Dagens frågor

DAGENS FRÄGOR
Riskkapitalbolag
I
Rune Molins näringslivsproposition
finns ett förslag till regionala riskkapitalbolag. Det skall inrättas 5-6
sådana bolag runt om i landet. De skall få
l 800 miljoner kronor att disponera.
Dessa nya statliga bolag är ett sätt att
införa löntagarfonder även för små och
medelstora företag. Avsikten är nämligen
att man skall använda sina pengar till att
placera i riskvilligt kapital, det vill säga i
första hand aktiekapital.
Dessa placeringar skall ske i små och
medelstora företag, med max 200 anställda. Riskkapitalbolagens l 800 miljoner
kronor räcker till ett ägande i hundratals
privata företag.
Man undrar varför det är så tyst kring
dessa riskkapitalbolag. Har inte våra riksdagsmän på den borgerliga kanten insett
vad som är i faggorna?
Inte bara dagens fråga
S
om metmaskar vred de sig, de tre av
fyra makthavare som steg fram och
presenterade energiframtiden.
Kärnkraftavveckling, orörda älvar och
koldioxidtak går som bekant inte ihop – i
alla fall inte om man samtidigt värnar om
välfärd och industri. statsministern, den
gamla och den nya energiministern samt
LO-ordföranden har därför haft som
uppgift att prata ihop sig om hur man
löser problemet och vid en presskonferens presenterades resultatet.
Kvartettens våndor och inre slitningar
avspeglades väl i vad man kom fram till.
Nämligen inte alls det logiska beslutet att
skjuta på förtidsavvecklingen, säkra välfärden och tillförsäkra industrin fortsatt
tillgång på billig el för att förhindra utflyttning. I stället väljer man att strunta i
riksdagsbeslutet om ett tak för koldioxid.
Det betyder att Sverige nu definitivt
riskerar att hamna på efterkälken i det internationella miljöarbetet genom att nonchalera det allvarligaste hotet mot vår
framtid – växthuseffekten. Det går fort
att rasa från välfärdssamhälle till bromskloss!
Rune Molin
N
u ångrar sig nog en del direktörer
i näringslivet. De är så snabba på
att utdela beröm till socialistiska
politiker så snart dessa gjort någonting
bra. Men helheten, och den socialistiska
grundinställningen, glömmer företagsledare ofta bort. Åtminstone anställda
direktörer i storföretag.
Så var det när Rune Molin tillträdde
som industriminister i början på januari i
år. En bra person, vi kan lita på honom,
sade direktörerna i korus. Man åsyftade
Rune Molins inställning i energifrågan,
och hoppades att den förtida avvecklingen av kärnkraften skulle kunna förhindras. Hur det blir med denna fråga är fortfarande höljt i dunkel.
Men nu ändras bilden av ett annat utspel. Den l maj började Rune Molin att i
Karlskrona tala om ”nya kollektiva fonder”, som ett sätt att lösa problemen med
internationaliseringen. Som bekant rinner
pengar ut ur Sverige, inte minst i form av
investeringar för storföretagen ute i
Europa.
Thomas Hempel var inte sen att intervjua industriministern. Den 2 maj frågade
han i Morgonekot om det kommer
någonting efter löntagarfonderna. Ja visst,
sade Rune Molin. Men namnet löntagarfonder får inte finnas med. Dock utesluter
han inte andra åtgärder ”för att komma åt
det problem som löntagarfonderna skall
komma åt, nämligen en demokratisering
utav ägandet”.
Dagens ansvariga socialdemokrater
har inte förstått att när Olof Palme lovade
att löntagarfonderna var ”steget”, så gällde det kollektiviseringen av ägandet, och
inte själva namnet. I så fall hade ju löftet
inte varit mycket värt, och det är det ju
inte heller.
Kan man hoppas att de ångerfulla
direktörerna står fast vid sin reaktion
emot Rune Molin och dennes nya kollektiva fonder? Bäst är nog att hålla en slant
på att ilskan går över, snart blir betyget
gott igen. Men utomlands flyttar de, åtminstone verksamhet och kapital. Annorlunda blir det sedan i slutet på sommaren,
när LO kommer med sitt konkreta förslag, och löntagarfondsskattens avlösning
”förhandlad överskottsdelning”.
Makten över tanken
M
aktutredningen med Olof Petersson som ordförande har
kommit med en synnerligen intressant studie av massmedia. ”Makten
159
över tanken” kallas den, och medförfattare är Ingrid Carlberg.
Studien visar att massmedia i Sverige
är en aktör i sig, en självständig makt i landet.
Journalisterna är till minst 70 procent
vänstersympatisörer, om man tar hänsyn
till de 6 procent som säger sig stödja centerpartiet. En klar vänsterdominans med
andra ord, men den är kanske ännu
större. Det visar sig nämligen att hela 38
procent vägrat delta i den här opinionsundersökningen, och där finns nog en stor
majoritet vpk:are och andra vänstersympatisörer, som väljer att inte svara just
därför att de inte vill avslöja sig.
Det stora problemet för massmedia är
den bristande kritiken. Ingen ordentlig
konstruktiv och systematisk kritik finns
utanför massmedia. Detta är någonting
som både borgerligheten och näringslivet
borde tänka på.
Vad kostar en psalm?
N
är den nya psalmboken antogs
1986, var enigheten kring den
kanske inte alldeles fullständig. I
ett avseende har emellertid enighet rått.
Man skulle göra det bästa möjliga av den.
Det var visserligen svårt för niånga att
acceptera förändringar- av några psalmbokskommitterade kallade ”förbättringar” – i gamla psalmer. Viktigare var att
lära in åtskilliga nya, och goda, psalmer av
nu levande författare. Vad ingen kunde
ana var att man därigenom skulle komma
att begå ett brott.
De som förstått detta och som tolkat
lagarna är ett led i Svenska kyrkans byrå-
160
krati kallat dess förvaltningsnämnd. Denna har funnit att författare har copyright
på sitt författarskap och har rätt till ersättning då psalmerna sjungits. Formellt finns
inget att säga om den saken. Evert Taube,
nu hans arvingar, har rätt till ersättning
var gång ”I Roslagens famn” sjungits
offentligt. Varför skulle inte Anders Frostenson få betalt då en församling sjunger
”Öster, väster, norr och söder”?
Men får en församling gratis sjunga
”Var hälsad sköna morgonstund” av
Johan Olof Wallin, som dogför 150 år sedan? Ingen vågade ”förbättra” den psalmen och ingen kan göra anspråk på ersättning- tror man. Den nya psalmboken
är ganska tung och otymplig och många
församlingar lämnar kyrkobesökarna
kopior av både psalmer och texter till dagens gudstjänst. Då anses förlaget, som givit ut psalmboken, kunna utnyttja sin
copyright och därmed kunna kräva ersättning. Detsamma gäller också både bibeln
och kyrkohandboken. Efter en gudstjänst
kan därmed kanske tre förlag begära att få
betalt. Den kyrkoherde eller det kyrkoråd, som ordnat lättnaden för församlingen, kan straffas enligt något som heter
upphovsrättslagen. Det hade de knappast
tänkt sig.
Det är Kyrkans Tidning (nr 16, 1990)
som släppt ut meddelandet om vad som
pågår och detta under rubriken: Församlingen kopierar ”svart” för åtta miljoner.
Samtidigt redogör tidningen för straffen,
böter och upp till två års fängelse. Svenska kyrkans förvaltningsnämnd, som utrett
saken, verkar vara mindre upprörd. Den
kan väl se fram emot ett betydande antal
nya tjänstemän-kontrollanter. Åtta miljoner är också pengar.
Förmodligen finns åtskilliga psalmför·
fattare, som gärna ser att deras verk används i församlingen utan att denna hotas
av böter. Men många är de författare, som
avlidit för så lång tid sedan att de inte har
någon talan. Förlagen kan, genom att de
tryckt dessa psalmer, skaffa sig en nätt
liten summa på dem. Detsamma gäller
bibeln. Förlagen är i det fallet ensamma
att bestämma. Moses och profeterna och
evangelisterna betyder ingenting. De får,
kanske med förundran, från sin himmel se
ned på svensk lagstiftning och hur den
kan utnyttjas.
Svärd till plogbillar
F
rån pacifistiskt och försvarsnegativt håll tas då och då upp frågan
om hur man skall ställa om svensk
vapenindustri till civilt bruk. Det tycks
vara oerhört viktigt att vi inte en dag för
länge producerar destruktiv materiel när
världen går mot den eviga freden.
Efter vad man kunde se i ett nyhetsinslag i1V har problemet löst sig alldeles av
sig själv på ett område. Filmbilderna visade demontering av ett stycke järnridå, det
var den sortens stålgaller som hade skarpslipade kanter i varje maska med syfte att
skära in i fingrarna på den som försökte
klättra över. En tysk bonde stod beredd
att ta hand om stängslet och yttrade ungefär: ”Det blir bra att ha som inhägnad
hemma på gården. Bra kvalitet. Svensk
tillverkning.”
Nicaragua
N
icaragua är ett nytt problem för
socialdemokraterna. Diktaturregimen förlorade, och den svenska socialdemokratiska regeringen står
där med en f d diktator på halsen. Den
forne vapendragaren, Daniel Ortega,
tvingas lämna över till Violeta Chamorro.
Vad skall Sverige göra?
Inte kan man för skams skull avstå från
att hjälpa Nicaragua, nu när demokratin
trätt till. Men däremot kan man hålla tyst,
och med svansen mellan benen dra sig tillbaka. Det är just vad socialdemokraterna
gjort här.
I det offentliga samtalet om Sveriges
stöd till Nicaragua deltar inte de ansvariga politikerna, vare sig Sten Andersson,
Pierre Schori eller Lena Hjelm-Wallen.
När Violeta Charnorra installeras är
dock Sten Andersson där. Han älskar tydligen att resa, men är samtidigt ganska
tyst, vilket inte stämmer med traditionen.
Normalt skulle vi i svensk press ha
kunnat läsa ett Sten Anderssons resebrev
161
om Nicaragua ifrån den 25 april då Violeta Chamorro blev ny president. Men nå-
got sådant fanns inte att finna. Inte heller
en gratulation till den nya presidenten
ifrån Sveriges regering. Man undrar varför.
Estlandshjälpen
B
risten på läkemedel för både sjukvård och preventiv vård liksom på
hygienartiklar är mycket stor i Estland. På sjukhusens kvinnokliniker och
förlossningsavdelningar saknas moderna
instrument och hjälpmedel.
Moderata Kvinnoförbundet har därför
startat en insamling för i första hand kvinnor och barn i Estland. Arbetet sker i
samarbete med Stiftelsen Estniska Samhjälpen, dvs Estniska Röda Korset i exil.
Ordförande i Moderata Kvinnoförbundets Biståndskommitte är Lori Lindahl (tel 08/89 35 07).
Estlandshjälpens postgirokonto är
2 16 14-3.