De Gaulles svårigheter
1960
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DE GAULLES SVÅRIGHETER
DEN FEMTE republiken befinner sig
otvivelaktigt för närvarande i ett
skede av växande svårigheter. Att
tala om en allvarlig kris för regimen torde vara för mycket; en viss
reservation är naturligtvis alltid av
nöden vid bedömning av dylika
stämningslägen under en styrelse
med en i viss mån autoritär prägel.
Det kan emellertid inte bestridas,
att uppslutningen kring generalen
just nu är långtifrån densamma
som under sötebrödsdagarna för ett
år sedan.
Orsakerna till detta kärvare före
är flera. Inte minst torde man böra
draga sig till minnes den traditionella franska smaken för ombyten
i ledningen. Det är ett lynnesdrag,
som ju under den tredje och den
fjärde republikens dagar tillfredsställdes i största möjliga utsträckning och ett gott stycke därutöver.
Det är i Frankrike svårare än på de
flesta andra håll att kräva en viss
anspänning och ett skäligt mått av
politisk disciplin under en längre
tidrymd, om inte regimen samtidigt
kan bjuda på en kedja av omedelbart slående yttre framgångar eller
åtminstone på glansfull festivitas.
De Gaulle har under det sista året
inte haft så mycket av någotdera
att visa massorna.
Det är också tydligt, att åtskilliga
av de krympta parlamentariska
storheterna från den fjärde republikens dagar numera tröttnat på sin
relativa obemärkthet och reella
maktlöshet och börjat se sig om
efter möjligheter att än en gång
vädra morgonluft. Missnöjet med
kamrarnas blygsamma roll i dagens Frankrike och bristen på sympati för premiärministern Debre
och hans kabinett spelar också sin
roll. Sedan Pinay och Soustelle av
olika skäl lämnat regeringen, har
den uppenbarligen ur partipolitisk
synpunkt fått en ganska avkönad
och expertdominerad karaktär.
Viktigast är dock naturligtvis
någonting annat. Ett huvudskäl till
att de Gaulle återkallades till ledningen var övertygelsen på de allra
flesta håll, att han var den ende,
som kunde tänkas lösa den tragiska
och allt längre utdragna algeriska
konflikten. För somliga var själva
lösningen det väsentliga, alldeles
oavsett på vad sätt den sedan skulle
vinnas och i vilken riktning den
skulle sökas. För andra åter framstod de Gaulle såsom den, vilken
kunde uppnå en pacifikation i Algeriet efter linjer, vilka tillvaratog
Frankrikes intressen och prestige
såsom stormakt och inte innebar en
snöplig kapitulation av det slag,
som Mendes-France på sin tid hade
åstadkommit eller förebådat i Indokina, i Tunisien och i Marocko.
Förväntningarna var alltså av mycket olika typ, och redan detta inneslöt möjligheter till besvikelser, så
snart frågorna verkligen måste
konkretiseras.
Det skulle emellertid i själva verket visa sig, att de Gaulles möjligheter att över huvud taget åstadkomma en uppgörelse i godo var
vida mer begränsade, än man hade
hoppats 1958. Motsättningarna
hade gått alltför djupt, prestigen å
ömse håll hade blivit alltför hårt
engagerad, och – ej minst – utlandets inblandning i olika former
till Frankrikes nackdel hade stärkt
rebellernas förhandlingsposition
och därmed gjort dem allt mindre
benägna att acceptera den i och för
sig mycket generösa förlikning,
som de Gaulle var redo att erbjuda
dem. Så har kriget gått vidare med
ständigt växande lidanden för alla
parter och till djup besvikelse för
alla dem, som hade trott, att de
Gaulle skulle vara i stånd att utan
större svårighet åstadkomma fred.
Å andra sidan har generalens egen
ståndpunkt kommit att bli en allt
bittrare besvikelse såväl för fransmännen i Algeriet som för de tallösa franska patrioter, vilka av honom väntat förverkligandet av
~une Algerie fran~aise~. Att dessa
besvikelser utgör den främsta orsaken till den ~malaise~, som för
ögonblicket präglar Frankrikes politiska liv, är uppenbart.
Av kommentarerna på en del radikala håll, även här i Sverige,
framgår det blott alltför tydligt, att
469
det är med skadeglädje och med
förhoppningar om regimens sammanbrott, som man i detta läger
följer försämringen av stämningsläget i Paris. Allt tyder på att skadeglädjen och förväntningarna är
orealistiska. Man begår såsom ofta
förut misstaget att förväxla stämningarna i vissa radikala kammaroch pressmiljöer i Paris och de därtill anknutna gatuupptågen med
den stora franska folkopinionen ute
i provinsen i detta alltjämt förunderligt jordbruks- och småstadsbetonade land. Ingenting tyder på
att de Gaulle på allvar skulle ha
förlorat greppet om denna solida
och under normala förhållanden
avgörande opinion. Allt gör snarare sannolikt, att den fortfarande
stödjer honom, mindre kanske för
vad han gjort eller kan förväntas
göra än därför att han uppfattas
såsom den sista faktor, som står
mellan Frankrike och kaos. Så
länge som läget förblir detta, behärskar han situationen. Det
Frankrike, som en Victor Vinde representerar, är i jämförelse härmed blott krusningar på ytan eller
tobaksringar kring kafeborden i
Paris.
Och vidare! Om generalen mot
förmodan skulle falla eller själv ge
spelet förlorat, finns det väl ingen
allvarlig iakttagare som tror, att
han skulle lämna plats för en regim i stil med den tredje eller den
fjärde republiken. Alternativen är i
själva verket väl blott två: en folkfrontsregim, som från början eller
470
mycket snart komme att helt domineras av kommunisterna, eller
också – långt sannolikare – en
militärdiktatur, troligen med fascistiska inslag. Det är väl en kupp
i sistnämnda syfte, som just nu utgör den enda tänkbara faran. Idag
liksom 1958 tyder allt på att Charles de Gaulle i sig innesluter den
enda möjligheten att upprätthålla
ett skäligt mått av rättssäkerhet,
medborgarfrihet och samhällslugn
i Frankrike och bevara landet från
kaos eller ren diktatur. Alla försök
utifrån att försvaga eller undergräva hans ställning kan, om det
vill sig illa, få ödesdigra konsekvenser för Frankrike – och för hela
Västerlandet.
Det ligger i själva verket något
olustigt i det sätt, varpå ingalunda
obetydliga kretsar i den svenska
politiska debatten ävlas att sitta till
doms över vad som nu sker i
Frankrike och Algeriet. Man är
chockerad och indignerad över de
– snarast förbluffande milda –
sanktioner, som den franska regeringen använder mot de litteratö-
rer, skådespelare och andra, som
uppmanat de värnpliktiga vid armen i Algeriet att desertera eller
vägra fullgöra sin tjänst. Tydligen
anser man det fullständigt självklart, att den franska staten eller
av den beroende institutioner skall
bereda levebröd – eller rundliga
extrainkomster – åt personer som
från relativt trygga positioner uppmuntrar unga värnpliktiga att
begå ytterst allvarliga brott mot
samma franska stat. Att de celebra
121 synbarligen är hjärtligt ointresserade för de följder, som den
brottsliga handling, vartill de uppmuntrat, kan få för de unga männen själva, gör inte deras attityd
mera värd beröm och deltagande
från utlandets sida. Det är inte för
mycket sagt, om man konstaterar,
att de sympatiyttringar, som Sartre,
Fran~oise Sagan, Simone de Beauvoir och de övriga 118 nu på sistone har rönt från vissa kretsar här
i Sverige, tyder på höggradig både
intellektuell och moralisk omdö-
meslöshet hos de svenska sympatisörerna.
På liknande sätt förhåller det sig
med de ingalunda ovanliga svenska
yttringarna av sympati för FLN.
Man har ingen tanke på att det här
är fråga om en ganska ringa minoritet av Algeriets invånare, som
med utpräglat terroristiska metoder söker tvinga sin vilja inte bara
på fransmännen utan också på den
överväldigande massan av sina
egna landsmän. Denna står notoriskt ganska likgiltig för rebellernas strävanden och vill endast inrikta sig på att bevara goda förbindelser med den part i kampen, som
kan tänkas avgå med segern. Man
är i somliga radikala svenska miljöer alldeles likgiltig för de enorma
kulturinsatser, som Frankrike under etthundratrettio år utfört i
Nordafrika, liksom för frågan om
hur Algeriets ständigt växande befolkning över huvud taget skall
kunna livnäras, om landet brytes
ut ur sitt ekonomiska sammanhang med Frankrike. Framför allt
ägnar man ingen tanke åt hur det
skulle påverka maktbalansen i stort
och därmed den västerländska civilisationens och åskådningens möjligheter att överleva, om ett område
med Nordafrikas tillgångar och
strategiska betydelse skulle spelas
helt ur Västerns händer och råka
under en regim med stark känslomässig misstro till Europa och må-
hända med en viss sympati eller
beundran för Moskva och Peking.
Erfarenheterna det sista året med
Patrice Lumumba och Sekou Toure
borde annars ha något mycket allvarligt att säga envar.
Ännu en synpunkt kan läggas
471
på dessa svenska opinionsyttringar.
Man kan fråga sig, om det är särskilt taktfullt eller omdömesgillt,
när medborgarna i en stat utan
egen kolonial erfarenhet ger kolonialmakterna högröstade och kategoriska råd och förmaningar i svårlösta koloniala problem. Men – om
man nu av sitt samvete manas att
bära offentligt vittnesbörd mot
missförhållanden och förtryck ute
i världen, så finns det förvisso
långt mera upprörande exempel att
brännmärka i länder, som redan av
geografiska och historiska skäl står
både våra hjärtan och våra intressen långt närmare än vad det olyckliga Algeriet någonsin kan göra.
DEN FEMTE republiken befinner sig
otvivelaktigt för närvarande i ett
skede av växande svårigheter. Att
tala om en allvarlig kris för regimen torde vara för mycket; en viss
reservation är naturligtvis alltid av
nöden vid bedömning av dylika
stämningslägen under en styrelse
med en i viss mån autoritär prägel.
Det kan emellertid inte bestridas,
att uppslutningen kring generalen
just nu är långtifrån densamma
som under sötebrödsdagarna för ett
år sedan.
Orsakerna till detta kärvare före
är flera. Inte minst torde man böra
draga sig till minnes den traditionella franska smaken för ombyten
i ledningen. Det är ett lynnesdrag,
som ju under den tredje och den
fjärde republikens dagar tillfredsställdes i största möjliga utsträckning och ett gott stycke därutöver.
Det är i Frankrike svårare än på de
flesta andra håll att kräva en viss
anspänning och ett skäligt mått av
politisk disciplin under en längre
tidrymd, om inte regimen samtidigt
kan bjuda på en kedja av omedelbart slående yttre framgångar eller
åtminstone på glansfull festivitas.
De Gaulle har under det sista året
inte haft så mycket av någotdera
att visa massorna.
Det är också tydligt, att åtskilliga
av de krympta parlamentariska
storheterna från den fjärde republikens dagar numera tröttnat på sin
relativa obemärkthet och reella
maktlöshet och börjat se sig om
efter möjligheter att än en gång
vädra morgonluft. Missnöjet med
kamrarnas blygsamma roll i dagens Frankrike och bristen på sympati för premiärministern Debre
och hans kabinett spelar också sin
roll. Sedan Pinay och Soustelle av
olika skäl lämnat regeringen, har
den uppenbarligen ur partipolitisk
synpunkt fått en ganska avkönad
och expertdominerad karaktär.
Viktigast är dock naturligtvis
någonting annat. Ett huvudskäl till
att de Gaulle återkallades till ledningen var övertygelsen på de allra
flesta håll, att han var den ende,
som kunde tänkas lösa den tragiska
och allt längre utdragna algeriska
konflikten. För somliga var själva
lösningen det väsentliga, alldeles
oavsett på vad sätt den sedan skulle
vinnas och i vilken riktning den
skulle sökas. För andra åter framstod de Gaulle såsom den, vilken
kunde uppnå en pacifikation i Algeriet efter linjer, vilka tillvaratog
Frankrikes intressen och prestige
såsom stormakt och inte innebar en
snöplig kapitulation av det slag,
som Mendes-France på sin tid hade
åstadkommit eller förebådat i Indokina, i Tunisien och i Marocko.
Förväntningarna var alltså av mycket olika typ, och redan detta inneslöt möjligheter till besvikelser, så
snart frågorna verkligen måste
konkretiseras.
Det skulle emellertid i själva verket visa sig, att de Gaulles möjligheter att över huvud taget åstadkomma en uppgörelse i godo var
vida mer begränsade, än man hade
hoppats 1958. Motsättningarna
hade gått alltför djupt, prestigen å
ömse håll hade blivit alltför hårt
engagerad, och – ej minst – utlandets inblandning i olika former
till Frankrikes nackdel hade stärkt
rebellernas förhandlingsposition
och därmed gjort dem allt mindre
benägna att acceptera den i och för
sig mycket generösa förlikning,
som de Gaulle var redo att erbjuda
dem. Så har kriget gått vidare med
ständigt växande lidanden för alla
parter och till djup besvikelse för
alla dem, som hade trott, att de
Gaulle skulle vara i stånd att utan
större svårighet åstadkomma fred.
Å andra sidan har generalens egen
ståndpunkt kommit att bli en allt
bittrare besvikelse såväl för fransmännen i Algeriet som för de tallösa franska patrioter, vilka av honom väntat förverkligandet av
~une Algerie fran~aise~. Att dessa
besvikelser utgör den främsta orsaken till den ~malaise~, som för
ögonblicket präglar Frankrikes politiska liv, är uppenbart.
Av kommentarerna på en del radikala håll, även här i Sverige,
framgår det blott alltför tydligt, att
469
det är med skadeglädje och med
förhoppningar om regimens sammanbrott, som man i detta läger
följer försämringen av stämningsläget i Paris. Allt tyder på att skadeglädjen och förväntningarna är
orealistiska. Man begår såsom ofta
förut misstaget att förväxla stämningarna i vissa radikala kammaroch pressmiljöer i Paris och de därtill anknutna gatuupptågen med
den stora franska folkopinionen ute
i provinsen i detta alltjämt förunderligt jordbruks- och småstadsbetonade land. Ingenting tyder på
att de Gaulle på allvar skulle ha
förlorat greppet om denna solida
och under normala förhållanden
avgörande opinion. Allt gör snarare sannolikt, att den fortfarande
stödjer honom, mindre kanske för
vad han gjort eller kan förväntas
göra än därför att han uppfattas
såsom den sista faktor, som står
mellan Frankrike och kaos. Så
länge som läget förblir detta, behärskar han situationen. Det
Frankrike, som en Victor Vinde representerar, är i jämförelse härmed blott krusningar på ytan eller
tobaksringar kring kafeborden i
Paris.
Och vidare! Om generalen mot
förmodan skulle falla eller själv ge
spelet förlorat, finns det väl ingen
allvarlig iakttagare som tror, att
han skulle lämna plats för en regim i stil med den tredje eller den
fjärde republiken. Alternativen är i
själva verket väl blott två: en folkfrontsregim, som från början eller
470
mycket snart komme att helt domineras av kommunisterna, eller
också – långt sannolikare – en
militärdiktatur, troligen med fascistiska inslag. Det är väl en kupp
i sistnämnda syfte, som just nu utgör den enda tänkbara faran. Idag
liksom 1958 tyder allt på att Charles de Gaulle i sig innesluter den
enda möjligheten att upprätthålla
ett skäligt mått av rättssäkerhet,
medborgarfrihet och samhällslugn
i Frankrike och bevara landet från
kaos eller ren diktatur. Alla försök
utifrån att försvaga eller undergräva hans ställning kan, om det
vill sig illa, få ödesdigra konsekvenser för Frankrike – och för hela
Västerlandet.
Det ligger i själva verket något
olustigt i det sätt, varpå ingalunda
obetydliga kretsar i den svenska
politiska debatten ävlas att sitta till
doms över vad som nu sker i
Frankrike och Algeriet. Man är
chockerad och indignerad över de
– snarast förbluffande milda –
sanktioner, som den franska regeringen använder mot de litteratö-
rer, skådespelare och andra, som
uppmanat de värnpliktiga vid armen i Algeriet att desertera eller
vägra fullgöra sin tjänst. Tydligen
anser man det fullständigt självklart, att den franska staten eller
av den beroende institutioner skall
bereda levebröd – eller rundliga
extrainkomster – åt personer som
från relativt trygga positioner uppmuntrar unga värnpliktiga att
begå ytterst allvarliga brott mot
samma franska stat. Att de celebra
121 synbarligen är hjärtligt ointresserade för de följder, som den
brottsliga handling, vartill de uppmuntrat, kan få för de unga männen själva, gör inte deras attityd
mera värd beröm och deltagande
från utlandets sida. Det är inte för
mycket sagt, om man konstaterar,
att de sympatiyttringar, som Sartre,
Fran~oise Sagan, Simone de Beauvoir och de övriga 118 nu på sistone har rönt från vissa kretsar här
i Sverige, tyder på höggradig både
intellektuell och moralisk omdö-
meslöshet hos de svenska sympatisörerna.
På liknande sätt förhåller det sig
med de ingalunda ovanliga svenska
yttringarna av sympati för FLN.
Man har ingen tanke på att det här
är fråga om en ganska ringa minoritet av Algeriets invånare, som
med utpräglat terroristiska metoder söker tvinga sin vilja inte bara
på fransmännen utan också på den
överväldigande massan av sina
egna landsmän. Denna står notoriskt ganska likgiltig för rebellernas strävanden och vill endast inrikta sig på att bevara goda förbindelser med den part i kampen, som
kan tänkas avgå med segern. Man
är i somliga radikala svenska miljöer alldeles likgiltig för de enorma
kulturinsatser, som Frankrike under etthundratrettio år utfört i
Nordafrika, liksom för frågan om
hur Algeriets ständigt växande befolkning över huvud taget skall
kunna livnäras, om landet brytes
ut ur sitt ekonomiska sammanhang med Frankrike. Framför allt
ägnar man ingen tanke åt hur det
skulle påverka maktbalansen i stort
och därmed den västerländska civilisationens och åskådningens möjligheter att överleva, om ett område
med Nordafrikas tillgångar och
strategiska betydelse skulle spelas
helt ur Västerns händer och råka
under en regim med stark känslomässig misstro till Europa och må-
hända med en viss sympati eller
beundran för Moskva och Peking.
Erfarenheterna det sista året med
Patrice Lumumba och Sekou Toure
borde annars ha något mycket allvarligt att säga envar.
Ännu en synpunkt kan läggas
471
på dessa svenska opinionsyttringar.
Man kan fråga sig, om det är särskilt taktfullt eller omdömesgillt,
när medborgarna i en stat utan
egen kolonial erfarenhet ger kolonialmakterna högröstade och kategoriska råd och förmaningar i svårlösta koloniala problem. Men – om
man nu av sitt samvete manas att
bära offentligt vittnesbörd mot
missförhållanden och förtryck ute
i världen, så finns det förvisso
långt mera upprörande exempel att
brännmärka i länder, som redan av
geografiska och historiska skäl står
både våra hjärtan och våra intressen långt närmare än vad det olyckliga Algeriet någonsin kan göra.