Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
”God publicistisk sed”?
Göteborgs-Tidningen (fp) har angripit
förra numret av Sv.T. och blivit citerad av Dagens Nyheter (fp). DN sätter rubriken ”Nysvensk tidskrift?”
över sitt referat, varmed man tycks
vilja antyda, att Sv.T. hyser sympati
för den s. k. nysvenska rörelsens
åskådning. Orsaken därtill skulle vara,
att tidskriften innehöll en artikel av
fil. kand. Henric von Schwerin, som
är verksam inom den nämnda politiska organisationen.
Vi finner G-T:s och DN:s journalistik anmärkningsvärd från principiell publicistisk synpunkt. För Sv.T.
har ledstjärnan alltid varit att publicera artiklar under respektive författares eget namn, när vi anser de framförda synpunkterna vara av sådant
intresse, att de berättigar artiklarnas
införande i tidskriften. Vederbörandes partipolitiska hemvist är därvidlag av underordnad betydelse. Svensk
Tidskrift har glädjen att i sin medarbetarstab inrymma också ett stort antal personer utan anknytning till hö-
gerpartiet: radikaler, liberaler och socialdemokrater. Att en artikel införes
betyder dock inte, att tidskriftens redaktion står bakom innehållet i artikeln. För detta svarar författaren själv.
Vad som däremot säges på den osignerade ledareavdelningen och under
rubriken Dagens frågor står givetvis
tidskriftens redaktion för.
Vi trodde, att detta var självklara
redigeringsprinciper, som följdes av
de flesta tidningar och tidskrifter. Då
447
von Schwerin skriver en artikel i Sv.T.
betyder detta naturligtvis inte, att tidskriften ansluter sig till författarens
åsikter och naturligtvis inte heller, att
von Schwerin ansluter sig till tidskriftens uppfattningar. Lika litet blir t. ex.
Folket (s) ”nysvensk” på grund av
von Schwerins relativt flitiga medarbetarskap i tidningen, inte ens då han
skriver om organisationerna i Sverige.
Vi menar, att pressfrihet också innebär, att så många olika uppfattningar
som möjligt skall beredas tillfälle att
framträda och finner det beklagligt,
om detta synsätt numera icke helt
delas på den liberala sidan.
Nu hör det till saken, att von Schwerins nysvenska uppfattning knappast
kommer till uttryck i den åsyftade artikeln, vilket också i förbifarten medges av G-T. En propagandaartikel för
den nysvenska korporatismen skulle sakna intresse för Sv.T. Korporatismen som sådan betraktas i modern
konservativ åskådning som något verklighetsfrämmande och icke önskvärt.
Dess roll som ”världsfrälsarmyt” i den
nysvenska åskådningen saknar på det
hela taget intresse utanför de troendes led. Men därav följer inte, att det
skulle vara tabu att diskutera de korporativistiska tendenserna i dagens
samhälle, ej heller att det skulle vara
felaktigt att påpeka svagheter i vårt
nuvarande demokratiska system och
enkannerligen då förhällandet mellan
statsmakterna, regeringen och riksdagen, å ena sidan och organisationerna
å den andra sidan. Att belysa dessa
448
problem ingick i författningsutredningens direktiv, ehuru man icke lyckades därmed. Det var dessa frågor
som von Schwerin i egenskap av samhällsvetare på ett intresseväckande
sätt tog upp med utgångspunkt frän
Nils Elvanders bok ”Intresseorganisationerna i dagens Sverige”.
Enligt G-T skulle det innebära en
”skärpning av högertonen” i Sv.T., att
von Schwerin tycker illa om ”teknokraternas logiska rationalism” och
den liberala ”trolöshetsfilosofien”.
Teknokratiens verkningar på gott och
ont tål verkligen att diskuteras. Det
har också tidigare gjorts ingående i
Sv.T. Vad beträffar den liberala ”trolöshetsfilosofien” har den förvisso
ingen anhängare i Sv.T. Vi tror inte
heller, att denna filosofi utgör en allmänt erkänd ingrediens i dagens liberala åskådning, och såvitt vi vet står
minst en stor liberal göteborgstidning
i hög grad främmande för ”trolöshets”-ideerna.
G-T ogillar vidare innehållet i den
debattartikel om konservatismen, som
författats av fil. stud. Claes G. Ryn.
För vår del finner vi artikeln vara av
intresse, vilket icke är liktydigt med
att vi skriver under på författarens
teser. Det var därför vi inbjöd till debatt.
Att G-T betecknar de citat frän Sv.T.
1936, som vi berett plats som ”passbitar”, såsom ”reaktionära” förvånar
oss. Vi har trott och vår läsekrets menar, att det kan ha sitt intresse att ta
del av Sv.T:s uppfattningar för trettio är sedan, då tidskriften redigerades av den mycket moderat-konservative professor Elis Hästad.
Sv.T. skall gärna ta upp en seriös
diskussion i sak med G-T, då så kan
anses påkallat. Däremot kommer vi
aldrig att ansluta oss till någon politisk kättarjakt på människor med annan politisk grunduppfattning än den
Sv.T:s redaktion hyser. Vi vill inte
medverka till att skapa politiska martyrer. Skulle G-T eller DN införa nå-
gon artikel av exempelvis fil. kand.
Henric von Schwerin, kommer vi inte
därmed att i en eventuell polemik betrakta någon av tidningarna som ”nysvensk”, lika litet som vi betraktade
Dagens Nyheter som kommunistisk,
då man publicerade Peter Weiss’ famösa VietnamartikeL
Att ett artikelurval i första hand bestäms av en tidnings eller tidskrifts
”policy” är en sak. En helt annan är
att falla offer för maccarthyism. Då,
förmenar vi, kränker man god publi·
cistisk sed, sådan den bör uppfattas
i ett demokratiskt samhälle.
Hr Nilsson i FN
Utrikesminister Torsten Nilsson har,
som allom bekant, avsevärda bekymmer med sin regeringskollega Olof
Palme. På längre sikt gäller det att
hindra denne att bli statsminister Erlanders efterträdare. Vilken framgäng
hr Nilsson kan fä i denna vällovliga
strävan äterstår att se – för närvarande verkar det onekligen som om hr
Palme hade ett så säkert grepp om
dörrhandtaget att det blir svårt att
knuffa undan honom. På kortare sikt
har hr Palme ä sin sida gjort vad han
kunnat, vilket inte är litet, för att förarga Torsten Nilsson genom att träda
denne i ämbetet med utrikespolitiska
deklarationer: man minns det herostratiskt ryktbara s. k. Vietnammanifestet i Gävle. Mot bakgrunden av så-
dana prestationer har hr Nilsson själv
kommit att framstå som representant
för förnuft och moderation i utrikesfrågorna.
Efter hr Nilssons pompösa deklaration inför FN:s generalförsamling i
början av höstsessionen måste man
dessvärre fråga sig om inte detta anseende trots allt varit uttryck för en
oförtjänt värdestegring, mera ett re”
sultat av hr Palmes bravader än av utrikesministerns egna förtjänster. Även
hr Nilsson har tydligen nu känt ett
behov av att anpassa sig till den FNLlobby som framförallt i yngre – mycket yngre – kretsar tycks spela en så
oproportionerligt stor roll. På annat
sätt kan man svårligen förstå den
kostliga beskrivningen av Hanois attityd att ”nordsidan har svårt att besluta sig för överläggningar med motparten” – för den svenske utrikesministerns örnblick förefaller detta att
vara ”frågans kärnpunkt”! Envar, ej
minst hr Nilsson, vet ju dock att realiteten är, att USA gång på gång vädjat till nordsidan att komma till förhandlingsbordet men att dessa inviter
alltid i brutalaste och mest förolämpande form avvisats av nordsidan,
som enligt högljudda försäkringar inte
nöjer sig med mindre än vad som i
praktiken skulle vara en total amerikansk kapitulation.
Om alltså utrikesministerns ”analys” av Vietnamproblemet ter sig lika
olustig som befängd, gör hans framställning av läget i södra Afrika ett
icke mindre betänkligt intryck. Att avsky och i möjlig mån bekämpa den
sydafrikanska apartheidpolitiken är
en sak – om en sådan inställning rå-
der som bekant den mest massiva enighet i vårt land. En helt annan sak, av
djupt oroande prejudicerande innebörd, är att som hr Nilsson utan omsvep eller nyansering hävda, att apartheidproblemet ”måste betecknas som
ett hot mot den internationella freden
och säkerheten”. Vad innebär denna,
från det afroasiatiska blocket övertagna, tolkning annat än ett försvar för
en korstågspolitik mot Sydafrika som
står i skarpast tänkbara kontrast till
hela den ide på vilken Förenta Nationerna byggdes upp? För närvarande hotar sydafrikanska republiken
ingen av sina grannar, något sådant
har över huvud ej gjorts gällande ens
av dess mest energiska kritiker. Vari
449
består då hotet mot freden? Uteslutande däri att andra stater, främst afrikanska, i allt häftigare ton påyrkar
kraftåtgärder utifrån för att bryta
apartheidsystemet. Än så länge saknar som känt dessa i ord militanta stater alla militära resurser för att sätta
makt bakom orden – något reellt hot
mot freden föreligger alltså inte ens
från deras sida även om resolutioner
och proklamationer låter hotfulla. Detta saknar dock betydelse för den principiella bedömningen, och denna är
och förblir att det måste vara ett orimligt hyckleri att som ”hot mot freden”
utpeka en stat enbart av det skälet att
andra stater påyrkar en med våld och
intervention genomdriven förändring
av samhällssystemet i denna stat. Ett
hyckleri så uppenbart att givetvis
även Torsten Nilsson inser det – men
till vilket han utan märkbar olust själv
ansluter sig.
Norden och EEC
Det har puttrat ordentligt i EFTAgrytan under de senaste månaderna.
överläggningar, uttalanden, resor till
Bryssel och danska utspel har avlöst
varandra i snabb följd. Händelseutvecklingen har betecknats som intressant och sensationell. Som vanligt är
det emellertid svårt att bedöma om
det sakligt inträffat något, som kan
anses ha fört Europafrågan närmare
sin lösning.
Egentligen är det väl så, att den
aktivitet riktad mot EEC som skett
inom Norden och främst från dansk
sida har sin förklaring i att så litet
hänt som fört EFTA-länderna närmare EEC. Konsekvenserna av handelssplittringen har däremot börjat
bli alltmera kännbara. På allt flera
håll börjar man inse vilka följderna
blir inom ett par år när de bägge blocken uppnått sitt fullfunktionsstadium.
Det är därför inte underligt om man
inom näringslivet i Danmark och i
450
Sverige -och i viss mån även i Norge
– känner en stigande oro och vanmakt över att dödläget består. Blir
det en lösning snart, frågar man sig,
eller är det dags att redan nu anpassa sin etableringspolitik utifrån förutsättningen av en långvarig och bestående handelspolitisk splittring i
Europa?
Att den danska regeringen visat den
största otålighet och gjort det ena utspelet efter det andra kan ha många
förklaringar. Den mest konkreta orsaken är givetvis den alltmer desperata
oron över hur det skall gå med den
danska jordbruksexporten när EEC
inom en nära framtid kör igång sitt
gemensamma jordbruksprogram. Det
gör det svårt, för att inte säga omöjligt, för danskarna att sälja till den
stora och köpstarka västtyska marknaden.
Men situationen är mera komplicerad än så. Danmark är i hög grad beroende av den nordiska marknaden
och därför är det inte bara att ensamt ta steget in i EEC – om man
skulle vara välkommen. Mot den bakgrunden ter sig också det danska förslaget om ett nordiskt initiativ till en
EEC-anslutning naturlig.
Utspelet – eller rättare sagt utspelen – tycks ha åstadkommit oro på
sina håll, främst inom de EFTA-kretsar som ivrigast brukar tala om EFTAsolidariteten och om behovet av att
stärka EFTA. Ordningen återställdes
dock snabbt. Vid Nordiska Rådets ekonomiska utskott i Oslo den 21-22 oktober och vid EFTA-mötet i Lissabon
en vecka senare, sköts alla EEC-initiativ på framtiden. Man enades – även
om nyanser i bedömningen torde ha
förekommit – om att helt koncentrera
sig på de instundande tullförhandlingarna i Kennedyronden.
Förhandlingarna i Geneve, där Norden uppträder med en gemensam förhandlingsdelegation, blir alltså den
stora frågan på marknadsområdet under den närmaste tiden. Men vad händer efter den 1 juli 1967, då Gattförhandlingarna skall vara avslutade?
Kommer det då att finnas en beredskap för en förhandlingsinvit?
Hittillsvarande EFTA-strategi har
gått ut på att England skall gå före,
och bereda väg för övriga EFTA-länder. Men kommer det engelska initiativet att tas på allvar – och kommer
England att hälsas välkommet? Blir
Englands tilltrasslade ekonomi, vars
sanering ansetts vara ett grundvillkor
för ett välkomnande, avklarad så
snart?
Hur situationen än utvecklar sig
torde det vara klart att EEC inte självmant öppnar en välkomnande famn.
Initiativet måste tas av EFTA-staterna – tillsammans eller enskilt. Inför
den osäkra framtiden bör därför heller inte resonemangen om ett isolerat nordiskt initiativ föras åt sidan.
Det kan mycket väl visa sig vara en
realistisk politik att tanken på det
nordiska initiativet hålls levande –
för den händelse att den engelska tveksamheten blir alltför långvarig. Den
dag kan komma när de nordiska länderna måste ta saken i egna händer.
Det gemensamma nordiska förhandlingsarbetet i Gattförhandlingarna –
med en gemensam chefsförhandlare –
är värt att notera som en stor händelse. Att förhandlingarna för Nordens del kan bedrivas på en gemensam basis innebär att något positivt
och för framtiden förpliktande uppnåtts i det nordiska samarbetet. Det
är något som man bör ta fasta på och
vidareutveckla.
Ett starkare SACO
Begreppet facklig solidaritet har länge
varit ett honnörsbegrepp för LO-förbunden och för den politiska delen av
fackföreningsrörelsen. Från socialdemokratiskt håll har man t. o. m. försökt exploatera solidaritetens goodwill-värde genom att dra paralleller
mellan motsatsparen arbetare-borgerliga och solidaritet-egoism. Bland
de lärdomar som konflikten mellan
lärare och statens avtalsverk skänkt
finns emellertid den att den fackliga
solidariteten är minst lika stor inom
SACO- som inom LO-kretsar.
Otvivelaktigt har yttre omständigheter ytterligare svetsat lärarna och
SACO samman; avtalsverkets s. k. elefantinhopp, där löften togs tillbaka
på ett sätt som är exempellöst i tidigare förhandlingar mellan SAF och
LO, den starka misstanken att politiska skäl legat bakom arbetsgivarens
agerande samt uttalanden i riksdagen
som klart visar att man på många håll
betraktat lärarkårens frigivelse som
villkorlig – strejkrätten medgavs på
villkor att den inte användes. Alla
dessa faktorer har samverkat till att
skapa en krisstämning som måste givit SACO intrycket att akademikergruppernas fackliga existens stod på
spel.
Men samtidigt har den fackliga solidariteten satts på hårda prov genom ett antal prominenta ”avhoppares” uttalade avsikt att försöka spränga
SACO. Det hade knappast varit förvånande om den stora publicitet som
det ”fria universitetet” i Uppsala och
t. ex. Socialhögskolans i Stockholm
rektor Kurt Samuelson fått för sina
försök att misstänkliggöra lärarkåren,
fått de lockoutade lärarna att svikta.
Allmänheten har bibringats intrycket
att flykten från SACO varit avsevärd
och genom ideliga rapporter om ”lä-
rarstrejken” har allmänhetens uppmärksamhet riktats mer på lärarna –
som enbart punktstrejkat – än på avtalsverket som skapat den totala lockouten.
En summering av erfarenheterna nu
omedelbart efter konfliktveckorna ger
emellertid vid handen att SACO ri- 451
dit ut stormen. De omskrivna avhopparna uppgår efter en preliminär beräkning till 160. Samtidigt har emellertid Lärarnas riksförbund ökat sitt
medlemsantal med 10 °/o och SACO
med ungefär lika mycket – ca 4 000
personer. I den mån konflikten gällt
akademikernas rätt att i avtalsrörelser framföra sina önskemål på lika
villkor med andra fackligt anslutna
– och detta har varit den inte minst
väsentliga tvistefrågan – har krisveckorna blivit en styrkemanifestation
från SACO :s sida.
Valen i Hessen
Delstatsvalen i Hessen i Västtyskland i början av november borde i och
för sig inte vara av den betydelse, att
de skulle uppmärksammas utomlands.
De ansågs inte heller vara särskilt intressanta i Tyskland. Socialdemokraterna (SPD) hade en betryggande majoritet och förväntade sig en stor seger mot bakgrund av att det näst största partiet, de kristliga demokraterna
(CDU), var splittrat inbördes genom
striderna kring förbundskansler Erhard. Segern kom men blev begränsad. SPD vann ett mandat, och CDU
förlorade bara två. Det lilla liberala
partiet (FDP) förlorade också två
mandat, vilket var en svårare förlust
att bära. Ett flyktingparti, som haft
fem mandat, förlorade samtliga. När
det sistnämnda partiet skulle försvinna var av naturliga skäl närmast en
tidsfråga. Valets vinnare med åtta
mandat blev ett nytt parti, det tyska
nationaldemokratiska partiet (NPD).
Det har tidigare bara haft en viss begränsad framgång i Hamburg.
Med över 200 000 röster skulle NPD,
om det varit fråga om förbundsdagsval, blivit representerat i parlamentet
i Bonn. Därmed skulle den västtyska
förbundsdagen i sin mitt fått se medlemmar av ett parti, som med de i
politiska sammanhang populära färg- 452
beteckningarna närmast bör anses
vara mörkbrunt. Dess program har betecknats som ett skri av hemlängtan
till hitlerismen. Det är antiparlamentariskt och naturligtvis i grunden
djupt antidemokratiskt.
Den plötsliga framgången för detta
parti med anor ur Tysklands värsta
förflutna har kommit många tyskar
att vakna upp med ett ryck. Man har
ställt sig frågan hur stor fara som
egentligen är förhanden. Det är sant,
att det krävs en Hitler för att skapa
ett hitlerparti, och den nuvarande ledningen inom NPD tycks inte ha nått
ned till Hitlers demagogiska djup. Det
är vidare sant, att valet inte gällde
Bonn utan var ett delstatsvaL Det är
slutligen sant, att partiet inte för närvarande får något som helst inflytande i Hessen, som styrs av en sä-
ker socialdemokratisk majoritet.
Å andra sidan innebär valet, att fö-
reträdare för ett nationalsocialistiskt
färgat parti för första gången efter
kriget kan göra sina stämmor hörda i
en parlamentarisk församling av nå-
gon betydelse. Detta förhållande kommer inte att direkt och omedelbart på-
verka inrikespolitiken i Västtyskland.
Men däremot betyder det åtskilligt för
Västtysklands ställning utåt. För Östtyskland är NPD :s framgång av utomordentligt propagandavärde. Sovjetunionen kan hänvisa till NPD som ett
belägg för sitt vanliga påstående att
västtyskarna odlar revanschistiska
stämningar. Labourregeringen i England kan inte undvika att notera vad
som hänt och detta så mycket mindre
som t.o.m. Financial Times slagit upp
valutgången i Hessen som en stor nyhet.
Orsaken till det nya partiets framgång får väl grovt sett anses vara den,
att den parlamentariska utvecklingen
i Västtyskland kvalitetsmässigt sett
inte varit i paritet med den ekonomiska. Tyskland har en svag pariamentarisk tradition. Efter kriget har
denna alldeles avbrutits i östtyskland.
I Västtyskland har man underlåtit att
fortsätta och utforma den på rätt sätt,
och därvidlag har de stora partierna
lika stor skuld. I förbundsdagen har
utvecklat sig en grälsjuk, ytterst otrevlig stämning, som hur stor eller liten
skada den än för övrigt kunnat åstadkomma i varje fall bidragit till att det
tyska folket i gemen fått alltför liten
aktning för sina parlamentariska församlingar. Bland de tyska politikerna
efter kriget kan man också peka ut så-
dana, som verksamt bidragit till att
bringa politikerns yrke i vanrykte.
Det nya partiet kommer, får man
hoppas, endast att bekämpas med politiska medel. Det gäller att få 200 000
väljare i Hessen, och kanske lika
många i var och en av de andra delstaterna, att förstå att nationalsocialism i varje form vore en skam för förbundsrepubliken Tyskland. En sådan
uppfostran av väljarna måste åligga
de nuvarande demokratiska partierna.
Detta i sin tur lär inte kunna ske utan
en allvarlig självrannsakan och inre
reformer inom dessa partier och måste föra fram till en helt annan vilja
till samarbete mellan dem än den som
hittills funnits. Det blir hårda bud,
men nödvändiga, om Västtyskland och
Europa skall besparas förnedringen av
en ny nationalsocialistisk maktkoncentration under nya hakkorsfanor.
Cirkelgång i prisfrågan
Det är ingen tvekan om att socialdemokraternas oförmåga att hålla penningvärdet under kontroll har varit en
av huvudorsakerna till regeringspartiets nederlag i höstens val. Den valhänta iver, med vilken man både från
regerings- och LO-håll sökt gripa sig
an prisfrågorna tycks inte på väljarna ha givit intryck av nödvändig viljefasthet. Och det är naturligt, eftersom de föreslagna åtgärderna ju inte
heller skjutit in sig på de mest relevanta prishöjningsorsakerna.
Omedelbart efter det att löneförhandlingarna mellan LO och SAF var
klara deklarerades från regeringshåll
att prisövervakningen skulle intensifieras. Hur detta skulle gå till och vad
man hade tänkt sig vinna därmed lämnades dock i huvudsak åsido. Sedan
kom i juni den statliga riktprisutredningens betänkande, utformat av ensamutredaren Nils Kellgren (s). Kort
före valet framlade så en av LO och
SAP gemensamt tillsatt arbetsgrupp ett
prisstabiliseringsprogram.
Vilka är då de åtgärder man från
socialdemokratiskt håll sätter sin tilllit till? Genomgående föreslår man
skärpta kontroller och ökad aktivitet
när det gäller att publicera prisjämförelser. Förslagen syns bottna i en
allmän misstro mot både producenter
och konsumenter. Därtill föreslår riktprisutredningen bl. a. att ordet ”riktpris” byts ut mot det språkligt otympliga ”cirkapris”, främst emedan en undersökning visat att kunskaperna om
innebörden av riktprisbegreppet är
bristfälliga. På vilket sätt den terminologiska operationen kommer att
leda till en förbättrad folkupplysning
har utredningsmannen försiktigtvis
underlåtit att diskutera och följdriktigt ges heller inga upplysningar om
varför priserna därigenom skulle komma att sänkas.
Utredningen föreslår vidare att fö-
retagare i ökad utsträclming skall åläggas att motivera prisförändringar. Om
förslaget skall få någon effekt för konsumenterna torde det främst vara prisförändringarna i detaljistledet, som
skulle komma att ägnas den största
uppmärksamheten, men även producentledet måste givetvis komma att bevakas. Den personalförstärkning av
NO :s kansli, som utredningen vidare
förordar torde således kunna anta gigantiska proportioner, och skulle ar- 453
hetsvolymen inte vara tillräcklig för
att försörja alla friställda socialdemokratiska kommunalpolitiker, som här
kan beredas reträttposter, kan man ju
bygga ut verksamheten att även omfatta en kontroll av alla icke tillvaratagna möjligheter till prissänkningar.
Naturligtvis ligger det helt i marknadsekonomins intresse att den fria
konkurrensen inte begränsas vare sig
genom direkta åtgärder från producenternas/detaljisternas sida eller genom bristande kunskaper från konsumenternas. Det går dock inte att komma ifrån att den senaste tidens socialdemokratiska aktivitet bär prägeln av
den obotfärdiges förhinder. Innerst
inne vet man nog även på det hållet
vad som är den egentliga orsaken till
prisstegringarna. Man har bara funnit det både bekvämt och politiskt
matnyttigt att avlänka kritiken genom
att skjuta över hela skulden på industrin och handeln för att själv kunna
framstå som inflationens bekämpare i
stället för dess främsta tillskyndare.
Inflationens skadeverkningar
statssekreterare Valfrid Paulsson har
i en hörnartikel i Dagens Nyheter den
23 oktober angripit SACO :s beräkningar av akademikernas realinkomstutveckling. Paulsson framhåller först
att i vårt land har alla hittills varit
överens om att skattenivå, skatteskalor och skatteprogression varit frågor
som avgjorts av riksdagen ensam och
säger därefter: ”SACO :s krav på kompensation för skatteskalornas inverkan
på medlemmarnas lönestegringar kan
väl närmast karaktäriseras som ett försök att införa ett partiellt andligt frälse.” För att visa hur orimlig SACO :s
argumentation måste vara gör Paulsson det antagandet att riksdagen beslutar någon viss utgiftsökning, avseende t. ex. försvaret, ulanelshjälpen
eller stödet till handikappade, som
nödvändiggör en skattehöjning och
454
att den vidare beslutar att skattehöjningen skall tas ut efter bärkraft, alltså via den progressiva inkomstskatten. Om då SACO begärde lönekompensation för detta, innebure det att
SACO :s medlemmar inte ville vara
med och betala i enlighet med de
grunder riksdagen fastställt.
Paulsson nämner ingenting om den
företeelse som brukar kallas penningvärdeförsämring. Eftersom den knappast kan vara honom obekant måste
man dra den slutsatsen att han jämställer skatteskärpning genom inflation med en av riksdagen beslutad
skattehöjning. Det är möjligt att det
inte finns anledning att göra någon
skillnad; nota bene om inflationen är
ett resultat av medvetna åtgärder i
syfte att öka skatteintäkterna. Hittills
har man på regeringssidan brukat förneka att så skulle vara fallet, men
Paulsson har kanske avslöjat hur det
faktiskt förhåller sig.
SACO-konflikten är en slående illustration till stabiliseringsutredningens uttalande om de rättsliga och psykologiska sidorna av penningvärdeförsämringens skadeverkningar. Den
rättsliga sidan är att innebörden i alla
avtal med tidsdimension, som är uttryckta i nominella belopp, ändras
på ett sätt som inte kan förutses och
som således inte är avsett när avtalet ingås. Inflationens samhällspsykologiska effekt framträder som en av
dess främsta avigsidor så snart man
ser frågan på litet längre sikt. För att
ett modernt, demokratiskt samhälle
skall kunna arbeta effektivt, fordras
ett stort mått av värdegemenskap mellan samhällsgrupperna och av samhällssolidaritet från de enskilda medborgarnas sida. Det krävs att dessa
frivilligt och utan omfattande kontroll
skall följa alla de regler och lagar,
som tillsammans skapar det synnerligen invecklade samhällsmaskineriet.
Ifall fler än ett litet antal medborgare vore berett att åsidosätta samhällssolidariteten skulle det demokratiska samhället bryta samman. För att
acceptera maskineriet fordrar människorna emellertid att det fungerar på
ett sätt som dc godtar som rättvist.
I tider med sjunkande penningvärde får man vara beredd på att arbetstagarna vid förhandlingar om nytt avtal grundar sina krav på det tilländalupna avtalets reala innebörd vid
den tidpunkt då det ingicks. Detta
kan verka chockerande. Vad man har
anledning att chockeras över är dock
inte dc höga kraven på nominella lö-
neökningar utan vad de avslöjar om
inflationens skadeverkningar.
Försvarsfrågan
Försvaret har sedan kort före andra
världskriget stått ovan partierna. Detta har varit på gott och ont. Debatten
har ibland varit i lamaste laget, och
överenskommelserna partierna emellan har ibland lett till alltför stor
njugghet. Men på det hela taget har
den relativa enigheten möjliggjort att
vi i dag har en försvarsmakt, som mö-
ter respekt även hos stormakterna. Intresset för våra försvarshemligheter
har vid upprepade tillfällen på ett
närgånget sätt demonstrerats av agenter för främmande makter. U-båtsintermezzona på svenskt vatten under
senaste tid är bara ett exempel. :\len
enigheten skall nu av allt att döma
förbytas till strid. Socialdemokraterna har i försvarsutredningen varslat
om ett så lågt bud, att det allvarligt
äventyrar möjligheterna att hålla vårt
försvar på en betryggande nivå. Icke
oväntat tycks alltså försvaret bli den
gunga, på vilken regeringen vill ta
igen vad man förlorade i valkarusellcn. Kraftiga prutningar skall göra det
möjligt att plocka fram tillräckligt välsmakande valfläsk till 1968, hoppas
man. Ett bättre prov på kortsynt och
oansvarig partipolitik är svårt att få.
Och för vem är egentligen det varslade valfläsket avsett? Ju längre regeringen går åt vänster, desto missnöjdare kommer hr Hermansson att vara
och förklara, att vill man en verklig
vänsterpolitik är det lika bra att ta
steget rakt över till kommunisterna.
Socialdemokraterna borde emellertid
besinna, att de stora förlusterna vid
årets val gjordes åt höger. Men kanske får det inträffade tolkas så, att
desperationen håller på att gripa regeringen. Att man redan givit slaget
förlorat och därför slår omlcring sig
i blindo.
Partibokens betydelse
Partiboken som främsta merit för att
erhålla tjänster i såväl statlig som lokal förvaltning torde inte vara något
helt främmande för socialdemokratien.
I valrörelsen distribuerade unghögern
ett brevkort, där det under en teckning stod att läsa: ”Vad bråkar dom
om? Jag var ju den ende sökande som
hade partibok.” Socialdemokratiska
adressater har uppenbarligen inte uppskattat hälsningen, allra minst i Nacka. Där krävde dessutom den lokala
högern ett slut på systemet att viktiga tjänster besätts med personer, vilkas främsta merit är deras tidigare
verksamhet inom det socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna i staden blev indignerade och krävde i en
motion skyndsam utredning. Nackahögern ansåg sig inte ha någon anledning att motsätta sig kravet, tvärtom.
Och av allt att döma kommer nu utredningen till. Motsvarande utredningar på andra orter, där de borgerliga
partierna nu fått majoritet, skulle helt
säkert i många fall kunna bli ytterst
givande. Det är ett hälsotecken för
svensk demokrati, att det börjar röra
på sig.
Ungdomsväljarna och
ungdomskulten
455
Ungdomen har svikit socialdemokratin
i stor utsträckning vid årets val. Detta
bestyrkes av en analys av fil. dr Ivar
öman, som vid en jämförelse mellan
innerstads- och ytterstadsförsamlingar
i Stockholm funnit, att minskningen
för socialdemokraterna i innerstadsförsamlingarna, där man träffar på
de äldre röstande, inte var större än
3,5 procent av antalet röstberättigade,
medan minskningen i ytterstadsförsamlingarna uppgick till så mycket
som 7,15 procent. I storstadsområdena har tydligen utsikterna att lydigt
anpassa sig till kösamhällets beteendemönster, inte minst den tröstlösa väntan på bostad, verkat föga tilltalande
på de yngre väljarna. Helt obegripligt
förefaller detta sannerligen inte utom
möjligen för socialdemokratiska propagandamakare. Partisekreterare Sten
Andersson, kallad ”borgerlighetens
största tillgång”, gjorde kanske sina
skönmålningar i aningen för grälla
färger. Allt är inte konst.
Ungdomskulten hörde annars till
överdrifterna i valrörelsen och har
också med rätta kritiserats på många
håll. Det fick något av löjets skimmer över sig, då man på en del håll
försökte göra valet till en tävling, där
den minsta gemensamma åldern på
listan skulle ge utslaget. Det förefaller inte uteslutet, att särskilt ungliberalernas högljuddhet hos många väljare lett till en negativ reaktion. Ofta
fick man intrycket, att omdömesförmågan hos en del av dessa kandidater verkligen stod i direkt proportion
till åldern. :\Ian äger ej snille för det
man är ung. Ungdomen gör rätt i att
kräva en plats i solen. Många unga
kandidater är kvalificerade för att få
olika poster i samhället. Men det vä-
sentliga är ej deras ungdom utan de
personliga kvalifikationerna. Detsamma gäller gintvis äldre kandidater. De
456
är inte å priori de bästa på grund av
ålderns erfarenhet, men de bör inte
heller vara diskvalificerade. Rätt man
eller kvinna på rätt plats, oavsett ålder, förefaller vara en rätt hygglig
ledstjärna vid kandidatnomineringar.
Svensk Linje
Konservativa studentförbundets Svensk
Linje har fått en ny politisk redaktör. Ulf Rytterborg är hans namn, och
detta har förorsakat åtskillig polemik
såväl inom studentförbundet som mellan detta och unghögern. Herr Rytterborg inledde sitt nya värv med att
skriva en ledare i samma ”frejdiga”
stil, som är utmärkande för de numera båda ”oberoende liberala” tidningarna Kvällsposten och Sydsvcnska
Dagbladet. Detta borde dock inte ha
förvånat, eftersom hr Rytterborg i sin
dagliga gärning är politisk medarbetare i Kvällsposten. Icke utan skäl
ifrågasatte många konservativa studenter, varför en politisk redaktör på
en liberal tidning – som dessutom
aldrig haft någon anknytning till organisationen tidigare – skulle anförtros uppdraget att föra pennan i ett
konservativt organ. Hr Rytterborg
hade dessutom för en veckotidning
aviserat, att han, om han till äventyrs skulle väljas in i riksdagen 1968,
främst skulle kunna tänka sig att ansluta sig till folkpartiet. Svensk Linje
har nu haft två på varandra följande
redaktörer, som samtidigt varit knutna till \Vahlgrcnkoncernens tidningar.
Hur skulle det vara, om studentförbundet återupplivade traditionen att
ha en student som redaktör? Kanske
skulle det då också bli lättare att frigöra sig från beroendet av Malmö och
föra den avancerat konservativa politik, som en gång för inte så länge
sedan utgjorde Konservativa studentförbundets adelsmärke.
LAlUCO och TV
LAl\ICO har oberättigat blivit utsatt för
ett hänsynslöst och tendentiöst TVprogram, ett av monopolföretagets
många klavertramp. Det väcker onekligen förvåning, minst sagt, då radiochefen tillbakavisade Grängesbergsbolagets krav på beriktigande. Det inträffade leder till två slutsatser. Den första är nödvändigheten för en borgerlig
regering att komma till rätta med den
nuvarande radio- och TV-politiken genom att bryta Sveriges Radios monopolställning och tillåta en fri åsiktsbildning också i radio och TV. Den
andra är, att det behövs mycken upplysning i vårt land om de verkliga förhållandena i u-länderna. Tusentals
människor i Sverige tycks uppenbarligen lätt ha bibringats vanföreställningen, att det är möjligt att göra direkta jämförelser mellan arbetsförhållandena i Sverige och ett afrikanskt
u-land. Sällan har dumheten firat så-
dana triumfer som i vissa vänsterextrema tidningars kommentarer till
det famösa TV-programmet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner