Dansk finanspolitik och svensk


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DANSK FINANSPOLITIK OCH SVENSK
Av f. d. riksbankschefen IVAR ROOTH
DANMARKS NATIONALBANKs berättelse för 1959 har nu publicerats.
Där framhålls, att ökningen i efterfrågan har överstigit produktionsökningen. Det är framför allt konsumtionen och byggnadsverksamheten som stigit. För att motverka
detta införde regeringen i maj 1959
ett temporärt förbud mot vissa nya
offentliga byggnader. I juni sålde
regeringen obligationer för 150
milj. kr. till Nationalbanken för att
den genom utförsäljning av obligationerna på marknaden skulle
kunna höja räntorna och därigenom begränsa köpkraften. I september beslöt regeringen att fortsätta med den nyssnämnda begränsningen av statliga byggnader.
Dessutom höjdes diskontot från
41/2 % till 5. Då efterfrågan fortsatte att vara stark och valutareserven sjönk, höjde Nationalbanken
i januari i år ånyo diskontot med
1 / 2 %, nu till 5 1f2• Rapporten
framhåller att syftet med den
danska ekonomiska politiken är
att hålla en hög och stabil sysselsättning och en tillfredsställande
produktionsökning samtidigt med
stabila priser och jämvikt i betalningsbalansen. Detta kan icke uppnås så länge ökningen i de privata
inkomsterna och i de statliga utgifterna stiger mer än produktionsökningen motiverar.
Att utvecklingen under 1959 icke
blivit mera pressad berodde, framhålles i berättelsen, på att det i
början av 1959 fanns en viss arbetslöshet och outnyttjad kapacitet
inom industrin. Nu har situationen
förändrats i båda dessa avseenden.
Dessutom har, i motsats mot 1958
och början av 1959, bytesförhållandena med utlandet försämrats.
Danmark har nu praktiskt taget
full sysselsättning och i vissa fall
även översysselsättning. Under
dessa förhållanden kan den ökade
efterfrågan endast leda till stigande
priser och kostnader och bidra till
att försvaga valutasituationen. Det
är icke tillrådligt att låta valutareserven sjunka så länge bytesförhållandena ännu är relativt tillfredsställande och sysselsättningen
är hög. Tvärtom, i en sådan situation borde i stället valutareserverna ökas för att göra Danmark
bättre rustat för kommande tider,
särskilt med tanke på anslutningen
till sjustatsmarknaden.
En långsammare ökning både av
de offentliga och de privata utgifterna är, säger banken, nödvändig
för att säkerställa en gynnsam utveckling på längre sikt. Så länge
det fortfarande är risk för alltför
stor efterfrågan, bör budgetöverskottet icke minskas på ett sådant
sätt att det skulle kunna ytterligare
stimulera konsumtionen.
I vissa kretsar i Danmark har
man fruktat att åtstramningen av
likviditeten skulle hindra nya investeringar och ogynnsamt påverka
sysselsättningen. Från dessa håll
har man därför påyrkat att man
skulle lätta läget genom att öka
penningtillgången. Nationalbanken
framhåller däremot, att ingenting
tyder på att penningsituationen
blivit alltför åtstramad. Skulle det
framdeles visa sig att detta blir fallet, kommer banken att öka sin kreditgivning till bankerna och lätta
marknaden genom köp av obligationer.
Den som läser detta kan inte
undgå att tänka på förhållandena i
Sverige. Man bör emellertid ha klart
för sig, att man icke skall göra
jämförelser mellan Nationalbanken
och Riksbanken. Den svenska situationen beror ju på beslut som
fattats av regeringen och riksdagens majoritet. I Danmark har man
sedan flera år budgetöverskott, medan vi ha stora budgetunderskott.
Vår kapitalmarknad är, som bekant, icke fri. Den kan icke ens tillgodose den prioriterade upplå-
ningen för staten och den – i förhållande till våra resurser – alltför stora byggnadsverksamheten.
Och samtidigt får kommunerna och
215
industrierna icke och har i många
år icke fått låna så mycket som de
behöver för sina investeringar. Som
ofta har framhållits i denna tidskrift, är staten också sedan flera
år tvungen att utöver vad som erhålles på kapitalmarknaden låna
upp mycket stora belopp mot skattkammarväxlar i riksbanken och
affärsbankerna. Detta har varit den
väsentliga orsaken till den alltför
stora ökningen av likviditeten under senare år.
Riksbanken har i sin skrivelse
till bankoutskottet, liksom också
bankoutskottet i sitt memorial till
Riksdagen, framhållit, att våra
statsfinansiella problem endast kan
lösas genom finanspolitiska medel.
Då inget parti nu torde gå in för
skattehöjningar, blir det följaktligen nödvändigt både att skära bort
en del av de nuvarande statsutgifterna och att iakttaga den största
försiktighet med nya utgifter.
Det som man däremot skulle
önska av Riksbanken vore, att den
mera utförligt och i mera lättfattliga ordalag utvecklade sin syn på
läget så att riksdagens ledamöter
och allmänheten kunde förstå, att
en ändring måste komma till stånd.
Ett steg i denna riktning har nyligen tagits av statsutskottet. Av en
reservation till dess utlåtande nr 50
om främjande av bostadsförsörjningen framgår att utskottet »Under sina överläggningar rörande de
samhällsekonomiska förutsättningarna för och konsekvenserna av ett
bostadsbyggande i planerad omfatt- 216
ning hört företrädare för riksbankens ledning. Det har därvid bestyrkts, att de sammanlagda anspråken på långfristigt kapital oroväckande starkt överstiger tillgången, att försöken att möta
denna situation med prioritetsingrepp åstadkommer bestående snedvridningar på marknaden och försenar eller förhindrar investeringar,
vilka med hänsyn till den internationella konkurrensen är angelägna,
samt att ett alltför ambitiöst bostadsbyggnadsprogram lätt förorsakar stockningar i byggandels finansiering vilka i sin tur leder till
kostnadsökningar».