Debatt och reflexer
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
228
DEBATT OCH REFLEXER
KOMMUNALRÅD-GODA RÅD ELLER BARA DYRA
På sistone har allt fler landsting, städer och köpingar inrättat s. k. kommunalrådsbefattningar. Fil. lic. Ingvar
Karlen, Uppsala, andre vice
ordförande i Högerns Ungdomsförbund, går i denna debattartikel till angrepp mot
institutionen som sådan. Enligt hans mening är ett ökat
antal kvalificerade tjänstemän att föredra framför ett
ökande antal kommunalråd.
Den tidigare mycket skarpa gränsen mellan förtroendevalda och
tjänstemän inom kommunerna har
under senare år blivit alltmer diffus, först genom införandet av
mer eller mindre heltidsarvoderade
kommunalmän och senare genom
tillkomsten av heltidsanställda förtroendevalda kommunala befattningar, kommunal- och landstingsråd. Det är en utveckling som kan
sägas vara en naturlig eller oundviklig följd av de ökande uppgifter
som kommunerna fått att handlägga. Att de kommunala uppgifterna vuxit råder det heller inget
tvivel om, det framgår om inte annat så av de ständigt stigande kommunalskatterna. Likaledes framgår
det om man pekar på det minskade
.-lv fil. lic. INGVAR KARLEN
antalet primärkommuner – och
även antalet sekundärkommuner
kommer sannolikt snart att reduceras – och härmed sammanhängande minskning av antalet kommunala förtroendemän. Ändock medför det snabbt stigande antalet kommunal- och landstingsråd även risker för en ytterligare försvagad
kommunal demokrati, och man frå-
gar sig om det inte finns andra
vägar att följa för att kommunerna
skall kunna sköta sina åligganden.
Som en stor fördel med kommunalrådsinstitutionen brukar framhållas att förtroendemännen härigenom får ökad insyn i förvaltningen. Det är givet att en heltidsanställd förtroendeman får bättre
möjligheter att sätta sig in i den
kommunala förvaltningen än de
som endast kan ägna sig åt dessa
frågor på fritid. Men det som är
relevant är hur man skall kunna
öka insynen för alla de valda i kommunens styrelse och fullmäktige,
för alla dem som skall deltaga i besluten, och då är det frågan om
denna insyn förbättras genom några kommunalråd. Är det inte så att
denna insyn i bästa fall förmedlas
till den partigrupp som kommunalrådet tillhör och inom den sektor
som han handlägger. I en del fall
tillhör alla råd – ex. i Uppsala
läns landsting – majoritetspartiet,
och då torde knappast insynen öka
för de andra partierna, utan kanske
snarare en risk att det blir tvärtom.
Även i de fall då även oppositionen
tilldelats kommunalråd torde insynen vara relativt begränsad, nämligen till den sektor som ett visst
partis kommunalråd företräder,
medan den totala insynen knappast
blivit förbättrad i någon högre utsträckning.
Politiska ”meriter”
Skillnaden mellan tjänstemännen
och de heltidsanställda ligger dels
i tillsättningsförfarandet dels i arbetsuppgifternas definition. Principen om att tjänstemän skall tillsättas efter meriter har tyvärr inte
konsekvent tillämpats, utan i många
fall torde det stå klart att politiska
»meriten fått spela in. Även i dessa
fall torde emellertid de som valts
inse att de formellt har en opolitisk
ställning och som regel åtminstone
i stort sett upprätthålla en objektiv
inställning sedan de väl valts. Detta
kanske främst beror på att de inser
att ett regimskifte inte är otänkbart. Heltidsanställda förtroendemän väljs emellertid mer eller
mindre enbart på grund av sina
politiska meriter. Ett visst parti får
inte ett finanskommunalråd för att
det har en lämplig person till detta
utan för att det har majoritet i
fullmäktige. Ofta skall även Råden
väljas inom fullmäktige varvid
kretsen för urvalet är ytterst begränsad. I praktiken torde den
tänkbara kretsen ur vilken kommunalrådet skall utväljas vara begränsad till ett par, tre personer, nämligen de ledande inom fullmäktigegruppen. Att detta är fallet beror
inte minst på att posterna vanligen
är högt betalda och således eftersökta.
Då kommunalrådsbefattningar
införes är motivet som regel inte att
229
de skall ersätta tjänstemannabefattningar utan bara att de skall
förstärka förtroendemannasidan.
Det borde naturligtvis inte heller
vara omöjligt att avgränsa kommunalrådens uppgifter så att de icke
inkränktar på tjänstemännens uppgifter, men det är troligen inte så
lätt att upprätthälla den målsättningen i praktiken. Kommunalrå-
den får inte i första hand en mellanställning, utan en dubbelställning, dels i form av förtroendevald
med som regel ledande ställning inom fullmäktigegruppen dels som
ett slags tjänsteman. Att de får en
betydelsefull funktion är naturligtvis riktigt och nödvändigt, men frå-
gan är om inte denna dubbla ställning snarast är en risk för allt för
stor maktkoncentration. Om man i
ställer väljer en högt kvalificerad
tjänsteman kan han väljas ur en
betydligt vidare krets och även om
en tjänsteman får ett betydande inflytande, så står han dock fri från
fullmäktigegruppen. Råden kommer i praktiken- i varje fall efter
en tid – att framstå som kommunens chefstjänstemän. I en del fall
har man för övrigt redan från början insett detta och i samband med
införandet av rådsbefattningarna
avskaffat tidigare chefstjänstemannabefattningar. Även om detta inte
skulle vara fallet finns det en stor
risk för att kommunalrådsbefattningarna på många håll kan leda
till en försämrad kompetens på
kommunledningarna, i varje fall på
längre sikt. Införandet av rådsbefattningarna innebär genom denna
politisering av de ledande befattningarna, införandet av ett slags
»spoiled system». Socialdemokraternas stora intresse för kommunalrådsinstitutionen har sannolikt
påverkats av att de räknar med att
härigenom få en större andel av be- 230
fattningarna än de annars skulle
få.
Följderna av regimskifte
Ett annat problem är vad som
händer vid ett kommunalt regimskifte, en fråga som torde bli aktuell på många håll efter höstens
kommunalval. Även mycket små
· förskjutningar mellan partigrupperna kan medföra att rådsfunktionerna skall byta plats mellan partierna, och i många fall även att antalet råd för de olika partierna skall
ändras. Det torde därvid inte bli lätt
för en fullmäktigegrupp – speciellt med hänsyn till vad som ovan
sagts om Rådens ställning – att
göra annat än att låta det ”gamla”
Rådet övertaga den nya sektor som
partiet får rätt till, även om man
skulle ha en annan person som till
den nya sektorn skulle passa bättre.
I praktiken torde partiet få fortsätta att stödja det en gång utsedda
kommunalrådet under lång tid, att
föra fram nya namn torde inte gå
annat än genom att öka antalet
kommunalråd. Så småningom får
även kommunerna ett visst socialt
och moraliskt ansvar för de anställda kommunalråden. Resultatet blir
således en fastlåsning personellt
och politiskt, vilket emellertid icke
får konsekvenser ännu på några år
eftersom de flesta kommunalrådsbefattningar är relativt sent inrättade.
Det synes således vara starka
skäl som talar för att man bibehåller avgränsningen mellan förtroendemän och tjänstemän. Frågan är
om inte de växande kommunala
uppgifterna talar mer för ett ökat
tjänstemannainflytande än för ett
ökat antal heltidsanställda förtroendemän. Är det inte så att de alltmer komplicerade kommunala frå-
gorna ställer allt större krav på att
de som skall handlägga uppgifterna
har en god utbildning och långvarig
erfarenhet? Även om förtroendemännen ibland har lång erfarenhet
så är det dock en annan erfarenhet
än den som en tjänsteman med specialisering på ett visst område av
verksamheten har. Förtroendemännen bör kunna klara sina kontrollerande, väljande och beslutande uppgifter utan att vara heltidsanställda. Att man dessutom måste ge
höga arvoderingar till vissa förtroendemän torde vara nödvändigt och
är klart att föredraga före heltidsanställda förtoendebefiiHningar. I
varje fall torde det stå klart att inrättandet av kommunalrådsbefattningar inte är någon patentmedicin
som löser alla. problem. Frågan är
i stället om det inte medför så
många nya problem att det är bättre att söka sig någon annan väg, ex.
genom införandet av nya högt kvalificerade tjänstemannabefattningar.
DEBATT OCH REFLEXER
KOMMUNALRÅD-GODA RÅD ELLER BARA DYRA
På sistone har allt fler landsting, städer och köpingar inrättat s. k. kommunalrådsbefattningar. Fil. lic. Ingvar
Karlen, Uppsala, andre vice
ordförande i Högerns Ungdomsförbund, går i denna debattartikel till angrepp mot
institutionen som sådan. Enligt hans mening är ett ökat
antal kvalificerade tjänstemän att föredra framför ett
ökande antal kommunalråd.
Den tidigare mycket skarpa gränsen mellan förtroendevalda och
tjänstemän inom kommunerna har
under senare år blivit alltmer diffus, först genom införandet av
mer eller mindre heltidsarvoderade
kommunalmän och senare genom
tillkomsten av heltidsanställda förtroendevalda kommunala befattningar, kommunal- och landstingsråd. Det är en utveckling som kan
sägas vara en naturlig eller oundviklig följd av de ökande uppgifter
som kommunerna fått att handlägga. Att de kommunala uppgifterna vuxit råder det heller inget
tvivel om, det framgår om inte annat så av de ständigt stigande kommunalskatterna. Likaledes framgår
det om man pekar på det minskade
.-lv fil. lic. INGVAR KARLEN
antalet primärkommuner – och
även antalet sekundärkommuner
kommer sannolikt snart att reduceras – och härmed sammanhängande minskning av antalet kommunala förtroendemän. Ändock medför det snabbt stigande antalet kommunal- och landstingsråd även risker för en ytterligare försvagad
kommunal demokrati, och man frå-
gar sig om det inte finns andra
vägar att följa för att kommunerna
skall kunna sköta sina åligganden.
Som en stor fördel med kommunalrådsinstitutionen brukar framhållas att förtroendemännen härigenom får ökad insyn i förvaltningen. Det är givet att en heltidsanställd förtroendeman får bättre
möjligheter att sätta sig in i den
kommunala förvaltningen än de
som endast kan ägna sig åt dessa
frågor på fritid. Men det som är
relevant är hur man skall kunna
öka insynen för alla de valda i kommunens styrelse och fullmäktige,
för alla dem som skall deltaga i besluten, och då är det frågan om
denna insyn förbättras genom några kommunalråd. Är det inte så att
denna insyn i bästa fall förmedlas
till den partigrupp som kommunalrådet tillhör och inom den sektor
som han handlägger. I en del fall
tillhör alla råd – ex. i Uppsala
läns landsting – majoritetspartiet,
och då torde knappast insynen öka
för de andra partierna, utan kanske
snarare en risk att det blir tvärtom.
Även i de fall då även oppositionen
tilldelats kommunalråd torde insynen vara relativt begränsad, nämligen till den sektor som ett visst
partis kommunalråd företräder,
medan den totala insynen knappast
blivit förbättrad i någon högre utsträckning.
Politiska ”meriter”
Skillnaden mellan tjänstemännen
och de heltidsanställda ligger dels
i tillsättningsförfarandet dels i arbetsuppgifternas definition. Principen om att tjänstemän skall tillsättas efter meriter har tyvärr inte
konsekvent tillämpats, utan i många
fall torde det stå klart att politiska
»meriten fått spela in. Även i dessa
fall torde emellertid de som valts
inse att de formellt har en opolitisk
ställning och som regel åtminstone
i stort sett upprätthålla en objektiv
inställning sedan de väl valts. Detta
kanske främst beror på att de inser
att ett regimskifte inte är otänkbart. Heltidsanställda förtroendemän väljs emellertid mer eller
mindre enbart på grund av sina
politiska meriter. Ett visst parti får
inte ett finanskommunalråd för att
det har en lämplig person till detta
utan för att det har majoritet i
fullmäktige. Ofta skall även Råden
väljas inom fullmäktige varvid
kretsen för urvalet är ytterst begränsad. I praktiken torde den
tänkbara kretsen ur vilken kommunalrådet skall utväljas vara begränsad till ett par, tre personer, nämligen de ledande inom fullmäktigegruppen. Att detta är fallet beror
inte minst på att posterna vanligen
är högt betalda och således eftersökta.
Då kommunalrådsbefattningar
införes är motivet som regel inte att
229
de skall ersätta tjänstemannabefattningar utan bara att de skall
förstärka förtroendemannasidan.
Det borde naturligtvis inte heller
vara omöjligt att avgränsa kommunalrådens uppgifter så att de icke
inkränktar på tjänstemännens uppgifter, men det är troligen inte så
lätt att upprätthälla den målsättningen i praktiken. Kommunalrå-
den får inte i första hand en mellanställning, utan en dubbelställning, dels i form av förtroendevald
med som regel ledande ställning inom fullmäktigegruppen dels som
ett slags tjänsteman. Att de får en
betydelsefull funktion är naturligtvis riktigt och nödvändigt, men frå-
gan är om inte denna dubbla ställning snarast är en risk för allt för
stor maktkoncentration. Om man i
ställer väljer en högt kvalificerad
tjänsteman kan han väljas ur en
betydligt vidare krets och även om
en tjänsteman får ett betydande inflytande, så står han dock fri från
fullmäktigegruppen. Råden kommer i praktiken- i varje fall efter
en tid – att framstå som kommunens chefstjänstemän. I en del fall
har man för övrigt redan från början insett detta och i samband med
införandet av rådsbefattningarna
avskaffat tidigare chefstjänstemannabefattningar. Även om detta inte
skulle vara fallet finns det en stor
risk för att kommunalrådsbefattningarna på många håll kan leda
till en försämrad kompetens på
kommunledningarna, i varje fall på
längre sikt. Införandet av rådsbefattningarna innebär genom denna
politisering av de ledande befattningarna, införandet av ett slags
»spoiled system». Socialdemokraternas stora intresse för kommunalrådsinstitutionen har sannolikt
påverkats av att de räknar med att
härigenom få en större andel av be- 230
fattningarna än de annars skulle
få.
Följderna av regimskifte
Ett annat problem är vad som
händer vid ett kommunalt regimskifte, en fråga som torde bli aktuell på många håll efter höstens
kommunalval. Även mycket små
· förskjutningar mellan partigrupperna kan medföra att rådsfunktionerna skall byta plats mellan partierna, och i många fall även att antalet råd för de olika partierna skall
ändras. Det torde därvid inte bli lätt
för en fullmäktigegrupp – speciellt med hänsyn till vad som ovan
sagts om Rådens ställning – att
göra annat än att låta det ”gamla”
Rådet övertaga den nya sektor som
partiet får rätt till, även om man
skulle ha en annan person som till
den nya sektorn skulle passa bättre.
I praktiken torde partiet få fortsätta att stödja det en gång utsedda
kommunalrådet under lång tid, att
föra fram nya namn torde inte gå
annat än genom att öka antalet
kommunalråd. Så småningom får
även kommunerna ett visst socialt
och moraliskt ansvar för de anställda kommunalråden. Resultatet blir
således en fastlåsning personellt
och politiskt, vilket emellertid icke
får konsekvenser ännu på några år
eftersom de flesta kommunalrådsbefattningar är relativt sent inrättade.
Det synes således vara starka
skäl som talar för att man bibehåller avgränsningen mellan förtroendemän och tjänstemän. Frågan är
om inte de växande kommunala
uppgifterna talar mer för ett ökat
tjänstemannainflytande än för ett
ökat antal heltidsanställda förtroendemän. Är det inte så att de alltmer komplicerade kommunala frå-
gorna ställer allt större krav på att
de som skall handlägga uppgifterna
har en god utbildning och långvarig
erfarenhet? Även om förtroendemännen ibland har lång erfarenhet
så är det dock en annan erfarenhet
än den som en tjänsteman med specialisering på ett visst område av
verksamheten har. Förtroendemännen bör kunna klara sina kontrollerande, väljande och beslutande uppgifter utan att vara heltidsanställda. Att man dessutom måste ge
höga arvoderingar till vissa förtroendemän torde vara nödvändigt och
är klart att föredraga före heltidsanställda förtoendebefiiHningar. I
varje fall torde det stå klart att inrättandet av kommunalrådsbefattningar inte är någon patentmedicin
som löser alla. problem. Frågan är
i stället om det inte medför så
många nya problem att det är bättre att söka sig någon annan väg, ex.
genom införandet av nya högt kvalificerade tjänstemannabefattningar.