Danne Nordling; Är människan osjälvisk
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
\
l
436
Den kan kanske antydningsvis karaktäriseras genom en ”ordningsetisk” uppfattning av rättvisekravet i samhällspolitiken
och en ”förändringsetik”, syftande till en
integrering av ”marginaliserade”, fattiga
och förtryckta till att bli ”aktiva subjekt” i
samhället.
Man kan emellertid beklaga att Briefs i
sin uppgörelse inte fördjupat sig mer i
Johannes Paulus II:s senaste rundskrivelse Centesimus annus (15.5.1991), där på-
ven å ena sidan bejakar den fria marknadsekonomin men samtidigt också betoDANNE NORDLING:
nar kravet på förändringar och på en omfördelning i världsekonomin så att rättvisare förhållanden skulle kunna åstadkommas mellan i- och u-länder. Utifrån denna
nya infallsvinkel skulle det ha varit av
intresse att få veta något om hur den amerikanska diskussionen har påverkats av
denna encyklika.
Briefs framställning rör sig på en relativt hög abstraktionsnivå. För europeiska
läsare skulle några närmare upplysningar
om de amerikanska katolska socialetikerna ha varit värdefulla.
Är människan osjälvisk?
I
den ideologiska debatten har den
tongivande uppfattningen under lång
tid varit att människan egentligen är
osjälvisk. Enkla moralsociologiska studier visar visserligen att människorna i
många fall agerar med ett uppenbart, om
än ibland långsiktigt, egenintresse för
ögonen. Och inte sällan hänger de sig åt
en rovgirig egoism av det mest brutala slag
– nu senast demonstrerad i Somalia och
det gamla Jugoslavien.
Richard Dawkins: Den själviska genen.
En socialbiologisk studie. Prisma 1992
Men doktrinen om människans osjälviskhet förklarar de egoistiska yttringarna
med ett osunt inflytande från kulturen
och civilisationen manifesterat speciellt i
föreställningen om äganderätten. Den
”ädle vilden”, det kommunistiska ”ursamhället” och den urkristna egendomsgemenskapen är exempel på föreställningar
om människans altruistiska natur när den
enskilda äganderätten inte praktiseras. I
den romantiska utopismens föreställningsvärld, som bygger på en atavistisk
längtan tillbaka till dessa ”altruistiska”
samhällen i modem form, är människans
medfödda osjälviskhet själva kardinalpunkten. Utan en osjälvisk natur eller åtminstone en formbar natur (som ett
”oskrivet blad”) kan ett samhälle utan
”ekonomistiska” marknadstransaktioner
bara genomföras med tvång. Utopin tappar i så fall en stor del av sin attraktionskraft.
Här finner vi orsaken till att det framstår som oerhört viktigt för de utopiska
ideologiernas företrädare att undertrycka
och förhåna all vetenskaplig forskning
som hävdar att människans natur skulle
vara självisk. Man kunde tycka att motsatsen vore ett lämpligare förhållningssätt
för olika världsförbättrare. Med en alltmera realistisk och insiktsfull kunskap om
människans natur borde vikten av moralisk fostran, en adekvat incitamentsstruktur och en rigorös lagstiftningsverksamhet kunna avvägas på ett för allas bästa
lämpligt sätt.
Ett något mer nyanserat förhållningssätt visar författaren P C Jersild i majnumret av Moderna Tider där han i en
lång artikel om Darwin försöker visa att
t o m djuren är altruistiska. Han refererar
där de ”altruismforsök” med rhesusapor
som beskrivs av filosofen James Rachels i
en nyutkommen bok men som väl egentligen visar att apor undviker aggressivitet.
Jersild vill dock inte döma ut hela sociobiologin trots att hans tes om altruismen
totalt strider mot vad denna vetenskapsgren har att säga om människans natur.
En klassiker på detta område är oxfordzoologen Richard Dawkins’ bok Den
själviska genen som först utkom 1976.
Boken blev en internationell bestseller,
översatt till tretton språk. Den föreligger
nu i en ny utgåva med flera nyskrivna
kapitel och utförliga kommentarer till den
tidigare texten. Boken ger en populär och
lättfattlig framställning av Darwins teori
ur socialbiologiskt perspektiv med många
konkreta exempel.
Dawkins menar att djurens och människornas gener är utstuderat själviska helt
enkelt därför att det är de gener, som bäst
lyckas manipulera sin omgivning för att
uppnå gynnsamma betingelser för att föröka sig, som sprider sig snabbast. Det betyder dock inte att de individer som är
437
bärare av generna alltid måste uppföra sig
själviskt. Föräldrar uppträder sålunda
altruistiskt gentemot sina barn och andra
nära släktingar eftersom det gynnar genens spridning. Iakttagelsen av detta välkända fenomen har gett upphov till en
religiös och politisk-ideologisk analogi,
nämligen broderskapstanken. Man vill
göra gällande att släktskapsaltruismen
också är giltig för en större grupp.
Vetenskapligt har denna tanke formulerats i termer av s k gruppselektion (Robert Ardrey) som går ut på att olika arter
tävlar i kampen om tillvaron varvid det
”för artens bästa” kan krävas att enskilda
individer offras när den större gruppens
intressen så kräver. Utilitarismens moral
skulle således gynnas av det naturliga urvalet och bli en del av människans natur.
Mot detta invänder Dawkins att en
grupp altruister mycket lätt kan invaderas
av enstaka själviska individer som är beredda att utnytja de andras altruism. De
själviskas möjligheter att överleva och
avla barn måste vara större än de andras.
Barnen tenderar att ärva de själviska dragen och själviskheten översvämmar efter
ett antal generationer den tidigare altruistiska gruppen.
En illustration till avsaknaden av altruism är hur fegt de antarktiska kejsarpingvinerna beter sig när de står vid iskanten
och inte vill dyka av rädsla för att bli uppätna av sälar. Om någon av pingvinerna
likt Protesilaos hoppade i först skulle de
andra snabbt få klarhet i om det fanns nå-
gon säl i närheten eller inte. I stället tvekar
de och försöker knuffa i varandra.
Ännu värre beter sig skrattmåsarna
som häckar i stora kolonier med bara
några meter från varandra. De drar sig
inte för att sluka grannens nykläckta
438
ung_ar hela när grannen vänder ryggen till.
Kunskapen om att sådan rå egoism existerar i naturen borde väl kunna ta de romantiska utopisterna ur villfarelsen att
osjälviskheten skulle vara det naturliga
beteendet. Dawkins förordar att vi i stället
måste försöka lära ut generositet och
altruism.
Finns det då ingen hjälp mot den hänsynslösa egoismen i naturen? Jovisst, menar Dawkins, det finns ett beteende som
med en något inadekvat term kallas recipl’Ok altruism, vilket beteende jag kallade rationell solidaritet i min artikel om
antiegoismens två dimensioner i SvT
6/89. Enskilda individer kan göra begränsade uppoffringar till förmån för
andra mot att de i gengäld får åtnjuta motsvarande tjänster från andra. Här föreligger den spelteoretiska konstellation som
kallas ”fångarnas dilemma” och Dawkins
refererar utförligt Robert Axelrods datakörningar av olika strategier i detta spel.
Som bekant var det ”lika-för-lika-strategin” som var mest framgångsrik i Axelrods experiment. Denna s k tallonsprincip praktiserades f ö redan av de gamla
babylonierna. Dawkins menar att benä-
genheten att tillämpa denna strategi kan
vara genetiskt betingad. Om gruppen som
tillämpar detta beteende är tillräckligt
stor tenderar antalet sådana individer att
öka. Men om de samarbetsovilliga dominerar är det omöjligt att övergå till tallonsprincipen inom gruppen på genetisk väg.
Enda chansen är att gruppen utifrån får
ett tillskott av samarbetsvilliga i en koncentration som kan föröka sig.
För romantiska utopister framstår naturligtvis också tallonsprincipen som brutal och självisk. Att moralen skulle begränsas till att inte hoppa av ett inlett samarbete kan de inte acceptera De vill förändra hela världen både moraliskt och
politiskt – en målsättning som inte bara
med Dawkins förefaller teoretiskt oförsvarlig utan också har visat sig göra praktiskt fiasko där den tillämpats i verkligheten.
l
436
Den kan kanske antydningsvis karaktäriseras genom en ”ordningsetisk” uppfattning av rättvisekravet i samhällspolitiken
och en ”förändringsetik”, syftande till en
integrering av ”marginaliserade”, fattiga
och förtryckta till att bli ”aktiva subjekt” i
samhället.
Man kan emellertid beklaga att Briefs i
sin uppgörelse inte fördjupat sig mer i
Johannes Paulus II:s senaste rundskrivelse Centesimus annus (15.5.1991), där på-
ven å ena sidan bejakar den fria marknadsekonomin men samtidigt också betoDANNE NORDLING:
nar kravet på förändringar och på en omfördelning i världsekonomin så att rättvisare förhållanden skulle kunna åstadkommas mellan i- och u-länder. Utifrån denna
nya infallsvinkel skulle det ha varit av
intresse att få veta något om hur den amerikanska diskussionen har påverkats av
denna encyklika.
Briefs framställning rör sig på en relativt hög abstraktionsnivå. För europeiska
läsare skulle några närmare upplysningar
om de amerikanska katolska socialetikerna ha varit värdefulla.
Är människan osjälvisk?
I
den ideologiska debatten har den
tongivande uppfattningen under lång
tid varit att människan egentligen är
osjälvisk. Enkla moralsociologiska studier visar visserligen att människorna i
många fall agerar med ett uppenbart, om
än ibland långsiktigt, egenintresse för
ögonen. Och inte sällan hänger de sig åt
en rovgirig egoism av det mest brutala slag
– nu senast demonstrerad i Somalia och
det gamla Jugoslavien.
Richard Dawkins: Den själviska genen.
En socialbiologisk studie. Prisma 1992
Men doktrinen om människans osjälviskhet förklarar de egoistiska yttringarna
med ett osunt inflytande från kulturen
och civilisationen manifesterat speciellt i
föreställningen om äganderätten. Den
”ädle vilden”, det kommunistiska ”ursamhället” och den urkristna egendomsgemenskapen är exempel på föreställningar
om människans altruistiska natur när den
enskilda äganderätten inte praktiseras. I
den romantiska utopismens föreställningsvärld, som bygger på en atavistisk
längtan tillbaka till dessa ”altruistiska”
samhällen i modem form, är människans
medfödda osjälviskhet själva kardinalpunkten. Utan en osjälvisk natur eller åtminstone en formbar natur (som ett
”oskrivet blad”) kan ett samhälle utan
”ekonomistiska” marknadstransaktioner
bara genomföras med tvång. Utopin tappar i så fall en stor del av sin attraktionskraft.
Här finner vi orsaken till att det framstår som oerhört viktigt för de utopiska
ideologiernas företrädare att undertrycka
och förhåna all vetenskaplig forskning
som hävdar att människans natur skulle
vara självisk. Man kunde tycka att motsatsen vore ett lämpligare förhållningssätt
för olika världsförbättrare. Med en alltmera realistisk och insiktsfull kunskap om
människans natur borde vikten av moralisk fostran, en adekvat incitamentsstruktur och en rigorös lagstiftningsverksamhet kunna avvägas på ett för allas bästa
lämpligt sätt.
Ett något mer nyanserat förhållningssätt visar författaren P C Jersild i majnumret av Moderna Tider där han i en
lång artikel om Darwin försöker visa att
t o m djuren är altruistiska. Han refererar
där de ”altruismforsök” med rhesusapor
som beskrivs av filosofen James Rachels i
en nyutkommen bok men som väl egentligen visar att apor undviker aggressivitet.
Jersild vill dock inte döma ut hela sociobiologin trots att hans tes om altruismen
totalt strider mot vad denna vetenskapsgren har att säga om människans natur.
En klassiker på detta område är oxfordzoologen Richard Dawkins’ bok Den
själviska genen som först utkom 1976.
Boken blev en internationell bestseller,
översatt till tretton språk. Den föreligger
nu i en ny utgåva med flera nyskrivna
kapitel och utförliga kommentarer till den
tidigare texten. Boken ger en populär och
lättfattlig framställning av Darwins teori
ur socialbiologiskt perspektiv med många
konkreta exempel.
Dawkins menar att djurens och människornas gener är utstuderat själviska helt
enkelt därför att det är de gener, som bäst
lyckas manipulera sin omgivning för att
uppnå gynnsamma betingelser för att föröka sig, som sprider sig snabbast. Det betyder dock inte att de individer som är
437
bärare av generna alltid måste uppföra sig
själviskt. Föräldrar uppträder sålunda
altruistiskt gentemot sina barn och andra
nära släktingar eftersom det gynnar genens spridning. Iakttagelsen av detta välkända fenomen har gett upphov till en
religiös och politisk-ideologisk analogi,
nämligen broderskapstanken. Man vill
göra gällande att släktskapsaltruismen
också är giltig för en större grupp.
Vetenskapligt har denna tanke formulerats i termer av s k gruppselektion (Robert Ardrey) som går ut på att olika arter
tävlar i kampen om tillvaron varvid det
”för artens bästa” kan krävas att enskilda
individer offras när den större gruppens
intressen så kräver. Utilitarismens moral
skulle således gynnas av det naturliga urvalet och bli en del av människans natur.
Mot detta invänder Dawkins att en
grupp altruister mycket lätt kan invaderas
av enstaka själviska individer som är beredda att utnytja de andras altruism. De
själviskas möjligheter att överleva och
avla barn måste vara större än de andras.
Barnen tenderar att ärva de själviska dragen och själviskheten översvämmar efter
ett antal generationer den tidigare altruistiska gruppen.
En illustration till avsaknaden av altruism är hur fegt de antarktiska kejsarpingvinerna beter sig när de står vid iskanten
och inte vill dyka av rädsla för att bli uppätna av sälar. Om någon av pingvinerna
likt Protesilaos hoppade i först skulle de
andra snabbt få klarhet i om det fanns nå-
gon säl i närheten eller inte. I stället tvekar
de och försöker knuffa i varandra.
Ännu värre beter sig skrattmåsarna
som häckar i stora kolonier med bara
några meter från varandra. De drar sig
inte för att sluka grannens nykläckta
438
ung_ar hela när grannen vänder ryggen till.
Kunskapen om att sådan rå egoism existerar i naturen borde väl kunna ta de romantiska utopisterna ur villfarelsen att
osjälviskheten skulle vara det naturliga
beteendet. Dawkins förordar att vi i stället
måste försöka lära ut generositet och
altruism.
Finns det då ingen hjälp mot den hänsynslösa egoismen i naturen? Jovisst, menar Dawkins, det finns ett beteende som
med en något inadekvat term kallas recipl’Ok altruism, vilket beteende jag kallade rationell solidaritet i min artikel om
antiegoismens två dimensioner i SvT
6/89. Enskilda individer kan göra begränsade uppoffringar till förmån för
andra mot att de i gengäld får åtnjuta motsvarande tjänster från andra. Här föreligger den spelteoretiska konstellation som
kallas ”fångarnas dilemma” och Dawkins
refererar utförligt Robert Axelrods datakörningar av olika strategier i detta spel.
Som bekant var det ”lika-för-lika-strategin” som var mest framgångsrik i Axelrods experiment. Denna s k tallonsprincip praktiserades f ö redan av de gamla
babylonierna. Dawkins menar att benä-
genheten att tillämpa denna strategi kan
vara genetiskt betingad. Om gruppen som
tillämpar detta beteende är tillräckligt
stor tenderar antalet sådana individer att
öka. Men om de samarbetsovilliga dominerar är det omöjligt att övergå till tallonsprincipen inom gruppen på genetisk väg.
Enda chansen är att gruppen utifrån får
ett tillskott av samarbetsvilliga i en koncentration som kan föröka sig.
För romantiska utopister framstår naturligtvis också tallonsprincipen som brutal och självisk. Att moralen skulle begränsas till att inte hoppa av ett inlett samarbete kan de inte acceptera De vill förändra hela världen både moraliskt och
politiskt – en målsättning som inte bara
med Dawkins förefaller teoretiskt oförsvarlig utan också har visat sig göra praktiskt fiasko där den tillämpats i verkligheten.