Debatt

DEBATT
BARNFAMILJERNAs EKONOMI – ETT GENMÄLE
BEFOLKNINGSFRÅGAN är det viktigaste
ämnet i svensk politik vid sidan av
försvarsfrågan. Därför kräver fil. dr
Sven Rydenfelts artikel i Svensk Tidskrifts sista nummer ett omgående
svar, låt vara att tids- och utrymmesbrist gör det nödvändigt att förbigå
mycket, som kunde och borde sägas.
Syftet med Rydenfelts artikel är
klart angivet. Han vill ge stora, behovsprövade bidrag till »barnfamiljerna i de allra lägsta inkomstklasserna» men borttaga alla generella
barnbidrag. Avvecklingen skall ske i
etapper och början göras med bidraget till första barnet. Och väl att
märka: barnfamiljerna skall icke få
någon som helst ersättning i form av
skatteavdrag.
För att underbygga dessa yrkanden
anför Rydenfelt en del uppgifter om
inkomstfördelningen 1958, som tyvärr
alla har det gemensamt att vara för
hans syftemål odugliga. Till en början studerar han kategorierna gifta
och ogifta. Gifta par befinnas ha en
drygt dubbelt så stor genomsnittsinkomst som ogifta män. Detta finner
Rydenfelt anmärkningsvärt, men hans
statistiska metod är sådan, att läsaren
icke kan dela hans förvåning. »Ensamstående» med mycket låga inkomster
apostroferas särskilt av Rydenfelt,
men han påpekar inte, att det kan
vara fråga om studerande ungdom och
andra, som i huvudsak underhållas av
»gifta par». Sistnämnda kategori är en
vid säck. Den omfattar såväl barnlösa
Av docent PER G. ANDREEN
som ett-, två- och flerbarnsföräldrar.
Efter några skäligen diskutabla utläggningar om hustruns arbetsinsatser
i hemmet – bl. a. låtsar Rydenfelt
inte om, att den famösa medelinkomsten till väsentlig del härrör från hustrurnas yrkesarbete – kommer han
fram till slutsatsen: >>Den vanliga fö-
reställningen att barnfamiljernas reella standard normalt skulle vara betydligt sämre än ensamstående personers förefaller ogrundad.>> Härtill är
att säga, att Rydenfelts »ensamstående
person» är en statistisk konstruktion
utan påtaglig anknytning till detta
jordelivet, och att den av Rydenfelt
begagnade inkomststatistiken inte sä-
ger något som helst om barnfamiljernas levnadsstandard.
Kanske i känsla härav företar sig
Rydenfelt härnäst att tömma ut sina
»gifta par>> ur säcken och ordna dem
i kategorierna »makar utan barn>> och
»makar med barn>>. Det sker med
hjälp av en undersökning över levnadskostnaderna 1958, utförd av Socialstyrelsen. Rydenfelt tycks inom
parentes sagt icke ha observerat, att
denna undersökning ger en annan bild
av standardrelationen mellan gifta och
ogifta än de nyss anförda siffrorna.
En ensam mans konsumtion visar sig
nämligen uppgå till 7 /w av två barnlösa makars och nära 3 /o av den genomsnittliga barnfamiljens! Men jag
återgår till temat gifta med och utan
barn.
Rydenfelt finner, att barnfamiljens
årskonsumtion med avdrag för barnbidrag och familjebostadsbidrag men
med tillägg för egen skatt till dessa
ändamälligger omkring 1 300 kr. över
det barnlösa parets. De familjer, som
innefattar en eller flera studerande
ungdomar mellan 15 och 21 års ålder,
har ytterligare tre hundralappar om
året att vinka på. Inkomstskillnaden
mellan makar med och utan barn stiger, om man räknar med hustruns
arbete i hemmet, säger doktor Rydenfelt, ty hon måste ju arbeta hårdare,
då det finns barn, än hon eljest skulle
göra. Slutligen anföres uppgifter, enligt vilka barnfamiljerna till vissa lyxbetonade ändamål – varibland nöjen
och rekreation – använder något,
men obetydligt mindre, än barnlösa
makar.
För att kunna med utbyte användas
borde naturligtvis även i ·dessa fall
genomsnittssiffrorna differentieras.
Hur mänga av de barnlösa paren är
unga nygifta, hur många är pensionärer, och hur skiljer sig dessa gruppers konsumtion frän de barnlösas i
samma ålder som barnförsörjarna?
Hur varierar barnfamiljernas konsumtion vid olika barnantal? Rydenfelt är
icke i stånd att besvara dessa frågor.
Hans jämförelser har därför icke nå-
gon beviskraft.
Inkomster och konsumtion för olika
typer av hushåll.
Barnfamiljernas ekonomiska situation i jämförelse med andra hushållstyper måste ordentligt utredas, innan
man kan föra en saklig debatt på
detta område, säger Rydenfelt. Visst
behövs det fortsatta utredningar, men
det föreligger dock sedan flera år tillbaka en vägande undersökning i 1954
års familjesakkunnigas betänkande
Samhället och barnfamiljerna (SOU
1955: 29). Det förefaller mig, som om
189
doktor Rydenfelt hade glömt av dess
existens, och det är han tyvärr icke
ensam om. Detta utmärkta arbete,
som borde ha stått i medelpunkten för
vår politiska debatt, har kommit i
skymundan, emedan det befunnits inopportunt på skilda håll. Min övertygelse är, att dess undersökningsmetoder och resultat så småningom skall
tränga igenom.
I Samhället och barnfamiljerna finner man den redovisning av inkomsttagare och konsumenter, uppdelade
efter barnantal, som läsaren av doktor
Rydenfelts artikel förgäves efterlyser.
Detta är förutsättningen och grundvalen för hela undersökningen. En viktig omständighet, som i någon män utredes, låt vara ej med önskvärd precision, är de stora variationerna i flerbarnsfamiljernas ekonomiska ställning
på olika åldersstadier. Vidare får man
besked om fördelningen av statsskatt,
resp. statsskatt minus barnbidrag, på
hushäll av olika familjetyp 1940, 1948
och 1954. En av byråchefen Erland
von Hofsten utarbetad konsumtionsenhetsskala används till att jämföra
det ekonomiska läget för hushåll av
olika storlek och sammansättning. Jag
skall tillåta mig att återge några av
utredningens siffror. De hänför sig till
årtiondets förra hälft. Utvecklingen
sedan dess med likformiga löne- och
prisstegringar, inflatorisk skatteskärpning, fortsatt urbanisering och växande utbildningskrav har i stort sett
varit ägnad att ställa flerbarnsfamiljernas underläge i skarpare relief.
Sextio procent av den vuxna arbetande befolkningen är alldeles utan
barnförsörjningsbördor. Bland de övriga dominerar ettbarnsfamiljer med
två försörjare. Makar med minst tre
barn jämte ensamstående med minst
två barn utgör knappt 8 % av den
vuxna befolkningen under 65 år. Men
38% av alla barn under 16 år finns i
de »stora» familjerna. En ringa del av
190
de förvärvsarbetande svarar sålunda
för en mycket avsevärd del av folkets
totala barnförsörjningskostnader.
På grundval av socialstyrelsens levnadskostnadsundersökning 1952 har
gjorts kalkyler rörande konsumtionsbeloppen per enhet. Ensamstående
män under 35 år kommer högst med
6 700 kr. Makar utan barn, gifta 1947
eller senare, når siffran 5 700. I fråga
om barnfamiljerna varierar talen mellan 3 700 för makar med ett barn och
2 900 för makar med 4 eller flera barn,
allt per konsumtionsenhet enligt den
uppgjorda skalan. Under ett konsumtionsbelopp av 3 000 kr. per enhet ligger 17% av makar utan barn men 61%
av familjerna med tre eller flera barn.
Som en belysande detalj kan nämnas,
att unga makar utan barn 1952 hade
klädutgifter på 1 439 kr., medan makar med två barn i och under skolåldern ej kom högre än 1 313 i genomsnitt per familj. För makar med fyra
och flera barn stannade medeltalet vid
1 580 kr. Vilka standardskillnader
detta innebär, behöver knappast framhävas.
Allra mest slående är kanske siffrorna för disponibel inkomst per konsumtionsenhet vid olika inkomstlägen
och för hushåll av olika storlek. Hur
situationen tedde sig i det hänseendet
1952, skall illustreras med några exempel. Makar med ett barn och 15 000
kronors inkomst hade knappt nog
samma konsumtionsstandard som ensamstående med en inkomst av 6 000
kr. eller makar utan barn med en inkomst av 12 000 kr. En tvåbarnsfamilj
med 20 000 kr. kom inte mycket högre
per konsumtionsenhet än den nyssnämnda ettbarnsfamiljen, och .trebarnsfamiljen med 20 000 kronor
stannade på en avsevärt mycket lägre
nivå. En fyrbarnsfamilj med så mycket som 50 000 kr. i årsinkomst hade
ej fullt samma disponibla inkomst per
konsumtionsenhet som den ensamstå-
ende med 10 000 kr. eller ett par barnIösa makar med 20 000 kr. om året.
Befolkningspolitiska synpunkter.
Sveriges befolkningsläge är allvarligt. Födelsetalet är nere i 14 %o, den
äktenskapliga fruktsamheten är kanske t. o. m. lägre än den var på 1930-
talet. Bristen på arbetskraft måste fyllas genom invandring. statistiska centralbyråns prognos för tiden fram till
1970 förutser en årlig nettoinvandring
på 10 000 personer, men under åren
1955-57 var det faktiska genomsnittet
16 000 och nyligen har från arbetsmarknadskommissionens sida signalerats ökad intagning av främmande
arbetskraft. Jag föreställer mig, att ett
måttligt tillskott av främmande blod
är ägnat att uppfriska ett folk och öka
dess produktivitet. Inslag i vår nationalitet, sådana som det vallonska och
det judiska, tror jag tillräckligt vittnar därom. Men att tillföra vitaminer
till en frisk kropp är något annat än
att hålla en sjuk kropp vid liv genom
ständiga blodtransfusioner. Bilden är
f. ö. haltande, ty det kan inte hjälpas,
att en omfattande, kontinuerlig invandring måste medföra svåra problem och faktiskt leda till en nationell
desintegration, en omvandling av
själva kulturmiljön.
Redan på 1930-talet var nativitetsnedgången starkare i Sverige än på de
flesta andra håll, men likartade tendenser uppträdde dock i snart sagt
hela Västeuropa. Nu åter är Sveriges
ställning fullkomligt unik. Frankrike,
det gamla avfolkningslandet, har en
nativitet på över 18 %o, våra grannIänder Norge och Danmark likaså.
Österrike, som under trycket av svåra
politiska omständigheter tidigare konkurrerat med Sverige om bottenrekordet, visar födelsetal på 17 %o. Det är
något sällsamt och osunt i vår otillräckliga reproduktion. Den vittnar om
bristande psykisk balans hos vårt folk,
bristande harmoni hos det svenska
samhället av idag. Det måste dock
finnas en väg tillbaka till en tryggad
och normal existens även för vårt
folk. Om vi inte allvarligt tar fatt på
uppgiften att finna denna väg och
klargöra den för vår tids svenskar
utan nöjer oss med att hjälpligt lösa
dagsproblemen och lämnar framtiden
åt slumpen, är detta, synes det mig,
en pliktförsummelse av svåraste art.
Doktor Rydenfelt och många andra
ler kanske medlidsamt åt denna känslosamhet. Nåväl, det tål jag gärna. Jag
saknar all förståelse för en uppfattning, som ignorerar familjernas roll i
folkets liv, ja, t. o. m. deras funktion i
ett större ekonomiskt och kulturem
sammanhang. Jag finner det motbjudande och inhumant att tala om barnen som ett slags konsumtionsartiklar,
medel för föräldrarnas livsstegring
ungefär som bilarna. Barnet är från
första stund en individ, en människa,
en blivande samhällsmedborgare. Föräldraskapet är ett uppdrag, som dra1r
med sig både oro och bekymmer, stolt·
het och glädjeämnen. Ingenting av
detta kan värderas i penningar. Men
visst har barnförsörjningen ekonomiska sidor. Konsumtionsföremål är
barnen icke men konsumenter sannerligen. Där kommer vi tillbaka till den
nationella helhetssynen. Även den som
ogillar moderna föräldrars prestigebetonade lust att hålla sina barn med
noJen och dyrbara tillhörigheter,
måste erkänna, att barnförsörjningen,
helst i 60-talets utbildningssamhälle,
innebär en väldig samhällsinsats till
helhetens fromma. För att använda en
ekonomisk term, som verkligen passar: barnen är folkets ojämförligt viktigaste investeringsobjekt. Utan tvekan
håller jag fast vid den konservativa
grundtanken om folket genom tiderna.
Svenskheten är vårt arv, vår uppgift
191
här i världen. Den får vi inte svika.
Därför måste vi se till inte bara att
våra barn blir välutbildade och välnärda utan också att de blir tillräckligt många för att vidmakthålla det
svenska folket och sörja för en expansion, som motsvarar vårt näringsutrymme och vårt medansvar i folkens
samfund.
Skatterättvisa och barnbidragssystem.
I sitt ensidiga besparingsnit ser doktor Rydenfelt med tillfredsställelse,
att det alldeles övervägande flertalet
barnförsörjare icke har mer än ett
eller två barn. Småfamiljernas standard är, menar han, icke så mycket
lägre än de barnlösas, att man av sociala skäl kan motivera en kostnadskrävande familjepolitik för deras del.
Flerbarnsfamiljerna har dryga barnkostnader – det inser han – men deras antal är så litet, att man icke behöver ta hänsyn till dem som grupp.
De som skaffar sig fler än två barn
får man hjälpa, om de är socialfall.
Eljest kan de skylla sig själva för sitt
originella »konsumtionsval». Så tänker doktor Rydenfelt, och i dag som
är har han nog en stabil majoritet
inom den svenska opinionen på sin
sida. Men det är just denna uppfattning, som måste brytas, om den
svenska folkstammen skall äga bestånd. Det gäller att vidtaga sådana
befolkningspolitiska åtgärder, att
många föräldrar, som nu nöjer sig
med ett eller två barn, blir benägna
att skaffa sig ett tredje och fjärde.
Redan 1955 framkastade jag i denna
tidskrift tanken, att man i ett sammanhang borde återinföra barnavdrag
i beskattningen, avskaffa första barnbidraget samt gradera bidragen för
andra, tredje och följande barnen
uppåt. Barnbidragen borde i första
hand kvittas mot skatteavdragen.
Eventuellt överskjutande belopp skulle
192
utbetalas. Av de skäl, som jag här angivit, ter sig en sådan ordning både
rimlig och rättvis.
Med 1954 års familjeutredning vill
jag emellertid framhålla, att skattedifferentiering efter försörjningsbörda är ett rättvisekrav i sig, som
kan och bör drivas även oberoende av
befolkningspolitiska synpunkter. Vem
vill egentligen neka, att hushållets
ekonomiska bärkraft bestäms ej endast av inkomsten utan även av antalet familjemedlemmar, som skall leva
på den? Principen om lika skatt vid
lika ekonomiskt läge kan aldrig förverkligas på annat sätt, än att man
lägger inkomsten per konsumtionsenhet till grund för beskattningen. Att
som svenska staten efter 1947 fullständigt bortse från barnkostnader vid
beskattningen leder till grova orättvisor och en veritabel rovdrift med värdefullt människomaterial. Värre och
värre blir det för varje varv, som dras
åt på inflationsskruven. Kan det
stämma överens med förnuft och anständighet att toppbeskatta extrainkomster som en familjeförsörjare förvärvar med en yttersta viljeansträngning, och som faktiskt krävs för det
dagliga uppehället i en flerbarnsfamilj? Jag kan inte förstå, att de barnlösa, vad än orsaken må vara till att
de icke själva har barn, skulle kunna
känna sig förfördelade, om sådana
orättvisor utplånades. När man läser,
vad doktor Rydenfelt skriver i dessa
stycken, blir man emellertid betänksam. Där finns onekligen poänger,
som jag inte är i stånd att sentera.
Till dem hör reflexionerna om de
hemarbetande husmödrarna. Det tycks
vara meningen att motivera skatteförföljelsen av flerbarnsfäderna med att
också mödrarna får slita ut sig.
Jag är övertygad om att den föreslagna ordningen med barnbidrag –
skatteavdrag skulle få befolkningspolitisk effekt. Till stöd härför åberopar
jag främst Frankrikes exempel. Det
förut låga franska födelsetalet har stigit sensationellt, uppenbarligen som
följd av det sedan 1939 införda systemet med prestationslön och bärkraftsbeskattning. Här i landet har vi utpräglad prestationslön, och någon
ändring därvidlag synes ej tänkbar.
Desto viktigare då, att vi får bärkraftsbeskattning. Den gynnsamma nativitetsutvecklingen i våra grannländer
på senare tid förtjänar även observeras. Både Danmark, Norge och Finland har kombinerat avdrag i beskattningen med barnbidrag. Sverige synes
f. ö. vara det enda land, där man icke
vid skattens utmätande tar någon hänsyn till barnkostnader. Denna uraktlåtenhet verkar säkerligen hämmande
på den naturliga barnviljan.
Men barnbidragen då? År 1952 förklarades uttryckligen av dåvarande
finansministern Sköld, att frågan om
barnförsörjningskostnadernas beaktande icke längre var någon skattefråga utan en fråga av socialpolitisk
natur. Att barnbidragen är en ren socialförmån framgår av deras konstruktion. Eftersom de är likformiga, generella och icke på något sätt knutna till
inkomstbeskattningen, innebär de
främst en överflyttning från barnfamiljer med högre till barnfamiljer
med lägre nominell inkomst. De skärper m. a. o. skatteprogressiviteten för
barnförsörjarnas del. Någon befolkningspolitisk effekt medför de säkerligen icke.
Två tankar om opinionsbildningen i
befolkningsfrågan.
Det är ju så, att en intresseorganisation måste till, när det skall ske nå-
gonting i större stil här i landet. Vore
det inte på tiden att bilda en barnfamiljernas förening? Den skulle i
främsta rummet kämpa för bärkraftsprincipens tillämpning på familjebe- –
skattningen. Det vore angenämt att
tillhöra ett sådant förbund, eftersom
dess krav kunde baseras på en solklar
princip, och dess verksamhet så långt
ifrån vore snävt begränsad till en viss
grupp, att den tvärtom skulle gälla
hela folkets framtid.
På 1940-talet resonerades om upprättandet av ett befolkningspolitiskt
institut. Ett förslag cirkulerade, om
193
vars öde jag intet vet. Nu tror jag det
vore på tiden att göra allvar av tanken. Arbetsuppgifter skulle sannerligen inte saknas. Viktigast vore kanske,
att institutet skulle kunna bevaka den
befolkningspolitiska aspekten i olika
sammanhang, både inför offentligheten och hos statsmakterna. Men var
finna bröd i öknen? Ur statens förråd
bör det bestämt inte hämtas.