Debatt

DEBATT
VANMAKT UTAN ÅTERVÄNDO?
De som väntat sig att våren skulle bli
lugn och stillsam i inrikespolitiskt
hänseende torde bli besvikna. Tvärtom
fortsätter inbördeskriget inom oppositionspartierna med förnyad styrka
efter det gemensamma valnederlaget.
Folkpartiet tycks helt ha tappat modet, och söker istället anpassa sig till
»det nya läget» genom att erbjuda
statsministern att bära en del av regeringsansvaret. Centerpartiets valtaktiskt lyckade överbud i folkpensionsfrågan framkallade helt logiskt ett
underbud i försvarsfrågan; på den
fronten verkar det som om man redan
laddar upp inför nästa valkampanj.
Inom Högern ligger man fortfarande
till stor del kvar och trycker i gamla
sönderskjutna värn. Nödvändiga positionsförändringar går långsamt och
försiktigt.
Ett borgerligt samarbete verkar
därför mera fjärran idag än t. o. m.
för ett halvt år sedan. Före valet fanns
det åtminstone en gemensam nämnare – att sätta regeringen i minoritet. Idag när en del personer inte ens
vet åt vilket håll denna samverkan
skall ske har själva ordet samverkan
fått en resignerad klang. De senaste
månadernas politiska utveckling visar
att det inte är bara makten som korrumperar. Vanmakten är i detta avseende vida värre.
Det var lätt att räkna ut att Folkpartiet, som redan före höstvalet varit
Av pol. mag. HENRIK AKERMAN
på glid åt vänster, efter valet skulle
skynda segraren till mötes. De motiv
som låg bakom avståndstagandet från
Högern förlorade inte sin aktualitet
när striden var över. Tvärtom syntes
det fullt klart att man måste bygga
upp en fast mellanposition i så god
tid före nästa val, att inte Högerns
politik än en gång skulle kunna minska
Folkpartiets chanser att bryta in på
vänsterkanten. Medan det för Högern,
liksom för oppositionen i sin helhet,
är nödvändigt att visa upp en markerad profil, är det för Folkpartiet ett
vitalt intresse att inte definiera sina
ståndpunkter, eftersom den väljarkår
man söker vinna är så ytterligt heterogen. Rent taktiskt borde ingen därför
kunna invända emot att konturlösheten satts i system. Frågan är om inte
Folkpartiet trots allt gått för långt.
Såväl Dagens Nyheter som allmänna
opinionen ute i landet har till exempel
reagerat mycket negativt på hr Ohlins
tal under remissdebatten. Att vara
flexibel i sin politik betyder inte att
man kan vara hur mångtydig som
helst. Vad man i alla fall kan begära
av oppositionsledaren är att han försöker leda oppositionen i stället för
att ytterligare splittra den.
Frågan är emellertid om man kan
avfärda Folkpartiets politik enbart
som en funktion av modlöshet och taktiska felspekulationer. Det kan även
finnas en annan förklaring till de se- 174
naste månadernas partipolitiska händelser. Det är en lösning som på sätt
och vis är obehagligare för de övriga
oppositionspartierna att acceptera,
eftersom den för oöverskådlig tid
framåt omöjliggör en växling vid makten. Folkpartiets borgerliga sejour är
kanske avslutad, och partiet tillbaka i
den position som liberalismen intog i
början av 1910-talet. De arga unga
männens otålighet att komma fram till
köttgrytorna och Dagens Nyheters
tidtals tvivelaktiga lojalitet, har kanske
till slut lyckats knäcka hr Ohlin. De
nya signalerna skulle därmed mindre
direkt vara orsakade av valutgången,
vilken istället mera verkat som den
utlösande impulsen i en långtidsprocess.
Vilken tolkning som är den mest
korrekta kommer snart att visa sig. Så
mycket är emellertid klart att om
Ohlin och de mera moderata inom
Folkpartiet idag tvingas att ge vika
för den lilla gruppen radikala, som
helt naturligt fått ökat inflytande på
grund av oppositionens motgång i det
sista valet, kommer Folkpartiet att
vara slut som borgerligt parti. Väljarnas dom kommer då inte att låta vänta
på sig.
I detta läge borde de två övriga
oppositionspartiernas politik vara given. De förslag som läggs fram från
Folkpartiets sida och som syftar till
att lösa borgerlighetens dilemma, bör
noga studeras. Låt vara att det inte är
ett originellt förslag men det syftar
till att binda Folkpartiet på »rätt:. sida
om den politiska vattendelaren och
att ge de moderata inom detta parti
råg i ryggen. Samtidigt bör man naturligtvis även påpeka vilka allvarliga
följder en flirt med regeringspartiet
kan ha – inte bara för oppositionen,
utan för svenskt politiskt liv överhuvudtaget.
Hur kommer man att ställa sig till
en dylik taktik? Centerpartiet kan vi
lämna ur räkningen. Dess valfram•
gångar är inte ägnade att förmå Hedlund att övergiva sin konjunkturbetonade politik. Annat är det med Hö-
gern. De sista månadernas kritik både
inom och utom partiet, borde göra
partitaktikerna villiga till att genomföra vad förre amerikanske utrikesministern kallade en :.agonizing reappraisal». En revision är visserligen
smärtsam men rätt genomförd kan
den bli en källa till förnyelse och nya
initiativ. Det finns för övrigt ingen
annan väg. Underlåter vi att klart formulera våra nya positioner, kommer
det alltid att finnas den misstanken
att allt är vid det gamla och då räcker
det inte med taktik för att uppnå samförstånd med Folkpartiet. Att vi omsider accepterat omsättningsskatten och
ATP, och motvilligt modifierat förslagen om barnbidragen, är därför inte
nog. Med detta menar jag naturligtvis
inte att vi skall kasta våra grundläggande uppfattningar överbord bara för
att vi skall undgå kritik, utan endast
att den politiska frontförändring vi
vidtager skall göras öppet och bestämt. För tillfället har man den känslan att Högern i tysthet gått åt rätt
håll, men utan att vinna något därpå;
och på ett sätt som skapat misstro
utåt och förvirring inåt. Högern
tvingade ut Folkpartiet på vänsterkanten under hösten och bär den största
skulden för att socialdemokraterna
sitter kvar vid makten. Låt oss erkänna detta så att vi inte också förhindrar borgerligt samförstånd under
våren. Oppositionens ställning avgörs
av Högern. Att begå samma fel än en
gång vore därför oförsvarligt.
Tiden är emellertid knapp. Vi har
varit alltför långsamma. Verkningarna
av detta märks inte bara utåt utan
även inåt. Varningssignalerna frän
aktiva men oroade partianhängare har
inte helt upphört efter valet. Högern
har arbetat i motvind förut och lyc~
kats. Förutsättningen är emellertid att
det existerar en visshet inom de djupa
leden att den utstakade kursen är den
rätta. Det gäller nu för ansvariga politiker inom Högern både att lyssna på
stämningarna runt om i landet, och
att visa att partimedlemmarnas åsikter
beaktas. Ungdomen kanske inte precis
räddade Högern från en veritabel valkatastrof; ändock är det nu de politikavgörande organens sak att rädda ungdomen från att bli desillusionerad.
Det skall gärna erkännas att handlingsmarginalen är smal. Den lösning
som skall föra den samlade borgerligheten framät måste på grund av det
nuvarande olustiga politiska läget vara
okonventionell och i ordets bästa mening radikal. Utan att vilja göra anspråk på att vara originell, vill jag
föreslå Högern att tillsätta tre utredningar, som på ett verksamt sätt kan
visa att Högern icke är ett parti som
har att tillvarata egoistiska intressen
utan att det är ett parti med en ideologisk åskådning.
Den första utredningen skall sysselsätta sig med författningsfrågorna på
en bredare bas än den inom riksdagshögern fungerande författningskommitten. De problem som är förknippade med detta komplex är av central
betydelse för samtliga partier. Den
andra fråga som vi bör behandla är
175
kulturstödet. Sverige är tillräckligt
rikt för att på ett mycket mera aktivt
sätt stödja de grupper, som inte bara
i mänga avseenden svarar för vår kulturella utveckling, utan som i stor utsträckning även utgör vårt ansikte
utåt. Den tredje utredningen skall på
bredast möjliga basis ta upp frågan
hur Sverige kan öka den tekniska och
ekonomiska hjälpen till de underutvecklade länderna. Den mycket intressanta utredning som studieförbundet
Näringsliv och Samhälle publicerade
i höstas, kan användas som utgångspunkt. Högerpartiets inställning till
dessa frågor har varit för negativ och
fantasilös. Verkningarna av ett uppfyllande av ovannämnda tre förslag
kommer inte att bli mycket uppseendeväckande, men de kan vara ägnade åt
att föra oss ur det nuvarande politiska
dödläget.
Väljer Högern däremot att även i
fortsättningen skynda långsamt måste
detta uppfattas som att även Högern
är modlös – inte att den är realistisk. Valnederlaget var en följd av
oppositionens taktiskt olämpliga politik. Den nuvarande situationen är en
följd av nederlaget. Taktiken måste
anpassas efter de ändrade förhållandena. Först då vi accepterar detta kan
partiet fullt och helt uppfylla sina
väljares förtroende.