Dagens frågor
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Rikligt belönad
T
iden går fort ibland. För knappt 15
år sedan, i september 1977, väcktes inom Förbundet Sverige Sovjetunionen iden om en hyllningsadress till
Sovjetunionen med anledning av 60-årsjubileet av oktoberrevolutionen 1917.
Och den text som skrevs för att avsändas
till ordföranden i SSSR:s Högsta Sovjets
Presidium gick minsann inte av för hackor:
”Under de gångna 60 åren har världen
bevittnat en historiskt sett snabb utveckling i ert land. Det gamla Ryssland som
fram till Oktober 1917 var ett av Europas
mest outvecklade länder, har genom folkens uppoffrande arbete och hårda kamp
förvandlats till ett socialistiskt land, som
på många områden av det sociala, ekonomiska och kulturella livet i dag intar en
tätplats i världen(…)
Den internationella avspänningen och
politiska klimatförbättringen under senare år är också i hög grad ett resultat av
Sovjetunionens målmedvetna arbete för
fred och samförstånd mellan folken.”
Bland undertecknarna av denna hyllning till det 60-åriga socialistiska lyckoriket märktes Allan Edwall, Hans Göran
Franck, Anita Gradin och Gunnar Myrdal.
Också en viss herr Jan Ling hade skrivit under adressen. För denna sin insats
har han nu fått sin belöning av regeringen
Bildt i det att han i dagarna utsetts till rektor för Göteborgs universitet. Man får väl
bara hoppas att det inte tvingas byta
namn till Lumumba-universitetet.
Vad gick sönder i Los Angeles?
E
nligt 9
/ 10-delar av de svenska tidningarna är det meningslösa
våldsutbrottet i Los Angeles förutom ett tecken på USA:s allmänna rättsröta också det direkta svaret på en
omänsklig, hyperindividualistisk politik
från presidentema Reagan och Bush, vilka dragit ned socialbudgeten och den
mentala rullgardinen i samma veva.
Som ofta stämmer dock verkligheten
illa med överilade känslobilder. Så har
inte socialbudgeten minskat under dessa
presidenter. Däremot har forskare och
allmänhet börjat inse hur svårt det är för
politiker att effektivt hjälpa de fattiga, och
hur lätt människors närmiljö i stället skadas av centrala och likformiga insatser.
Som forskaren Alan Carlson visade i
boken Family questions: Reflections on
the American social crisis för ett par år
sedan är familjens nödläge i USA en direkt följd av en politik som uppmuntrar
separation och ensamhushåll, och som
lagt inte minst fiskala hinder för den traditionella familjens livsstil.
Att förklara ghettovåldet med nivån
hos socialbidragen antyder obekantskap
med hur djup familjens kris är, liksom att
krisen är en följd av en medveten kulturradikal politik sedan decennier för att beröva föräldrar besluten över sina barn,
ifrågasätta tanken om en objektiv moral,
och i skolan lära ut att moral saknar samband med ärvda vanor och tabun. Familjens beslut har tagits över av myndigheterna; det var målet redan i New Deal.
För många speglar Los Angeles-tragedin den fria ekonomins oförmåga att hantera mänsklig gemenskap. I sak däremot
–
vilar skulden hos ett par generationer av
radikaler, som påverkade av makarna
Myrdal och John Dewey, sökt frigöra individen såväl från familj som ansvar. Siffrorna över sjunkande antal äktenskap,
minskat barnafödande, ökande aborter
och kriminalitet bör gärna granskas tillsammans. Att 1980-talet relativt sett betytt familjens återkomst har tragiskt nog
ännu inte hunnit vända den sociala trend
som sprack ut i blod och eld i Kalifornien.
En larmrapport
F
ör en tid sedan presenterade två
kriminologer en forskningsrapport, som borde få dem för brottsbekämpningen ansvariga att sova mindre
gott om natten.
Sedan 1960-talets slut har antalet anmälda brott fördubblats. Samtidigt har
numerären uppklarade brott krympt –
för exempelvis stölder från 20 till10 procent. Enligt de båda kriminologerna kommer dessutom många brott inte att kunna
utredas av polisen, om den inte får ökade
resurser och blir mer effektiv. Fortsätter
utvecklingen skulle polisen i Stockholm
om fyra år få lägga samtliga anmälningar
om bostadsbrott åt sidan. Redan nu har
ordningsmakten svårt att hinna ägna sig åt
lättuppklarade brott. Ibland måste man
faktiskt låtaförbrytarna löpa,även sådana
som tagits på bar gärning.
Stiger brottskurvan även framdeles når
vi förr eller senare en punkt då man inte
längre kan tala om ett rättssamhälle. Då
har vi kommit därhän att myndigheterna i
191
allas ögon framstår som oförmögna att på
ett godtagbart sätt beivra brott och skydda medborgarna från förbrytare. Då kommer många sannolikt att ta lagen i egna
händer genom att exempelvis upprätta
medborgargarden. Men inte heller det
kommer att främja tryggheten, nattsömnen. Vi får bara ett hårdare, obarmhärtigare samhälle.
Det måste ständigt poängteras att fler
poliser är brottsförebyggande, eftersom
upptäcktsrisken då ökar. I sin tur skapar
det ett humanare samhälle, mindre präglat av kriminalitet. Det får kanske inte bli
så att makthavarna i praktiken ger upp
kampen mot brott. I Tyskland ligger uppklarningsprocenten kring 50, hos oss runt
20. Det finns ingenting ödesbestämt i en
sådan skillnad. Den går att minska. Om
den rätta viljan finns hos politikerna.
Moraliska kasinon
U
nder våren har ett par utredningar lagt förslag om att inrätta kasinon i Sverige med internationella
regler. En av dessa utredningar, den statliga lotteriutredningen, väckte särskild
uppmärksamhet därför att ordföranden
var kristdemokrat, riksdagsledamoten
Rose-Marie Frebran.
Att internationella kasinon inte är alldeles lätta att förena med den kristdemokratiska samhällssynen har illustrerats av
ledamoten Frebrans snabba fotombyte i
frågan sedan hon dragit på sig partiledare
Svenssons bannbulla för utredningens
ohemula tolerans och liberalism.
192
Dessa piruetter får väl mest ses som pikanta interna inslag i kds. Men ett uttalande av Rose-Marie Frebran i samband
med att utredningens förslag presenterades i april- dvs när hon fortfarande tyckte att Sverige skulle ha internationella kasinon – är väl värt att återge. Inte minst
därför att det antyder en anmärkningsvärd insikt bland vissa kristdemokrater
om hur det går till i den så att säga mindre
moraliska världen.
Lotteriutredningen föreslog nämligen i
god svensk anda att intäkterna från kasinona skulle gå till folkrörelserna. Men
man förutsåg att vissa religiösa samfund
möjligen skulle få problem med att ta
emot pengar från den sortens verksamhet.
Rose-Marie Frebran hade dock tänkt
ut en lösning: ”I sådana fall får vi tänka oss
att ta ut en viss skatt som så att säga tvättas i statskassan och betalas ut som bidrag.” Säga vad man vill om kristdemokrater, men påhittiga är de i alla fall.
Rikligt belönad
T
iden går fort ibland. För knappt 15
år sedan, i september 1977, väcktes inom Förbundet Sverige Sovjetunionen iden om en hyllningsadress till
Sovjetunionen med anledning av 60-årsjubileet av oktoberrevolutionen 1917.
Och den text som skrevs för att avsändas
till ordföranden i SSSR:s Högsta Sovjets
Presidium gick minsann inte av för hackor:
”Under de gångna 60 åren har världen
bevittnat en historiskt sett snabb utveckling i ert land. Det gamla Ryssland som
fram till Oktober 1917 var ett av Europas
mest outvecklade länder, har genom folkens uppoffrande arbete och hårda kamp
förvandlats till ett socialistiskt land, som
på många områden av det sociala, ekonomiska och kulturella livet i dag intar en
tätplats i världen(…)
Den internationella avspänningen och
politiska klimatförbättringen under senare år är också i hög grad ett resultat av
Sovjetunionens målmedvetna arbete för
fred och samförstånd mellan folken.”
Bland undertecknarna av denna hyllning till det 60-åriga socialistiska lyckoriket märktes Allan Edwall, Hans Göran
Franck, Anita Gradin och Gunnar Myrdal.
Också en viss herr Jan Ling hade skrivit under adressen. För denna sin insats
har han nu fått sin belöning av regeringen
Bildt i det att han i dagarna utsetts till rektor för Göteborgs universitet. Man får väl
bara hoppas att det inte tvingas byta
namn till Lumumba-universitetet.
Vad gick sönder i Los Angeles?
E
nligt 9
/ 10-delar av de svenska tidningarna är det meningslösa
våldsutbrottet i Los Angeles förutom ett tecken på USA:s allmänna rättsröta också det direkta svaret på en
omänsklig, hyperindividualistisk politik
från presidentema Reagan och Bush, vilka dragit ned socialbudgeten och den
mentala rullgardinen i samma veva.
Som ofta stämmer dock verkligheten
illa med överilade känslobilder. Så har
inte socialbudgeten minskat under dessa
presidenter. Däremot har forskare och
allmänhet börjat inse hur svårt det är för
politiker att effektivt hjälpa de fattiga, och
hur lätt människors närmiljö i stället skadas av centrala och likformiga insatser.
Som forskaren Alan Carlson visade i
boken Family questions: Reflections on
the American social crisis för ett par år
sedan är familjens nödläge i USA en direkt följd av en politik som uppmuntrar
separation och ensamhushåll, och som
lagt inte minst fiskala hinder för den traditionella familjens livsstil.
Att förklara ghettovåldet med nivån
hos socialbidragen antyder obekantskap
med hur djup familjens kris är, liksom att
krisen är en följd av en medveten kulturradikal politik sedan decennier för att beröva föräldrar besluten över sina barn,
ifrågasätta tanken om en objektiv moral,
och i skolan lära ut att moral saknar samband med ärvda vanor och tabun. Familjens beslut har tagits över av myndigheterna; det var målet redan i New Deal.
För många speglar Los Angeles-tragedin den fria ekonomins oförmåga att hantera mänsklig gemenskap. I sak däremot
–
vilar skulden hos ett par generationer av
radikaler, som påverkade av makarna
Myrdal och John Dewey, sökt frigöra individen såväl från familj som ansvar. Siffrorna över sjunkande antal äktenskap,
minskat barnafödande, ökande aborter
och kriminalitet bör gärna granskas tillsammans. Att 1980-talet relativt sett betytt familjens återkomst har tragiskt nog
ännu inte hunnit vända den sociala trend
som sprack ut i blod och eld i Kalifornien.
En larmrapport
F
ör en tid sedan presenterade två
kriminologer en forskningsrapport, som borde få dem för brottsbekämpningen ansvariga att sova mindre
gott om natten.
Sedan 1960-talets slut har antalet anmälda brott fördubblats. Samtidigt har
numerären uppklarade brott krympt –
för exempelvis stölder från 20 till10 procent. Enligt de båda kriminologerna kommer dessutom många brott inte att kunna
utredas av polisen, om den inte får ökade
resurser och blir mer effektiv. Fortsätter
utvecklingen skulle polisen i Stockholm
om fyra år få lägga samtliga anmälningar
om bostadsbrott åt sidan. Redan nu har
ordningsmakten svårt att hinna ägna sig åt
lättuppklarade brott. Ibland måste man
faktiskt låtaförbrytarna löpa,även sådana
som tagits på bar gärning.
Stiger brottskurvan även framdeles når
vi förr eller senare en punkt då man inte
längre kan tala om ett rättssamhälle. Då
har vi kommit därhän att myndigheterna i
191
allas ögon framstår som oförmögna att på
ett godtagbart sätt beivra brott och skydda medborgarna från förbrytare. Då kommer många sannolikt att ta lagen i egna
händer genom att exempelvis upprätta
medborgargarden. Men inte heller det
kommer att främja tryggheten, nattsömnen. Vi får bara ett hårdare, obarmhärtigare samhälle.
Det måste ständigt poängteras att fler
poliser är brottsförebyggande, eftersom
upptäcktsrisken då ökar. I sin tur skapar
det ett humanare samhälle, mindre präglat av kriminalitet. Det får kanske inte bli
så att makthavarna i praktiken ger upp
kampen mot brott. I Tyskland ligger uppklarningsprocenten kring 50, hos oss runt
20. Det finns ingenting ödesbestämt i en
sådan skillnad. Den går att minska. Om
den rätta viljan finns hos politikerna.
Moraliska kasinon
U
nder våren har ett par utredningar lagt förslag om att inrätta kasinon i Sverige med internationella
regler. En av dessa utredningar, den statliga lotteriutredningen, väckte särskild
uppmärksamhet därför att ordföranden
var kristdemokrat, riksdagsledamoten
Rose-Marie Frebran.
Att internationella kasinon inte är alldeles lätta att förena med den kristdemokratiska samhällssynen har illustrerats av
ledamoten Frebrans snabba fotombyte i
frågan sedan hon dragit på sig partiledare
Svenssons bannbulla för utredningens
ohemula tolerans och liberalism.
192
Dessa piruetter får väl mest ses som pikanta interna inslag i kds. Men ett uttalande av Rose-Marie Frebran i samband
med att utredningens förslag presenterades i april- dvs när hon fortfarande tyckte att Sverige skulle ha internationella kasinon – är väl värt att återge. Inte minst
därför att det antyder en anmärkningsvärd insikt bland vissa kristdemokrater
om hur det går till i den så att säga mindre
moraliska världen.
Lotteriutredningen föreslog nämligen i
god svensk anda att intäkterna från kasinona skulle gå till folkrörelserna. Men
man förutsåg att vissa religiösa samfund
möjligen skulle få problem med att ta
emot pengar från den sortens verksamhet.
Rose-Marie Frebran hade dock tänkt
ut en lösning: ”I sådana fall får vi tänka oss
att ta ut en viss skatt som så att säga tvättas i statskassan och betalas ut som bidrag.” Säga vad man vill om kristdemokrater, men påhittiga är de i alla fall.