljerna att man tar samhällsresurserna i anspråk och låter
andra grupper betala. Men stöd i form
av barnbidrag medför att alla barn får
lika mycket, medan stöd i form av
skattelättnader leder till att familjer
med höga inkomster gör den största
förtjänsten. Det är en skillnad som
högern inte brukar berätta om.
Får vi erinra om att Kurt Samuelsson i Aftonbladet nov. 1963 skrev
en artikel under rubriken ”Hur förträffliga är barnbidragen?”, för övrigt kommenterad i Sv. T. nr 10/
1963. Därvid uttryckte han det så,
att det inte är säkert att det som
en gång varit bäst – d. v. s. barnbidragen – förblir det i evighet.
Tvärtom ansåg hr Samuelsson då,
att om man vill åstadkomma en
ekonomisk utjämning mellan familjer med och utan barn måste
denna ske genom att även barnens
levnadskostnader beaktas vid beskattningen. Avsaknaden av ortsavdrag för barn, sade hr Samuelsson, var en brist och en inkonsekvens i vårt skattesystem. Och skatteberedningen kom också mycket
riktigt till samma slutsats, då man
konstaterade att barnavdrag måste
bedömas som ortsavdrag, ”i och för
sig lika berättigade som de för ensamstående och makar utgående
avdragen”. LO påpekade i sitt remissyttrande, att avdragsmetoden
ger möjligheter ”att anknyta skatteförmågeberäkningen mer direkt
till de faktiska barnkostnaderna”.
LO ansåg det också angeläget, att
”barnkostnaderna i ökad grad på-
46
verkar bärkraftsbedömningen vid
beskattningen”. Hur skulle det
vara, om Aftonbladet följde sin
chefredaktörs och även LO :s uppfattning och i stället stödde det nu
föreliggande högerkravet om avdrag med 1.000 kr. för varje barn
under 18 år. Eller låt oss direkt
citera ur Kurt Samuelssons artikel,
där han polemiserar mot barnavdragens vedersakare:
Hur vore det, också om det kan synas mycket begärt, med någon liten
reda i tankegångarna, med någon liten
ansträngning att söka få resonemangen att hänga logiskt samman?
Gymnasienedrustningen
blev föremål för ingående kommentarer i Sv. T :s båda sista nummer föregående år. Skånska Dagbladet (cp) är irriterat över vår
kritik och invänder gentemot Sv.
T :s argumentering mot den relativa betygssättningen:
Lärarna har väl någon erfarenhet
av kunskapsstandard och kommer
nog att se till att kunskaperna håller
måttet. I annat fall skulle det vara
sabotage mot undervisningen, något
som vi för vår del inte kan tro på.
Sancta simplicitas! Tänk, om
det vore så enkelt. Tänk, om vi
för det första hade tillräckligt
många kvalificerade lärare. Tänk
sedan, om dessa lärare verkligen
fick undervisa efter undervisningsoch kursplaner, som verkligen garanterade ett bibehållet kunskapsmått. Men Skånska Dagbladet låter
sig inte nedslås av sådana bagateller utan konstaterar:
Vi tror att vi med förtröstan kan se
fram emot resultatet av gymnasiereformen under förutsättning att utbyggnaden inte bromsas av finansiella orsaker och att man inte nonchalerar planeringen. Denna har som bekant gått
en aning dåligt på en hel del områ-
den, men hur skulle planeringen ha
varit om inte oppositionen funnits?
Chrounschough själv hade inte
kunnat säga det bättre!
Mittenmyten
som belystes i förra numret av
Sv. T. har blivit föremål för åtskilliga kommentarer. Författaren
hänförde MbS ledning till mittenmytens anhängare. Kvällsposten
(MbS) reagerar surt och säger sig
tro, att mittensamverkan i bästa
fall kan vara ett steg på vägen mot
en enad borgerlighet.
Men naturligtvis är det på tok att
påstå att MbS inte vill utforma ett
alternativ till socialdemokraternas politik. Ett sådant alternativ måste dock
baseras på social och liberal grund.
Det innebär således en politik som i
långa stycken ansluter sig till den som
förs av mellanpartierna. Några reaktionära får självfallet inte förekomma.
En myt, ömt omhuldad av de mörkblå
inom högerpartiet, är däremot att en
sådan politiks innehåll nödvändigtvis
skulle bli ”utslätat”.
MbS-organet har fallit offer för
ordets makt. I ovan citerade lilla
avsnitt förekommer ”social”, ”liberal”, ”reaktionär” och ”mörkblå”.
Vi hänvisar till den diskussion
om de terminologiska problemen
som i detta nummer förekommer
på avdelningen Dagens frågor. När
det gäller sakinnehållet förefaller
det uppenbart, att KvP har mera
till övers för mellanpartiernas politik än högerpartiets, vilket för
övrigt framgått genom den frenesi,
varmed man numera angriper hö-
gerpartiet. Tidningen har ju för
övrigt gått så långt, att den direkt
förklarat sig arbeta för en ”klyvning av högerpartiet”. Är detta
MbS’ ”alternativ”? Vad gäller innehållet i mellanpartiernas politik,
sådan den hittills presenterats inför riksdagen i år, finns det knappast något som motsäger påståendet att det är ”utslätat”.