Dagens frågor


1967


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Den rnssellska domstolen
Intet ont skall här sägas om den gamle lord Russen. Han är en stor vetenskapsman, en lysande memoarförfattare, och en gentleman. Hans namn är
emellertid förbundet med något som
kallas Bertrand Russeli Peace Foundation, och denna stiftelse kan inte på-
räkna några aktningsbetygelser. Dess
avläggare, den mycket reklamerade
krigsförbrytartribunalen, kan inte heller ha anspråk på att behandlas annorlunda än andra kommunistiska propagandaorganisationer.
Tribunalen är en självkonstituerad
domstol, som fällt sina domar i förväg. Förhållandet har uttryckts fullt
korrekt i en resolution från den kommuniststyrda internationella studentunionen (IUS). Den förklarar sig ”helhjärtat stödja lord Russelis plan att
sammankalla en internationell domstol
för att döma krigsförbrytarna Johnson,
McNamara, Dean Rusk …” Med en
domstol menar man en institution som
prövar ett mål och dömer. I den förfalskade upplagan är den en institution som fäller domar utan prövning,
utan att den anklagade hörs. I juridiska kretsar i kommunistländerna betackar man sig förmodligen för att på
något vis placeras i samma klass.
Sverige har blivit inblandat i denna
parodi på två sätt. Författaren Peter
Weiss har påståtts skola representera
Sverige. Här skall inte sägas, att han
själv påstått det; det saknas anledning
att tilltro honom en sådan företagsamhet. Utåt kommer i varje fall sammanställningen Peter Weiss – svensk att
185
ske; formellt är den riktig. Vidare har
Sverige blivit mötesplats för tribunalens sammanträden. statsministern har
meddelat organisationen, att den ej
skulle vara välkommen.
Man kunde ha trott, att detta avbö-
jande skulle utlöst en häftig reaktion
på kommunisthålL Så har inte skett.
Hr Hermansson har inte interpellerat
i riksdagen, Aftonbladet (s) har inte
fått fördömande insändare (k). Bakom
detta märkliga lugn ligger ett egendomligt faktum. Kommunismen är som
bekant intet enhetligt fenomen. Moskvatrogna och kineskommunister skiljer sig åt. Trotskister och stalinister är
varandras dödsfiender. Och nu har det
hänt, att i tribunalen och i själva stiftelsen ett inte ringa antal trotskister
nästlat sig in. Man återfinner i tribunalen Isaac Deutscher, Trotskijs biograf, och den i Sverige inte okände
David Horowitz i styrelsen för stiftelsen, för att bara nämna några. Detta kan inte vara tilltalande för Moskva, och rekommendationerna att stödja verksamheten har förmodligen varit ljumma.
Var den egentlige ledaren för stiftelsen och sekreteraren i tribunalen,
den unge amerikanen Ralph Schoenman egentligen hör hemma är svårt
att säga. Han har biträtt lord Russeli
under senare år, sedan han lämnat en
mera anarkistisk organisation, och han
tycks vara ytterst självständig. Han
har kritiserat den ryska antisemitismen, vilket inte heller kan ha gjort
honom populär i Moskva. Detta kan
186
ha bidragit till återhållsamheten i de
sovjetryska reaktionerna.
Nyheter tränger inte alltid igenom
så fort, och direktiv från Moskva lämnas numera på mera subtila vägar än
på den direkta ordergivningens. Östtyskland hann med att hälsa tribunalen med största entusiasm. En dossier
med dokument om de amerikanska
krigsförbrytarna iordningställdes genast. En framstående östtysk jurist utsågs enligt ”Neues Deutschland” att
framlägga dokumenten för domstolen.
Det kan intressera Peter Weiss, och
det påpekas här till hans begrundande då han sitter på sitt höga domarsäte, att denne östtyske jurist, dr Herbert Kroeger, har ett förflutet att tänka tillbaka på. Han inträdde i det nationalsocialistiska partiet i maj 1937
och kom in i SA. Då Hitler mördade
SA :s chef lyckades han ta sig över till
SS, där han nådde rang av Oberscharfiihrer. Och sin egentliga verksamhet
utövade han i SD, den hitlerska terrororganisationen, där hans högste
chef var Heinrich Himmler.
Argument eller stenkastning
Kommitten för ett fritt Asien, som
i slutet av förra året fick se kommunistanhängare i bästa naziststil bryta
upp möten här i Sverige, vid vilka
meningen var att den sydvietnamesiske ministern Tran Van An skulle medverkat, kunde i början av april inför
svensk publik presentera två akademiker från Vietnam. Bägge var ursprungligen från Nord-Vietnam. De
hade kämpat mot de franska trupperna i Viet Minh, den ene hade verkat
som kommunistisk propagandaofficer
och den andre hade lett trupper i fält
i Syd-Vietnam. Därefter hade de båda
fått några års universitetsutbildning i
östtyskland, något som uppenbarligen
fått dem att reflektera. Eftertanken
hade lett dem till att ta avstånd från
kommunismen; det hade lyckats dem
att fly från det kommunistiska öst·
europa till friheten i väst. Deras intelligenta svar på frågor från en svensk
publik kontrasterade på ett positivt
sätt gentemot de maskinmässiga svar,
som vi blivit vana vid att höra från
kommunistsidan. Syd-Vietnam var i
deras ögon förvisso inte någon idealisk demokrati, men det var fråga om
ett land i krig, och förhållandena var
under alla omständigheter långt bättre än i Nord-Vietnam, vars kommunistiska ”paradis” de båda f. d. kommunisterna utan saknad vänt ryggen. Särskilt uppehöll de sig vid de för befolkningen olidliga förhållanden, som under slutet av 1950-talet orsakades av
kommunistregimen under dess försök till industrialisering till varje pris.
Det var välgörande att höra deras
syn, att amerikanerna befann sig i
Vietnam på begäran av Syd-Vietnams
regering i kampen mot de kommunistiska angriparna. Den ene av vietnameserna kunde för övrigt vittna om
att det kommunistiska Nord-Vietnam
redan före stilleståndet och Geneveöverenskommelsen 1954 hade brutit
emot denna i och med att man gav
order till de kommunistiska förbanden
att stanna kvar i Syd-Vietnam, lagrade vapen för senare bruk samt förhindrade många människor att lämna
Nord-Vietnam. Han hade vidare själv
tillhört de nordvietnamesiska terrorgrupper, som på ett tidigt stadium
gick över gränsen. De båda vietnameserna gav båda ett intryck av största
måttfullhet. De beklagade djupt kriget och önskade helt naturligt fred
snarast möjligt i sitt hemland, men
samtidigt var de helt införstådda med
frihetens värde. En fred på kommunistiska villkor är ingen fred; den betyder förtryck för Vietnams befolkning. Därför är offren i kampen berättigade. Det finns alltså all anledning att fortsätta den strid som inletts av Saigon-regeringen med amerikansk hjälp. I första hand önskade de
båda f. d. nord-vietnameserna en förhandlingsfred, men om den inte kunde uppnås, fanns det inget högre man
kunde önska sig än en befrielse av
Nord-Vietnam från det kommunistiska förtrycket.
Det var förvisso intressant att få tillfälle att höra de båda vietnameserna
framlägga sina synpunkter inför ett
auditorium på Handelshögskolan i
Stockholm. Högerekonomerna och
Kommitten för ett fritt Asien har verkIigen all ära av att det för första
gången gavs möjlighet att lyssna till
den sydvietnamesiska ståndpunkten
här i landet. Minister Tran Van Ans
föreläsningar i Sverige i slutet av förra året hade ju brutits upp av de
”stormtrupper”, som det ”Svenska
FNL” organiserat. Sak samma skedde
också beträffande de senaste vietnamesiska gästerna i landet. Deras framträdande i Lund fick inhiberas på
grund av att de lundensiska Vietconganhängarna på sedvanligt sätt förhindrade sammankomsten. Polisen visade
sig vara utan möjlighet att skydda
mötesfriheten, vilket också föranledde
en JO-anmälan från arrangörerna,
Konservativa studentföreningen i
Lund. I Stockholm var det möjligt att
genomföra den utlysta sammankomsten, tack vare en rigorös insläppskontroll. På så sätt kunde potentiella orosstiftare avvisas på ett tidigt stadium.
Det hela ”inskränktes” till att polisen
grep två Vietconganhängare, som utifrån krossade två fönsterrutor till mö-
teslokalen på Handelshögskolan. För
dessa vilseledda och förvirrade människor är tydligen stenar de bästa argumenten.
Korporatism och teknokrati
Frågan om organisationernas ställning
i det moderna samhället tillhör otvivelaktigt ett av de intressantaste och
mest svårlösta problemkomplexen. Det
187
var ingen tillfällighet, att författningsutredningen fick i uppdrag att utreda
frågan och eventuellt föreslå vissa lösningar till organisationernas institutionella inpassande i samhället. Det var
heller inte någon tillfällighet, att författningsutredningen gick bet på uppgiften, ej heller att de politiska partierna i sina författningsprogram misslyckats med uppgiften.
Misslyckats är kanske dock inte rätta ordet. Samtliga torde vara medvetna om problematiken, men tveksamheten är med rätta stor, då det gäller
att föreslå lösningar. Därtill kommer,
att varje institutionalisering av organisationerna skulle lukta ”korporatism” ett ord som nästan blivit tabubelagt i den allmänna debatten. Det
”korporatistiska” samhället associerar
alltför mycket till Mussolinis Italien eller Salazars Portugal för att termen
skall vara brukbar. Detta är naturligtvis opraktiskt från två synpunkter. För
det första betyder ju korporatismen
helt enkelt, att samhället till stor del
är uppbyggt på olika organisationer
inom arbetslivet – att så icke är fallet med Sverige av i dag, vore ett löjeväckande påstående; det kan rentav
hävdas, att dagens svenska samhälle
är mera korporatistiskt än det gamla
skråsamhället För det andra var Mussolinis korporativa Italien uppbyggt
från toppen, dvs. den korporativa pyramiden utgick från diktatorn och förgrenade sig nedåt, medan anhängarna
av den ”äkta” korporatismen avser ett
samhälle, som är uppbyggt på organisationer – korporationer – underifrån, så t. ex. Haya de la Torre och
hans apristarörelse i Peru. Det finns
alltså alls ingen anledning att tabubelägga vare sig ordet ”korporatism”
eller frågan om organisationernas
eventuella institutionalisering.
Den är också ständigt uppe till debatt. I fjärde republikens Frankrike
försökte man att i viss mån institutio- 188
nalisera organisationerna genom att
tillförsäkra sig deras medverkan i det
s. k. ekonomiskt-sociala rådet, som
dock endast hade rådgivande befogenheter. Sak samma skedde i Italien, vars
författning tagit intryck av den franska. I intetdera fallet var erfarenheterna särskilt positiva. Råden synes icke
ha haft någon nämnvärd betydelse,
sannolikt till stor del beroende på att
de blott tillerkänts rådgivande befogenheter. Annorlunda har fallet varit
i Nederländerna, där organisationerna
både de facto och formellt fått sig en
särskild institutionell plattform tillerkänd. I Sverige möter vi vissa försök
att lösa problemen såväl i t. ex. den
s. k. Harpsundsdemokratien med de
olika råden som i riksdagens lönedelegation. Vidare har organisationerna
i ökad utsträckning fått inflytande –
indirekt – över statsförvaltningen,
bl. a. genom sina representanter i olika ämbetsverks lekmannastyrelser,
andra yttringar ej nämnda.
Införandet av ett ekonomiskt-socialt
råd i Sverige har även varit föremål
för diskussion; man har också varit
inne på tanken, att låta första kammaren ersättas av ett organ, utsett av
organisationerna men med begränsade
befogenheter. Hittills har dock varje
ansats till institutionalisering fallit av
praktiska skäl. Hur skall ett sådant organ utses? Vilka organisationer skall
vara berättigade att sända representanter? Blir inte dessa snart de ”legitimerade” organisationerna? Är det
rimligt, att t. ex. SAF och LO utser
lika många företrädare vardera? Är
inte en människas organisationstillhö-
righet ytterligare svår att fastställa
många gånger i det snabbt föränderliga samhälle, som vi upplever, och
blir inte behovet av snabb yrkesväxling ännu större i morgon? Vilka befogenheter skall man tillerkänna ett
korporativt organ? Om de blir beslutande, kommer det att strida mot den
parlamentariska demokratiens principer. Blir de enbart rådgivande, riskerar man att organet redan från början
blir betydelselöst. Dessa frågetecken
och andra därtill torde förklara, var- ’
för ingen har kunnat komma fram med :
ett godtagbart förslag till lösning av !
problemet beträffande organisationer- j
nas ställning i samhället.
Av dessa skäl kallade Sv.T. i nr 9/66
den nysvenska korporatismen för en
”världsfrälsarlära”, detta på grund av ·
den nyckelroll som man tillmäter just
korporatismen i sitt system. Det nysvenska organet ”Vägen Framåt” föranledes därav att göra en analys av
olika ideriktningar inom konservatismen, den liberala linjen med dess övertro på kapitalismen, den reformkonservativa med anor från August von
Hartmansdorff och Rudolf Kjellen –
vilken främst torde ha nysvenska rö-
relsens öra – samt den pragmatiska,
som anges som dominerande och som .
ett skäl till ”ryckigheten” i svensk hö-
gerpolitik. Som alltid torde sanningen
i praktiken vara att finna någonstans
mitt emellan, ehuru det gärna skall
medges, att den renodlat liberalkapi- .
talistiska linjen icke har någon vän i
Sv.T., och sannolikt ej heller i någon
större utsträckning inom högerpartiet
av i dag. Däremot är det uppenbart,
att reformkonservatismen i mängt och
mycket kommit att gå igen i de senaste decenniernas socialkonservativa
förnyelsearbete liksom även pragmatismen, inte minst av anglosaxisk tappning – Burke och Disraeli – kommit
att bli en betydande beståndsdel av
den konservativa ideologien. Den s. k.
ägardemokratien, utförd till sin spets,
innebär givetvis en total motsatsställning till den gamla liberal-kapitalistiska ideologien i dess renodlade form.
Just pragmatismen och önskan om
kontinuitet i samhällsutvecklingen ger
dock klart vid handen det omöjliga i
att ens tänka sig att hastigt bygga upp
samhället på korporativ grund. Bortsett från de tidigare nämnda icke acceptabla olägenheterna för vårt styrelsesätt skulle det också innebära ett
slut på organisationernas frihet gentemot staten. Skillnaden i uppfattningar är högst påtaglig. Sv.T. blundar
ingalunda för de korporatistiska tendenserna i dagens samhälle men ser
ingalunda dessa som något odelat positivt; i vissa lägen kan det t. o. m.
övervägas att genom lagstiftning begränsa organisationernas rörelsefrihet. Om man å andra sidan erfarenhetsmässigt omsider skulle komma
fram till en annan lösning, blir det
fråga om en teknisk lösning på ett tekniskt problem – inte någon ideologisk. Att hålla fast vid tron på en teknisk lösning som i stort sett nyckeln
till lösandet av alla samhällsproblem
ter sig verklighetsfrämmande och som
en ”världsfrälsarlära” hinsides allt förnuft. Nysvenskarrras attityd till korporatismen har en påtaglig likhet med
jordräntefanatikernas tro att kan man
bara draga in jordräntan, löser sig
samhällsproblemen av sig själva.
Antisemitismen i Aftonbladet
Gunnar Ungers porträtt av Peter Weiss
i serien ”Namn att minnas” har blivit föremål för våldsamma angrepp i
Aftonbladets innerspalt Anledningen
är att författaren omnämnt det faktum att Peter Weiss föddes av judiska
föräldrar. Om man får tro Aftonbladet är detta att likställa med nynazism, kring detta konstaterande står
enligt tidningen en ”kloakvittring”.
Det är svårt att uppfatta Aftonbladets reaktion på annat sätt än att tidningen anser det som någonting skamligt att vara jude, det är en egenskap
som till varje pris måste hemlighållas
och döljas. Omnämns den – om också bara i förbigående – så är det att
betrakta som en personlig förolämpning mot vederbörande, ett utslag av
189
nynazism, kring vilket det står en
kloakvittring.
Svensk Tidskrift kan för sin del inte
dela denna egendomliga form av antisemitism. Vi finner ingenting nedsättande i att vara jude, lika litet som i
att tillhöra någon annan ras eller trosform. Så vitt vi kan förstå är vi ingalunda ensamma om denna vår uppfattning. Vill man läsa om stora judiska gestalter i mänsklighetens historia – låt oss på måfå välja Spinoza,
Heine, Disraeli och Marx- och anlitar
vilken ansedd uppslagsbok som helst,
möter man ingenstans ett undertryckande av det väsentliga faktum att de
var judar. När, för att ta ett färskt
exempel, Olof Lagercrantz skrev sin
stora artikelserie i Dagens Nyheter
om Nelly Sachs var en av hans –
självfallna – utgångspunkter hennes
judiska börd och när Svenska Akademin tilldelade henne och Samuel
Agnon 1966 års nobelpris i litteratur
gjordes veterligt inget försök från akademins sida att förtiga att mottagarna var två judiska författare.
Vad närmare bestämt Peter Weiss
angår, förefaller det uppenbart att just
det förhållandet att han som jude
växte upp i 20-talets och det begynnande 30-talets Tyskland och att han
med sina föräldrar fick fly undan nazismen från land till land måste ha
haft en avgörande betydelse för hela
hans livsinställning och författarskap.
Mot denna bakgrund är det betydligt
lättare att, om inte acceptera så dock
förstå hans oerhörda politiska ensidighet och enögdhet, att han ständigt
angriper den nazistisk-fascistiska diktaturen, men blundar för, ja överser
eller rent av sympatiserar med den
kommunistiska. Att undanhålla läsekretsen en faktor, som innebär den
kanske viktigaste förklaringen till hans
politiska attityd, skulle enligt vår mening ha varit att begå en svår orättvisa mot författaren Peter Weiss.