Därför förblir EU turkisk riktkarl

Trots bilden av ett ekonomiskt och oförmöget EU verkar unionen fortfarande vara attraktiv för grannarna, Turkiet till exempel. Men förseningen av ett turkiskt medlemsskap beror nog inte bara på EU, tror Bo Ture Larsson.

”Europas värsta kris sedan andra världskriget.” När Tysklands Angela Merkel säger så har hon uppenbart påverkats av höstens politiska mode. Globalt tecknas ju bilden av ett ekonomiskt och politiskt oförmöget EU-Europa.

Men det räcker med att gå till grannskapet för att inse att bilden bör nyanseras.

För i all sin självförvållade skröplighet förblir EU-Europa attraktivt för folken i grannskapet. Turkarna hoppades till och med att bli medlemmar. Nu står förhandlingarna still. Turkarna är besvikna. Premiärminister Erdogan aviserar kris ifall Cypernfrågan inte lösts innan den delade ön 1 juli 2012 blir ordförande i EU.

Ändå säger alltjämt nästan 50 procent av turkarna att medlemskap i EU vore en bra sak för landet. Sahin Alpay, professor i statskunskap vid Bahcesehir-universitetet i Istanbul, förklarar varför:
– Vi bryr oss inte om medlemskap i EU. Men vi bryr oss om EU:s normer.
Turkiet har gått från vad Alpay kallar 40 år av ”Förmyndardemokrati” i riktning mot liberal demokrati.

Turkiet fick flerpartival efter andra världskriget, men militären och krafter knutna till arvet efter den auktoritäre statsgrundaren Kemal Atatürk bestämde vem som skulle få regera – och göra vad. Småningom har tidigare förbjudna grupper släppts in, först islamister, sedan kurder.

Efter en svår ekonomisk kris och kollaps för folkets förtroende för de gamla partierna har Turkiet sedan 2002 styrts av partiet Adelet ve Kalkinma, rättvisa och utveckling, omvalt två gånger med växande väljarandel. AK knyter an till reformtraditionen från det osmanska väldets sista tid, när inspiration hämtades från Västeuropa. AK bejakar EU och den öppning av ekonomin som inleddes på 80-talet av den dåvarande militärstyrda regimen.

Det har, påpekar Sahin Alpay, vuxit fram en ny grupp av fromma muslimska företagare, befriade från statens bojor. Och BNP per person har tredubblats på tio år. Turkarna är friare och rikare än någonsin.

Människorna ser sambandet med EU-anpassningen.

Men Turkiet är ingen idyll. På 1990-talet avrättades folk utan rättegång, nu fängslas de utan rättegång, skriver en kolumnist om statens hantering av sina motståndare. Konflikten med kurderna har åter förvärrats. PKK dödar soldater och utför andra våldsdåd. Premiärminister Erdogan säger att kurdpartiet BDP, som stärktes i valet i juni, stödjer terroristerna och att det vore lika bra om partiet försvann ur parlamentet. Folkvalda kurder sitter frihetsberövade, ibland bara för att ha uttryckt en åsikt.

Aleviterna, uppskattningsvis minst tio miljoner människor med en annan religion eller i alla fall religiös praktik än majoriteten, klagar på att staten med en budget på 40 miljarder kronor om året verkar för att assimilera dem in i sunnitisk islam.

Turkarna gillar EU:s normer, säger alltså professor Alpay. Men stundom tycks regeringen ha svårt att tillämpa dem. Så det är nog inte bara EU:s fel om medlemskapet dröjer. (SNB)

Bo Ture Larsson är utrikesredaktör i Svenska Nyhetsbyrån (SNB).