Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENSFRÅGOR
Den 18 juni 1940.
Karteller Det finns delade meningar, om de ordinarie, grundlagseller ej? enliga valen till andra kammaren i höst skola eller böra
äga rum, därest de ovissa utrikespolitiska förhållandena då ännu
bestå; sannolikt är dock striden härom redan avgjord genom statsministerns bestämda uttalande till förmån för val. Däremot finns
det föga delade meningar om att en hetsig och splittrande valstrid
i dessa tider bör undvikas; om det sedan verkligen skall bli möjligt
att dämpa stridslusten, antingen den framträder öppet eller väljer
smygagitationens förtäckta form, är dock mera tvivelaktigt. Det har
vidare – såvitt man rätt uppfattat bulletinerna – mellan partiledarna i regeringen rått enighet därom, att inga karteller skola förekomma mellan några av regeringspartierna; även i detta fall bör
man sätta ett frågetecken för det slutliga resultatet, eftersom det redan glunkats om att främst bondeförbundet och i någon mån även
folkpartiet ej velat förbinda sig härtill, utan blott betraktat partiledarnas överenskommelse som en diskussionspromemoria.
Det kan vara skäl att dröja något vid kartellfrågan – allt under
förutsättning givetvis att val kommer till stånd i höst, att samlingsregeringen då ännu håller ihop, att tiderna alltfort äro allvarsmättade och att den besynnerliga tanken på gemensamma listor för regeringspartierna förfallit. Skälen mot karteller ha väl antagligen varit
blandade. Några torde i inre grupperingar bland regeringspartierna
ha sett ett brott mot samlingens etikett; andra ha kanske trott att det
vore lättare att samla anhängare, om partiet finge tåga fram utan
tvivelaktigt sällskap; omvänt ha kanske de borgerliga fruktat, att en
inbördes kartell skulle stimulera socialdemokraterna till ett större
valdeltagande; slutligen kan man nog icke bortse från, att socialdemokraternas motvilja mot borgerligt valsamarbete kan ha samma
högst begripliga motiv nu som när exc. Hansson 1936 lyckades i pakten mellan socialdemokraterna och bondeförbundet inpressa ett förbud för kontrahenterna att ingå någon valallians utanför regeringspartierna, nämligen att detta förbud alltid är en valaritmetisk favör
för socialdemokraterna, så länge detta är det största partiet.
Gentemot dessa skäl bör man återkalla i minnet vissa fakta. Genom
de val, som landstingen i september ha att förrätta, får första kammaren för första gången socialdemokratisk majoritet, vilken tack
vare den successiva förnyelsen kommer att sitta i orubbat bo under
några år framåt – längre kan man ej göra beräkningar. I andra
kammaren åter sitta f. n. 115 socialdemokrater, 3 socialister och 5 kommunister mot 107 borgerliga (socialdemokraterna fingo vid valen 112
mandat, men sedan dess ha tre socialister gått över). Sedermera ha
socialdemokraterna vid 1938 års landstings- och stadsfullmäktigeval
ytterligare befäst sin ställning. Genom den ungefär 75-procentiga
346

Dagens frågor
borgerliga samling, som förekom 1936, räddades 12 mandat åt de borgerliga; hade det borgerliga valsamarbetet varit hundraprocentigt,
skulle ytterligare tre borgerliga ha invalts. De borgerligas sammanlagda röstetal 1936 motsvarade 45,7 (eller om de nationella frånräknas
44,s) procent av väljarkåren, medan socialdemokraterna då mönstrade
45,9 procent. Om ingen borgerlig samverkan förekommit, hade socialdemokraterna fått 124 (112 plus 12) mandat och de borgerliga 95 (107
minus 12). Ingen torde kunna påstå annat än att det hade varit ett
ganska barockt utslag av valrättvisa eller ett mycket dåligt uttryck
för den verkliga folkmeningen, om två praktiskt taget jämnstarka
grupper blivit så olika lottade. Höstens val är avgörande för, om det
skall lyckas socialdemokraterna att – med eller utan halv hjälp i
kammaren från de små arbetarpartierna till vänster om sig – få
majoritet även i andra kammaren och därmed fullkomligt behärska
den politiska marknaden under några år framåt. Ett grundvillkor
för att de borgerliga skola kunna utöva ett direkt inflytande på länkandet av det för alla gemensamma fosterlandets öden är att de tillkämpa sig majoriteten i andra kammaren. Det är möjligt att detta
skall visa sig bli omöjligt – ingen kan nu göra sig en föreställning
om känslostämningen bland väljarna om tre kanske mycket händelserika månader- men ha de borgerliga något av den livsvilja, som de
nu uppmana det svenska folket i gemen till, måste de i sitt eget intresse arbeta härför. Ingen strävan kan i vart fall vara legitimare.
Det är emellertid svårt att fatta, hur det skall vara tänkbart att inbördes splittrade borgerliga partier utan att valsamverkan etableras
skola kunna undgå en ojämn kamp mot det stora socialdemokratiska
partiet.
I den borgerliga samverkan, som alltsedan 1920 – för första gången
i Stockholms läns dåvarande norra valkrets – ibland sporadiskt och
ibland mera omfattande förekommit, ha olika syften inlagts. Den
vanligaste ändamålsbestämningen har varit teknisk samverkan för
att motverka det proportionella valsystemets ofullkomlighet. Denna
beteckning kan nu vara tillräcklig, ty den säger allt vad som behöver
förklaras. Proportionalismen är ur stånd att lämna ett rättvist valresultat, d. v. s. låta folkmeningen troget återspeglas, när ett så stort
parti som det nuvara;nde socialdemokratiska ställer upp till tävlan
mot isolerat opererande partier av vida mindre storleksordning. Det
stora partiet måste favoriseras på det sätt, som år 1936 skulle ha
skett, därest en omfattande borgerlig samverkan då ej funnits. Detta
är en matematisk lag, som visserligen kan modifieras av tillfälligheter men aldrig rubbas. Erfarenheten har också visat, att det är
fåvitskt att tro att psykologiska faktorer kunna nämnvärt motverka
det matematiska utslaget. Ehuru en exakt bevisning ej kan presteras, är det nämligen oerhört svårt att från de senaste valen hitta belägg för att valintensiteten minskats därför att partiet i fråga ingått
i kartell. Folkpartiet till exempel, som mest klagat över kartellernas
inflytande på valdeltagandet, hade 1936 sin starkaste ökning just i de
valkretsar, där partiet knutit valförbindelse. Även om verkligen
347
25- 40351. Svensk Tidsk1·ift 1940.
… —
Dagens frågor
några finkänsliga väljare skulle vägra att rösta på grund av partiets
kartellförbindelse, skola dessa likväl vägas mot de tillskott, som genom kartell från ett eller flera håll kunna ges ett parti; varje mandat
kostar ungefär 12,000 röster, och dessa snyter valledaren sannerligen
inte ur näsan. Stå mindre partier isolerade mot ett vida större,
fordras det för mandatvinster, kort och generellt uttryckt, en dubbel
röstökning mot vad som vid kartell erfordrats. Särskilt besynnerligt
skulle det te sig, om partierna i de kretsar, där deras utsikter att
erhålla mandat över huvud vore små eller inga, skulle genom kartellförbudet tvingas kasta bort sin röstskvätt icke ens subsidiärt till
någon nytta. Denna fråga är ej alldeles oviktig, ty det finnes ett
tiotal valkretsar av tillhopa 28, där ett av de tre borgerliga regeringspartierna f. n. saknar all representation.
När man diskuterar det proportionella valsättet, bör man ihågkomma, att det vid tiden för dess införande 1909 blott fanns tre, sinsemellan relativt jämnstarka partier: högern, liberalerna och socialdemokraterna. Tur och otur togo då i stort sett ut varandra, och
intet parti var så stort att risk fanns att det utan majoritet bland
folket men till följd av valsystemets nyckfullhet skulle ernå kammarmajoritet. När nya partier tillkommo under världskrigstiden, blev
valsättets bristfälliga precision tydligare framträdande; för att avtrubba de klaraste bristerna utökades 1921 valkretsarnas storlek, men
någon fara förelåg ännu ej för att en artificiell kammarmajoritet
skulle framskapas i strid mot folkmajoriteten. Efter det socialdemokratiska partiets senare tillväxt och sedan partiet erövrat ungefär
halva väljarkåren – något som skett samtidigt med borgerlighetens
parcellering – har problemet om rättvisande valutslag blivit av en
helt annan betydelse än tidigare, såframt man överhuvud i representation inlägger en fordran på att den i valet uttryckta folkmeningen
ej förvanskas, d. v. s. att slumpen ej får avgöra, om kammarmajoriteten företräder en folkmajoritet eller en folkminoritet. Det enda
sättet att nu förebygga att det verkliga valutslaget förryckes är för
närvarande att de borgerliga genom teknisk samverkan icke dekapitera sig utan tillgodogöra sig varandras överskottsröster. Av brist
på ett i författningen inskrivet system med tilläggsmandat åstadkom-.
mer man härigenom ett utjämningsförfarande, som visserligen rent
matematiskt kan slå fel med ett och annat mandat men som förhindrar direkt missvisande och karikerande resultat.
Det kommer helt visst att sägas från socialdemokratiskt håll, att
en borgerlig samling vid valet riktar sig mot arbetarna. Detta är
givetvis fel redan därför, att valet icke gäller för eller mot arbetarna utan för eller mot socialdemokratien. Men enligt vårt sätt att
se avser kartellväsendet icke att beröva socialdemokraterna ett enda
mandat, som de ha nog med röster och därför rätt till, utan endast
att förebygga, att de ej tilldelas mandat, som de faktiskt sakna både
röster och rätt till. Det är blott ett uttryck för respekt för demokratien, när man hävdar de borgerliga partiernas rätt att enligt de metoder, som vallagen anvisar, samarbeta i syfte att hindra underrepre- 348
-~”——–
Dagens frågor
sentation. Kartellen är blott ett nödvärn mot proportionalismens
ofrånkomliga otillbörliga gynnande av ett jätteparti. Kartellvä~
sendet behöver inte hindra, att något av de samverkande partierna
sedermera i olika förekommande frågor samarbetar med socialdemo~
kraterna eller att det nuvarande regeringssamarbetet, därest så be~
finnes önskvärt, fullföljes. Under det senaste årets sammanpressande
händelser ha säkerligen alla partier besinnat nödvändigheten av ett
fördomsfritt sakligt samarbete. Denna konvergerande strävan får ej
upphöra, blott faran utifrån är över. Men inte är det rimligt att
grunden för ett nationellt samarbete skall byggas på tvånget till ett
valförfarande, som kan grovt förfalska folkmeningen.
Kartellväsendet skall därför i första hand bedömas som ett val~
tekniskt supplement, ej som en politisk vattudelare. I vilken utsträckning det kan komma till användning må bli beroende av de kartellerande partiernas inbördes lojalitet men detta spörsmål skall nu inte
dryftas.
Den tyska segern i slaget Den 10 maj 1940 igångsatte Tyskland sin
i Artois och Flandern. länge väntade blixtoffensiv mot de alli~
erade. I ett samma dag till holländska och belgiska regeringarna över~
lämnat ultimatum, i vilket den tyska riksregeringen angav såsom
bevisat att Holland och Belgien icke uppehållit sina plikter såsom
neutrala samt att de båda ländernas politiska och militära åtgärder
voro riktade mot Tyskland, krävdes fri genommarsch för de tyska
trupperna och meddelades att eventuellt motstånd med alla medel
skulle komma att brytas. Ett ultimatum av likartat innehåll överlämnades även till den luxemburgska regeringen. Genom sina sändebud i Berlin inlämnade de holländska och belgiska regeringarna
samma dag protester till den tyska riksregeringen. Samtidigt meddelades även officiellt att man avsåge att motsätta sig det tyska angreppet samt att hjälp hade begärts hos de engelska och franska
regeringarna. Därmed hade kriget inträtt i ett akut skede.
Kraftsamlingen.
Efter det polsk-tyska krigets avslutande hösten 1939 torde varken
Tyskland eller de båda allierade länderna Frankrike och England ha
varit färdiga för att börja operationer, som syftade till ett avgörande
av kriget genom ett förintande av motståndarens stridskrafter. Båda
sidor utnyttjade emellertid möjligheterna att öka de militära maktmedlen till ett maximum.
Tyskland torde härvid ha haft ett avsevärt försprång framför de
allierade genom den forcerade upprustning, som sedan flera år bedrivits. Beträffande nyuppsiittning av förband kunde sålunda den
tyska armeledningen bygga vidare på den organisation, som redan
fanns för utbildning av sådana värnpliktiga, vilka genom Versaillesfredens bestämmelser undandragits från fullgörandet av värnpliktstjänstgöring. Likaledes var den tyska industrien redan före kriget
i huvudsak inriktad på krigsmaterieltillverkning.
349
Dagens frågor
Av de allierade befann sig England i fråga om möjligheter till
snabb utbildning av manskap och nyuppsättning av förband i en bestämd efterhand i förhållande till Tyskland. Likaledes torde såväl
den engelska som franska rustningsindustrien icke lika snabbt som
den tyska ha kunnat givas den produktionskapacitet som erfordrades.
A andra sidan ägde emellertid de allierade möjligheter att från Amerika inköpa avsevärda kvantiteter krigsmateriel – främst flygplan,
vilket i viss utsträckning stärkte deras ställning. Sammanfattande
kan dock sägas, att under det tidsmoment, som i realiteten (oktober
1939-maj 1940) stod till förfogande, hade Tyskland möjligheter att i
högre grad än de allierade öka sin militära kraft. I samma mån tidsmomentet blivit längre, minskades det tyska försteget och efter en
tillräckligt lång tidsperiod skulle förhållandet till slut blivit omvänt.
Ur tysk synpunkt sett måste således det senaste ögonblicket för
igångsättandet av avgörande operationer inträffa, då den tyska rustningskurvan icke längre steg hastigare än de allierades.
Utgångsläget.
Det stod redan tidigt klart att några för kriget avgörande operationer över den fransk-tyska gränsen knappast voro att förvänta, då
båda motståndarna ansågo, att ett genombrott av gränsbefästningarna (Västvallen och Maginotlinjen) skulle vara omöjlig att genomföra utan tillintetgörande förluster. Holland och Belgien kommo
därför i ett ytterligt utsatt läge och man kunde redan från början
förutse, att båda dessa länder och i varje fall Belgien skulle komma
att bliva krigsskådeplats.
Då det tyska blixtanfallet ansattes var såväl den holländska som
den belgiska armen i huvudsak ställd på krigsfot. Huvudkrafterna
vid båda armeerna hade grupperats för försvar av de relativt starka
befästningslinjer, som funnos inom resp. länder, medan vid gränserna
endast svagare krafter voro avdelade för att fördröja fiendens framryckning. Det kan i detta sammanhang vara av intresse att något
beröra Hollands och Belgiens befästningssystem (skiss l och 2).
I Holland funnos icke några betydande befästningar för försvar av
landets öster om Zuiderzee belägna delar. För försvar av områdena
väster och söder om Zuiderzee fanns en nyligen utbyggd främsta
försvarslinje längs floderna Ijssel och Maas samt längs södra landgränsen. Bakom denna linje fanns slutligen ett centralt fästningssystem den s. k. »fästningen Holland», som var avsett utgöra ett försvar för landets viktiga industricentra.
Huvudställningen inom detta fästningssystem hade front mot öster
och sträckte sig i nord-sydlig riktning genom Utrecht från Zuiderzees sydvästspets till floden Waal. Frontens utsträckning var omkring 60 km. Genom befästningar med front mot söder utmed floden
Maas tryggades huvudställningens södra flank. Frontalt skyddades
»fästningen Holland» av tvenne översvämningsområden, vilka med
hjälp av slussanordningar kunde sättas under vatten. I anslutning
till det främsta av dessa översvämningsområden voro befästnings- 350
– SAIOWIIlÄIIlAIIDE STARKAIIE BEFÄSTNIIIGSLINJER.
e BEFÄST.!. ORTER./FÄSTNING.!.R/.
– – GRÄNS FÖR KUSTFÖRSVARSOliRÅDE,
~ OI!Rlm:!r 5011 FÖR FÖRSVARSÄNDAIIlL !ruNNA SÅTTAS
~~31 VA’l”l’EN.
Skiss l. Hollands befästningssystem.
Dagens frågor
l
l
l
l
l
l .
L !
~.1
,.;
l
l
l
l~~!I’YSXL.!.IID
anläggningar utförda hings floden Grebbe – den s. k. Grebbelinjen.
En bakre försvarslinje fanns även för försvar av Amsterdam, som
omgavs av omkring 30 permanenta verk.
De belgiska permanenta befästningarna utgjordes dels av gränsbefästningar dels av vissa befästningssystem inne i landet. Gränsbefästningarna sträckte sig från söder genom Ardennerna och längs
gränsen mot Tyskland till i höjd med Aachen samt följde därefter
Albertkanalen. Befästningssystemen inne i landet utgjordes dels av
351
.-·
.:•·-~·—-·–,-· ..
Dagens frågor
@ FÄSTIIING.
-sTARKT IlEFAsT FÖRSVARSLINJE.
– – – GRÄNSI!EFÄSTRINGAR OCH MINDRE BEFÄSTNINGSANLÄGGNINGAR.
Skiss 2. Belgiens befästningssystem.
en främre linje längs Maas, i vilken fortsystemen vid Liege och
Namur utgjorde kärnan, dels av en bakre linje längs Schelde från
Antwerpen över Gent till franska gränsen. Slutligen hade även vissa
befästningsanläggningar utförts längs floden Dyle mellan Antwerpen
och Namur, den s. k. Dyleställningen.
De fransk-engelska stridskrafterna synas ha varit grupperade med
avsevärda delar, bl. a. sannolikt större delen av engelska expeditions-·
kåren, längs belgisk-franska gränsen. Dessa allierade stridskrafters
uppgift var att vid behov komma de holländska och belgiska armeerna till hjälp. Den allierade ledningen torde därvid ha räknat med
att åtminstone den belgiska armen skulle kunna hålla de förberedda
försvarsställningarna så länge att de allierades trupper hunno fram
till linjen Liege-Namur.
Den tyska utgångsgrupperingen för anfallet sträckte sig från Nordsjön till Mosel med en från norr till söder växande kraftsamling.
Huvuddelen av de tyska pansar- och motoriserade förbanden, vilka
vid de kommande operationerna fingo ett utslagsgivande inflytande,
torde ha befunnit sig inom den angivna frontens södra del. Om den
noggrannhet, med vilken operationerna planlagts, vittnar det förhållandet att förberedelsearbetet pågått sedan åtta månader.
352
Dagens frågor
Den tyska anfallsplanen, sådan den genom operationernas utförande
kan bedömas, påminner, beträffande målet för densamma, i hög grad
om general Ludendorffs plan för den sista tyska offensiven under
världskriget. Målet nu såsom då var att genom en framstöt mot
kanalkusten splittra de allierades stridskrafter och därefter avgö-
rande slå den norra gruppen. Dessutom skulle genom besittningstagande av kanalkusten förbindelserna England-Frankrike försvå-
ras, varjiimte ett direkt hot mot England kunde utövas.
Operationerna.
Den 10 maj kl. 5.30 överskredo de tyska trupperna Hollands, Belgiens och Luxemburgs griinser och därmed inleddes en fortlöpande
operation som nådde sitt slut med Dunkerques fall.
H o l l a n d (skiss 3). Det holländska motståndet längs gränsen
bröts relativt lätt och den tyska framryckningen vann snabbt terräng
framförallt i norra Holland, som försvarades av mycket svaga krafter. Redan den 10/r. på aftonen nåddes den holländska staden Groningen och floden Ijssel, varjämte Maas överskreds på flera ställen.
Samma dag luftlandsattes avsevärda tyska styrkor i trakten av
Rotterdam, vilket för Hollands snabba betvingande visade sig vara
av stor betydelse. Under de två följande dagarna fortsatte den tyska
framryckningen västerut i snabb takt. Redan den 12/s lyckades motorism·ade tyska trupper, som framgått över Tilburg-Breda, få kontakt med de vid Rotterdam luftlandsatta styrkorna. Härmed var
»Histningcn Hollands» södra flank omfattad och en kil hade sprängts
mellan dc holländska och belgiska stridskrafterna, som genom framförande av trupper över Breda mot Scheldemynningen ytterligare
förstorades. Inför hotet av fullständig förintelse genom luftbombardemang kapitulerade den ”/r. staden Rotterdam och senare samma dag
hela »fästningen Holland». Den holländska armen hade därmed på
fem dagar försatts ur stridbart skick.
B e l g i e n t. o. m. den 18/5 (skiss 3). De belgiska stridskrafterna
voro grupperade till försvar dels i linjen Antwerpen-Liege (längs
Albertkanalen), dels hings Maas från Liege-Namur-franska gränsen. Det tyska anfallet nådde mycket snart fram till och över Albertkanalen. Genom en snabb framryckning över Maastricht lyckades
tyskarna taga tre broar över Albertkanalen redan den 10/s, innan de
hunnit förstöras. Samtidigt nåddes förterriingen till fästningen Liege,
vars förnämsta fort Eben Emael, genom landsättning från luften av
en mindre avdelning, sattes ur stridbart skick. Härvid skall enligt
tysk uppgift ett nytt hittills oanvänt vapen kommit till användning.
Erövringen av Eben Emael var av den största betydelse. Detta fort
behärskade nämligen viktiga övergångsställen över Maas och Albertkanalen och skulle, därest det icke betvingats, avsevärt ha försvårat
den tyska framryckningen. I Ardennerna och södra Belgien vann
det tyska anfallet snabbt terräng.
Emellertid hade även de allierade igångsatt sin framryckning till
de belgiska truppernas hjiilp. Den 12/” fingo franska och tyska trup- 353
Dagens frågor
F
l
i
l
·-‘·…i
.l
\ ……..,
i
-enter ../;
(
~~~~~~~~~ ):=::: __……………”Jo .s·_,·····’~~-~….,
Skiss 3.
per för första gången känning med varandra i Belgien nordöst om
Namur. Detta förmådde dock icke bryta den tyska framryckningen,
utan även de franska divisionerna tvingades vika inför det tyska
anfallets våldsamhet. Det är här av intresse att framhålla de svårigheter ur ledningssynpunkt, som måste ha haft ett avseviirt inflytande
på de allierades operationer. Att bringa de belgiska, franska och
354
Dagens frågor
engelska stridskrafterna till en enhetlig samverkan synes icke ha
lyckats.
Den 15/o stodo tyskarna framför Dyleställningen samt hade mellan
Namur och Givet samt söder om Sedan tilltvingat sig övergången över
Maas på bred front. Franska motanfall huvudsakligen utförda med
stridsvagnsförband blevo utan resultat. Den 16/o genombröts Dyleställningen vid Wawre och den tyska framryckningen fortsatte mot
Brussel som intogs utan strid. De vikande allierade och belgiska
stridskrafterna grupperade sig därefter till försvar längs floderna
Dendre och Schelde.
F r a n k r i k e (skiss 3). De tyska stridskrafter, vilka söder om
Namur och Sedan övergått Maas fortsatte snabbt sin framryckning
och lyckades den 1% mellan Maubeuge och Carignan genombryta den
fortsättning av Maginotlinjen, som sträckte sig längs fransk-belgiska
gränsen. Denna genombrytning utfördes med pansrade och motoriserade styrkor och härigenom slogs den bräsch, genom vilken den
tyska kilen till kanalen så småningom drevs in. Genombrottsområdet
utvidgades under den 17 /o-‘”/o såväl åt söder (Laon) som framförallt
åt väster i vilken riktning Abbeville sistnämnda dag nåddes av tyska
mekaniserade förband. Därmed voro de i Belgien och Nordfrankrike
befintliga delarna av de allierades stridskrafter jämte den belgiska
armen avskurna från förbindelse med övriga franska stridskrafter.
Efter det snabba framträngandet till kanalen med mekaniserade
förband framfördes motoriserade och »marscherande» divisioner i
ilmarscher genom den uppkomna luckan. Härigenom bildades en sydfront sträckande sig i stort sett från Montmedy i öster över HethelLaon-La Fere samt därefter längs floden Somme till dess utlopp i
Engelska kanalen.
Några operationer av större omfattning ägde intill den 3 /o icke rum
längs denna front.
N o r d f r a n k ri k e-B e l g i e n 1%-3/o. Sedan Dyleställningen genombrutits fortsattes det tyska anfallet i Belgien västerut. Genom
frigörande av trupper i Holland förstärktes därvid den norra tyska
flygeln avsevärt.
Den 19/.; försökte en av franska och belgiska divisioner sammansatt
arme, som genom den snabba tyska framryckningen mot Cambrai
och Tournai höll på att inneslutas vid Valenciennes, ett genombrott
i sydlig riktning. Samtidigt skedde från Laon en fransk framstöt i
nordlig riktning för att underlätta denna genombrytning. Båda anfallen avvisades emellertid av tyskarna, som mot Laongruppen, vilken huvudsakligen bestod av pansarförband, insatte starka flygstridskrafter, framförallt »Stuka-förband» (störtbombfällningsförband).
Med undantag av detta försök synas från allierad sida inga planer
på en utbrytning i större omfattning ha förelegat. Under alla förhållanden kommo de dock icke till utförande, vilket framförallt torde
ha berott på den snabbhet, med vilken tyskarna följde de allierades
reträtt. Den tyska ringen knöts allt hårdare och de allierades underhållsmöjligheter blevo ytterligt försvårade. Det torde vara under in- 355

Dagens frågor
tryck av det svåra läge, i vilket de allierades t·rupper i norra Frankrike och Belgien befunno sig, som den belgiska konungen och överbefälhavaren natten till den 28/s beslöt sig för kapitulation utan villkor.
Härigenom blev nu ställningen på nordfronten fullständigt ohållbar
för de allierade. Förutom från öster framträngde de tyska stridskrafterna från söder samt längs kanalkusten, där kanalhamnarna
Boulogne och Calais inom kort voro i deras händer. Genom insats
av starka sjöstridskrafter och genom en med utomordentlig seghet
förd uppehållande försvarsstrid lyckades det dock de allierade att
genom den enda hamn som återstod – Dunkerque – utskeppa delar
(enligt engelsk uppgift 330,000) av framförallt den engelska expeditionskåren. De allierades förluster blevo dock betydliga särskilt i
materiel, av vilken knappast något torde hunnit undanföras.
Den 1/a kan denna operation, som blivit kallad slaget i Artois och
Flandern, anses vara avslutad. Den 3/a igångsattes jätteoperationerna
mot Frankrike, icke mot England som många torde ha trott.
12/a 1940. P.
Otto von Bismarck – ett världs- Våren 1940 är ett märkligt jubihistoriskt dubbeljubileum. leumsår i Tysklands och Europas
nyare historia. Den l april hade 125 år förflutit sedan Otto von Bismareks födelse, den 18 mars femtio sedan hans fall. Tiden har endast
låtit hans gestalt och hans verk framstå i allt skarpare relief, och
under de senaste månadernas världsskakande händelser har historikern måst känna, hur vår världsdel alltjämt i viss mån lever under
skuggan av den förste tyske rikskanslerns insatser.
Bismarck var ättling av en urgammal nordtysk adelsfamilj och
tillhörde sålunda den samhällsklass, som genom århundraden starkare än någon annan har bestämt den brandenborgsk-preussiska statens utveckling. I mycket satte denna härkomst sin prägel på hans
egen personlighet, men man kan också finna drag, som gå tillbaka på
hans möderne, en av de borgerliga ämbetsmannafamiljer, som från
mitten av 1700-talet även spelat en betydelsefull roll i Preussens
historia.
Bismareks ungdom företer bilden av ett långvarigt sökande, innan ·
han äntligen nådde den plats, som gav honom möjlighet att göra sin
historiska insats. Hans försök att bryta sig en vanlig preussisk ämbetsmannabana misslyckades. Det byråkratiska vardagsarbetet kunde
ej vinna hans intresse, hans obändiga kynne reste sig mot disciplinen, och han lämnade statstjänsten för att under ett tiotal år ägna
sig åt godsägarens fria liv. Under dessa år genomgick han en växlande utvecklingsgång, där vilda dryckeslag utgjorde den ena polen,
umgänget i pietistiska adelskretsar den andra. Ur de senare hämtade
han sin brud. Från detta skede av sitt liv utgick han med sin självständiga, praktiska, från all dogmatism fria syn på tingen utvecklad
och befästad men samtidigt med en enhetlig livsåskådning på kristen
och konservativ grund.
356
Dagens frågor
Sin politiska bana började han såsom medlem av den förenade
lantdagen, Preussens första tillstymmelse till ett parlament. I de
häftiga politiska strider, som söndersleta Preussen och det övriga
Tyskland såsom en följd av den franska februarirevolutionen, hade
den unge Bismarck sin plats given långt ute på den högra flygeln.
Hans mod, energi och slagfärdiga talekonst gjorde honom snart till
en av förgrundsfigurerna inom det konservativa partiet. När så den
revolutionära krisen slöt med vänsterns fullständiga nederlag, blev
han Preussens ombud vid förbundsdagen i Frankfurt-am-Main.
Denna utnämning var av utomordentlig betydelse för hans vidare
utveckling som statsman. Han fick nu det bästa möjliga tillfälle att
göra sig förtrogen med den invecklade och svåröverskådliga tyska
politiken, hans blivande stridsfält. Han fick stifta närmare bekantskap med dess många förgrundsfigurer, furstar och ministrar, liksom
med de aktuella ekonomiska och politiska stridsfrågorna. Framför
allt fick han förstahandskunskap om och outplånliga intryck av den
tyska politik, som fördes av Österrike, Preussens stora rival, som
1850 i Olmiit11 triumferat över den nordtyske medtävlaren. Nya erfarenheter av största vikt gjorde Bismarck, då han 1859 förflyttades
till Petersburg och tre år senare till Paris. Han kände nu av egen
erfarenhet de tre makter, Österrike, Ryssland och Frankrike, till vilka
den preussiska politiken i första hand hade att taga hänsyn. Och under detta decennium, då han vistades utanför Preussen, hade han i
de stora politiska kriserna, Krimkriget och det italienska frihetskriget, framträtt med ett eget program i en serie märkliga statsskriftcr, där han, ännu så länge utan framgång, förordat en ny preussisk
politik, hänsynslösare, djärvare och mer realistisk än den dittills
förda.
Den yttre gången av hans bana under det årtionde, som följde hans
utnämning till chef för det preussiska ministeriet 1862, tillhör de allmännast kända händelserna i världshistorien. Att teckna hans historia under konflikten med lantdagen, kriget med Danmark – teknisktdiplomatiskt en höjdpunkt i hans liv – tvekampen med Österrike
och triumfen över Frankrike lönar ej mödan. Men det kan vara skäl
att stanna vid en ödestimma, där Bismareks statskonst visade sig i
sin fulla storhet. Efter den överväldigande segern vid Königgrätz
ville konungen och generalerna sätta kronan på verket genom en
inmarsch i Wien och tvinga de besegrade till fredsslut, som skulle
beröva var och en viktiga länder men lämna alla kvar som stater.
Bismarck såg oändligt mycket längre. Han ville ej göra Österrike
till en oförsonlig och revanschlysten fiende utan rädda möjligheten
att återknyta de gamla vänskapsbanden från det tidigare 1800-talet
och därigenom konsolidera hela Mellaneuropa kring det tyska rike,
som han iimnade skapa. Ej heller ville han se Preussen omgivet av
idel oförsonliga småstater. Hans program, som han efter mycket
hårda strider med sin konung lyckades genomdriva, var dels att ej
beröva Österrike något land utan blott tvinga det att utträda ur
Tyskland och dels att lämna flertalet nyss fientliga tyska stater i
357
·~ : ‘
Dagens frågor
orubbat bo men i stället helt annektera några av dem, främst Hannover och Hessen, vilka hade hindrat skapandet av ett sammanhängande och avrundat preussiskt område.
Liknande framsynthet visade Bismarck fyra år senare. Det krig
med grannen väster om Rhen, för vilket han med fulländad skicklighet hade skapat de gynnsammaste politiska förutsättningar, hade
blivit en rad förkrossande segrar. Rikskanslern ville först låta den
slagne fienden behålla Metz med kringliggande del av Lothringen,
som till övervägande del beboddes av fransmän. Hade denna tanke
segrat, är det tänkbart, om ock ingalunda siikert, att den följande
europeiska historien fått en lyckligare viindning. Men denna gång
segrade de av militärerna hävdade strategiska skälen. Metz införlivades i det nya rikslandet Elsass-Lothringen.
Bismareks största historiska insats, enandet av det tyska folket,
om ock under uteslutning av det tyska Österrike, var därmed genomförd. Få världshistoriska processer hava varit av större betydelse.
Förut hade Europas centrum under sekler utmärkts av politisk och
militär svaghet. Nu uppstod där inom loppet av några få år världens starkaste militärmakt under ledning av tidens störste statsman.
Denna fullständiga nygruppering av krafterna måste få de mest
vittgående följder för alla grannarna, ej blott för de svagare utan
även för Frankrike, Ryssland och England. Det är under följderna
av denna väldiga europeiska utveckling, som vi alltjämt befinna oss.
Mycket kom an på det bruk, som det Tyska riket och dess store
statsman skulle göra av denna väldiga kraftsamling. Samtiden utanför Tyskland ville gärna betrakta honom som den omättlige och
hänsynslöse erövraren, en ny Napoleon, ständigt sökande nya offer
att uppsluka. Denna föreställning var oriktig. Bismarck ägde den
bland historiens stora kraftgestalter sällsynta förmågan att inse, när
en utveckling nått sitt slut, och att kunna göra halt där. Han hade
gjort en jättelik, i den segrande nationalitetsrörelsens tidevarv djupt
berättigad insats, när han samlade de länge splittrade tyska stammarna, ehuru också legitima, historiskt djupt grundade intressen
därvid hade blivit lidande. Han ansåg 1871 sitt enhetsarbete som fullbordat. Tyskland tillhörde numera enligt ett av honom gärna nyttjat
ord de »mättade» makterna. Det gällde att befästa det stora verket
inåt och utåt för att trygga det för framtiden. Så blev han, som på
sex år fört tre krig, i fortsättningen den europeiska fredens store
skyddsherre. Hans strävan var att isolera det besegrade och revanschlystna Frankrike för att därigenom trygga freden och det nya, för
Tyskland så gynnsamma europeiska maktliiget. I detta syfte tillkommo under de följande årtiondena en hel rad fördrag, invecklade
och delvis varandra motsatta, mellan Tyskland och de andra stormakterna. Med oförlikneligt mästerskap knöt och skötte rikskanslern alla trådar i denna konstrika vävnad. Samma syfte, fredens
bevarande i Tysklands intresse, utjämning av motsatserna mellan
stormakterna utan ömsint hänsynstagande till de smås önskemål,
tjänade hans ingripande i de invecklade, i och för sig honom djupt
358
Dagens frågor
likgiltiga Balkanfrågorna. På Berlinkongressen 1878 sökte han som
»den ärlige mäklaren» lösa spänningen mellan Rysslands, Österrikes
och Englands intressen. Det lyckades ehuru till priset av en av hans
stora tillgångar, Rysslands vänskap. I fortsättningen skulle det
rysk-franska närmandet kasta sin skugga över det nya Tysklands
väg. Under Bismareks tid höll hans diplomati dock denna fara i
bakgrunden.
Under 1880-talet blev för första gången för Tysklands del en helt
ny form av utrikespolitik aktuell, nämligen kolonialpolitiken. Den
gamle mästaren i det europeiska fastlandets statskonst visade länge
föga håg att tränga in på ett fält, som var honom obekant, men till
sist beslöt han sig dock för att stödja de enskilda tyska kolonialpionjärer, som redan framträtt. Kejsarriket kom sålunda att under
hans tid förvärva sina första kolonier.
Inrikespolitiskt sönderfaller Bismarckstiden i två skarpt skilda epoker med systemskiftet vid 1870-talets slut. Det parti, som hade burit
upp kanslerns mäktiga samlingsverk, var nationalliberalerna, enhetspartiet framför alla andra. Det kom också att utgöra hans egentliga
stöd under det nya rikets första årtionde. Den politik, som då fördes,
hade i mycket deras stämpel. Näringspolitiken hade en liberal tendens, och statsmakterna strävade att på lagstiftningens och ekonomins fält utbygga riksenheten. Framför allt dominerades tiden av
kulturkampen, Bismareks och liberalernas förbittrade strid mot det
stora katolska partiet. Liberalerna förde den både av kulturpolitiska
skäl och emedan katolikerna rymde flertalet av de grupper, som stodo
fientliga mot enhetsverket. För Bismarck gällde det senare skälet
jämte vissa utrikespolitiska överväganden. striden fördes från regeringens sida med utomordentlig hänsynslöshet. Men för första gången
nådde Bismarck ej sitt mål. Här visade sig en begränsning, från
vilken ej ens hans statsmannasnille var fritt. Mästaren i bedömandet
av alla realpolitiska lägen och krafter rörde sig ej med samma säkerhet på en mark, där han hade att göra med motståndare, som leddes
av ideella överväganden. striden blev en framgång för den kämpande, förföljda kyrkan, ej för den preussiska statsmakten, och under 1880-talet måste kanslern slå till reträtt trots alla löften om
motsatsen.
Då hade hela systemet redan lagts om. Mellan kanslern och nationalliberalerna rådde i grunden ingen verklig sympati, och mot 70-talets
slut fann Bismarck sig böra kränka viktiga liberala programpunkter.
Mot den lavinartat växande socialdemokratiska rörelsen ville han
tillgripa två medel. A ena sidan skulle den bekämpas med hårda
undantagslagar, vilket stred mot det liberala frihetsidealet. A andra
sidan ville han undanröja själva grunderna för arbetarklassens missnöje genom att låta staten själv framträda som bäraren av en storslagen socialpolitik, vilken skulle trygga de tyska arbetarnas ställning i samhället. För dessa åtgärder krävdes kolossala belopp, vilka
endast kunde anskaffas genom en ny tullpolitik Ekonomiska kriser
hade samtidigt även övertygat Bismarck om nödvändigheten att ge- 359
.-· … -·——–
Dagens frågor
nom tullar skydda tysk industri och tyskt jordbruk. Både statlig
socialpolitik och tullskydd stredo mot en strängt liberal åskådning.
Så kom det till en öppen brytning mellan rikskanslern och en stor
del av de liberala, och 1880-talet blev en utpräglat konservativ epok.
Tullskyddet uppbyggdes, till stor fördel för det tyska näringslivet,
och på det socialpolitiska området utfördes ett storslaget arbete, som
sedan har stått som förebild för många andra länder, bland dem
Sverige. Men sitt eget huvudsyfte nådde Bismarck dock ej. Han
vann icke arbetarklassen för det bestående systemet, och den hårda
undantagspolitiken lyckades ej heller krossa den uppväxande socialdemokratin. Vid Bismareks fall stod den starkare än någonsin. Här
liksom i kulturkampen hade det visat sig, att hans annars så s~ikra
omdöme svek honom i kamp mot ideella rörelser.
Ar 1888 dog den gamle kejsar ”Wilhelm, som under nära trettio år,
trots skarpa meningsbrytningar i de flesta viktigare frågor, med
osviklig lojalitet och obrutet mod hade stött sin store tjänare mot
hans många och oförsonliga fiender. Hans sonson, den unge Wilhelm II, hade tidigare varit en glödande beundrare av den store
kanslern, men när han själv efter några månader fick övertaga kronan, tålde hans nervösa och oroliga självhärskarfåfiinga ej l~ingre
dennes jättegestalt vid sin sida. Sakliga motsättningar i inrikes- och
utrikespolitik kommo till, och i mars 1890 avskedades Bismarck i
full onåd. Sina sista åtta år tillbragte han fylld av grämelse och
i skarp opposition mot det kejsardöme, som han sjiilv skapat. Hans
hänsynslösa angrepp ha i hög grad bidragit att undergräva det
hohenzollernska väldets grundvalar.
Otto von Bismareks verk – det tyska rikets uppbyggande under
nio händelserika år, den europeiska fredens bevarande och befästande
under de därpå följande nitton – äro så gott som enastående i världshistorien. Med sin fulla rikedom framstår hans personlighet likviii
först för den, som träder honom niirmare i hans tal, hans samtal och
hans oförlikneliga brev. Det blir en bild av en helt annan rikedom
och en helt annan tjuskraft än den på sina håll alltjämt levande
schematiska föreställningen om blod- och jiirnkanslern, som förhandlade med rynkade ögonbryn och med knytnävsslag i bordet. Bismarck
var i själva verket både som statsman och människa bland de mångsidigaste och rikaste. Dock företer hans bild vissa skuggsidor –
envis hätskhet mot motståndare, förakt för ideella faktorer, cynisk
brutalitet i vissa situationer. Därigenom kom han att öva ett ej i
allo lyckligt inflytande på samtid och efterviirld. Hans stora personlighet och lysande framgångar lockade imitatörer både i och utanför
hans eget land, och ej sällan blev det mer skuggsidorna än storheten,
som med framgång härmades. Därigenom kom han att i viss mån
verka till en minskning av aktningen för folkrätt och offentlig moral.
Det har med fog talats om en missförstådd Bismarck, en förgrovad
och försimplad Bismarcksbild. Själv hörde han med sitt snille, sitt
mod, sin djupa ansvarskänsla och sin glödande fosterlandskärlek till
mänsklighetens störste. Torvald T:son Höjer.
360

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism