De obotfärdigas förhinder

DE OBOTFÄRDIGAs
FÖRHINDER
DE SOM i en framtid skola skildra denna tids händelser, skola helt
visst icke kunna undgå att förvåna sig över vissa drag i 1920- och
1930-talens europeiska och svenska historia. De skola förundra sig
över den splittring, den sorglöshet och den flathet, varmed demokratierna mötte de framväxande diktatursträvandena. De skola
häpna över don brist på initiativ och kraft, varmed de borgerliga
demokratierna mötte sitt öde och föllo offer för rörelser, som levde
på virriga tankar och dåliga tider, men som också hade mod och
kraft att handla. Medan Tysklands liberala och konservativa partier grälade om dagspolitikens större och mindre bagateller och
med konstlade medel upprätthöllo en onaturlig splittring, grepo
nationalsocialisterna makten för att genomföra en politik, som är
-hur den än må bedömas- långt mera revolutionär än den, som
var aktuell före 1933.
Men även vår svenska samtid skall helt visst ställa en framtida
forskning inför märkliga problem. Skall man icke förvåna sig
över den försoffade sorglöshet och den meningslösa splittring,
varmed svenskt borgerskap betraktar en hotande socialdemokratisk översvämning~ Ty gäller det icke om våra borgerliga partier,
att de i allt väsentligt äro ense både om principer och aktuella
sakfrågor och att deras splittring endast kan få sin förklaring ur
andra, mindre betydelsefulla synpunkter~ Ingen skall undgå att
se att den borgerliga splittringen möjliggjorts genom den borgerliga mask, som den svenska socialdemokratien har anlagt för att
vinna den eftertraktade majoriteten. Men vår socialdemokrati har
kvar sitt socialistiska principprogram och ingen ansvarskännande
borgerlig politiker kan undgå att räkna med att det programmet
en gång kan bliva allvar. De politiker, som icke tagit denna möjlighet i ögonsikte utan förhjälpt vår socialdemokrati till maktfulla
positioner på samhällets alla områden, har påtagit sig ett svårt
ansvar. Den majoritet, som vinnes med borgerliga talesätt och en
borgerlig politik, kan till sist användas för genomtrumfande av en
79
De obotfärdigas förhinder
socialistisk politik, i överensstämmelse med ett socialistiskt principprogram. Våra socialdemokratiska ledare skola alltid kunna
peka på att de aldrig ha förnekat detta program.
Det är framför allt för att gardera den svenska rättsstaten mot
dylika överraskningar, som högerpartiet vid årets riksdag framlagt sitt förslag att giva grundlags helgd åt det nuvarande samhällets bärande principer. Dessa principer ha icke förut behövt
ett sådant skydd. Långa tider ha dessa grundsatser icke ens på
allvar varit bestridda, och det traditionella svenska maktdelningssystemet har för övrigt utgjort en säker garant mot obehagliga
överraskningar. Nu är läget ett helt annat. Det ligger inom de
näraliggande möjligheternas gränser att riksdagens bägge kamrar
komma att behärskas av ett parti, som har socialiseringen på sitt
principprogram. Och det parti, som genomför det programmet,
skall helt visst ganska snart finna, att medborgerlig frihet icke är
förenlig med ekonomisk ofrihet, att den personliga äganderättens
upphävande kräver en snäv begränsning även av många andra
»mänskliga rättigheter». De makthavare, som i sina händer
lyckats förena den politiska och ekonomiska makten i samhället,
torde för övrigt vara så angelägna att bevara sina oerhörda maktresurser, att de icke vilja tolerera den fria kritik, som är den borgerliga statens livsnerv.
Vårt borgerliga samhälle har i allt väsentligt en »liberal»
struktur. Ä ven om man icke i ordet »liberal» inlägger den snäva
och trånga betydelse, som det fått genom att missbrukas som
en partipolitisk etikett, hade det dock varit rimligt att vänta, att
en motion till skydd för det nuvarande samhällets principer skulle
vinna stöd av det parti, som en gång kallade sig liberalt och väl
ännu gör anspråk på att vara det. Folkpartiet har emellertid genom sin tongivande press bestämt tagit avstånd från denna
motion, under djupa reverenser för de principer den innehåller.
För folkpartiet synes avståndstagandet från högern vara en vä-
sentligare sak än stärkandet av det borgerliga samhällets grundvalar.
Det har sitt intresse att se, med vilka skäl folkpartiets ledareförfattare avvisa motionen och dess yrkande. Argumenteringen
går fram på ganska olika linjer. Där den är som enklast heter det
blott, att man icke kan förhindra en social revolution genom lagar.
Det kan knappast vara någon hemlighet att man kan genomföra
on sådan revolution genom lagstiftning och att vårt socialdemo- 80
De obotfärdigas förhinder
kratiska parti öppet deklarerar sina avsikter att med legala medel
uppnå detta sitt syfte. I den svenska historiens revolutioner ha
revolutionärerna själva alltid varit ytterst angelägna att betona
att de rört sig inom lagens råmärken. Motionen avser icke heller
någonting annat än att hindra, att en tillfällig maktinnehavare
med kungliga förordningar och vanlig lagstiftning genomför en
fullständig omvälvning av vårt samhällsliv. Genom att kräva, att
en sådan endast skall kunna ske genom grundlagstiftning, fordrar
man för det första, att folket i val skall få göra sin röst hörd, för
det andra att den grundligare prövning skall föregå avgörandet,
som ligger däri, att tvenne riksdagars beslut äro nödvändiga. När
vår nuvarande rättsordning bereder dessa extra garantier för så
tämligen likgiltiga ting som frågorna om statsrådens rang etc., så
synes det rimligt, att samhällsordningens rättsliga grundvalar icke
erhålla ett mindre skydd.
Liberala ledareförfattare ha skyndat sig förklara, att ingen
grundlagstiftning kan skydda ett samhälle mot revolutionärt våld.
En tidning har i detta sammanhang föraktfullt talat om »pappersparagrafer». Ja, naturligtvis äro alla paragrafer i viss mening
»pappersparagrafen. Men när har en lagstiftare resignerat inför
ett sådant betraktelsesätU Och skulle icke samma snillrika anmärkning kunna riktas mot varje försök att på lagstiftningens väg
trygga samhällets rättsordning~ Icke desto mindre har det
svenska rättssamhället byggts upp under den hypotesen – vilken
i stort sett visat sig hållbar – att lagar och grundlagar skola
respekteras. Vare det nog sagt, att den i högermotionen anvisade
grundlagstiftningen icke avser att vara ett hinder mot revolutionärt våld men väl ett skydd mot antidemokratiska improvisationer, som i form av kungliga förordningar och enkel lagstiftning
åsyfta att i grunden förvandla vårt samhälle.
Andra kritiker ha anmärkt, att ett inskrivande i grundlagen .av
förenings-, församlings-, yttrande- och religionsfriheten samt den
personliga äganderätten icke skulle innebära något annat än allmänna direktiv för lagstiftningen och att detaljbestämmelserna i
denna sistnämnda alltid skulle bliva avgörande. Dessa kritiker ha
icke gjort sig besväret observera, att motionen uttryckligen förut-·
sätter, att de önskade grundlagsstadgandena skola ha bindande
verkan. Det nuvarande samhällets grundläggande principer skola,
enligt motionärernas yrkande, införas och bestämmas »på sådant
sätt, att de icke kunna åsidosättas utan en ändring av svensk
81
De obotfärdigas förhinder
grundlag». Det är alltså icke fråga om att i grundlag införa några
pia desideria utan att inskriva bindande rättsbud, som andra lagar icke få kränka. Det kan tilläggas, att den regering och den
riksdagsmajoritet, som gjorde sig skyldiga till en uppenbar kränkning av grundlagarna, helt visst redan härigenom skulle komma
i en ogynnsam ställning vid nästa val. Svensk lag bäres sedan
gammalt upp av svenskt rättsmedvetande- och behöver helt visst
detta stöd. Vid bedömandet av motionens krav bör man emellertid
också beakta, att svensk lagstiftning i sin tur bidrager till att utforma det svenska folkets rättsmedvetande. Ett inskrivande i
grundlag av det borgerliga samhällets fundamentala principer
skulle hos det svenska folket befästa den tanken, att man ej med
lättsinniga improvisationer av tillfälliga majoriteter får rubba på
de grundvalar, varpå vårt samhällsliv hittills har vilat.
Efter de här redovisade argumenten ha de liberala kritikerna
fört fram en anmärkning, som ensam skulle ha varit avgörandeom den varit riktig. Man säger, att det är omöjligt att i grundlag
formulera de principer, som högern velat skydda. Det är emellertid uppenbart, att det, som kan formuleras i en vanlig lag eller i
en kunglig förordning, det kan också formuleras i en grundlag.
Skulle man t. ex. i fråga om den personliga äganderätten icke
vilja införa de modifikationer och begränsningar, som denna undergått i modern tid, kan man nöja sig med bestämmelsen, att
inga nya begränsningar äro tillåtna utom i de former, som äro
stadgade för grundlagsändring. Ett sådant stadgande skulle visserligen innebära en utvidgning av det svenska grundlagsbegreppet, men det äger åtskilliga utländska motsvarigheter. För vinnandet av ett stort syfte vore det kanske också tillåtet och tillbörligt att införa en ny form. Det kan tilläggas, att åtskilliga
demokratiska författningar ha givit de i högermotionen framförda
principerna sitt stöd. Då kritikerna särskilt dröjt vid de svårigheter, som äro förenade med den personliga äganderättens grundlagsfästande, kan det vara på sin plats att erinra om stadgandena
i Förenta staternas författning (Tilläggsartikel V), Norges grundlag (§§ 101, 105, 106, 107), Danmarks grundlag (§§ 80, 81), den tyska
Weimarförfattningen (art. 153) och Nederländernas författning
(art. 152). I alla dessa författningar har det nu förment omöjliga
varit möjligt. Men de liberala kritikerna ha väl icke gjort sig
mödan att låta blicken falla utanför den stuguknut, där den
svenska politikens små taktiska beräkningar ha sitt svängrum.
82
De obotfärdigas förhinder
statsministern har i ett tal i Göteborg förklarat, att han icke
har någonting att invända mot högerns motion – utom naturligtvis när det gäller äganderätten. Så har man då fått ett klart
besked från den svenska socialdemokratiens ledare, att han icke
vill giva den personliga äganderätten ens det skydd, som dess
grundlagsfästande skulle innebära. Han vill förbehålla sig rätten
att med kort frist och utan vädjan till valmanskåren göra intrång
även på denna väsentliga punkt. Och han synes kunna påräkna
folkpartiets åtminstone indirekta stöd och sympatier. J a, dess
motstånd kommer att resas även mot ett grundlagsfästande av de
övriga principer, som motionen aktualiserat – om man vågar
döma av presskommentarerna.
Ett tillägg är måhända nödvändigt att göra. Nutida borgerlig
och konservativ livssyn kan naturligtvis icke blott ha människornas fri- och rättigheter för ögonen. I lika hög grad måste den
vara genomträngd av pliktbud. Människornas skyldigheter att
tjäna samhället, att underordna sig gemensamma intressen och
fylla solidariska förpliktelser äro icke mindre bjudande nu än
tillförene. Att i grundlagen inskärpa några av de viktigaste medborgarplikterna, i syfte att därmed påverka rättsmedvetandet och
höja samhällsmoralen, kunde förvisso vara värt att överväga i
samband med ett inskrivande av ett starkare konstitutionellt
skydd för vissa rättigheter. Men problemet är uppenbarligen icke
alldeles detsamma i de bägge fallen. I ett frihetssamhälle är
pliktuppfyllelsen främst en fråga om administration och rättsskipning men de bärande frihetsrättigheternas garanterande ett konstitutionellt spörsmål.
Den engelske politikern Arthur J. Balfour, som själv var känslig
för liberala tänkesätt och vid olika tillfällen samarbetade med
liberala fraktioner, skrev en gång ett pessimistiskt ord om ))this
slippery whig, whom it is so difficult to differ from, and so impossiblc to act with)). Det skall snart visa sig, om svensk höger
och svensk liberalism kunna samverka i sina strävanden att befästa det borgerliga samhället. Kan icke ett sådant samarbete
komma till stånd, då minskas för visso möjligheterna att upprätthålla ett samhälle, som väsentligen skapats genom konservativa
och liberala krafter och som de båda meningsriktningarna ha ett
gemensamt intresse att konservera och liberalisera.
83