Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
D(‘n 26 jan. 1939.
Flottans ny- Kungl. Ma.i:t har i årets statsverksproposition äskat
byggnadsfråga. medel för l)åbörjandet av tvenne artillerifartyg.
Några niirmare uppgifter om de nya fartygens storlek och egenskaper
lämnas icke, men av förslagets motivering framgår, att typen i stort
sett ansluter sig till den av chefen för försvarsstaben förordade. Bestyckningen konnner sålunda att utgöras av 4 st. 25 cm. och 6 st. 12 cm.
kanoner samt 8 st. luftvärnskanoner. Farten torde i förhållande till
försvarsstabsförslaget hava ökats med ett par knop, varigenom fartygets storlek- med bibehållandet av ursprungsförslagets goda skydd
-kommit upp till omkring 8,000 ton. Den exakta kostnadssiffran för
ett föreslaget fartyg i färdigt skick har icke angivits, men kan den
förmodas falla mellan 35-37 milj. kr. Av departementschefens motivering till iiskandet kan avsikten att enligt försvarsstabschefens för- ::;lag hygga 4 fartyg av denna typ utläsas.
Från maritimt håll har man under försvarsdebatterna hävdat nödvändigheten av att vi besitta reell styrka till sjöss för att freda icke
blott våra territoriella utan iiven våra handelsintressen i Östersjön,
Öresund och utanför viistkustcn vid ett stormaktskrig berörande östersjöområdet. Vid varje dylik konfliktsituation måste svenska sjöstridskrafter av respektabel styrka vara till hands samtidigt i Östersjön
och på viistkusten. Detta behov tolkade chefen för marinen i sitt flottbyggnadsförslag av 1937 på så sätt, att ett första byggnadsprogram,
omfattande 3 pansarkryssare med 6 st. 21 cm. kanoner och med 28 knops
fart samt vissa Hitta fartyg, framlades. Denna styrka avsågs täcka
främst västkustens behov. Samtidigt skisserades en östersjöflotta riikuande 3-4 skepr) med 6 st. 28 cm. kanoner (omkring 12,000 ton) och
tillhörande lätta fartyg. Att sjöstridskrafter av sådan omfattning oeh
styrka bättre skulle trygga rikets intressen vid uppkommande konflikter iin dylika, som sedan föreslagits av chefen för försvarsstaben
att ingå i östersjöflottan och nu ur)ptagits i n’geringsförslaget, ligger
i sakens natur, så sant som ett större försvar iir starkare iin ett
mindre.
Vad man nn kommit fram till i nybyggnadsfrågan vilar emellertid
l)å vissa förutsättningar, som i flen ursprungliga, fackmannamässiga
HllPläggningen frånsetts.
En förutstittning, som särskilt bundit förslaget ju mer det närmat
sig ett J)Olitiskt a vgörandc, iir flottfrågans förankring i 1936 års försvarsheslut och därmed i 1930-35 års uppfattning om vårt sjöförsvarsbehov. I anslutning härtill avses dc 4 nya artillerifartygen ingå i
<len bibehållna 1925 års flottorganisation endast såsom ersiittare för
de 3 nu befintliga Sverigeskeppen. I och för sig blir detta utbyte av
fartygsmateriel tekniskt och taktiskt en vinst så Hinge ieke större
69
‘ \
Dagens frågor
uppgifter ställas på sjöförsvaret iin vad riksledningen gjorde 1936.
Skulle sjöförsvarets uppgifter inför det ändrade utrikespolitiska Higet
ökas, måste i första hand nya flottenheter skapas för västkusten,
där vi icke längre kunna stå utan skydd för sjöfarten; i andra hand
måste då diskuteras, om ej kustflottan i Östersjön behöver förstärkas
i stället för att, som 1936 beslutades, blott vidmakthållas vid nuvarande styrka.
Vid en storleksökning upp tilll2,000-14,000 ton skulle man kunna f<‘t
in såväl 6 st. 28 cm. kanoner som en fart av 30-32 knop, d. v. s. få ett
fartyg starkare än kryssare och »pocketbattlcships)) och snabbare iiu
dc starkare slagskeppen, vilkas farter numera äro UJlllC i omkring
30 knop. Med 3-4 st. dylika fartyg såsom kilrna i kustflottan skulle
även avsevärt vidgade uppgifter inom Östersjön kunna lösas av det
svenska sjöförsvaret.
Beaktas de ekonomiska förutsättningarna för det ena och andra
bygget finner man dock, att de starkare och snabbare fartygen skulle
draga en kostnad av c:a 70-75 milj. kr. per styck eller dubbelt så
mycket som den föreslagna typen. När ekonomiska förutsättningar
icke torde föreligga för ett bygge av minst 3 dylika större enheter, dit
är det ur saklig synpunkt bättre att bygga 4 enheter av i propositionen föreliggande typ. Sexton grova kanoner på 4 fartyg iiro nämligen
i vårt läge, som siirskilt pekar på det kvantitativa behovet, bättre än
tolv på 2 fartyg, även om dessa kunna förflyttas snabbare.
Rörande de ekonomiska förutsättningarna bör man ur sjöfö”rsvarets
egen synpunkt beakta, att nuläget ovillkorligen kräver, vid sidan av
artillerifartygsbygget för kustflottan i Östersjön, en snar lösning av
västkustens sjöförsvarsfråga. Härjämte anmäla sig oundgängliga anslagskrav i fråga om personal, underhåll av fartygen, ammunition,
minor m. m., vilka måste tillgodoses vid sidan av artillcrifartygen;;
förnyelse för att den redan bestående och alltför länge undernärda
flottorganisationen såsom helhet skall bliva fullt funktionsduglig.
Ännu ‘:ln förutsättning, som influerar på valet av artillcrifartyg,
skapas av det nyligen träffade flottavtalet mellan l<Jngland och dc nordiska staterna. Detta avtal är, kan man siiga, luckfyllnaden i en stormaktsuppgörelse. Ar 1936 upplinjerade England, Förenta Staterna och
Frankrike- Japan drog sig ur spelet – vissa tonnage- och kaliberramar för sina flottbyggen. Efter vissa justeringar år 1938 innebär
detta flottavtal, att de största krigsfartygen skola i fråga om tonnage
hållas inom ramen 17,500-45,000 ton och ifråga om kaliher mellan
25,4-40,6 cm. Denna kalibergräns gäller i_iven föt· ))car>ital ships) på
högst 8,000 ton (närmast med tanke på stormakters monitorer). Mel1an
17,500 ton och 8,000 ton ligger en förhjullen byggzon (icke giillande
hangarfartyg), likaså mellan 25,4 cm. och 15,;:; cm. en förbjuden kaliberzon, dock att under vissa förhållanden kryssare skola få gå upp
till 10,000 ton med kanoner upp till 20,3 cm. kaliber. ‘l’yskland, RysRland och Polen ha anslutit sig till avtalet och hiircfter ha även Sverige, Danmark, Finland och Norge preliminiirt anslutit sig med det
förbehållet, att under fördragets giltighetstid (till l januari 1943) få
70
—- -~————–
Dagens frågor
hygga fartyg (så många s01l:1 ryms inom en maximisiffra av 24,000
ton), vilka föra kanoner i luckan mellan 20,3 och 25,4 cm. kaliber. Hur
vi kommit att gå med på denna onödiga överenskommelse hör icke
hit. Dess innebörd Hr emellertid, att vi före 1943 icke kunna bygga
i den ur marinpolitisk synpunkt för oss naturliga luckan mellan 8,000
-17,500 ton. Med rimliga krav på skydd och fart kunna vi icke inrymma inom det tillåtna tonnaget av 8,000 ton kanoner av större antal
och kaliber iin 4 st. 25,.1 cm., och att gå upp till fartyg över 17,500 ton
är alltför oekonomiskt för lösning av vår byggnadsfråga.
Även om önskemålet att tillföra vårt sjöförsvar starkare och snabbare artillerifartyg än de i propositionen föreslagna vore så utbrett,
att den härför erforderliga medelsbevillningen kunde samla majoritet vid årets riksdag, skulle detta medföra icke blott en vägran från
riksdagens sida att ratificera flottavtalet, vilket vore det mindre onda,
utan även ett uppskjutande på minst ett år av det nödvändiga fartygsbygget. Då förutsättningarna att efter denna linje inom rimlig tid
nå ett påtagligt resultat i form av ökad flottkraft måste anses mycket
ovissa, kunna även rle, som i nuvarande världsläge kräva de yttersta
försvarsansträngningar, icke viilja någon annan fartygsbyggnadslinje
än den i propositionen föreslagna. Även i detta fall gäller att icke
låta det bästa bliva en fiende till det goda, i all synnerhet som skillnaden i kostnad mellan de bästa artillerifartygen och de goda artillerifartygen mer än viii behöves för en nödvändig konsolidering av hela
vår flottorganisation. Det vore också oriktigt att underskatta den
styrka, som de nu föreslagna artillerifartygen få, anpassade som de
iiro efter våra kuRtförhållanden och den defensiva huvuduppgift, som
vårt lands marina försvar måRte tilldelaR.
Armens krigs- I statsverkspropositionen redogöres inledningsvis för
beredskap. de åtgärder, som vidtogas under de kritiska septemberdagarna i höRtas i Ryfte att förhindra att den personella heredRkapen vid armen i enlighet med härordningens konstruktion kring
kvartalskiftet l okt. nedsjönk till praktiskt taget ett noll-Hige. Åtgärderna innebura Rom bekant att några tuRen värnpliktiga kvarhällos
i tjänst efter den ordinarie utryckningsdagen från årets repetitionsövningar.
Försvarsministern erinrar Hven om de provisoriska åtgiirder, som
vidtagits för att under innevarande vinter förbättra beredskapen.
Dessa bestå i att ett par tusen vapenföra viirnpliktiga, vilka tillhöra
den s. k. ersättningsreserven och som i vanliga fall bruka utnyttjas
uteslutande i handräckningstjtlnst, inkallats till utbildning i vapentjänst. FortsHttningsvis framhålles, att det i detta nu icke med tillförlitlighet kan bedömas, i vad mån åtgiirder av motsvarande eller
liknande slag som dc sålunda förliden höst påkallade skola visa sig
nödvändiga att vidtaga Hven under nästa budgetår. »I avsaknad av
hållpunkter för en prövning, huruvida och i så fall i vilken omfattning kostnader för dylika åtgärder kunna komma att yppa sig under
71
•j
.!
J
j
………..
Dagens frågor
nästa budgetår», har försvarsministern i sitt budgetförslag icke ansett
sig böra inberäkna några sådana kostnader.
Försvarsministerns avvaktande hållning i frågan om armens personella beredskap torde väl främst hava sin grund dels i den av hans
företrädare lämnade upplysningen, att formella förslag till beredskapens höjande icke förelågo från de militiira myndigheterna, dels i
armechefens uttalande i senaste årsrapport att ni.imnda spörsmål alltjämt äro föremål för fortsatt utredning.
Armechefens märkliga uttalanden giva emellertid hållpunkter för
ett bedömande av, vilka åtgärder den för krigsberedskapen närmast
ansvariga militära myndigheten anser påkallade. Efter att hava konstaterat att den ökning i den personella beredskapen, som erhållits
genom nyss nämnda vapenutbildning av ersättningsreservister, är av
synnerligen begränsad omfattning, framhåller generallöjtnant Sylvan, att redan för att erhålla ett under större delen av året enligt
nutida fordringar tillfredsställande beredskapsläge är en revidering
av gällande härordning ofrånkomlig. Härvid bör bl. a. den s. k.
kategoriklyvningen upphävas, varjämte tjänstgöringstiden för de
värnpliktiga måste ökas. Sistnämnda krav iir så mycket mera framträdande, som armechefen på grundvalen av egna iakttagelser och
enligt samstämmiga rapporter från honom underlydande chefer kommit till den bestämda övertygelsen, att nuvarande tjänstgöringstid för
de värnpliktiga icke medgiver bibringandet av sådan utbildning, att
truppförbanden omedelbart efter mobilisering äga tillfredsställande
krigsduglighet.
I samband med att förslag till antydda revideringsåtgärder komma
att ingivas, torde även – heter det i fortsättningen – det spörsmålet
bliva aktuellt, huruvida icke vissa övningar böra anbefallas för värnpliktiga tillhörande äldre årsklasser i syfte att tillgodose såväl den
närmaste tidens beredskapskrav som önskemålen i fråga om en förbättrad utbildning av de enligt 1925 års härordning alltför ofullständigt utbildade årsklasserna. Armechefen finner sig nämligen i detta
sammanhang nödsakad att erinra om dels att 1936 års härordning ur
mobiliseringssynpunkt icke når full effektivitet förrän efter åtskilliga
år, dels att härordningen främst är uppbyggd för ett systematiskt utbildningsarbete under bortseende från de krav på ständig beredskap,
som den politiska utvecklingen i Europa under de senaste åren uppställt. »Därest rikets säkerhet anses påfordra en ökad ständig personell beredskap samt krigsdugliga förband omedelbart efter mobilisering, följa därav med bjudande nödvi.indighct ovan antydda härorganisatoriska konsekvenser.»
Armechefens uttalanden böra delvis ses mot hakgrunden av den
tjänstgöringstid, som de värnpliktiga i utlandet äro underkastade.
Känt är ju, att sedan nyligen föreslagna höjningar genomförts i
Schweiz, de enda länder vilkas totala övningstid (första tjänstgöring
och repetitionsövningar tillsammans) väsentligt understiger ett år, äro
Danmark, Norge och Sverige. Det torde därför stå fullt klart för alla
och ej blott för de militära myndigheterna, att vi med vår i regel halv- 72
Dagens frågor
årslånga tjänstgöringstid – trots både folkmaterialets förträfflighet,
våra goda utbildningsmetoder och vår väl utbildade befälskader –
·dock i kvalitativt hänseende måste stå efter de länder, vilka ha exempelvis 2-årig utbildningstid, föregången av en militär ungdomsutbildning, som ju helt saknas i vårt land. Regeringen kan näppeligen
1llunda för dessa förhållanden. Man vill därför – trots försvarsministerns uttalanden under remissdebatten – ännu hysa förhoppningar om att också frågan om tjänstgöringstidens förlängning för
·de värnpliktiga eller andra åtgiirder till den personella beredskapens
stärkande äro under allvarligt överviigande inom regeringen. De inre
politiska förutsättningarna för en lugn och saklig diskussion på denna
punkt borde bl. a. gynnas av den samstämmighet, som 1936 rådde i
·denna förr så briinnande fråga. Icke minst på militärt håll inser man
betydelsen av att det gamla splitet om utbildningstiden ej ånyo uppväckes. Utgångsläget för en saklig diskussion i denna fråga är därför, från alla synpunkter sett, ett helt annat nu än under de forna
stridsåren.
På frågan om vilken tjänstgöringstid för de värnpliktiga, som måste
anses som ett minimum för att behörigen tillgodose såväl utbildnings- ~om beredskapskraven, inverka givetvis många faktorer. Åtskilliga
hållpunkter givas dock för ett bedömande. Försvarskommissionens
militära sakkunniga uttalade sig för 210 dagar såsom minimum och
1901 års härordning gav enligt objektiva vittnesbörd goda resultat med
sina 240 dagars tjiinstgöring. Sistnämnda tid torde ur militär synpunkt komma att betraktas såsom ett hårt pressat minimum, om man
-som ju tidsiiiget kräver -icke endast måste tänka på utbildningsresultatet i och för sig utan jämväl och kanske främst på beredskapen.
De bebådade förslagen från de militära myndigheterna motses av naturliga skäl med stort intresse. Inom vida kretsar inser man fullt
-för att än en gång citera armechefen- »betydelsen av att förslagen
underkastas den allvarliga prövning, som betingas av möjligheten att
armen, helt eller delvis, inom en snart framtid kan komma att av
statsmakterna behöva tagas i anspråk till skydd för rikets intressen».
Riksdags- Efter landstingsvalen i höstas skrevo vi, att »social- -ouverturen. demokraterna ha sjiilva alla skäl att med tanke på
1940-talet icke forcera fram iirendena och förbruka sin arsenal; de
ha också allt intresse av att ej till1940 års val genom ett bryskt tillvägagångssätt utmana opinionen och försvåra bevarandet av majoriteten i andra kammaren; endast om de lyckas härutinnan, bli de 1941
allsmäktiga i båda kamrarna». Denna profetia – ej alltför svår att
göra – synes gå i uppfyllelse. Det program, som regeringen i trontalet lagt fram för de valda ombuden för Sveriges folk, torde knappast
göra 1939 års riksdag till samma betydelsefulla milstolpe i vår nutidshistoria som de tidigare riksdagarna under detta decennium. Dess
viktigaste uppgift blir förstärkningen av våra försvarskrafter och
den för praktisk nordisk samverkanspolitik prejudicerande Ålandsfrågan. Inom skolvilsendet kunna också länge förberedda och avise- 73
J’,%
.

Dagens frågor
rade reformer särskilt rörande den högre undervisningen vänta,;.
Mycket omstridda torde en del jordlagsstiftningsfrågor bli (expropriation för egnahemsändamål, den radikala arrendelagen och strandlagen) ehuru det ännu kan tänkas att socialdemokraterna i regeringen
vid beredning av dessa projekt få uppliva bekantskapen med den
K. G. Westman, vilken som andra lagutskottets ordförande höll igen
vid den sociala jordlagstiftningen, när världsfrämmande schematiserande lagstiftare av typen Hage ville skena iväg, och vilken nu fått
sin antagonist från gruvlagshistorien i fjol, hr Strindlund, bredvid
sig i konseljen. Man lägger vidare märke till, att av befolkningskommissionens stora propåer, till ett v~irrle av cirka 170 milj. kr. i skatter
räknat, Kungl. Maj :t för året nöjt sig med att äska ungefiir en åttahundradedel; härvidlag är det dock kanske försiktigast att göra sig
frågan – ej minst med tanke på möjligheten att bondeförbundet till
dess dragit sig ur regeringsleken -huruvida skolfrukostarna avsiktligt uppskjutits till 1940 för att då bli det gästabud, till vilket viiljarna
skola inbjudas, på samma sätt som de 1936 undfiignades med löftena
om »bi:ittre pensioner». Till riksdagens arbetsprogram höra också dc
viktiga motioner, som oppositionen framlagt och som i år iiro ovanligt många för att vara ett »valfritt» år.
Annu är det likväl för tidigt att ställa prognosen för årets riksdag.
Vem skulle i fjol i januari, eller ens den 15 mars, kunnat förutsäga
det 70-miljonsanslag till försvaret, som particrna samlades om den
16 mars~ Luften i Europa är mer laddad nu än vid samma tidpunkt
förra året. Trots de svenska folkfrontsrubrikerna går Francos tåg·
österut – med alla de spelöppningar, som en nationalistisk slutseger
i Spanien kan erbjuda stormaktspolitiken i Medelhavet. Varken utrikes- eller försvarsfrågorna kunna därför vara utagerade i och med
att regeringen sagt sitt ord. Men bortses hiirifrån torde en tämligen
lugn och normal arbetsriksdag förestå. För de socialdemokratiska
statsråden är årets riksdag den sjunde i följd. I Amerika ger man
professorer ledigt från undervisningen vart sjuwle år i oeh för meditation och forskning. Som utslag av ett dylikt sabbatsår skulle man
vilja beteckna årets regeringsprogram.
Denna sabbatsvila iir siirskilt välbehövlig ur statsfinansiell synvunkt. Såtillvida bekräftar även årets statsverksr)roposition vårt
gynnsamma ekonomiska liige, som inga nya skatter erfordras för den
av regeringen begärda extra försvarsförstärkningen oeh fjolårets
extraordinarie »värnskatt» kunnat slopas. Men ni.irmare besett är
årets budgetförslag intet mindre än den kraftigaste varningen hittills mot en notorisk reformoptimism. Balans i budgeten har endast
kunnat nås tack vare den sedvanliga lyckan att hitta engåugsintäkter.
Ej ens under så gynnsamma konjunkturer som de r<hlande iir margi- . nalen för nya reformer stor, så framt man ej vill ånyo skrida till
skattestegringar, vilka ej kunna undgå att skiira djupt ned i folklagren.
Med tanke på vad försvars- och befolkningspolitiken nödviindigtvis
kan avkräva samhället i utgifter lir perspektivet icke ljust. Och i befolkningskommissionens slutbetänkande ha nationalekonomiska fack- 74
Dagens frågor
män av den yngre orädda skolan samlats kring en analys av de ekonomiska utsikterna under de närmaste tio åren i vilket man måste
utläsa en avsikt att dämpa den statsfinansiella sangvinism, som
efter arbetslöshetskrisen präglat den tongivande meningen i landet. Det bör med tillfredsställelse noteras, att finansminister Wigforss oförbehållsamt ställt problemen både i statsverkspropositionen
och remissdebatten – även om han nog alltjämt tror att folk finna
lika stort nöje i att betala skatter som han i att konstruera och debitera dem.
Inga partiledarskiften eller andra ommöbleringar inom partierna
ha i år förekommit. Desto mer signifikativt blev presidievalet i konstitutionsutskottet – »valet» är förresten ett för starkt uttryck, eftersom utskotten förlorat sin sjiilvstyrelse genom att deras ordföranden
faktiskt förordnas av regeringen, en oväntad utveckling f. ö. inom
det parti, som förr stred för att riksdagen oberoende av Kungl. Maj :t
skulle få viilja talmän. Den officiella samförståndspolitik, som tar
sig uttryck i att det största regeringspartiet tar sju presidieposter
av åtta, har kanske karakteriserats bäst av hr Domö, när han likställde den med den gamla adelns privilegieanda. Om hr Hallen, förutvarande vice ordförande, som kapacitet stått i särklass, hade man
kanske ej sagt så mycket, i förlitande till att en omfördelning av presidieposterna komme att ske i mån av framtida vakanser i andra utskott.
Efter utniimningen av hr Norman i fjol till andra lagutskottets ordförande (i raden efter A. Dahl, A. von Sneidern, Bror P1;1tren. K. G.
·westman och Sigfrid Hansson) kan man likväl ej se att socialdemokraterna gjort kapacitetssynpunkten till den bärande principen. (Utan
samband med vresidievalet står eljest den anmärkningsvärda professorsflykten från konstitutionsutskottet: utom den vid höstvalen vrakade hr Reuterskiöld saknar utskottet nu hrr Andren, Bergman och
Holmbäck, som alla gått till andra utskott och lämnat fältet fritt
för hr Lindskog och den debuterande hr Herlitz såsom enda akademiska representanter i detta gamla professorstillhåll.)
Man skulle vilja hoppas, att detta presidieval ej vore ominöst för
den anda, som skall priigla de stundande riksdagsförhandlingarna.
)ilen man har svårt för att ty sig till detta hopp. Det sensationella
inslaget i årets remissdebatt var hr Skoglunds kritik av likriktningsmetoderna !nom det parlamentariska regeringsunderlaget samt den
därefter uppkomna dramatiska och hårda replikväxlingen mellan
statsministern å ena sidan och hrr Bagge och Skoglund å den andra.
statsministern kallade hr Skoglunds (i allt väsentligt obestritt riktiga) referat av en debatt i andra lagutskottet för »fasoner» och höll
det vanliga talet om faran för demokratien av att dess arbetsformer
så oförblommerat som skedde kritiserades. Man frågar sig dock, om
statsministern menar att riksdagen vore fel forum att diskutera
folkstyrets funktionssätt; är det inte tvärtom till demokratiens eget
bästa att detta som allt annat mänskligt underkastas kritik och
observation? statsministern kunde ej undgå att känna, att hr skoglunds anförande hade resonans i hela kammaren, helt enkelt därför
75
j
Dagens frågor
att regeringspartiernas meniga i längden icke trivas med statistroller.
som de inte äro vana vid i hembygden; ville man låna ett uttryck ur
oceanografien, kunde man likna den dova olusten inom regeringspartierna över den nuvarande parlamentarismens exercisreglemente
vid de submarina böljornas dynamik, ännu så länge särskilt förnimbar inom bondeförbundet Eljest är det ganska groteskt att tänka
sig, att statsministern vill utmåla just hr Skoglund såsom någon
fara för folkstyret, denne okonstlade östgöte med bondedemokratien
i blodet ehuru envist fasthållande vid den gamla föreställningen att
även demokratiens riksdagsmän oberoende av partifiirg böra ha en
övertygelse och stå för denna.
Slutintrycket av remissdebatten var eljest, att regeringsledamö-
terna börja bli gamla. Den ungdomliga stridsglädjen från fejderna
med Ekman, Trygger och Lindman saknade man – endast hr Sköld,
den yngste bland departementscheferna, är sig alltjämt lik. Tjugo
års aktivitet på utsatta poster gör ålderssymptomerna förklarliga.
Icke minst efterlyser man hos statsministern det forna g·oda och glada
lynnet mitt uppe i all aggressivitet. Som debattör har han blivit
bitter och tungsint, trots alla oanade triumfer ute bland folket och i
riksdagen. När han vid solenna tillfällen tar till orda i kamrarna,
är det oftast för att hålla sin domedagspredikan. Varför bör inte
samförståndspolitikern par preference gå före i att visa tolerans och
generositet? Mellan hans jovialiska leende på tidningarnas bildsidor
och hans mulna uppsyn i riksdagen finnes ingen portriittlikhet.
Jordbrukspoliti- Intill senaste tider har jordbruket fått nöja sig med
keus dilemma. att intaga en skyddad försvarsställning gent emot
de anstormande ekonomiska krafterna. Först efterkrigsårens jordpolitik har präglats av en strävan att bringa upp jordbrukarens välstånd i paritet med andra samhällsklassers. Medlet är stöd för priset
på hans produkter. Jordbrukaren får i detta nu, tack vare ett system
av prisregleringsåtgärder, vida större inkomst än det rena bytesvärdet av sina produkter. Däri ligger ett erkännande av hans eget värde
och betydelse för samhället.
Helt oberoende av begränsningens lag kan man ju ej göra sig vid
utformande av prispolitiken. Man får höja den stora massan, men
ej alla, och en differentiering måste förr eller senare försökas. Vidare
måste man, i den mån jordbrukspolitiken går ut på att höja avsättningen av jordbruksprodukter genom prisli:ittnader till konsumenterna, göra skillnad mellan mer och mindre köpkraftiga konsumenter,
då väl bidrag till köp av livsmedel ej i liingden kan utgå alldeles oberoende av behov.
Den äldsta formen av hjälp till jordbrukare i större skala iir, om
man frånser tullar, förbunden med egnahemslånerörelsen. Syftet har
ju varit nybildning av småbruk, och därvid har en gallring bland
sökandena städse skett. Populär har gallringen aldrig varit, och man
fordrar nu allt högljuddare en uppmjukning och större frikostighet
från det allmHnna. Men de redan befintliga jordbrukarna klaga sam- 76
Dagens frågor
tidigt över orättvisan att man är frikostigare mot de nya jordbruken
än mot de gamla. Hjälpen bör – så fordras allt bestämdare – utsträckas till alla, som behöva, d. v. s. anse sig behöva den. Skola
hjälpåtgärderna verkligen räcka till1 Vilka som i sista hand få betala är en fråga, som vid avgörandet på något besynnerligt sätt brukar trängas i bakgrunden. största nyttan av det direkta understödet
få givetvis dc, vilkas jordbruk icke löna sig.
Gentemot nybildningsivern står tanken på en sådan förbättring av
jordbrukets produktionsvillkor, varigenom den stora massan hjälpes,
men de minst bärkraftiga likväl avsöndras ur produktionen. De ekonomiska krafternas normala uppgift att utgallra de element, som ej
kunna fullgöra sin uppgift i det praktiska livet, bör säkerligen icke
sättas ur funktion. Hjälpen skall ej betyda fastlåsande av ett ohållbart tillstånd. I någon mån måste man finna sig i att jordbrukare
lämna sin jord för att få bättre bärgning annorstädes. Men var~
Bcfolkningskommissionen, som diskuterat möjligheterna av arbetskraftens förflyttning från jordbruket, nöjer sig med resonemang om
svårigheterna härvidlag utan att ingå på det förnämsta hindret, de
slutna fackföreningarna. Just när man väntar ett klargörande ord
härom, komma i stället vaga talesätt, som blott överskyla det verkliga hindret. Arbetskraften är så orörlig, klagas det, den kan rakt
inte flyttas från jordbruket. Krigsårens erfarenheter visa dock motsatsen. Arbetskraftens forna orörlighet är numera i stor utsträckning
övervunnen, där ej konstlade hinder vidmakthållas. Dessa förbigås
det oaktat av kommissionen.
En särskild egnahemsutredning har avgivit ett betänkande, avsett att förläna hela egnahemsrörelsen en bredare basis (Statens off.
utredning år 1938 nr 34). Ansvaret för egnahemslägenheternas vidmakthållande och utveckling skall enligt betänkandet helt övertagas
av staten. Livligare nybildning av egnahem förordas däremot ej
överallt; blott för dc nordligare trakterna uppställes detta önskemål.
En tidigare utredning, som ännu ej lett till särskilda åtgärder, har
gått ännu längre i att uppmuntra kolonisation i det nordliga Sverige,
där man dock haft nog av erfarenheter därom. Borde man ej hellre
oförbehållsamt erl•iinna, att andra vägar måste försökas~ Om alla de
mest givande yrken, som kunna komma på frågan för jordbrukare,
äro stängda på konstlad väg, då föreligga utan tvivel oöverstigliga
svårigheter. Men äro dessa naturbestämda och höjda över all diskussion~ Kan man aldrig tänka på att bereda landsbygdens folk lika
gynnsamma villkor som fackföreningarnas~ Om de utestängda taga
saken i egen hand, då kommer kanske den dag, då vissa skrankor
måste falla.
Det gäller alltså att arbeta för den naturliga utvecklingen, ej emot
den. På många håll är ivern att binda ny arbetskraft vid jordbruket
alldeles oreflekterad, på andra håll sätts den i system på ett sätt, som
är rationellt i allt, utom naturligen själva syftet. Vad det här kommer an på, är att framhålla det orimliga i att locka arbetskraft just
till det område, diir den betalas sämst.
77
J
Dagens frdgor
För kolonisation av Norrlands obygder har förra året en inventering av odlingsjord verkställts, som väl utgör kulmen av strävandena på detta område (statens offentliga utredningar 1937: 30). Tiedan
niir man ser till de riktlinjer, efter vilka inventeringen bedrivits, blir
man något tveksam. Med hiinsyn till kostnaderna för nyodling har
kommissionen anfört, att dessa ej finge övPrstiga en högsta gräns av
1,500 kr. per hektar. Diirvid har räknats med ett pris av 6 kr. per mansdagsverke och 10 kr. för kördagsverke. Kommissionen har indelat de
godkända markerna i olika odlingskostnadsklasser och förklarar sig
allenast med tvekan godkiinna områden, som helt tillhöra den högsta
klassen (1,200-1,500 kr. per hektar).
Det torde emellertid vara tydligt, att ett bebyggande måste innebiira
ett betydande plus av kostnader, och detta särskilt i de nordligaste
liinen. Något försök att utröna var griinscn för en lönarute odling går
har icke gjorts. Själva kostnadsgriinscrna synas vara riitt godtyckligt valda. Inventeriugen har ej givit några mycket stora arealer till
resultat. Kommissionen ifrågasiitter diirför en höjning av 1,500 till
2,000 kr. per hektar såsom griins för tillåtna odlingskostnader och anser, att tillgången på odlingsvärd moriinmark då avseviirt skulle ökas.
Perspektivet iir dock i sanning föga lockande. Ty fråga upiJstår
hiir ovillkorligen, huruvida ej kostnaderna för dc nyUIJIJtagna områdena i själva verket redan vid den lägre griinsen bli större iin för
inköiJ och uppodling av motsvarande arealer i bättre beliigna trakter.
Visserligen iir det ej alldeles Hitt att komma till något så niir allmängiltiga priser på åkerjord för jiimförelsc mellan de två nordligaste
liinen ä ena och övriga delar av vårt land å andra Ridan, men den
nyligen publicerade undersökningen av taxeringRutfallet beträffande
jordbruksfastigheter å lanelsbygden vid 1933 års a llmiimm fastighetstaxering ger utan tvivel den biista tillgängliga hilcl även av åkerjordens medelvärde i olika Hin. I varje fall får man dock vida lägre
siffror. I själva verket torde ett så högt värde som 1,500 kronor per
har endast tillkomma åkerjord i de allra biist belägna trakterna av
vårt land. Tages hänsyn till byggnadskostnaderna, som i de nordligaste liincn bli högst avseviirda, blir man ovillkorligen lin mer bctiinksam inför den föreslagna kostnadsgriinsen.
DHrtill kommer, dels att beräknade kostnader för dylika arbeten
hava en förarglig tendens att överskridas, dels ock att resultatet av
hittillsvarande kolonisation knappast motsvarar förviintningarna.
Det är särskilt att märka, att den statsunderstödda kolonisationen
ingalunda visar den förmåga av självständig utveckling, som man
vid dess igångsättande synbarligen hoppades. Förr eller senare måste
man nog siiga stopp.
Den senaste egnahemsutredningen betecknar ur många synpunkter
ett stort framsteg i fråga om hela perspektivet på rörelsen. Material
för frågans bedömande är samlat och sovrat som aldrig tillförene.
Att här ingå på någon närmare granskning låter sig ej göra, enär
en principdiskussion ej kan liimnas utan en motivering, som hiir ingalunda kan finna plats. Som vanligt när det gäller statshjälp, har vida
78
Dagens frågor
mera uppmärksamhet riktats på organisationsfrågor än på en undersökning av de ekonomiska krafternas eget samspel. Men huru kommer en av kostnadshänsyn föga bunden statshjälp till egnahem att
verka på pris- och produktionsförhållandena inom samhället i dess
helhet~ Svaret därpå lämnas blott i korta och svävande försäkringar
av lugnande innebörd. Den hittillsvarande utvecklingen pekar emellertid omisskänneligen i den riktning, att egnahemshjälpen närmat
sig en mättnadspunkt. Egnahemsverksamheten, som enligt gällande
författningar skulle befordra nybildningen av jordbruk, har under
förhållandenas tryck i stället kommit de redan befintliga jordbruken
till godo i stor utsträckning. Mindre bemedlade personer förhjälpas
ofta till förvärv av befintliga jordbruk med tillhjälp av egnahemslån, under förutsiittning, att dessa jordbruk tarva genomgripande förbättringar eller äro arrendeställen, som kunna friköpas. Nybildning
av jordbruk med egnahemslån ha under senare år rent av kommit att
tillhöra undantagen. Egnahemsutredningen erkänner ock, att den
faktiska utvecklingen måste bli bestämmande för nykolonisationens
omfattning. Problemet måste då bliva, hur befolkningsöverskottet i
jordbrukstrakter skall bortledas till förvärvsarbete av mera lönande
beskaffenhet. Egnahemsutredningen är synbarligen ej blind för problemet, ehuru dess lösande faller utom programmet. Den artificiella
uppmuntran, som egnahemsrörelsen åtnjutit, förklarar att den hittills alls kunnat visa expansion.
Det allmännas hjälp för egna hem har lämnats i många former
och blivit långt dyrare än från början avsetts. Detta gäller än mera
kolonaten i de nordligaste länen. Det ekonomiska tillståndet på koJonaten är det oaktat alltjämt synnerligen bekymmersamt. Att det allmänna skulle kunna få rimlig avkastning på sina utlägg inom överskådlig framtid kan nog anses uteslutet. Den statsfinansiella synpunkten får man givetvis lämna helt ur räkningen.
Hela denna förkärlek för de oländiga obygdernas uppodlande härrör tydligen från ett förgånget skede inom jordpolitiken. Den kvantitativa utvecklingen av jordbruksnäringen uppbars från början av
strävandena att hejda emigrationen och bereda utrymme åt en allt
kraftigare folkökning. Denna har avstannat och jordpolitiken i dess
helhet fått en annan karaktär, som tar sikte på kvaliteten. Parollen
har ju blivit att höja jordbrukarnas levnadsstandard, och det främsta
medlet härför är nu att höja produkternas kvalitet. Det ändrade lä-
get inses emellertid ej på alla håll.
Så mycket förtjänstfullare är då befolkningskommissionens plan
att höja jordbrukets ekonomiska avkastning genom att använda »konsumtionsreserven» för att absorbera den stigande produktionen. Med
termen konsumtionsreserv menas då hela den efterfrågan efter livsmedel, som hlott avser normal näring och som alltså ur folkhygienisk
synpunkt bör tillgodoses men som på grund av bristande köpkraft
hos de s~imre ställda konsumenterna ej hittills blivit effektiv. Genom
nedsatta konsumentpriser på de viktigare födoämnena för vissa
mindre bemedlade, skolmåltider och andra hjälpåtgärder vill befolk- 79
6- 3D21. Svenslc Tidslcrift 1939.
Dagens frågor
ningskommissionen, samtidigt som levnadsstandarden höjes, stiniulera efterfrågan och stabilisera lantbruket.
Systemets verkan för lantbrukets del kan träffande betecknas så-
som dumping inom landet. Den marknad som man för varor till
nedsatt pris länge sökt utom landet och under växande vanskligheter,
har man i själva verket redan inom landet, om man blott dirigerar
varorna dit, där de bäst behövas, men där ej kunna köpas.
Men har man såsom befolkningskommissionen gjort tagit till utgångspunkt för jordbrukspolitiken att oskadliggöra de överskott av
jordbruksprodukter, som marknaden ej kan absorbera, kan man tydligen ej fortsätta med att uppmuntra en produktion, som leder till
nya överskott. Nya jordbruk kunna blott försvåra den omläggning
av jordbrukspolitiken, varom här är fråga. Att ytterligare intensifiera egnahemsrörelsen är därför oförenligt med åtgärder mot överproduktion.
Den svårighet det emellertid i fråga om dessa överskott särskilt
gäller att övervinna, är att begränsa dumpingen till de mindre köpkraftiga avnämarna, så att de välsituerade ej bli delaktiga av en
statshjälp, vilkens verkliga räson är att höja de mindre bemedlades
köpkraft. Tyvärr märker man flerstädes en tendens att, med överkorsande av den bärande principen, etablera jämlikhet, där just skillnaden är problemets krux. Karaktären av fattighjälp kan man ändå
aldrig överskyla med välmenande talesätt. Över hnvud taget är det
nog icke någon god maxim att bemantla ett i sig beklagligt sakförhållande med termer, som försvåra uppfattningen av sakförhållandet.
Behovet för de mindre bemedlade av understöd kommer man ej ifrån
genom att dölja dess verkliga innebörd och fingera en jämlikhet, som
ej existerar. Det gäller med andra ord att målmedvetet och öppet avpassa hjälpen efter behovet, så att den inom en given kostnadsram
blir så effektiv som möjligt. Och att på samma gång lägga ett så stort
plus som möjligt till efterfrågan efter överskottsprodukter.
För jordbrukspolitiken betyder synbarligen befolkningskommissionens nu framlagda förslag en stor vinst, även om utformningen på
många punkter måste bliva en annan. Hjälpen till jordbrukarna
måste lämnas genom rationellare konsumtion, den väg, som mest
överensstämmer med det ekonomiska livets gång. Och den sållning
av mindre bärkraftiga jordbruk, som utvecklingen oavvisligen krä-
ver, fördröjes ej onödigtvis. Vad som vidare återstår är åtgärder för
att upptaga den bortgående arbetskraften. Emigrationen är slut. Men
utvandringen från jordbruket pågår, ehuru mindre märkbar, då inga
statliga gränser överskridas. Det vore dårskap att förbjuda den. Man
måste därför kanalisera strömmen.
Curt Rohtlieb.
80

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism