Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den 14 okt. 1939.
Efter de första sex I händelseutvecklingen efter den l september är
krigsveckorna. det framför allt tre moment, som överraskat betraktaren, nämligen Polens snabba och fullständiga nederlag, Rysslands omfattande och hotfulla aktivitet samt den passivitet, som till
lands såväl som i luften priiglat krigföringen mellan Tyskland och
västmakterna.
Sistnämnda faktum frapperade från början alla iakttagare, allra
helst som det stod i den mest fullständiga kontrast till militärteoretikernas profetior om det totala krigets plötsliga inträde som det
karakteristiska för alla framtida krigsutbrott. Det ledde därför
genast till hypoteser, att kampen från västmakternas sida endast
vore ett skenkrig i syfte att nödtorftigt rädda deras ansikte vis-a-vis
Warschauregeringen och att Polens nederlag skulle bliva signalen
till fredens återupprättande. Dylika förmodanden syntes från början
föga sannolika, då de förutsatte en ganska ofattbar politik i London
och Paris. Efter Chamberlains och Daladiers senaste tal lära de
knappast längre omfattas ens i Berlin utan man torde överallt hava
vant sig vid tanken, att England och Frankrike mena allvar. Att
deras stormaktsställning ej skulle kunna förenas med eftergift i nuvarande situation, är ganska säkert.
I själva verket torde uteblivandet av alla mer dramatiska krigshändelser knappast vara ägnat att förvåna. Vad tyskarna angår, har
deras hela taktik otvivelaktigt gått ut på att söka begränsa konflikten till en lokal och riskfri uppgörelse mellan dem och Polen och
att sålunda åtminstone för denna gång undvika en blodig och till sin
utgång mycket litet lovande kraftmätning med västmakterna. Hitler
har därför haft alla skäl att undvika allt, som kunde göra brytningen
med dessa oåterkallelig. Vad åter England och Frankrike angår, är
det redan med tanke på erfarenheterna från världskriget, då befästningstekniken var vida mindre utvecklad än nu, klart, att det fordras
månader för att artilleristiskt och ingenjörsmässigt förbereda en
generalstorm mot västvallen, om en sådan verkligen skulle ingå i
general Gamelins planer.
Det återstår alltså egentligen att förklara västmakternas långt
drivna passivitet i luften. För att lätta trycket mot den polske bundsförvanten voro efter Rysslands avfall kraftiga attacker mot militära
och industriella anläggningar samt kommunikationslinjer i Tyskland
den enda utvägen. Den officiella engelska blå boken visar också, att
den polska regeringen från början uttryckte sina förhoppningar om
en dylik diversion. Att den ändå uteblev, torde bero på flera skäl.
För västmakterna, som från början sökt giva sitt krig en viss korstågskaraktär, är det önskvärt att undvika att utmana neutral opinion
– särskilt i U. S. A. före vapenembargots avskaffande – genom att
inleda ett slags krigföring, som måste stöta hela mänskligheten för
532
Dagens frågor
huvudet. Hellre överlåtes detta farliga initiativ åt motparten, vilken
ju har allt intresse av att skyndsamt tvinga fram ett avgörande.
Vidare torde man hava önskat undvika tyska repressalier under de
första krigsveckorna, medan de ömtåliga engelska trupptransporterna
till Frankrike pågingo och innan ännu evakueringar och andra
skyddsåtgärder hunnit fullbordas. Den part, som mänskligt att döma
har tiden på sin sida, har rent militärt intet att förlora på en dylik
tövan. Däremot kan det nog knappast förnekas, att Polens öde inverkat ganska avkylande på västmakternas potentiella medhjälpare
på andra håll inom Tysklands aktionsradie.
Polens snabba nederlag är huvudsakligen ett rent militärt problem.
När man skarpt klandrat den polska strategi, som sammandrog mycket betydande styrkor vid västgränsen och därigenom delvis möjliggjorde de framgångsrika stora tyska omfattningsmanövrerna, bör
man emellertid ihågkomma, att i en konflikt, som gällde just vissa
områden vid denna gräns, var av politiska sktil en annan uppmarsch
knappast möjlig. Om man blottat de omstridda territorierna, hade
man i och med detta lagt sakerna v~il till rätta för tyska försök att
genom en inmarsch plötsligt skapa ett fait accompli, vilket skulle
satt Polen i en mycket ogynnsam ställning. I övrigt bör det erinras,
att sakkunniga svenska bedömare redan före krigets början ansägo
Polens situation såsom mycket dålig på grund av de ogynnsamma
geografiska förhållandena, vilka gynnade en tysk omfattning från
både norr och söder, samt den polska armens omoderna sammansättning och utrustning. Att katastrofen skulle komma så snabbt och så
fullständigt, var dock knappast väntat. Bidragande synas särskilt de
tyska motoriserade förbandens arbete och det tyska flygets bekämpning av fiendens kommunikationer och marschkolonner hava varit.
Behovet av ett starkt antitankvapen har fått en fruktansvärd illustration, som man hoppas ej gått förlorad på närmare håll.
I polska och västmaktskretsar har man efter sammanbrottet velat
hävda, att det polska försvaret höll på att stabiliseras och ej syntes
utsiktslöst, då den ryska inmarschen plötsligt ägde rum den 17 september. Denna framställning är psykologiskt och politiskt mycket
begriplig, men den stämmer knappast med fakta. Redan före den 17
september var den polska försvarslinjen kring mellersta Weichsel
kringgången från norr av tyska förband, som höllo på att avskära
förbindelserna mellan Warschau och Brest-Litovsk. Den ryska inmarschen var sålunda ej orsaken till sammanbrottet men påskyndade det naturligtvis i allra högsta grad.
Den ur svensk synpunkt alltmer dominerande världshändelsen är
dock Rysslands framträdande som erövringslysten europeisk stormakt av första ordningen. Den barriär, som skyddat oss i tjugo år
och vars tillvaro anfördes som skäl för den olycksaliga försvarsraseringen 1925, har på ett par veckor vräkts överända. Världskrigets
viktigaste positiva följd, Rysslands tillbakaträngande österut, har
gått förlorad. Hotet hänger åter lika åskdigert över Norden som före
1914.
533
Dagens frågor
Mycket talar för att de tyska ledarna, då de slöto sitt nonaggressionsavtal med Moskva, hade beräknat, att dess psykologiska verkan
skulle vara nog för att tvinga England att ändra politik och lämna
Polen i sticket. Tyskland skulle ostört kunna lösa den polska knuten,
och vänskapen med Ryssland skulle blott behöva nyttjas som fågelskrämma. Detta hopp slog slint. Det följande hiindelseförloppet
har visat, att Tyskland, sedan det väl invecklats i kriget, har mist
sin handlingsfrihet och kommit i en position, liknande den, som
Italien på senare år intagit gentemot Tyskland, eller ännu svagare.
Likvidationen på några få dagar av Tysklands sjuhundraåriga intressen i Balticum ger ett skrämmande bevis på detta politiska beroende, allra helst som väl knappast någon tysk minoritet spelat en så
viktig roll för tysk expansionsideologi eller rent känslomässigt stått
moderlandets hjärta så nära som tyskbalterna. Vad som nu händer
tyskarna i Riga och Reval, i1r ingenting mindre i:in en nationell bankrutt av oanade dimensioner. En nationell politik, som i en handvändning offrar tyrolare och tyskbalter för att annektera tjecker och
polacker, bör kännas rätt pikant i gamla alltyska kretsar.
.Ännu är det naturligtvis ej uteslutet, att Estland och Lettland trots
de hårda villkor, som de nödgats acceptera, skola lyckas rädda sin
nationella oavhängighet. Men skulle så icke bliva fallet, är det en
tragedi för hela Västerlandet, om den en gång av Gustaf II Adolf
dragna kulturgränsen skulle försvinna. Rent mänskligt sett vore det
ett sorgespel utan like, särskilt för den, som närmare kunnat iakttaga det storverk av västerländskt stats- och kulturbygge, som det
estniska folket på ett par knappa decennier trots fattigdom och yttre
tryck kunnat skapa.
Av allt överskuggande betydelse ur svensk synpunkt iir dock Finlands öde. De ryska krav, som meddelats minister Paasikivi, äro ännu
okända. En samförståndslösning synes ingalunda utesluten, framför
allt tack vare den blandning av beundransvärd fasthet och klok realism, som under dessa tunga dagar präglat finsk statskonst och finsk
opinion och skänkt de andra, av ödet mer bortskämda nordiska folken
en hög och lysande förebild. Genom svenskarna Söderhjelms och von
Horns inträde i regeringen och genom valet av förre högerledare~
Paasikivi till befullmäktigat ombud i Moskva har Finlands nationella
samling manifesterats. Den samfällda nordiska demarehen i Moskva,
president Roosevelts betydelsefulla vädjan och det på konung Gustafs
statskloka initiativ tillkomna statschefmötet äro alla omständigheter,
som trots Rysslands maktresurser och Tysklands egendomliga hållning böra underlätta en fredlig lösning. Sannolikheten synes även
tala för att Stalin i nuvarande ovissa världsläge ogärna binder sig
genom ett krig, som knappast skulle bliva alltför kortvarigt. Hellre
torde han vilja bevara fria händer för att över allt kunna draga fördel av de snabbt växlande konjunkturerna. Bessarabien och Östasien
äro punkter, som i längden torde vara av större intresse för Ryssland,
allra helst sedan detta redan lyckats trygga sina östersjöintressen
på det mest övertygande sätt.
534
Dagens frågor
En sak är viss – skulle Finland nödgas gå till kamp för sin frihet
och sina livsintressen, är det icke blott sin egen utan även Sveriges
sak, som det företräder.
Det plötsliga hotet östanifrån bör dock ej driva oss att helt glömma
andra vanskligheter. Ryktet har velat berätta, att den ryska frammarschen blott vore den ena hälften av en uppgörelse med Berlin, enligt vilken de övriga nordiska länderna skulle komma på Tysklands
lott som något slags intressesfär. I denna form bör ryktet väl för
närvarande ej tillmätas alltför stort sanningsvärde. Men däremot
tyda många tecken på att de skandinaviska staterna komma att utsättas för mycket hård press i syfte att nödga dem att avbryta sin
handel med England och inträda i ett nytt kontinentalsystem. Här
stå oskattbara såväl nationella som ekonomiska värden på spel. En
dylik utveckling skulle av vår statsledning och vår diplomati kräva
mycket stor både fasthet och smidighet och förutsätter en initiativrik
och aldrig svikande vård av vår militära och ekonomiska beredskap.
Sverige och De senaste veckornas avgörande händelser vid österBalticum. sjön ha i grund förändrat de tre baltiska ländernas
ställning. Huru förhållandena under den närmaste tiden än komma
att utveckla sig är det redan nu uppenbart, att redan de hittills ingångna överenskommelserna med Sovjetrepubliken äventyrat deras
självständighet. Denna proklamerades av envar av de tre länderna
kort efter den ryska revolutionen 1917. Under de följande åren fingo
de unga staterna hårt kämpa för att bevara den nyvunna friheten
mot angrepp från såväl ryska bolsjeviktrupper som tysk-baltiska frikårsarmeer. Först genom 1920 års fredsslut erkändes republikerna
Estlands, Lettlands och Litauens suveränitet; stormakternas de jureerkännande av den sistnämnda staten kom dock först 1922.
Den förändring, som därmed inträffat i de baltiska folkens levnadsförhållanden, hälsades självfallet med stor tillfredsställelse i Sverige.
Många naturliga föreningsband funnos ju omedelbart mellan vårt
land och Balticum. Urgamla äro dessa förbindelser. Ett ännu le- .vande, sällsamt vittnesbörd är den lilla estlandssvenska befolkningen
(omkr. 7,500 personer) på Estlands nordvästra kuster och öarna därutanför, där den varit bofast åtminstone sedan 1100-talet. Estlands
liksom Lettlands öden voro knutna till det svenska väldet under dess
storhetstid. Universitetet och hovrätten i Dorpat (Tartu) äro ännu levande vittnesbörd från denna tid. Med Litauen ha också funnits
direkta historiska förbindelser ehuru under kortare tid. På grund av
unionen mellan Polen och Litauen (1569) kom även detta land att
vara förenat med Sverige under konung Sigismunds första tid.
De historiska skälen voro likväl icke de avgörande för de unga
baltiska staternas snabba kulturella orientering mot Sverige. Den
geografiska närheten förklarade en del. Vårt lands ekonomiska och
kulturella standard samt dess fullständiga frihet från utrikespolitiska
expansionssträvanden torde varit den huvudsakliga förklaringen.
Det första området, där ett närmande skedde, var på det rättsliga.
535
Dagens frågor
Från det av Gustaf II Adolf grundlagda universitetet i Dorpat riktade man en hemställan till Sverige för att få den juridiska fakultetens samtliga lärostolar besatta av svenska jurister. Därest denna
hänvändelse mötts av förståelse från svensk sida, skulle sannolikt
Estland och därigenom måhända hela Balticum knutits till det nordiska lagstiftningsarbetet. Särskilda förutsättningar hade förelegat
härför på grund av att alla de tre staterna stodo inför den nödvändiga uppgiften att frigöra sig från den ålderdomliga oenhetliga provinsialrätten och den likaledes föråldrade ryska rätten. Men den svenska jurisprudensens företrädare förverkligade icke denna möjlighet
att överföra nordiskt rättsliv till denna del av östersjökusten. Det
var endast en lärostol, i straffrätt, som under några år innehades av
en svensk jurist, doktor Bjerre. Vidare ha i Dorpat lärostolar i klassiska språk, svenska språket och litteraturen, arkeologi och konsthistoria samt i Riga en lärostol i anatomi innehafts av svenska vetenskapsmän. Professuren i konsthistoria har alltjämt en svensk innehavare, den framstående kännaren av Narvas byggnadsminnesmärken, professor Sten Karling.
För det kulturella samarbetet mellan de baltiska staterna och
Sverige ha ett flertal olika sammanslutningar bildats. I mitten på
1920-talet stiftades sålunda i Stockholm de tre baltiska föreningarna
den Svensk-Estniska, Svensk-Lettiska och SvenskL i t a u i s k a föreningen. De ha under de senaste åren följts av
svensk-baltiska föreningar i flera av de större städerna såsom Göteborg, Malmö och Linköping. Bland de baltiska föreningarnas arbetsresultat må särskilt nämnas upprättandet av lektorat i estniska, lettiska och litauiska språken vid Stockholms högskola. Ar 1931 bildades
den livaktiga K o m m i t t e n f ö r k u l t u r e l l t-b a l t i s k t samarbete med riksantikvarien Sigurd Curman som ordförande och docenten .Adolf Sch1~ck som sekreterare. Kommittens huvudsakliga
verksamhet har ägnats dess »B a l t i s k a i n s t i t u t», vilket har till
uppgift att samla yngre vetenskapsmän från länderna kring Östersjöns kuster – och framför allt från de baltiska staterna – till gemensamma årligen återkommande studier under ledning av svenska
akademiker. Beträffande dess verksamhet har Sigurd Curman lämnat
en ingående och livfull skildring i hiciftet 5 av Svensk Tidskrift
för i år.
För det akademiska samarbetet mellan Sverige och Balticum har
vidare gjorts en god insats av Svensk-Baltiska studentf ö r e n i n g e n i Stockholm. Den grundades 1936 av några unga studenter i Stockholm, bland dem de entusiastiska viigrödjarna för det
svensk-baltiska studentsamarbetet, fil. kand. Ake Adlers och fil. stud.
Ake Kromnow. l<‘öreningen har i hög grad lyckats utveckla studentutbytet i olika avseenden. 1937 anordnades sålunda i Stockholm en
månads studiekurs för yngre socialekonomer från de baltiska staterna
samt en studieresa till Balticum. Hittills ha hållits två svenskbaltiska
studentkonferenser i Riga och Stockholm, varvid svenskan varit det
officiella förhandlingsspråket På den sista konferensen heslöts bl. a.
536
Dagens frågor·
att verkställa en större utredning angående det akademiska samarbetet efter mönster av fil. lic. Gerhard Hatströms utredningar om det
nordiska akademiska samarbetet.1
Bland de baltisk~ sammanslutningarna i Sverige bör vidare nämnas
den för två år sedan bildade B a l t i s k a S t i f t e l s e n, vars kapitalbehållning överstiger 35,000 kronor. stiftelsen har till uppgift att
på skilda områden utveckla och understödja vårt lands förbindelser
med de baltiska staterna.
För att på olika områden stödja den estlandssvenska befolkningen
verkar sedan flera år tillbaka det inom Riksföreningen för svenskhetens bevarande tillsatta E s t l a n d s u t s k o t t e t. Dess ordförande
är förgrundsmannen för det baltiska arbetet i Sverige, riksantikvarien Curman; sekreterare är lic. Hafström. Utskottet har i samråd med
den estlandssvenska kulturorganisationen Sv e n s k a O d l i n g e n s
V ä n n e r främst inriktat sig på att understödja de estlandssvenska
bildningsanstalterna, nämligen gymnasiet i Hapsal, folkhögskolan i
Birkas och de 19 estlandssvenska folkskolorna. Till såväl gymnasiet
som folkhögskolan utgår årligen svenskt statsunderstöd på tillhopa
20,000 kronor. Utskottet har därjämte inriktat sig på att anskaffa
stipendier åt dc från gymnasiet utexaminerade estlandssvenska studenterna för att möjliggöra dessas studier vid universitetet i Tartu.
Därigenom kan från estlandssvenskarnas egna led underhand fyllas
svenskbygdens behov av präster, lärare, kommunalsekreterare, agronomer m. m.
I detta sammanhang böra nämnas de genom Nathan Söderbloms vittfamnande ande grundade nära förbindelserna mellan svenska statskyrkan och den estniska protestantiska kyrkan. Dennas primas invigdes sålunda till sitt ämbete av den svenske ärkebiskopen. Flera
rikssvenskar, bland vilka särskilt må nämnas prosten Karl Nilsson
och kyrkoherden Sven Danell, ha med framgång verkat i Estlands
svenskbygder. Numera innehavas alla kyrkoherdetjänsterna av estlandssvenska priistmän.
Aven i Balticum finnas ett flertal sammanslutningar, som verksamt
arbetat på att stiirka de kulturella förbindelserna med Sverige. Bland
dem må siirskilt nämnas Sv c n s k-E s t n i s k a s a m f u n d e t vid
Tartu universitet, vars initiativtagare är den kände svenskvännen
profeRsor Gustav Suits. Samfundet ger ut en årsbok »Svio-Estonica»,
vilkens ur vetenskaplig synpunkt värdefulla bidrag belysa gemensamma drag i Sveriges och Estlands historia. Samfundet har vidare
under ledning av sin nuvarande ordförande professor Per Wieselgren
påbörjat utgivandet av ett svensk-estnit>kt lexikon.
I denna korta översikt bör också nämnas arbetet för att sprida det
svenska språket i Balticum. Vid universitetet i Tartu finnes såväl
en professur i svenska språket och litteraturen (innehavare professor
Wieselgren) Rom ett lektorat i svenska språket (lektor, fil. mag. fru
Greta Wieselgren). Vid universiteten i Riga och Kannas finnas lika- ‘ Tryckta i Nordisk tidskrift 1935 och 1939.
537
Dagens frågor
ledes lektorat i svenska språket. Intresset för detta har under de
senaste åren starkt stegrats; lektorerna i Tartu och Riga ha sålunda
haft icke mindre än omkring etthundra elever.
Det svensk-baltiska kulturella samarbetet har till en början uteslutande uppburits av det privata initiativet. Till dem, som tidigast
insåg betydelsen av de baltiska randstaternas frigörelse från Ryssland och Sveriges mission i detta område vid Östersjön, hörde den
klarsynte och varmhjärtade Verner Söderberg, som hade många personliga relationer i dessa länder. Det kulturella samarbetet har ända
från början i första hand haft framsyntheten och entusiasmen hos
enskilda att tacka. Den stora svenska allmänheten har stått ganska
främmande därför. statsmakterna ha dock med tiden på ett glädjande
sätt verksamt bidragit till utbyggandet av de kulturella förbindelserna. Detta arbete har haft till mål att på det kulturella området
allt närmare förena Balticum och Norden. Det har skett i känslan
av att de baltiska länderna ha en betydelsefull uppgift att fylla som
den västerländska kulturens utposter mot öster. En stark grund har
redan nu lagts för att bygga vidare på detta kulturarbete, som har
såväl nationell som internationell syftning. Möjligheterna att fortsätta
detta arbete bli givetvis i hög grad beroende av den närmaste tidens
händelser i Balticum. Dessa emotses här i Sverige med spänt intresse.
1’y de beröra stater, vilkas framtida förhållanden ur många synpunkter för såväl Sverige som den västerländska kulturkretsen äro av
stor betydelse.
Det ryska hotet Den 3 oktober utsände japanska telegrambyrån
mot Indien. Domei ett meddelande om stora ryska truppkoncentrationer i provinsen Sinkiang, tidigare Kinas västligaste provins,
men sedan början av 1938 en autonom sovjetrepublik Dighuristan under rysk egid. Samtidigt meddelas, att truppkoncentrationer också
ägt rum i Ryska Turkestan, framför allt i Samarkand, samt att
mindre ryska enheter överskridit afghanska gränsen för att rekognoscera terrängen mot Hindukush, för en senare rysk framryckning
mot Khaiberpasset vid Indiens nordvästgräns.
Telegrammets tillförlitlighet är knappast alltför stor, och det kan
mycket väl vara utsänt i syfte att utröna, hur England och den
engelska pressen skulle reagera inför dessa perspektiv. Vad man
däremot kan fråga sig är, om ett ryskt infall i Indien genom Afghanistan verkligen ligger inom möjligheternas gräns.
Det är ett känt faktum, att den tsarryska politiken ända sedan
1860-talet, efter de stora ryska framgångarna i Centralasien, uppsatte
som sitt mål att erövra Indien. Särskilt från 1880-talet och fram till
början av världskriget var den engelska och ryska rivaliteten i Centralasien och Afghanistan stor, och engelsmännen betalade stora
subsidier till emiren av Afghanistan i avsikt att få behålla detta
senare land som en buffertstat mellan Indien och Ryska Turkestan.
Den ryska militära och politiska litteraturen från denna tid, som
behandlar problemet Indien, är synnerligen uppriktig om den ryska
538
R,—,
\.
/
‘.J..
A~
J
l
l
N’
l
–,
/
Dagens frågor
TvärHtreckad linje =järnvägslinje.
streckad linje = genomfartsvägar i Afghanistan.
politikens önskemål och syften. Titlar som »Den ryska armens tåg
till Indien» och »År det lätt att erövra Indien~», båda från 1886, och
general Soboleffs skrift från 1901 »År en rysk invasion i Indien
möjlig~» tala sitt tydliga språk och behöva inga vidare kommentarer.
På engelskt håll är den militärt-politiska litteraturen från samma
tidsavsnitt lika rikhaltig och boktitlarna röja, att man tog det ryska
hotet på allvar. Det engelska svaret på detta hot blir för övrigt utbyggandet av Indiens nordvästgräns till en dåtida motsvarighet till
en Maginot-linje, i vilken i synnerhet Khaiber-passet väster om
Peshawar i nuvarande North-West Frontier Province spelar en synnerligen viktig roll.
De dåtida ryska planerna för en erövring av Indien måste innefatta en marsch genom afghanskt territorium, ehuru även möjligheterna att sända trupper till Indien via Pamir och Chitral allvarligt diskuterades. Den bekante ryske generalen Skobeleff uttryckte
1882 som sin mening, att en erövring av staden Herat i nordvästra Afghanistan vore det oundgängligaste steget. Han skriver
vid denna tid: En europeisk stat (d. v. s. Ryssland) med en arme i
539
40- 39GDS. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
Herat med fronten mot sydost skulle draga hela Indiens uppmärksamhet till sig. Häri ligger den moraliska betydelsen av att ockupera
Herat. Det är ej heller utan orsak som engelska experter, vilka väl
känna Indiens förhållanden, ha uttryckt som sin mening, att om en
mäktig fiende skulle intaga Herat med en stark arme, så skulle den
engelska armen i Indien vara till hälften slagen, innan den hunnit
avlossa ett enda skott.
Herats stora betydelse låg däri, att stadon var ytterligt lämplig
som bas för ett infall i Indien. Den ligger i en bördig dal, som kunde
producera tillräckligt med brödsäd och foder för armen och hade
vidare tillräcklig tillgång till vatten. staden fick också tidigt namnet
»nyckeln till Indien», en benämning som emellertid senare överförts
på Khaiber-passet. Från Horat fanns det två möjliga vägar till Indien:
den ena ledde över Hindukushs bergpass och via den afghanska huvudstaden Kabul fram till Khaiber-passet och Peshawar i Nordvästindien, den andra över staden Kandahar i sydöstra Afghanistan till
den brittisk-indiska gränsen väster om Quetta i Belutshistan. Den
senare vägen var den lättaste för on invasionsarme, då den till största
delen ledde genom högslätter och grusöknar utan svåra nivåskillnader.
Därigenom att Afghanistan vid denna tid i själva verket var ett
engelskt protektorat, kunde engelsmännen möta det ryska hotet redan
på afghansk mark genom omfattande försvarsanstalter. Bl. a. befästes Horat, så att det var i stånd att uthärda en belägring, tills
hjälp söderifrån hann att anlända.
Ar 1939 äro emellertid förhållandena avsevärt förändrade. England förlorade i det s. k. tredje afghansk-engelska kriget 1919 sin ledande ställning i Afghanistan och den sedermera så ryktbare kung
Amanullah förde en klart sovjetvänlig politik Linda fram till sitt fall
1928. Afghanistan har därefter visserligen uppgivit sin sovjetvänliga
inställning, men England har dock ej kunnat återvinna sin forna
position i landet. Det engelska försvaret av Indiens nordvästgräns
har därför uteslutande måst koncentreras till indiskt territorium.
I händelse av en rysk-engelsk konflikt och ett ryskt försök att
tränga ner i Indien är Afghanistans ställning ganska förtvivlad.
Det torde icke kunna hålla ut länge mot en så övermäktig fiende som
Sovjetryssland, även om man nu med största sannolikhet kan säga
att ett fullständigt erövrande av landet måste bliva en oerhört svår
uppgift, då det tack vare sin karaktär av bergland i hög grad lämpar
sig för ett guerillakrig. Förloppet kan säkerligen förutstigas bliva
likt det italiensk-abessinska krigets. Den afghanska armen är icke
överväldigande stor. Enligt senaste uppgifter utgöres den i fredstid
av 60,000 man organiserade i två armekårer, 7 blandade divisioner,
varav 4 infanteridivisioner samt en artilleridivision och en division
intendentur. Landet förfogar vidare över några få flygplan med ett
mindre antal officerare, av vilka några ha utbildats i Europa. Huvudmassan av den afghanska armen består i krig av irreguljära trupper
från de olika stammarna i bergen. Dessa trupper äro numera till
540
Dagens frågor
stor del utrustade med moderna europeiska vapen, men kunna dock
knappast användas för annat än guerillakrig.
De ryska trupperna torde därför knappast möta något allvarligare
motstånd vid en eventuell marsch genom Afghanistan, då deras överlägsenhet med mekaniserade vapen dessutom är absolut.
Liksom på 1880-talet och tiden därefter ligga nu två huvudvägar
öppna för en invasionsarme från norr och nordväst. Den kortaste
vägen går över passen i Hindukush. Från Kelif och Termez på ryskt
område, belägna vid en bibana till den transkaspiska järnvägen, som
löper längs den afghanska gränsen vid Amu-darja, gå vägar genom
ett sandökenområde till Mazar-i-Sharif, huvudstaden i Afghanska
Turkestan. Härifrån går en väg, öppen för motor-trafik, till huvudstaden Kabul. Vägen är emellertid icke anlagd med omsorg och är
därför så gott som ofarbar under november-maj, då de ständiga
regnen förvandla den till ett veritabelt gungfly. Uppe i Hindukush
passerar den en rad svåra pass. Det bäst utbyggda är Shibarpasset
(2,700 m. ö. h.). Vägen är här lagd i slingsystem, men krökarna är så
tvära att en ordinär lastbil icke kan taga dem utan ett flertal backningar. Uppe i passen i Hindukush skulle för övrigt säkerligen det
afghanska guerillakriget sätta in med all kraft och med utsikter till
framgång. Att förflytta större truppenheter över denna väg till
Indien är säkerligen uteslutet. Den har emellertid den fördelen att
vara den kortaste vägen till indiska gränsen. sträckan från den
afghanska gränsstationen Patakissar mitt för Termez till Kabul är
506 till 617 km., beroende på vilka pass som väljas i Hindukush. Härtill kommer så sträckan från Kabul över Djalalabad till Landi-khana
vid mynningen av Khaiberpasset, vilken är 252 km. I runt tal blir
därför hela vägsträckan 80 svenska mil.
Den lättast framkomliga vägen för en motoriserad arme är utan
tvivel den andra, den som leder över Herat och Kandahar. Här är
utgångspunkten på ryska sidan ändstationen Kushka, som ligger vid
en bibana, likaledes till den transkaspiska järnvägen. Härifrån går
en 121 km. lång väg med lättare stigningar, som är relativt lätt farbar
för motorfordon till Herat, den forna nyckeln till Indien. Från Herat
löper vägen huvudsakligen genom grusökenområden till Kandahar,
i runt tal 700 km., och slutligen återstår sträckan Kandahar-Chaman
vid indiska gränsen, som är 106 km. Denna har sedan länge varit
öppen för motortrafik. Sammanlagda vägen är här alltså omkring
90 svenska mil. Trots att denna väg liksom övriga afghanska vägar
av afghanerna sjiilva betecknas som huvudvägar och lämpliga för
motortrafik äro inga av dem anlagda med någon omsorg utan endast
nödtorftigt utstakade. Vägen Herat-Kandahar leder emellertid genom torra och ökenartade områden med relativt fast grund, och en
motoriserad arme torde utan större svårighet kunna taga sig fram
här oberoende av anlagd väg eller ej. På denna väg äro utsikterna
för ett afghanskt guerillakrig också ganska små, då terrängen är
öppen. I fall av ett genomtåg torde denna väg komma i första
rummet.
541

Dagens frågor
Med den utveckling, den moderna tiden medfört å det militära området i fråga om transportmöjligheterna med motoriserade förband,
torde ett ryskt tryck på Indien betyda den allra största fara för de
trupper, som under engelskt befäl försvara Indiens nordvästgräns.
En väl förberedd rysk genommarsch genoni Afghanistan synes kunna
ske ganska snabbt icke minst under stöd av flyget. En annan sak är,
att denna arme troligen endast med stora svårigheter skulle kunna
taga sig genom befästningarna i nordvästra gränsprovinsen i Indien,
dit engelska förstärkningar bl. a. från Australien snabbt kunna förflyttas.
Det är säkert icke förmätet att antaga, att underhandlingarna i
Moskva mellan turkiske utrikesministern Saracoglu och Molotov
även beröra den s. k. Saadabad-pakten av 1937 mellan Turkiet, Irak,
Iran och Afghanistan, som är ett visst hinder för en eventuell rysk
marsch mot Indien, även om den icke förpliktar Turkiet att ingripa
på Afghanistans sida vid en neutralitetskränkning. Den närmaste
framtiden får utvisa, om icke dragkampen mellan Ryssland och England kommer att ha efterverkningar ända bort till Indiens gräns.
Västmakternas propa· Den engelska propagandan under världskrigandadepartement. get 1914-1918 står som ett mönster för allt
vad som senare åtgjorts i branschen. Var det inte med detta vapen
ententen vann världskrigeU Lord Northcliffe och hans män underminerade tyskarnas moral både vid fronten och bakom. »Åven vi
hade en propaganda men engelsmännens var bättre.» De korta och
bittra orden äro en f. d. tysk frontkämpes. Den engelska propagandan i U. S. A. bidrog kanske mera än något annat att dra de till en
början så likgiltiga staterna med i den stora kampen, som därmed
avgjordes på känt sätt.
Man var inte så noga om medlen, men propagandan var effektiv.
»Jag var skolflicka under förra kriget. Då fingo vi lära oss, att
tyskarna målmedvetet slogo ihjäl kvinnor och barn. Det tro många
amerikaner än i dag, och därför hata de inte bara Hitler, utan själva
tyska folket.» Strax före krigsutbrottet yttrades dessa ord av en
fint bildad amerikansk dam, som nyss anlänt till vår världsdel.
Denna skickliga, hänsynslösa och effektiva propaganda har som
bekant bl. a. varit det medvetna mönstret för Hitler och hans män.
Vart de kommit med propagandans hjälp vet hela världen. Den som
intresserar sig för historiens ironi har här ett remarkabelt fall att
fundera över. Det groteska i situationen förökas om man besinnar,
att rollerna för ögonblicket synas vara ombytta. Så mycket är i varje
fall säkert, att den engelska propagandan hittills på ett bokstavligen
häpnadsv~ickande siitt underträffat alla förväntningar. Däremot får
det ännu anses ovisst om den tyska utiandspropagandan i och för sig
kan sägas förtjäna beröm. De tidningsartiklar och annat tryck, som
då och då droppar ned i ens brevlåda, äro egentligen varken bättre
eller sämre än motsvarande engelska. Men åtskilliga åtgärder som
542
Dagens frågor
tyskarna vidtagit, t. ex. att prompt låta utländska korrespondenter
på ort och ställe få övertyga sig om att vissa av fiendens påståenden
äro lögnaktiga – att Friedrichshafen finns kvar, att Kiel är oskadat,
att Prag är stilla o. s. v. – måste anses vara synnerligen väl beriiknade. Det som framför allt gjort de internationella journalisterna
benägna att åtminstone preliminärt ge den tyska propagandan ett
högt betyg, är att ett diktaturland visat sig villigt att ge pressen
vida bättre arbetsvillkor och arbetsmaterial än det demokratiska
England. Där leker man Hemliga Svensson alldeles som i vårt eget
civila och militära Grönköping; man hemligstämplar i parti och
minut och undertrycker nyheter som var och en har eller kan få
reda på. Allt detta har efter några veckors häpen tystnad med största
kraft och öppenhet påtalats inte bara i engelska parlamentet utan
överallt i världspressen, inklusive vår egen.
Men varför~ Huru kan det ske, att den engelska propagandan plötsligt visar sig så valhänt skött och så genomgående bedrövlig~
Svaret är inte alldeles Hitt att ge. Det är emellertid inte därför,
att engelsmiinnen, vilket ju kunde ligga ganska nära till hands att
antaga, hittills i genomsnitt haft mindre goda nyheter att förtälja
än fienden. Ty mycket av vad som klandrats -ja det allra mestaav den engelska propagandans brister består i klumpigheter i själva
nyhets»förmedlingen», i planlöst fördröjande av nyheter, i trakasserier mot tidningsmän och allmiinhet o. s. v. Den intellektuella osmidigheten visade sig också flagrant i de första över Tyskland nedkastade flygbladen, d. v. s. på ett så tidigt stadium, att några krigsnyheter i form av vinster resp. förluster ännu knappast existerade.
För det andra är det inte heller därför att engelsmännen skulle vara
oförberedda. De rustningar, som med verklig intensitet förts i många
månader före krigsutbrottet, innefattade även upprättandet av ett
»upplysningsdepartement», eller rättare stommen till ett sådant.
Detta skedde med officiell början i juni detta år.
En god del av förklaringen till att det gått som det gått synes
emellertid ligga just i realiserandet eller rättare sagt förfuskandet
av denna plan, och autentiska upplysningar om på vad sätt detta skett
får man, låt vara huvudsakligen antydningsvis, i den korta men talande första debatten i parlamentet den 15 juni och i pressen de följande veckorna.
Meddelandet om den nya organisationens tillkomst gavs under den
sedvanliga frågetimmen. För spörsmålen stodo, tydligen på förekommen anledning, en talare från oppositionen och en från regeringssidan. Svarande var premiärministern själv. Han förnekade strax
att fråga vore om uppriittande av ett propagandadepartement. Mening vore i stället att samla den redan existerande brittiska upplysningsverksamheten i u t l a n d e t under enhetlig ledning. Det funnes skäl att antaga, yttrade Mr Chamberlain, att de åtgärder som
redan vidtagits – på det kulturella och pedagogiska området genom
British Council, samt för spridandet av riktiga upplysningar och motverkande av felaktiga utländska upplysningar genom radion, pressen
543

Dagens frågor
och på annat sätt – varit åtskilligt mer effektiva än allmänheten
torde anse, men att regeringen icke förty menade att effektiviteten
skulle betydligt ökas, om ledningen vore samlad hos en speciell avdelning av utrikesdepartementet. En sådan skulle alltså upprättas.
Dess namn skulle bli Foreign Publicity Department, och dess chef,
dock lydande under den parlamentariske understatssekreteraren,
skulle bli Lord Perth. Om och när landet råkade i ett större krig
ämnade regeringen genast upprätta ett upplysningsministerium med
en kabinettsminister i spetsen och vid hans sida en »Director-General»,
motsvarande de övriga främsta departementens permanenta chefer.
Till denna plats vore Lord Perth designerad, och han och andra hade
redan uppgjort förberedande planer för den händelse ministeriet
skulle behöva upprättas. Det skulle alltså blott verka i krigstid; i
fredstid hade det, sedan planerna färdigställts, blott att existera som
en ramorganisation.
Debatten var som vanligt under frågetimmen helt lakonisk, men
inte desto mindre är den verkligen upplysande – för hur litet
man väntade och vad man fruktade av denna allt utom originella
nyhet. Minst uppseende väckte kanske ett påpekande av att mot
denna sannskyldiga Liliput-inrättning stod Tysklands propaganda,
vars kostnad värderades till 20 miljoner pund (nära 400 milj. kronor)
årligen. Den mot regeringen särdeles oppositionelle exministern Duff
Cooper föreslog också någon tid senare i pressen, att England ofördröjligen skulle anordna ett propagandafälttåg på basis av 100 miljoner pund årligen!
Huvudpunkten i debatten var för det första oppositionens och pressens önskan att för all del undgå ett verkligt propagandadepartement.
Oppositionsledaren Mr Greenwood lät mycket ängslig på denna punkt.
Ingen konkurrens med pressen, ingen konkurrens om själarna, ingen
likhet med diktaturstaterna! Mr Chamberlain lovade och försäkrade,
att intet dylikt vore påtänkt.
För det andra skiner det tydligt igenom ordskiftet, att litet var
insåg svagheten i det nya arrangemanget, särskilt beträffande personal och chefskap.
Kommer någon verklig expert på pressfrågor att knytas till avdelningen~ frågade inledaren. Chamberlains svar: Så vitt jag vet har
något sådant förslag icke varit framställt till övervägande.
Fråga: Kommer premiärministern att ta det under övervägande då
avdelningen upprättas~ Svar: Jag anser det bäst att först organisera
avdelningen och sedan överväga frågan.
En senare fråga lydde: Vad slags tidigare erfarenhet av press och
publicitet har Lord Perth att åberopa som merit för posten~ Svaret
är en vag hänvisning till hans erfarenhet som Folkförbundets generalsekreterare.
Mr Greenwood’s sista fråga löd: »År det meningen att, oavsett vem
som skall vara titulär chef för upplysningsavdelningen, denne skall
få effektivt stöd av erfarna, kompetenta tidningsmän who understand
sound publicity~» Svar: »Jag anser det icke nödvändigt att direkt ta
544
Dagens frågor
in journalister i en avdelning av utrikesministeriet. Men naturligtvis
måste det var intim kontakt mellan avdelningen och journalistiken.»
Tilläggas bör, att pressen i gemen hälsade nyheten med mycket
behärskad entusiasm och kommenterade personvalet med – låt vara
artig – skepticism.
Halvhet, rädsla, högfärd och blind tilltro till att var och en (engelsk
gentleman) som får ett ämbete skall kunna sköta det, präglar från
början myndigheternas åtgärder i denna fråga. Vid den väldiga
ansvällning avdelningen genomgick vid sin förvandling till Ministry
of Information – från 90 a 100 man till efter vad det uppges bortåt
1,000 – har det hela tydligen inte blivit bättre. Själv en pensionerad
gentleman tycks Lord Perth ha samlat omkring sig en skara f. d.
högre officerare och ämbetsmän, solitt okunniga om sina nya uppgifter; förmodligen i besittning av common sense men ej i så hög
grad att de kunnat undvika rent upprörande missgrepp. Informationsministeriets debut har också blivit en världsskandaL
Nu söker man reparera skadorna. Lord Perth är avkopplad. En
viss Lord MacMillan har övertagit ledningen. Någon Northcliffe är
han emellertid tydligen ej. Som främste journalistiska expert har
man lyckats engagera Lord Camrose, mannen som sedan 1928 ökat
The Daily Telegraph’s upplaga från 85,000 till 760,000 – utan att sänka
bladets nivå. Är han mannen som skall göra’t~
I Frankrike inrättades genom en presidentförordning av den 29 juli
ett motsvarande ämbetsverk: generalkommissariatet för upplysning.
Det lyder direkt under konseljpresidenten. Generalkommissarien har
att organisera, utveckla och samordna alla slag av fransk upplysnings- och andlig expansionsverksamhet. Närmare bestämt blev han
chef för den redan förefintliga informations- och propagandaverksamheten och för filmkontrollen samt dessutom för radion. Denna
koncentrerades nämligen genom en samtidigt utfärdad förordning i
statens hand.
Till generalkommissarie utsågs M. J can Giraudoux, hög tjänsteman
i utrikesministeriet, briljant begåvning och mest känd som spirituell
dramatiker.
Det franska »propagandaministeriet» har i motsats till det engelska
icke låtit mycket tala om sig, vilket omdöme naturligtvis är menat
som beröm. Likaledes i olikhet med den engelska kollegan torde den
franske propagandachefen ägna huvudparten av sin uppmärksamhet
åt den inre fronten. Allmänt observerad är bland annat den skickliga
»upptrissningen» av Frankrikes främste ledare, Edouard Daladier.
Legenden Att Sverige har en utrikespolitik, är ett faktum som
om Sverige. börjat få kuslig aktualitet t. o. m. för svenska folket
självt. Och ganska uppenbart har det även blivit, att vårt internationella anseende – vilket på sina håll är oförtjänt stort – i nuvarande
läge är en tillgång, vars tillgodogörande kan bli av vital betydelse.
Så mycket mera uppenbart bör det därför vara, att vården om detta
545
Dagens frågor
anseende icke är någon partifråga, utan en gemensam nationell angelägenhet.
Det har i detta avseende syndats från olika håll: både av vissa
bland våra högerradikaler, med andlig mantalsskrivningsort i Berlin,
och av åtskilliga vänsterradikaler av samma typ som den herostratiskt ryktbara kretsen kring »Nordeuropa». Å ömse sidor har man
dragit sina inrikespolitiska klagomål inför internationellt forum och
därvid använt sig av ansvarslösa överdrifter, vilka varit föga förmånliga för vårt lands ställning och diplomati. Det är lika betänkligt, att svenska talare och publicister på tysk botten utmålat sitt
fosterlands regim såsom en skapelse av dekadenta storkapitalister,
marxister och folkfrontare, som att andra av deras kolleger underhållit engelsk och fransk press med utomordentligt löst grundade på-
ståenden om nazistisk infiltration i svensk överklass. Båda delarna
kan kosta svenskt näringsliv åtskilligt under framtida traktatförhandlingar, även om inga värre konsekvenser skulle inträda.
De mest rosenröda och idylliska bilderna ur svenskt samhällsliv ha
emellertid reserverats för amerikansk publik. Alltsedan Marquis
Chiids gav sin välmenta men tyvärr mycket ovederhäftiga skildring
i »Sweden – the Middle \Vay» har man på andra sidan Atlanten
ägnat oss en rörande beundran. Huvudorsaken iir helt säkert, att vårt
land visat sig i stånd att bemästra just några av de problem, som i
U. S. A. ter sig allra hopplösast: arbetsmarknadens, den sociala omvårdnadens och prissättningens, utan att behöva tillgripa några heroiska
åtgiirder. Rader av amerikanska vetenskapsmän ha besökt Sverige,
och man kan helt säkert våga hoppas, att de till sitt hemland skola
medföra en nyförvärvad sakkunskap, som bl. a. även skall sätta dem
i stånd att framdeles avvärja skildringar av samma slag som Childs’
och att företräda en verklig kännedom om Skandinavien, varförutan
vårt ovanliga anseende i Förenta Staterna ej kan bli annat än en
modesak. Det kan nämnas, att en i stort sett mycket vederhäftig upplysning om Sverige lämnades i The Annals majnummer 1938, i vilket
en rad svenska författare behandlade olika »social problems and
policies in Sweden».
Tyvärr måste man emellertid även konstatera, att vissa svenska
politiker m. fl. på senare tid icke dragit sig för att härvidlag söka
fiska i grumligt vatten. Genom en delvis systematisk propaganda
har man sökt anknyta detta intresse för Sverige till det politiska
parti, som just nu är härskande hos oss, och intalat den amerikanska
publiken, att det goda förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare
är herr Gustav Möllers förtjänst, eller att frånvaron av slumkvarter
i Stockholm beror på professor Myrdals befolkningspropaganda eller
herrarna Ströms och Höglunds bostadspolitik. Det är svårt att inse,
vad dylika försök skola tjäna till, om icke till att göda den enskilda
fåfängan hos vederbörande. Likaledes är det beklagligt, att man i
Amerika fått så orimliga föreställningar om konsumentkooperationens betydelse i svenskt samhällsliv; en amerikansk besökare, som
erinras om det för varje svensk självklara faktum, att Landsorganisa- 546
Dagens frågor
tionen är en långt mäktigare sammanslutning än Kooperativa Förbundet, gripes ofelbart av förvåning. Här är dock orsaken lätt att
konstatera: konsumentkooperationen har en älskvärd och språkkunnig personal, som gärna tar hand om främlingar för att visa dem
omkring – och det kan ju egentligen ingen säga något ont om, hur
mycket man än kan beklaga de felaktiga föreställningar om proportionerna, som därefter uppstå i vederbörandes bild av svenskt nä-
ringsliv. Huvudansvaret faller här på företrädarna för andra ekonomiska grupper, vilka i någon mån försummat värdskapets plikter.
Slutligen ha ej ens våra regeringsledamöter helt kunnat avhålla sig
från att driva valpropaganda inför utländs-k publik. I ett för övrigt
sällsport instruktivt och intresseväckande föredrag vid de amerikanska sommarkurserna i år tillät sig finansministern att utan egentligt
sammanhang med framställningen i övrigt göra ett föga tilltalande
utfall mot de svenska försvarsvännerna, och statsrådet Möller låter
bl. a. sina utländska besökare få veta, att den stora pensionsreformen
genomfördes mot starkt motstånd från borgerligt håll. De som äro
satta att representera sitt land som helhet borde hålla sig för goda
för dylikt, också om enklare partigängare icke kunna förmås att avhålla sig därifrån.
Spörsmålet saknar ej betydelse. Ingen kan med visshet förutsäga,
att den nuvarande svenska regeringen blir evigt beståndande. Synnerligen olyckligt vore det därför, om de sympatier, vilka svenska
folket som helhet lyckats vinna utomlands, skulle äventyras vid ett
partipolitiskt systemskifte av det ena eller andra slaget. Det kan
inom en nära framtid -eller också senare- bli av vikt, att de icke
förslösats. Den hänsyn, som under det pågående kriget visats för
amerikansk opinion, gör det sannolikt, att de stridande kunna draga
sig något för att vidtaga alltför våldsamma övergrepp mot en stat,
som på andra sidan Atlanten har ett särskilt gott rykte – oavsett att
det i kritiska tider alltid är av största vikt att bevara ett gott förhållande till världens mäktigaste neutrala rike.
. »Nihilismens Det saknas förvisso icke böcker om den tyska omstörtrevolution.• ningen. Emigranter, journalister och resenärer ha avlagt snart otaliga vittnesbörd. Den officiella och auktoriserade utläggningen har icke heller uteblivit. Mycket har varit suspekt.
Emigrantlitteraturen är icke en klar källa, den officiella förkunnelsen
har tydligen en långt driven kärlek till Plato och resenärerna ha icke
alltid haft önskvärd förtrogenhet med det land och folk de velat
skildra. Framför allt: ytterst få av dem, som ställt sig kritiska, ha
haft tillfälle att verkligen lära känna den nya regimens ledande män
och att arbeta med dem.
Hermann Rauschning1 känner det varom han talar. Han är tysk,
har varit nationalsocialist och har kommit i nära beröring med ledaren och dennes omgivning. EmigranU Ja, men icke av det vanliga
1 Hermann Rauschning: Nihilismens revolution. Natur och Kultur.
547
Dagens frågor
slaget. Han synes tvärtom tillhöra de sällsynta människor; som frivilligt avstå från makt och ställning därför att de icke vilja ha del
i vad de anse som brott mot det egna folket. Tydligt är att han hyser
varm kärlek till sitt land, utan att därför betrakta kringliggande
länder som erövringsobjekt. En sådan mans vittnesmål kan i varje
fall och mer än de flestas vara värt ett kort referat.
Rauschnings uppfattning av nationalsocialismen antydes redan
genom bokens titel. När ledaren kallar nationalsocialismens triumf
för en seger för den nya ordningen, frågar Rauschning, vad det är
för en ny ordning. Han besvarar själv frågan. Den nya ordningen
är ingenting annat än rörelse, en ständig dynamism. Det är likgiltigt, om man uppfattar den som social revolution eller världsrevolution eller det ständiga kriget. Nationalsocialismen gör tabula rasa
med alla traditionella andliga värden. Det finns intet, som kommer
att förskonas från ödeläggelse. Man har använt andra metoder än
bolsjevikerna. Man har inte i samma grad skridit till fysisk förintelse. Men resultatet är detsamma. Nationalsocialismen är en rent
destruktiv kraft och dess väsen är den rena nihilismen. Den saknar
all moral i djupare mening och alla principer.
Det enda mål rörelsens ledande män verkligen syfta till är den
egna självhävdelsen. Alla samhällselement måste därför likriktas
och allt tänkbart motstånd skoningslöst krossas. Kampen mot intelligensen och den fria vetenskapen beror ingalunda av något mindervärdighetskomplex, utan kommer från den klara insikten, att den
fria anden är nationalsocialismens dödsfiende.
Det ledande skiktet är icke någon social eller kulturell elit. Den
nationalsocialistiska eliten sammanbindes av doktrinlösheten och
sammanföres av de valda kampmedlen. Vår kamp är den egentliga
urvalsfaktorn, säger man. Kallade äro de, som icke tänka eller ens
känna borgerligt. Att ha gått under i sin borgerliga existens var
under kampåren före omstörtningen icke något, som talade mot ledaregenskaper i revolutionär mening. Tvärtom. Den äkta desperadon
har ingenting att förlora, men allt att vinna. När eliten i verkligheten
tjänar sig själv och sig allena, tror den sig eller föregiver den sig
tjäna det allmänna bästa. Men då kampmetoderna äro urvalsmetoder,
komma de hänsynslösaste, de starkaste fram. Några moraliska hämningar få icke finnas, absolut skrupelfrihet och förmåga att snabbt
slå till äro de utmärkande kännetecknen. Det är naturligtvis icke den
officiella förkunnelsen, men det är den hållning, som konsekvent intages. Den effektivaste ingrediensen är en hård vilja, beredd till allt.
Det är av utrymmesskäl icke möjligt att återgiva Rauschnings
skildring av skedet före revolutionens genombrott eller hans intressanta analys av armens ställning förr och nu. Men däremot skall i
stark förkortning angivas hans svar på frågan, hur eliten hävdar sig.
Man kan sammanfattningsvis hänvisa till tre medel: propaganda,
övervakning och terror. Dessa tre faktorer förenas i en mästerlig
taktik.
Till propagandan får man hänföra kulten för ledaren. Denne fram- 548
~~—-
Dagens frågor
ställes inför massorna medvetet och avsiktligt som en gud. Ledaren
skall vara den ende räddaren för Tyskland.
Men propagandan har också en »världsåskådning» till förfogande,
eller rättare sagt en mängd disparata element till världsåskådningar.
Det vore naturligtvis omöjligt att hålla massorna i rörelse och göra
stor politik, om det icke funnes myter eller ideologi. Den nationalsocialistiska »världsåskådningen» är emellertid ett »pälsverk med
tusentals flikar och stycken av vilda och tama djurs fällar». Från
alltyskarna har man tagit den folkliga och raspolitiska åskådningen,
från de tysknationella statliga traditionselement och föreställningar
om det tyska soldatlivet med dess traditioner och från socialismen
en radikal nyordning av samhället. Allt detta kan ordnas som kulisser och växla alltefter de agerandes syftesmål för tillfället. An är
man nationell och samlar generaler i Potsdam, än är man borgerlig
och framför allt småborgerlig, än är man socialist. Hit hör också
nationalsocialismens ständiga behov av in- och utländska »fiender».
Ingenting är viktigare än att stärka kampviljan. Därav myten om
judarnas radikalt onda natur, frimurarnas farlighet och annat mera.
Det behövs ständigt nya stimulanser. Allt kan användas som rekvisita, när det gäller att suggerera massorna. Fåfängt söker man efter
sammanhang eller principer. Allt tir propaganda, som skall förkunnas med »tändande paroller», valda för stunden. Men allt användes
med raffinerat spårsinne för massans och särskilt den tyska massans
behov. Ingen av de ledande tror på någon av myterna.
Härtill kommer en gigantisk och imponerande maktapparat. Allting skall indragas i partiaktionen. Varje privat existens skall ha
sin rot i partiet. Det får icke finnas några döda punkter. Principen
är, att partiet skall vara allestädes närvarande. Privatexistensen upphör och man har fått en förträfflig spioneriapparat ]’ör att hindra
apparaten att stelna, och framför allt för att hindra uppkomsten av
farliga maktkonstellationer, vidtagas ständiga omorganisationer och
omplaceringar. Dessutom tillämpar man ett system med dubbelorganisation, som gör god verkan. Två organisationer få samtidigt i uppdrag att från olika sidor gripa sig an samma uppgifter. Därigenom
kontrollera de varandra ömsesidigt och hålla varandra i schack.
Som kronan på verket te sig våldsmetoderna eller med andra ord
koncentrationslägren, hemlig polis, spioneri och särskilda partikadrer
med uppgift att hålla skräcken vid liv.
Alla dessa medel användas med en erkännansvärt skicklig taktik i
den politiska kampen inåt och utåt. Med förkärlek väljas de mest
våldsamma medlen, ty de markera »vild beslutsamhet». På detta sätt
framkallas skenet av elementär makt. Våldet står bara skenbart i
motsägelse till vanan att framställa sig själv som rättens försvarare,
som anklagare mot en himmelsskriande orätt. Allt som nationalsocialismen tar sig för, sker blott för att försvara en helig rätt. Det
talas alltid om trohet och heder. Samtidigt som man använder de
grymmaste tillvägagångssätt, är man fylld av moraliskt patos. Därför
kan ej hänsynslösheten i den yttre politiken förvåna. Förbrytelser ar- 549
·-
Dagens frågor
rangeras och motståndaren göres ansvarig. Man injagar skräck och
samtidigt raseri. Så framkallas tacksamhet mot en stark regim. Man
glorifierar den borgerliga ordningen samtidigt som man med varje
åtgärd smädar och förstör denna ordning.
Frågar man sig, vart allt detta kan leda inrikespolitiskt och utrikespolitiskt, svarar Rauschning:
Inrikespolitiskt måste resultatet bli nationalbolsjevism. Nu, men
först nu, finnes alla förutsättningar för en proletariatets diktatur.
Detta blir revolutionens andra skede. Allt pekar därhän. Den ekonomiska utveckling, som man slagit in på med den efter ryska förebilder uppgjorda fyraårsplanen, arbetarklassens »avpolitisering», som
hindrat de självständiga organisationerna och reformisternas verksamhet, men som skapat alla förutsättningar för en ny plötslig om·
störtningsvilja och medelklassens deklassering, varigenom nya tillskott tillförts den formlösa massan, som längtar efter en »ny ordning». Icke alla ledarna se denna utveckling, men de finnas bland
dem, som äro mera skarpsynta och som avsiktligt gynna radikaliseringen för att främja egna, väl uttänkta planer. För övrigt är ledarnas vilja i detta avseende likgiltig. Utvecklingen går efter en obönhörlig konsekvens. De vitalare ungdomarna äro också fullt på det
klara med vart allt pekar och acceptera riktningen. Ungdomen formas ju också till en sant revolutionär typ genom konsekvent uppfostran till brutalitet och hänsynslöshet. Det vore oriktigt att tro,
att armen skulle ställa sig hindrande. Det är en legend, att den nuvarande armen är reaktionär. Armen kommer icke blott att tolerera
en social nyordning utan även att göra denna till sin egen uppgift,
om icke någon annan politisk grunduppfattning ger den möjlighet
att leda sina militärpolitiska ideer i nya banor.
Rauschnings bok skrevs för ungefär ett år sedan. Det kan vara
lämpligt att avsluta referatet med en redogörelse för Rauschnings
uppfattning av nationalsocialismens utrikespolitiska medel och mål.
Målet är detsamma som i inrikespolitiken: ett maximum av herravälde och makt för ledarskiktet-heute gehört uns Deutschland und
morgen die ganze Welt. Medlet är att skapa oro på alla håll. Den
gigantiska apparaten i inrikespolitiken kan motsvaras av en lika
imponerande apparat i utrikespolitiken. Överallt har nationalsocialismen spunnit sitt nät och skapar oro. Den är engagerad i Spanien och i Brasilien, i Fjärran östern och i Afrika, i Mindre Asien
och Förenta staterna. Det är detta som karakteriserar den världsrevolutionära dynamiken. Den är revolution och alla dess dagspolitiska inställningar, axlar, vänskapsförsäkringar och fiendeattityder,
ha endast taktiskt värde.
Man kan nu mot detta invända, att Hitler upprepade gånger förklarat sig »endast» vilja bygga upp ett Stor-Tyskland, att han inom
anmärkningsvärt kort tid med fredliga medel lyckats sönderriva
Versaillesbestämmelserna samt att han synes föredraga fred framför
krig. Det vore också egendomligt, om en så beräknande man skulle
ha så omåttliga planer.
550
Dagens frågor
Rauschning bemöter invändningarna.
Vad Stor-Tyskland beträffar är det ett ord, som användes av propagandan för att anknyta till gamla föreställningar och använda dem
för helt andra syften. Den nationella återföreningen var ett mål från
förra århundradet och avsåg en förening i frihet och liberalism. Nu
är det fråga om något helt annat. Nationalsocialismens ockupation
av Österrike är ett utmärkt exempel. Ockupationen uppgavs vara
uppfyllelsen av seklers dröm. Den blev en cynisk utrotning av ett
sjuhundraårigt arv. östet·rike behandlades av Tyskland så, som man
hittills gjort med ett erövrat område, vars befolkning skall slås ned.
Dess karaktär och egenliv äro tydligen fullkomligt likgiltiga för
underkuvarna. Men detsamma gäller »återföreningen» av sudettyskarna. I sjiilva verket ledde den till tjeckernas fullständiga undertryckande. När man inte ens beträffande ett folk av den egna stammen kunde avstå från den militära ockupationens metod, hur skall
då behandlingen av de slaviska folken inom samma område gestalta
sig1 Naturligtvis som en fullständig våldsregim, där varje tal om
fredligt samförstånd iir uteslutet. Ingen tror väl heller på att den
nuvarande regimen tänker anordna federativa stater.
Det är sant att Versaillesfördraget sönderrivits. Man har sagt, att
de hårda årens uppoffringar därför icke varit förgäves; varje tysk
måste ocksil glädja sig över, att ett outhärdligt fördragssystem avskaffats. Men det är här fråga om medlen och gränserna för en
nationell politik. Har det som skett verkligen tjänat nationens bästa~
Har ledaren icke gång på gång onödigtvis störtat sig i situationer,
som gjort risken för ett koalitionskrig överhängande~ Hittills har
han räddats av motståndarnas fredsvänlighet, men är han icke beredd att lära av sin senaste triumf (Miinchen) måste man med bekymmer tänka på tyska folkets framtid.
Ledaren i.ir förvisso fredsvänlig och anser icke kriget vara den normala relationen mellan staterna. Han föredrager freden framför
kriget. Men detta bevisar icke på minsta sätt, att det icke hos honom
skulle finnas en avsikt att fortsätta en utrikespolitisk revolution av
hittills oki.ind omfattning och eftersträva ett världsimperium. Tyska
fredsförklaringar kunna vara relativt uppriktiga, likaså tyska avståenden från anspråk på territorier. Det finnes andra och subtilare
medel att förverkliga planerna. En hegemoni kan förverkligas genom allianser, där en bestämmer. En sådan hegemoni kommer icke
att utövas i fredlig eller moderat anda. Vad den nuvarande tyska
regimen eftersträvar är en fullständigt ny ordning, en helt ny uppdelning av världen. Det är därför meningslöst att fråga när den
tyska politiken skall ha framställt sitt sista krav eller begiirt det
sista priset, ty det finnes ingen mättnad. Man skall icke bedraga sig
på ledarens realism. Han kan göra iskalla och klara planer, som
med mästerskap siittas i verket. Sådant göra män med stor taktisk
begåvning. Men Ramtidigt kunna dc vara besatta, av aningar och
syner drivna drömmare, som tro sig vara gudalika och leva i en
551
Dagens frågor
overklig värld. För sådana finnes blott rörelsetendenser och icke
några fasta politiska mål.
Alliansen med Ryssland kommer, säger Rauschning, att bli ledarens
stora kupp vid en framtida kris. Kommer den till stånd och om den
fungerar, betyder det att tvenne strömningar, som vilja ut i havet
-världsrevolutionen- mynna ut i varandra. Det blir då icke någon
vanlig allians av maktpolitiska skäl, utan en allians, som radikalt
omändrar världen. Då är världsrevolutionen på marsch.
Ledarens aversion mot ett sådant förbund är obestridlig. Den härleder sig av insikten, att de nationalsocialistiska metoderna visserligen kunna mäta sig med de bolsjevikiska, men knappast äro överlägsna. Den faran ligger nära till hands, att det blir en bolsjevikisk
och icke en nationalsocialistisk hegemoni. Hittills har ledaren icke
stött på någon motståndare, som varit vuxen hans politiska metoder.
Det har givit honom en känsla av absolut överlägsenhet, som han
personligen behöver. Men med Sovjet-Unionen skulle han få en
allierad, som är lika farlig som om den vore motståndare.
Det måste upprepas, att ovanstående är ett referat och som sådant
mycket sammanträngt och ofullständigt. Här skall icke uttalas något
omdöme om Rauschning har rätt eller icke. Var och en må bilda sig
en mening om, huruvida Rauschnings framställning bär sannolikhetens prägel med hänsyn till vad som inträffat de senaste åren och
de sista månaderna. Så mycket är dock tydligt, att nationalsocialismen för närvarande befinner sig i en utveckling, till sin natur vitt
skild från den historiskt determinerade inre logik, varmed partiet en
gång samlade tyskarna till koncentration mot Versaillesdiktatet eller
– om man vill uttrycka annorledes – blev medlet för det återupprättelsens mål, som instinktivt hägrade även för Weimarrepublikens
kujonerade tyskar.
När Schweiz Den 31 augusti samlades schweiziska förbundsförväljer general. samlingen för att utse högste befälhavare för landets
stridskrafter. Denna är samtidigt den schweiziska armens ende general. Det var första gången sedan augusti 1914 som förbundsförsamlingen i detta ärende var sammankallad. Schweiz har nämligen i
fredstid ingen högste befälhavare och ej heller någon general. Chefen
för försvarsdepartementet – vilken i likhet med nuvarande förbundsrådet Rudolf Minger i regel alltid är högre milisofficer – utövar
praktiskt taget icke blott högsta ledningen av militärförvaltningen
utan även av försvaret i övrigt. Först vid krigsfara skall en högste
befälhavare utses. Såväl ceremonielet som stämningen vid generalsvalet förtjäna att bli bekanta även för svenska läsare.
Efter förberedande överläggningar i nationalrådet (deputeradekammaren) och ständerrådet (senaten) sammanträdde hela förbundsförsamlingen, d. v. s. bägge kamrarna i gemensam sittning. Deltagandet
i detta minnesrika sammanträde var enastående livligt. Av nationalrådets 187 medlemmar voro 186 samt av ständerrådet 44 medlemmar
43 närvarande. Presidenten i Schweiziska Edsförbundet Etter hade
552
Dagens frågor
även tillstädeskommit. Åhörarläktarna voro fullsatta. Flertalet utländska beskickningschefer närvoro.
Talmannen Vallotton – det dominerande radikala partiets ledare –
öppnade sammanträdet samt tillkännagav, att samtliga politiska
grupper beslutat föreslå chefen för andra armekåren överste Guisan
till högste befälhavare och general. Församlingen skred omedelbart
till val, varvid överste Guisan erhöll 204 röster av 227 avgivna. Valutgången mottogs med stormande bifall, vari även åhörarna på läktarna deltogo.
Kom så det högtidliga ögonblick, då den nye generalen skulle avlägga eden. Under det att församlingen reser sig och en fullständig
tystnad råder, inträder general Guisan, paradklädd, samt går me<i
fasta steg fram till talmannens bord. Hans hållning är stram och
han gör trots sina 65 år ett anmärkningsvärt ungdomligt intryck.
Talmannen uppläser eden: »Jag svär trohet till Schweiziska Edsförbundet. Jag svär att med alla mina krafter och med risk för eget liv
skydda och försvara fäderneslandets ära, oberoende och neutralitet.
Jag svär att strängt rätta mig efter förbundsrådets (regeringens)
instruktioner.» På talmannens uppmaning vände sig generalen därefter mot förbundsförsamlingen, höjde den högra armen och uttalade
med kraftig röst: »Jag svär detta.»
I ett varmhjärtat tal tolkade därefter talmannen förbundsförsamlingens samt hela det schweiziska folkets känslor inför dagens historiska händelse. Han erinrade om, att 25 år förflutit sedan förbundsförsamlingen till högste befälhavare valde general Wille, vilken på
ett glänsande sätt fyllde sin viktiga uppgift. Han prisade general
Guisans framstående egenskaper, stora erfarenhet och utomordentligt
förtjänstfulla militära gärning. Han uppmanade generalen att framföra förbundsförsamlingens och nationens oinskränkta förtroende till
armen samt slöt med orden: »Gud välsigne Eder och eder stora uppgift! Gud bevare vårt fosterland och vår arme!»
Ånyo följde en bifallsstorm, varpå generalen blev föremål för varmhjärtade personliga lyckönskningar från de församlade med presidenten i täten. Vid dennes sida lämnade han därefter förbundsförsamlingen.
Under tiden hade på platsen framför parlamentshuset och på de
angränsande gatorna samlats en stor menighet, uppskattad till omkring 15,000 personer, vilken under tystnad och med blottade huvuden
inväntade det ögonblick, då den nye generalen trädde ut på trappan.
Ovationsartade hyllningar mötte honom. Menigheten sjöng nationalsången. Det var en entusiasm utan gränser. Sällan om ens någonsin
torde i Bern en så från hjärtat gående hyllning, så ärlig och så varm,
ägnats en enskild man.
Den historiska dagen hade haft en utomordentligt värdig och fosterländsk prägel. Den schweiziska statens enighet och oböjliga vilja att
försvara sin frihet samt försvarets fasta förankring hos folket hade
åter och på gripande sätt manifesterats. Då underrättelsen om valet
blivit känt, inströmmade till general Guisan från hela landet – från
553
Dagens frågor
korporationer och enskilda – hyllningstelegram, bärande vittne om
det anseende och förtroende, han åtnjuter i alla kretsar.
General Guisan är född i Mezieres (Vand) 21 oktober 1874 och är
sålunda i dessa dagar 65 år. Han har gjort sin karriär inom artilleriet
och generalstaben, har använts såsom lärare vid militära skolor, i ett
flertal utredningar samt i uppdrag utomlands. Han har sedan 1932
varit chef för andra armekåren. General Guisan anses äga utomordentliga chefsegenskaper och har en outtröttlig arbetsförmåga. I
likhet med vad som i regel är fallet i schweiziska armen har general
Guisan vid sidan av den militära tjänsten haft civil verksamhet.
Hans intressen hava varit jordbruk samt hästuppfödning.
Enigheten vid årets generalsval är anmärkningsvärd i jämförelse
med generalsvalet 1914. Under dåvarande starka dragkamp i Schweiz
mellan de tyska och latinska folkdelarna kunde valet den 3 augusti
av Ulrich Wille till general ske först efter de starkaste påtryckningar
från förbundsrådet. Dess ledande man, den från de tysk-ryska separatfredssträvandena 1917 sedermera kände Arthur Hoffmann, hotade med
förbundsrådets avgång, ifall Willes motkandidat, Sprecher von
Bernegg, valdes. Wille, som hade nära familjeförbindelser med Tyskland, betraktades både av de fransktalande och av tyska radikaler
såsom alltför »preussisk», och Sprecher hade också vid den förberedande nomineringen vunnit stöd av majoriteten i alla partier. Men
förbundsrådet genomdrev, att förbundsförsamlingens val uppsköts ett
par timmar, och lyckades under tiden bearbeta partierna till förmån
för Wille. Ulrich Willes son utpekades länge som trolig general, men
han utsattes för ett par år sedan för stark kritik i förbundsförsamlingen på grund av ett besök i nationalsocialismens högkvarter. Det
förtjänar observeras, att parlamentet denna gång med stor enhällighet valt en fransktalande.
Pontus Reuterswärd.
Samlings- Alltsedan det nya kriget utbrutit och även under den närregering? mast föregående tidens utrikespolitiska spänning ha
röster här och var höjts för en ombildning av regeringen i syfte att
skaffa denna ett bredare nationellt underlag. Under de sista dagarna
i augusti, d. v. s. kort innan Tyskland skred till sitt anfall mot Polen,·
höllos såvitt känt vissa förberedande överläggningar mellan statsministern och partiledare. statsministern och hans kolleger kände
då liksom ännu vid urtimans remissdebatt ingen benägenhet att finna
en regeringsombildning påkallad. En motsatt uppfattning deklarerades emellertid vid remissdebatten av bondeförbundets souschef, hr
Svensson i Grönvik, till viss överraskning icke minst för regeringsbänken. Majoriteten av bondeförbundets riksdagsgrupp var plötsligt
vunnen för tanken på en allmän samlingsregering. Dess alternativ
var följaktligen antingen partiets kvarstannande i regeringsställning,
ehuru med fördelning av ansvaret även på oppositionspartierna, eller
också partiets utträde ur regeringen, som därigenom antingen bleve
rent socialdemokratisk eller också utfylldes med opolitiska kapaci- 554
Dagens frågor
teter eller – ehuru mindre sannolikt – med representanter för den
borgerliga vänstern. I slutet av september framtvingade bondeförbundet, att statsministern officiellt inledde förhandlingar med högern
och folkpartiet för att utröna, huruvida dessa nu funno tiden inne
för en bredare basering av regeringen. Då oppositionsledarnas svar
icke utmynnade i ett absolut krav på någon omedelbar ombildning
och då statsministern själv av allt att döma var föga intresserad
därav, resolverade han att regeringskoalitionen skulle fortbestå, naturligtvis med den ändring som komme att betingas av det nya tillfälliga folkförsörjningsdepartementets tillkomst. Vid bondeförbundets gruppsammanträde den 6 oktober – hållet samma dag som de
oroande .underrättelserna om Sovjets krav på Finland inlöpte –
reträtter~de bondeförbundet och konfirmerade för sin del statsministerns beslut, dock utan att uppge sin principiella uppfattning om
önskvärdheten av en samling.
Detta iir i korta drag gången av de hittillsvarande ministärförhandlingarna. Bakom de officiella uttalandena kunna vissa stämningar
skönjas. De socialdemokratiska regeringsledamöterna ha icke, i varje
fall icke ännu, funnit något skäl att maka åt sig så mycket, som vid
en större ombildning skulle behövas för att lämna plats för andra.
Såsom vanligt ha de ej ens inför alla de nya besvärligheterna eller
inför kritiken mot den bristfälliga beredskapen saknat »Verantwortungsfreudigkeit». De ha – enligt statsministerns tal å Konserthuset – utgått från det »brutala» faktum, att de representerade ett
parti, »som har halvdelen av andra kammarens och om något år
majoriteten i första kammaren»; följaktligen anse de regerandet vara
partiets både rätt och plikt. Däremot har bl. a. r)artiets huvudorgan
– kanske föga överraskande för att komma från en sådan gammal
partitaktiker som hr Z. Höglund – inför de växande regeringssvårigheterna pläderat för en regeringsombildning, d. v. s. ett ökat divisionsansvar. Ä ven bondeförbundets regeringsledamöter ha tydligen
icke hyst någon rädsla för ansvaret, i motsats till de upproriska i
riksdagsgruppen och ute i landet, vilka tyckas främst ha hört hemma
bland partiorganisationens koryfeer. I verkligheten torde oktoberförhandlingarna blott ha rört sig om, huruvida de borgerliga partierna skulle vilja ingå i regeringen med vartdera någon man, som
dessutom säkerligen icke skulle erbjudas någon viktigare ministerpost. De båda härskande partierna eftersträvade m. a. o. blott att få
erhålla borgerlig gisslan men motsatte sig den fullständiga ombildning av ministiiren, som såväl hr Bagge som hr Andersson i Rasjön
ganska självklart uppställde som ovillkorlig förutsättning för deltagande i en samlingsregering. Det krav på opolitiska fackmäns intagande, som på olika håll rests, har statsministern i någon mån tillmötesgått, när det unga utrikesrådet Hägglöf fick den trettonde
taburetten; statsministern syntes enligt sitt Konserthustal principiellt benägen att under krisen t. o. m. ytterligare beträda denna väg,
vilken realiter skulle innebära att ministärens sakkunskap förstärkes
men dess politiska signatur förblir oförändrad.
555
41- 3DGD8. Svensk Tidskrift 1939.
Dagens frågor
Det kan knappast påstås, att förhandlingarna om en samlingsregering blevo något större pnbliknummer. I radion kommo bulletinerna
oftast på sladden. De drunknade i utrikeshändelserna och bensindoften. Det alstrade tydligen icke någon större förvåning hos folket,
att regeringen var tämligen likgiltig för nationell samling eller att
oppositionspartierna icke ville acceptera regeringsinbjudan under de
förhandenvarande betingelserna. Tanken på en samlingsministär
ställdes på framtiden, antingen svårigheterna då bli den nuvarande
regeringen övermäktiga eller det utrikespolitiska läget obönhörligen framtvingar ett direkt samgående. Taktiskt ha regeringspartierna genom förhandlingarna kanske främst åsyftat att efter ett
nej från oppositionspartierna få dessa att känna sig förpliftade till
moderation av kritiken.
Krigstidernas regeringsproblem har föga dryftats offentligt i samband med överläggningarna. Professor Bagges svar innehöll dock
bl. a. en deklaration, enligt vilken en samlingsregering borde först
bildas i ett utomordentligt läge såsom en utomordentlig åtgärd.
Sedermera och sedan det utrikespolitiska läget skärpts har hr Bagge
i sitt Göteborgsföredrag poängterat värdet av att äga verklig riksregering, inrymmande såväl företrädare för de stora partierna som
opolitiska fackmän eller representanter för näringslivets organisationer.
Så som förhandlingarna upplagts av statsministern, kan det knappast förvåna, att de nuvarande oppositionspartierna icke anmiilde sin
villkorslösa villighet att inträda i regeringen. De skulle av allt att
döma ha fått en plats i kulisserna men ändock nödgats absorbera en
del av ansvaret för den planlöshet, som åtminstone till en början
karakteriserade regeringens krisåtgiirder och för vilken regeringen
ensam är ansvarig. Den självtillräcklighet, som präglade statsministerns Konserthustal, ger näppeligen intryck av att förhandlingarna om nationell samling begynt i den anda av god vilja till ömsesidigt bistånd, som måste vara varje samlingsregerings enda tänkbara atmosfär. Om det är sant som det sagts att »regera är att förutse», måste den allmänna opinionens åsikt om regeringens beredskap
förvisso vara sådan, att oppositionspartierna ej behöva uppträda som
supplikanter.
Erfarenheterna från de långvariga nationella samlingsregeringarna
i England och Frankrike under världskriget ge vid handen, att samling betyder styrka, ja, för dem då betydde seger. De oerhört skärpta
partimotsatserna i Sverige under världskriget vittna negativt i
samma riktning, d. v. s. om de allvarliga följderna av bristen på
samling. Föga imponeras man också av bedyrandena i Norge under
världskriget, då Gunnar Knudsens radikala »långa ministär» hela
tiden satt vid makten, nämligen att en nationell samlingsregering
vore som en bil med punkterade ringar1 ; inget vet ju, hur en
1 Intresserade hänvisas till Arne Björnbergs nyligen utkomna, synnerligen läsvärda avhandling »Parlamentarismens utveckling i Narge efter 1905».
556
Dagens frågor
samlingsregering med starkare personuppsättning än den Knudsenska skulle ha fungerat, men alla veta, att norsk politik åtminstone
tidigare till följd av stridsmetodernas våldsamhet var föga förebildlig
för grannländerna. I dessa tider av största faror för en liten stat i
krigszonen står det i alla fall fast, att den gamla partiuppdelningen
ej äger eller åtminstone ej borde äga större aktuell betydelse. Varje
parti måste t. v. underordna sitt egna intresse landets gemensamma.
Partiprogrammens suspenderande måste också innebära suspension
av den parlamentariska maktlära, som exc. Hansson på Konserthuset
hävdade trots att det brinner runt om i knutarna. När han gjorde
sin samlingsgest, uppträdde han som ägaren av aktiemajoriteten på
en bolagsstämma, och hans anbud synes i realiteten ej sträcka sig
stort längre än till en rätt för andra att utse minoritetsrevisorer.
Ser man spörsmålet från minoritetspartiernas läge, vill man hoppas
att dessa inför utsikten till rikliga oppositionstillfällen icke frestas
att handla efter den primitivaste partitaktiks vedergällningslagar.
Det kan vara kortsynt att se blott på ögonblickets fördel. Ett parti
värdesättes i längden med hänsyn till dess positiva insatser, icke
med hänsyn till dess negativa. Dansk höger hade under världskriget
»favören» att stå utanför regeringsansvaret, men det skar sannerligen inte efteråt guld med täljknivar. Omvänt förvärvade engelsk
och fransk höger under sitt positiva arbete i världskrigets samlingsministärer ett anseende, som de efter kriget kunnat diskontera vid
valen. Möjligheterna att bedriva opposition och därigenom upprätthålla parlamentarismens ideer om oavhängig kontroll av regeringen
äro dessutom under en kris färre än eljest. I många frågor är offentlig debatt med hänsyn till ämnenas utrikespolitiska ömtålighet icke
möjlig; genom fullmaktssystemet inskränker sig riksdagens roll ofta
blott till att godkänna oomstridda ramlagar, medan deras tillämpning blir regeringens sak och endast kan kontrolleras post factum
samt därför blott i begränsad mån; dessutom torde en vitt utbredd
opinion fordra att i onda tider kravet på statsmaktens effektivitet
går före normala tiders revisorssynpunkter. Givetvis kan en nödig
·parlamentarisk kontroll ändock utövas under en samlingsregering;
först då skulle det nämligen ges utsikter till att alla riksdagsmän
kunde framföra sin kritik utan att beskyllas för partipolitiskt nit.
Obestridligen kan ett oppositionsparti indirekt utöva stark influens.
Men i ett läge, då makten enligt sakens tvingande natur färskjutes
till regeringens fördel, måste oppositionspartierna med all sannolikhet ha större möjlighet i regeringsställning att vinna gehör för sina
synpunkter än om de stå utanför. Givetvis beror allt härvid dels på
personerna, dels på värdet av deras synpunkter. Och givetvis måste
förutsättningen vara, att en samlings- eller riksregering bildats i
uppsåt och syfte att dess män ärligen skola praktiskt samverka för
landets bästa. Med en hänvisning till de fyra socialdemokraternas
stora roll i den Edenska koalitionsregeringen eller till Staaffs vä-
gande insats i den Lundebergska samlingsministären kan man våga
formulera satsen, att betydelsen av olika partiers representation i
557
Dagens frågor
ett dylikt krigskabinett ej kan mätas med enkla aritmetiska eller
proportionalistiska mått. Och naturligtvis kan en minoritet, till
vilken ingen hänsyn tas utan vilken ständigt majoriseras, begära sitt
uttdide; dess män finge vara beredda att sova på räm;eln.
Av flera skäl kan man ifrågasätta lämpligheten av att spara riksregeringen till det blodiga allvarets tid. För det föro;ta finns det så
många gradationer av riksregering, att mellanformer först kunna
tillgripas och den »stora» samlingsregeringen hållas i beredskap.
För det andra har parlamentarismens partiideer så omvärderats
under senare år, att en allmän samling nu ej kan anses vara samma
uppseendeväckande undantagsåtgärd som tidigare. För det tredje
måste det alltid ur rent praktisk synpunkt vara ett ohägn ait i allvarets stund sätta in nya personer, utan att dessa tidigare fått göra
sig nära förtrogna med uppgiften. För det fjiirde måste läget för
vårt land redan nu betraktas såsom utomordentligt riskfullt, enligt
mångas mening allvarligare än någonsin sedan 1700 och 1809.
Slutligen måste man konstatera det anmiirkningsviirda uti att
ingen representant för industrien och handeln har siite i landets regering under en tid, då hela näringslivets grundvalar till följd av omständigheterna tillfiilligtvis måste omläggas. Ingen vulgiiragitation
kan i dessa tider beteckna en sådan representation som allenast ett
kapitalistintresse. Allas materiella väl och ve beror nu av en klok
och dristig aktiv näringspolitik.
Dessa allmänna reflexioner göra på intet sätt anspråk på att uttömma problemet. Vid ett praktiskt bedömande i ett visst läge kan
man från samma principiella utgångspunkt komma till olika slut.
Ingalunda förbises heller, att ett samarbete mellan regeringen och
oppositionen redan förekommer i olika former; bl. a. torde utrikesnämnden och utrikesutskottet just nu fylla en viktig funktion. Om
ett ting borde dock kunna råda enighet: världskrigstidens upprörda
och för samhällslugnet farliga partistrider få ej upprepas. Inför
riskerna för landet vore ett partis krav på maktfullkomlighet lika
beklämmande som ett annat partis krav på ansvarsbefrielse. I
orostider äro partierna underkastade statsintressets rekvisitionsrätt.
E. H.
5:18

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism