De förföljda vill inte att vi tiger

 
Med sitt ställningstagande i debatten kring Mitt Kors nekar inte bara Svenska Kyrkan utsatta grupper hjälp som har efterfrågats – de glömmer också att kristendomen är starkast utanför västvärden, skriver Lars Adaktusson.

Resolutioner som specifikt aktualiserat de kristnas situation i Mellanöstern har sedan 2012 behandlats i kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Varje gång har en majoritet röstat för avslag, skriver Lars Adaktusson. Mot detta kan ställas att Kyrkomötet inte haft några problem att i mycket kategoriska ordalag uttala om exempelvis konflikten mellan israeler och palestinier.

I snart femton års tid har troende kristna på ett metodiskt och utstuderat sätt utsatts för övergrepp av militanta islamister som Islamiska staten, al-Qaida och till dem associerade terrorgrupper. I de fall där kristna har vägrat överge sin tro och konvertera till islam har de torterats, fördrivits eller mördats.

Förtrycket och förföljelsen har lett till att historiska områden som Nineveslätten i Irak, där kristna befolkningsgrupper levt i generationer, i det närmaste har tömts på sin befolkning. För första gången på 1 600 år har gudstjänstlivet upphört och kyrkklockorna tystnat.

Dessa systematiska och direkt riktade övergrepp har Europaparlamentet, det brittiska underhuset, den amerikanska kongressen och Vita huset erkänt och formellt definierat som krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Med andra ord; folkrättens värsta och mest avskyvärda brott.

Samtidigt är det inte enbart i Mellanöstern som kristna förföljs för sin tro. Forskningen visar att förföljelse av kristna pågår i uppskattningsvis 110 länder – fler än hundra miljoner människor är berörda.

Även i vårt eget land riktas idag hot mot kristna. Medierna har på senare tid rapporterat om åtskilliga fall där kristna asylsökande blivit hotade till livet och ibland tvingats flytta enbart därför att den kristna tron för vissa grupper är förhatlig. Offren för dessa trakasserier är människor som flytt till Sverige för att få uppleva trygghet, men som istället hamnar i en tillvaro av rädsla och osäkerhet.

Mönstret går inte sällan igen i segregerade förortsområden där självutnämnda religionspoliser svartmålar och fördömer kristna synsätt och traditioner.

En dyster illustration på de kristnas utsatthet i vår del av världen är sommarens bestialiska mord på fader Jacques Hamel i Saint-Étienne-du-Rouvray i norra Frankrike. Den timide och mycket högaktade katolske prästen knivmördades framför altaret i sin egen kyrka av två unga män som svurit trohet till Islamiska staten.

Dagen efter detta oerhörda dåd startade tre präster i Svenska kyrkan, Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund, en Facebook-grupp med rubriken ”Mitt Kors”. Syftet var att uppmana allmänheten att visa solidaritet med offren för förföljelsen av världens kristna genom att i all enkelhet ta en bild på sig själva tillsammans med ett kors.

Gensvaret blev större än vad initiativtagarna hade kunnat föreställa sig. Tusentals människor, kända som okända, la upp bilder till stöd för förföljda kristna. Till och med Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, anslöt sig till uppropet. I ett inlägg påpekade han att vi i ett civiliserat samhälle inte alltid behöver tala i egen sak.

Men med uppmärksamheten följde också kritik – från delvis oväntat håll. Svenska kyrkans kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, skrev i ett mycket uppmärksammat Facebook-inlägg att denna användning av korset var ”uppviglande och okristlig”.

Författaren Göran Rosenberg anslöt sig till kritiken när han i en debattartikel ifrågasatte motiven bakom initiativet. Rosenberg hävdade att korset av stora grupper inte alls kan ses som en positiv symbol och att Mitt kors-kampanjen endast bidrar till att göra åtskillnad mellan offer och offer.

Göran Rosenberg lyfte fram korstågen, den europeiska kolonialismen och det västerländska maktmissbruket i en mindre upplyst tid för att utifrån sitt politiska vänsterperspektiv degradera och smutskasta kristenhetens främsta symbol. Bakom exponeringen av korset påstod han att det finns en politisk agenda vars mest förutsebara konsekvens är en ökad polarisering mellan väst och den muslimska världen.

Med detta resonemang missar Göran Rosenberg det tänkvärda faktum att kristendomen som religiös och samhällspåverkande kraft inte är starkast varken i Europa eller USA. Två tredjedelar av världens 2,3 miljarder kristna lever idag utanför västvärlden. Flest kristna finns bland fattiga och förtryckta grupper i Latinamerika och Afrika.

Inte minst mot bakgrund av detta är det angeläget att bemöta Rosenbergs uppfattning att aktivt kristna i sin religionsutövning och sitt samhällsengagemang för alltid ska kopplas till kolonialism och historiska förbrytelser. Detta bygger på förlegat arvsyndstänkande och en uppfattning om förutbestämd fördömelse – dessbättre är det få som i dag omfattar det synsättet.

Gemensamt för de kritiska inläggen I den pågående debatten om Mitt kors-kampanjen har varit ifrågasättandet av de bakomliggande motiven. Svenska kyrkans informationschef Gunnar Sjöberg angav från början tonen i diskussionen och även om han senare tagit avstånd från vissa av sina formuleringar förs misstänksamheten vidare.

Så skriver till exempel Centerpartiets kyrkopolitiker, Ulla Rickardsson, följande i ett debattinlägg:

”Initiativtagarna uppmanar oss kristna att bära korset i vår klädsel. I grunden bra, jag bär gärna korset själv också. Emellertid har dessa kritiker med all säkerhet också en annan tanke. De vill så split och splittring.”

Misstänkliggörandet av uppropet har dessvärre fått stort medialt genomslag och de allvarliga anklagelserna mot de tre initiativtagarna har bland annat lett till att en av dem valt att lämna Svenska kyrkan och sitt prästämbete. Detta är beklagligt och sorgligt, inte minst med tanke på att den enda egentliga invändningen i sak har varit att korset som symbol kan missbrukas genom att den används för att markera motstånd snarare än deltagande.

Detta är självfallet värt att ta i beaktande, men att använda denna enda relevanta erinran för att underkänna hela uppropet, inklusive dess initiativtagare, är orimligt. Mitt kors-kampanjen syftar trots allt till att uppmärksamma offren – inte förövarna.

Samtidigt som debatten pågått har det i huvudsak varit tyst från Svenska kyrkans högsta ledning. Sent omsider och till synes motvilligt har ärkebiskop Antje Jackelén tagit till orda och åtminstone halvhjärtat uttalat förståelse för initiativet. Det är självklart glädjande, samtidigt är skadan för Svenska kyrkans del redan skedd.

Under juni månad begärde hela 13 000 medlemmar att få lämna kyrkan. Det var innan debatten om Mitt kors drog igång och från flera församlingar runt om i landet rapporteras om rekordstort antal utträden under sommaren. För detta bär kyrkan och dess ledning det fulla ansvaret. Genom att i andra politiskt omstridda frågor hålla hög profil har tystnaden inför förföljelsen av Mellanösterns kristna setts som ett aktivt val – ett val som många anser rimmar illa med kyrkans uppdrag och lära.

Dessvärre tycks kritiken i det här avseendet klinga ohörd inom Svenska kyrkan. Uppfattningen att explicit stöd till kristna verkar splittrande samt är direkt kontraproduktivt i relation till Islam tycks utbredd och grundmurad. Biskop Fredrik Modéus förklarade i en radiodebatt i våras, där vi båda deltog, att Svenska kyrkan står i ständig kontakt med kyrkor och kristna ledare i Mellanöstern som ”ber oss att inte göra skillnad på människor och religiös tillhörighet eftersom det riskerar att öka konflikter och radikalisering”.

Detta kan i sig låta som en plausibel hållning i en svår situation. Samtidigt finns det all anledning att fundera över vilka kristna ledare det är i Mellanöstern som inför det folkmord som pågår på de egna trossyskonen vädjar till Svenska kyrkan om tystnad.

Det senaste året har jag själv vid flera tillfällen besökt Mellanöstern och länder som Irak och Egypten där förföljelsen av kristna är väl dokumenterad. Inte i något av de sammanhang där jag diskuterat med kristna företrädare från olika kyrkor har önskemål framförts om tystnad kring de kristnas utsatthet. Tvärtom har samtalen genomgående präglats av tydliga vädjanden om uppmärksamhet och hjälp från omvärlden.

Under ett besök i den norra delen av Irak konfronterade jag den syrisk-katolske ärkebiskopen i området, Yohanna Petros Mouche, med den hållning som Svenska kyrkans ledning förespråkar. Ärkebiskopens reaktion blev stark.

”Vem har bett Svenska kyrkan vara tyst? Det har jag aldrig hört talas om. Ni européer engagerar er för utrotningshotade djur, men inte för utrotningshotade människor. Om ni som kristna har möjlighet att påverka era regeringar, gör det.”

I ett annat sammanhang hade jag tillfälle att möta den syrisk-ortodoxe biskopen av Mosul, Nikedomus Dawood Sharaf. Jag tog upp samma frågeställning om Svenska kyrkans hållning och han reagerade med sorg:

“Det är självklart bättre att försvara hela mänskligheten än endast en grupp. Vårt problem här i Irak är att ingen försvarar oss eftersom de förväntar sig att väst ska göra det. Väst vill inte skydda oss specifikt eftersom de vill försvara hela mänskligheten. Vi förlorar i båda ändar.”

Trots tydliga uttalanden av det här slaget från Mellanösterns kristna tycks svenska kyrkans biskopar ha stöd för sin uppfattning bland Sveriges kyrkopolitiker. Resolutioner som specifikt aktualiserat de kristnas situation i Mellanöstern har sedan 2012 behandlats i kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Varje gång har en majoritet röstat för avslag.

Mot detta kan ställas att Kyrkomötet inte haft några problem att i mycket kategoriska ordalag uttala om exempelvis konflikten mellan israeler och palestinier. Trots den uttalade ambitionen att inte göra uttalanden som kan verka splittrande och bidra till ökade motsättningar har kritiken i detta sammanhang onyanserat och ensidigt riktats mot Israel.

Detta agerande är inkonsekvent och samtidigt beklagligt eftersom den svåra situationen för världens troende kristna kräver såväl uppmärksamhet som engagemang och praktisk handling.

Mot bakgrund av detta är det självklart att Mitt kors-kampanjen är både viktig och välkommen. Trots invändningarna från vissa kyrkliga företrädare och delar av kulturvänstern har det folkliga engagemanget varit överväldigande. Detta illustrerar glädjande nog att en stor folklig opinion inser allvaret i situationen och vill visa sin solidaritet med de utsatta.

Förföljelse och kränkningar av religions- och samvetsfrihet måste alltid bemötas och bekämpas. Att uttryckligt tala om och uppmärksamma det faktum att kristna är den mest förföljda religiösa gruppen i världen måste vara möjligt utan att förringa eller relativisera annan religionsförföljelse.

Oavsett om övergreppen drabbar kristna, muslimer, jezider eller någon annan religiös grupp är det vår skyldighet att agera. De systematiska förbrytelser som idag sker bör från samhällets sida mötas genom förbehållslöst stöd till offren och kraftfulla åtgärder mot förövarna.

Att bära sitt kors är ett sådant stöd.

Lars Adaktusson är Europaparlamentariker för Kristdemokraterna.