Dagens frågor
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
——————-~———
DAGENS FRÅGOR
Vänskapen och hatet
I en fransk tidskrift, som specialiserat sig på att kritiskt granska general de Gaulle, läste man nyligen en
historia från ett franskt regeringssammanträde. Utrikesministern var
föredragande, och han använde om ett
annat land uttrycket »en vän till
Frankrike». Generalen avbröt: »Herr
minister, ett land som Frankrike har
inga vänner».
Med denna lilla historia är i själva
verket generalens syn på Frankrikes
utrikespolitiska handlande mycket väl
belyst. Han för kabinettspolitik enligt
ett mönster som daterar sig ett antal
århundranden tillbaka. På Ludvig
XIV :s tid bedömdes förhållandet mellan stater efter den makt som de kunde
sätta bakom orden. Ingen känslosamhet förekom när man slöt ett fördrag, utan hänsyn togs endast till
nyttan av en allians. Om nyttan föreföll att bli större på annat håll, slöt
man ett annat fördrag. Formerna förändrades med åren, men innehållet
i den sortens politik är oföränderligt
detsamma. Ännu så sent som 1963
överenskom Frankrike och Västtyskland att de regelbundet skulle konsultera varandra i utrikespolitiska
frågor. På hösten 1965 reste den
franske utrikesministern till Moskva
för att förtroligt förhandla med
Sovjetunionen, som är Västtysklands
uttalade motståndare. Förhandlingarna
leder kanske till ett nyttigt resultat,
fastän det är svårt att förstå vilket,
men tillvägagångssättet är knappast
vänligt. »Frankrike har inga vänner.»
497
Möjligt är, att man i den högre
diplomatiska skolan måste skilja
mellan Frankrike och fransmännen.
Om några har just franska folket fått
pröva vad det är att ha vänner. Den
anglosachsiska attityden till högtidliga fördrag är väl inte så olika den
franska, men ingångna överenskommelser brukar honoreras. Går man
igenom litteraturen, memoarer och
romaner från 1914 märker man med
vilken känsla av lättnad som gemene
man moUog meddelandet, att England
inte svek sin förbindelse till Frankrike. Det var förmodligen sista gången
engelsmännen gick i krig med en
romantisk föreställning både om sina
skyldigheter och om hur kriget skulle
utveckla sig. Man lärde snart annat.
Under andra världskriget kom trots
detta Storbritannien och USA till
Frankrikes hjälp. Den gemensamma
faran var då uppenbar, men därtill
kom att det franska folket, men inte
dess politiska ledning, betraktades
som vänner i nöd. Detta var en av
Frankrikes stora tillgångar.
Det har sagts förr och tål att upprepas, att det kan bli till en tragedi
för hela Europa, om Frankrikes statsledning genom sin inställning först
till Storbritannien och nu till USA tär
för mycket på det kapitalet. Av någon
anledning syns general de Gaulle föreställa sig att fransk kultur är så mycket högre än anglosachsisk och att
franskt försvar, särskilt dess kärnvapenstyrka, är tillräckligt för att
skydda Västeuropa. Båda föreställningarna är diskutabla. Fransk kultur
498
skulle stagnera, om den inte ständigt
konfronterades med utvecklingen på
annat håll. Detta vet man mer än väl
inom fransk forskning, och ett klagomål mot denna från franska akademiska purister är just att naturvetenskapsmän i Frankrike börjat publicera
på engelska! Och vad beträffar Europas försvar är det givetvis ingen som
tror, att Västeuropa för närvarande
skulle kunna försvaras mot Sovjetunionen om USA:s styrkor skulle
hållas borta.
Just styrkan och resurserna hos USA
och dess otvivela~tiga dominans har
varit en av de underliggande orsakerna till den våg av ·antiamerikanism
som funnits, öppen eller latent, efter
kriget. Den aktiva antikommunismen
i USA, och sådana avarter som McCarthyismen, har gjort sitt till. För närvarande kan man också i Sverige
konstatera en ökad antiamerikansk
propaganda. I den mån den består i
medvetet misstänkliggörande är den
ohederlig: alla amerikaner är inte sheriffer i Alabama. Aldrig har denna
propaganda trätt så i dagen som i samband med statsministerns resa till
USA i november. Det vore enfaldigt
att rtro, att regeringsorganet stockholms-Tidningen oavsiktligt skulle ha
råkat publicera artikeln »Varför vi
hatar USA» samma dag som herr
Erlander reste. Den var menad som
en spark åt honom, och det må sedan
vara en intern fråga, om sparken utdelades av tidningens politiska ledning eller av dess s. k. kulturredaktion.
Det vore också enfaldigt att tro
något annat än att den som »hatar»
USA inte »älskar» ett annat land –
vilket, kan man överlåta åt läsaren att
gissa. Därmed är författarens position
bestämd. För oss andra är det riktigt
att konstatera, att det fortfarande finns
plats för vänskap mellan nationer,
utan kärlek och utan hat. Vänner
emellan är det ingenting som hindrar
kritik, men dem emellan lär man sig
också att taga hänsyn.
Sverige och Sydafrika
Sedan länge har den svenska allmänheten reagerat starkt mot den
boernationalistiska regimens apartheidpolitik i Sydafrika. En motsvarande attityd finns också till de kommunistiska diktaturerna. Men även
om apartheid eller diktatur ter sig
frånstötande för ett land som Sverige
med gamla traditioner ifråga om folkstyre och demokrati, har vår utrikespolitik likväl präglats av stor försiktighet i de utrikespolitiska relationerna. Det har varit nödvändigt att utgå
från verkligheten sådan den faktiskt
är beskaffad. Regeringen har utan
tvivel kunnat räkna på en i det närmaste fullständig uppslutning kring
en politik, som syftat till att undvika
att Sveriges förhållande till något annat land allvarligt skadas.
Enigheten tycks dock vara bruten
nu – åtminstone temporärt – sedan
Sverige i FN:s politiska utskott genom
att rösta för en afro-asiatisk resolution, vilken stämplar Sydafrika som
ett hot mot freden enligt FN-stadgans
kap. VII, anslutit sig till den demonstrationspolitik, som med sådan förkärlek omhuldas av just de arro-asiatiska länderna. Högerpartiets l :e vice
ordförande Gösta Bohman gav i riksdagsdebatten ett välgörande klart
besked om att högerpartiet i vart fall
icke är berett att medverka till en omläggning av vårt lands utrikespolitik.
Saken blir inte bättre av ageraodet
före omröstningen. Att svänga från en
ståndpunkt till en annan kan knappast skapa förtroende. Naturligtvis har
Danmark och särskilt utrikesminister
Hrekkerup en dryg skuld i vad som
passerat. Det har antytts, att Danmarks önskan om stöd från de arroasiatiska länderna för en plats i
säkerhetsrådet skulle vara den främsta
drivkraften bakom förhandsdeklarationen, att man var beredd att gå mycket långt i tillmötesgående mot det
afro-asiatiska blocket, och säkert är
att hr Hrekkerup har vittsyftande ut~
rikespolitiska ambitioner. Irritationen
från de övriga nordiska ländernas
sida över att konsultationer på vanligt sätt ej förekommit dem emellan
är helt förståelig, och att sedan även
Sverige svängde om torde särskilt i
Norge ha väckt en stark olust – i
Norge har man ju dessutom haft anledning att bekymra sig över president Rekkonens senaste utspel.
Det är vidare uppenbart, att det
svenska ställningstagandet kan få konsekvenser som allvarligt berör vår
neutralitet. Om ett land hotar freden
med vapenmakt, kan enligt kap. VII
i FN-stadgan tvångs- och våldsåtgärder tillgripas. Teoretiskt skulle alltså
Sverige löpa risk att dras in i omfattande sanktioner, t. o. m. militära. I
praktiken kommer detta givetvis ej att
ske, eftersom västmakterna i säkerhetsrådet inte kommer att tillåta så-
dana aktioner – Storbritanniens ekonomi skulle t. ex. helt enkelt inte kunna uthärda en brytning med Sydafrika. Det föreföll som om utrikesministern kände sig lättad vid detta konstaterande. Därmed framstår den
svenska regeringens agerande som ett
föga hedervärt dubbelspel. Men inte
heller FN gagnas av att Sverige bidrar
till ställningstaganden, som ställer
generalförsamlingen och säkerhetsrå-
det mot varandra. Därigenom försvagas världsorganisationen och riskerar
att till slut drabbas av samma öde som
Nationernas förbund.
Hur skall då sydafrikaproblemet
kunna lösas? Ja, i vart fall inte genom
våldsåtgärder av det slag som före- 499
språkas på vänsterhåll. Det får väl
främst uppfattas som uttryck för en
naiv ansvarslöshet, då företrädare för
den socialdemokratiska ungdomen
föreslår att Sverige skall sätta vapen
i händerna på Sydafrikas svarta befolkning.
Detsamma gäller bojkottaktioner av
olika slag. Den köpbojkott, som man
genom välorganiserade kampanjerpropagerat för i Sverige, har självfallet
inte påverkat Sydafrikas ekonomi,
som aldrig varit starkare än nu, utan
endast uppammat fientlighet mot vårt
land. Därtill kommer naturligtvis det
helt orimliga i att »tredje man» drabbas, dvs. alla som har intresse av
export eller import i sammanhanget.
Det är absurt att överhuvudtaget
tänka sig, att privatpersoner eller företag skall tvingas driva någon speciell
sorts utrikespolitik. Och att av politiska skäl försvåra handelsutbytet mellan länderna, måste innebära ett steg
tillbaka i utvecklingen. Eller som Hö-
gerns Ungdomsförbund har uttryckt
det programmatiskt: de handelspolitiska barriärer som rivits ned får inte
ersättas av politiska.
Det är förvisso inhumant och strider
mot alla de principer, som vi i västerlandet har lärt oss att sätta högt, att
önska en våldsam och blodig lösning
av Sydafrikaproblemet. Varje antydan
om tvång eller våld har hittills endast
resulterat i en uppslutning bland de
vita i Sydafrika kring Verwoerds politik. sydafrikanerna blir mindre benägna att lyssna till opinionen utifrån
– den uppfattas som a priori illvillig – och de förskansar sig i stället
i den starka förvissningen att de för
överskådlig tid har resurser nog att
avvärja varje hot. Man kan dessutom
tänka sig vilken effekt det skulle få,
om ekonomiska saktioner tillämpades
mot Sydafrika. De första som drabbades skulle bli de miljontals utländska afrikanska arbetare, vilka i
500
likhet med vad som skett i Rhodesia
skulle sändas tillbaka till sina hemländer och därmed försätta dessa i
en utomordenligt svär situation. Det
glöms gärna bort i debatten, att levnadsstandarden bland de svarta i Sydafrika trots allt är den högsta i Afrika
söder om ekvatorn. För gemene man
skulle ekonomiska sanktioner kunna
leda till katastrofala förhållanden,
trots att sanktionerna aldrig skulle
kunna bli allmänna och därför måste
bli utan politiskt avgörande effekt.
Hittills har aldrig någon regim bringats på fall genom sanktioner eller hot
om sådana. Man vill också gärna ställa
frågan, om de som nu ropar på kraftåtgärder mot Sydafrika, ekonomiska
eller militära, också är beredda att
förespråka sådana mot andra förtryckarregimer – just förtrycket menar
man ju skall motivera aktivism. Var
finns kraven på bojkott eller sanktioner mot den värsta av de kommunistiska diktaturerna, östtyskland? Skall
man helt glömma bort Kinas förtryck
av Tibet? Eller ockupationen av Balticum?
Som Sv.T. tidigare påpekat i en ledare (2/64), torde det endast finnas en
realistisk lösning av sydafrikaproblemet på kort sikt och på lång, nämligen
en delning av landet i en vit och en
svart del. En sådan delning skulle naturligtvis bli synnerligen komplicerad
– inte minst vad gäller befolkningsomflyttningarna – men är ändå genomförbar. Den förutsätter en FN-insats och en u-hjälp till den svarta staten av ett format, som vi hittills inte
ens kunnat föreställa oss. Någon annan lösning, som praktiskt skulle kunna genomföras, finns knappast.
Regeringens handlande är beklagligt. Det har lett till oenighet om utrikespolitiken inte bara mellan de nordiska länderna utan också inom Sverige. Att driva en aktivistisk utrikespolitik av inrikespolitiska skäl, kan lätt
få oanade konsekvenser. Och, som hr
Bohman uttryckte det i riksdagsdebatten: »Den svenska opinionen är
kanske inte heller så klar och entydig
i denna fråga som man har velat göra
gällande. Den utrikespolitiska debatten kännetecknas av en brist på balans och av en ensidighet, som ofta
stör. I skuggan av en så inflammerad
debatt uppkommer också lätt åsiktstvång.»
Allt talar för att den svenska sydafrikadebatten skulle gagnas av en
avkylning och en större portion hänsynstagande till den krassa verkligheten. Det skulle sannolikt bli till större
hjälp för den rättslösa svarta befolkningen än en innehållslös demonstrationspolitik, som inte stärker Sveriges
anseende i världen.
Ett steg tillbaka i Sovjet
På Högsta Sovjets sista oktobersession antogs. heslut om ändring av det
nuvarande systemet i industriförvaltningen. Detta heslut kommer att väga
tungt i Sovjets framtida ekonomiska
utveckling.
Chrustjovs stora reform 1957 innefattade likvidering av cirka 30 branschministerier, vilkas funktioner ersattes av ett territoriellt självstyrelsesystem gällande all sorts industri utom
den tunga och rustningsindustrin. Parollen för reformen var decentralisering av industriförvaltningen. Tjänstemän, experter och tekniker från dessa
30 branschministerier spreds ut över
105 distrikt i hela landet (senare reducerade till 47), där industrin förvaltades av lokala ekonomiska råd, s. k. sovnarchoser. 1963 fick hela nätet av sovnarchoser en ny överbyggnad i form
av ett centralekonomiskt råd i Moskva,
Sovnarehos SSSR. Detta lydde under
Högsta Ekonomiska Sovjet, var utrustat med diktatoriska befogenheter och
hade vetorätt mot alla beslut av andra
statliga organ. Samtidigt lydde under
Högsta Ekonomiska Sovjet Gosplan
(centralplaneringsorganet) och Byggnationsnämnden. På så sätt har Gosplan fungerat som ett med Sovnarehos
SSSR jämställt organ. I denna struktur
låg grunden till en begränsning av
Gosplans makt, vilket betydde försvagning av centralplaneringsdogmen.
En ekonomisk plan kungjord av Gosplan var en lag, utrustad med sanktioner mot sådana som bröt den.
Chrustjovs reform 1957 försvagade
Gosplans lagstiftande makt och skapade möjligheter för uppbyggande av
industriföretag, som bara på vissa
pun~ter var underordnade Gosplan.
De var indirekt beskyddade och kontrollerade av Högsta Ekonomiska Sovjet.
Denna Chrustjovreform stötte på
en våldsam opposition mest av doktrinära skäl. Den ansågs utgöra en
kränkning av centralplaneringsdogmen, vilken enligt Marx och Lenin
utgör stöttepelaren för Sovjets ekonomi. Meningsskiljaktigheterna kring
denna reform var en av orsakerna till
den stora partikrisen 1957, då den s.k.
partifientliga gruppen med Molotov
och Malenkov i spetsen eliminerades.
Man visste dock redan då, att denna
grupp var representativ för en betydande del av partiapparaten, främst
äldre anhängare till den ortodoxa
kommunistläran samt partiteoretiker
och ideologer.
Högsta Sovjets oktoberbeslut upphä-
ver Chrustjovreformen av 1957 återupprättar mutafis mutandistillståndet
från tiden före 1957. Alla territoriella
sovnarchoser, den centrala Sovnarehos
SSSR och topporganet Högsta Ekonomiska Sovjet har avskaffats. Alla sorters teknokrater, som bemannade dessa institutioner skall återkomma till
Moskva och införlivas med de cirka
501
30 återupprättade branschministerierna vid centralregeringen.
Sovnarehos SSSR:s och Högsta Ekonomiska Sovjets funktioner har åter
övertagits av Gosplan, som på så sätt
åter blivit a och o vad beträffar planering och kontroll över industriproduktion och förvaltning. Det är uppenbart, att centralplaneringsprincipen
åter kommit till heders ur doktrinär
synpunkt, precis som under stalinepoken. Kosygins invändningar mot
ovanstående tolkning av reformens innebörd är ej övertygande. Visserligen
spelar erfarenheten av den 8 år gamla
sovnarchosperioden och omorganiseringen och utvidgandet ·av Gosplan
med dess närmare anknytning till vetenskapen och moderniseringen av dess
arbetsmetoder (cybernetik) en viss
roll. Men strukturändringarna inom
regeringen och industriförvaltningens
lokala självstyre måste väga tyngre
än de av Kosygin anförda justeringarna inom Gosplan.
Politiskt sett måste allt detta betyda
en seger för de partigrupperingar, som
1957 opponerade sig mot Chrustjovreformen i fråga. Detta antagande håller
på att bekräftas genom allt talrikare
rykten om Molotovs återkomst till det
aktiva politiska livet. Det är inte uteslutet att flera överraskningar är på
väg.
Mot bakgrunden av ovan skisserade innebörd av regeringsreformen
ställes reformen om industriförvaltningen i en särskild belysning.
Professor Liebermanns kända ideer
om överflyttande av produktionsprocessen till en ny bas, där företagets
verksamhet bedömes efter principen
av nettovinst, förräntning av kapital,
marknadsbehov och fabriksdirektionens ökade befogenheter, kunde överhuvudtaget uppstå på den marginal,
som Chrustjov skapade 1957 genom
minskning av Gosplans allmakt. Liebermanns rekommendationer blev po- 502
pulära bland teknokraterna. Det första
experimentet enligt hans nya linjer
ägde rum med s.k. sovjetfirmor 1961
med gott resultat. Hösten 1964 utvidgades experimentet till cirka 400 fö-
retag inom den lätta industrin. Men
nu när centralplaneringsprincipen har
återupprättats verkar framtiden för
dessa företag var oviss. Man bör
snarare vänta sig likriktning med övriga företag. Detta är utan tvivel ett
steg tillbaka.
Den nuvarande sovjetregimen vill
dock kamouflera och försköna reformens innebörd genom en rad halvmesyrer, vilka delvis skulle kompensera
den centrala planeringens nackdelar
och delvis trösta de många besvikna
teknokrater, som tydligen hade hoppats på successiv evolution av alla
industrier ifråga enligt det liehermannska systemet, isynnerhet som erfarenheten hade visat dess effektivitet.
Regeringens nämnda halvmesyrer har
tagit sig uttryck i den nya förordningen om industriförvaltningen. Av professor Liebermanus rekommendationer figurerar i förordningen huvudsakligen bara en: formellt ökad självständighet för företagsledare. På papperet kan denne själv besluta om fö-
retagets arbetsstyrka, teknisk modernisering, förvaltning av nettovinst och
dennas användning till arbetarnas förmån, bestämma angående amorteringsnormer och om anpassning till marknadens behov. Och allt detta under
intensifierad kontroll av den lokala
particellen i företaget (det sistnämnda
ingår inte i förordningens text, men
framgår av de mest utslagsgivande
kommentarerna till förordningen och
av centralpressens propaganda).
Samtidigt är det dock Gosplan, som
beslutar om den minimala gränsen för
produktionsmängden, nya kapitalinvesteringar och bankkrediter. Det är
också Gosplan, som på arbitralt sätt
bestämmer om produktionens försäljningspriser, vilket i sig självt måste
påverka nettovinsten och företagets
förhållande till marknaden. I praktiken skulle fabriksdirektionen ha några fonder att självständigt förvalta,
endast när den lyckats överskrida den
planerade produktionen eller lyckats
nedbringa självkostnaderna. Förordningens tendens är att pressa företagsledarna till högre prestationer. Enligt Liehermann var det i hans system
nödvändigt med en viss stimulans för
de mest effektiva direktörerna och arbetarna. Förordningen talar om sådan
stimulans med annan tolkning. Lönerna inom företaget kan inte ökas individuellt, men alla arbetare och funktionärer inom ledningen skall belönas
i proportion till företagets ökade effektivitet. Det är klart, att i Sovjet blir
en sådan ekonomisk stimulans inte
särskilt väl mottagen i löntagarkretsar.
Den politiska frågan är varför man
i Sovjet tagit detta steg tillbaka från
mera avancerade och effektiva industriförvaltningsformer (vilket experimenten på liehermannska basisen redan bevisat) till, när allt kommer omkring mera sterila och mindre produktiva formerfrån stalinepoken.Antagandet att Chrustjovs reform från 1957 avskaffats bara för att den dåvarande
oppositionen mot honom skulle återupprättas, verkar endast vara en halvsanning. Det är troligast, att det var
militärernas krav som ledde till att
centralplaneringsprincipen till fullo
återställts. Sovjet har förlorat rustningskapplöpningen med USA – förmodligen redan vid tidpunkten för
Kubakrisen 1962 – och mycket tyder
på att denna kris grundades på Sovjets försök att förbättra sin ställning
inom den rådande terrorbalansen. Hö-
ga militärer söker naturligtvis att bevara denna balans trots den alltmer
vidgade klyftan i rustningskapacitet
mellan de båda länderna. Detta är en
så viktig fråga, att den måste få prioritet framför alla andra ekonomiska
problem. Rustningsproduktionen måste planeras för flera år framåt och
bygga på kännedom om säkra resurser. Man kan inte acceptera en ekonomisk politik, som innebär risker, att
rustningsanslaget minskas till den övriga industrins förmån. Man kan inte
heller liberalisera industriförvaltningen på ett sätt som kan ifrågasätta absolut prioritet för beställningar från
den militära sidan. Problemet är inte
nytt och redan 1962 förklarade Chrustjov apropos vissa stora prishöjningar,
att de var framtvingade av militär
nödvändighet. Chrustjovs motiv godkändes inte då av det ryska folket.
strax efter utbröt blodiga kravaller i
Novo Tjerkask, Rostov och andra ryska städer. Med förändringarna har
sovjetregimen på nytt tagit ett steg i
samma riktning, som förde Chrustjov
på villovägar.
Ett radio- och TV-universitet
Regeringens proposition om inrättandet av s. k. universitetsfilialer
har med rätta kritiserats från många
synpunkter. Inte minst anmärkningsvärd är den påfallande bristen på
planering och förslag till effektiva
lösningar för att lösa de problem, som
den stora tillströmningen till högre
studier förorsakat och framför allt
kommer att förorsaka i framtiden.
Enligt statistiska centralbyråns
prognos skulle det antal som önskar
tillträde till akademiska studier redan 1970 nå siffran 100.000. skolöverstyrelsen har beräknat antalet
till 120.000 tio år senare, en siffra
som torde vara snarare för låg än
för hög, eftersom den bygger på oförändrad frekvens för övergången från
gymnasium till akademiska studier.
studenttillströmningen kan väntas
503
öka enormt, samtidigt som resurserna
blir alltmera ansträngda. Är det överhuvudtaget möjligt att under de närmaste 15 åren bygga ut det akademiska utbildningsväsendet i en sådan
takt och omfattning, att det blir möjligt att tillgodose en så starkt ökad
efterfrågan? Blir det inte nödvändigt
att konstruera nya »Spärrar» även vid
de fria fakulteterna?
Sannolikt blir det fråga om den
sistnämnda lösningen. Ecklesiastikministern tycks ju själv helt vara inne
på tankegångar av det slaget. Och
ändå behövde det inte vara nödvändigt, nämligen om man var beredd
att möta en ny tids problem med nya
lösningar och inte slaviskt följer de
traditionella utbildningsformerna,
dock utan att eftersätta kvalitetskravet.
I innehållsmässigt gemensamma
motioner har de tre borgerliga partierna föreslagit att en utredning tillsättes och att försöksverksamhet snarast påbörjas med akademisk lågstadieundervisning via radio och TV
samt per korrespondens. Om erfarenheterna blir goda, menar motionä-
rerna, bör försöksverksamheten »successivt leda fram till ett verkligt massmedieuniversitet som komplettering
till den nuvarande och föreslagna universitetsorganisationen». På så sätt
skulle det vara möjligt att avlasta
universiteten tillräckligt mycket för
att med bibehållna kvalitetskrav upprätthålla den högre undervisningen
och den nu så starkt försummade
forskningen, samtidigt som ett verkligt folkuniversitet skapades.
Majoriteten i statsutskottet
K. M:ts transportkompani – avstyrkte som väntat förslaget, det innebar ju ett nytt grepp. Motiveringen
var emellertid anmärkningsvärd. Man
hänvisade till de förslag som framlagts
av 1960 års radioutredning och att
riksdagen »i annat sammanhang» får
504
tillfälle att ta ställning till frågan.
Men en ’samordning vore verkligen av
behovet påkallad. Radioutredningen
har sett problemet från radions och
televisionens synpunkt i första hand,
medan de borgerliga motionärerna
velat anlägga en bredare syn, hur efterfrågan på högre utbildning skall
kunna tillgodoses, varvid radio och
TV naturligt kommer in i bilden tillsammans med förslaget att systematiskt bygga ut korrespondensundervisningen, det sistnämnda något som
radioutredningen av naturliga skäl
icke alls befattat sig med.
Erfarenheterna från radioundervisningen i statskunskap på ettbetygsnivån torde för övrigt redan vara så
positiva, att en stort upplagd försöksverksamhet är motiverad. Radiokursen har nu pågått hela året 1965 och
en repris kommer att ges under den
kommande våren. Hur många som
deltar aktivt i radiokursen är omöjligt att fastställa exakt. Vid en av
Sveriges Radio företagen lyssnarundersökning i april 1965 visade det sig
dock, att en procent av befolkningen,
dvs. ca. 60.000 personer, lyssnade till
programmet vid undersökningstillfället. Institutionen för statskunskap vid
Stockholms universitet mottog under
vårterminen 6.345 anmälningar – av
dessa uppgav 5.055 att de hade för
avsikt att tentera, övriga ämnade endast »lyssna». Till detta antal kommer
omkring 2.000 nya anmälningar under höstterminen. De obligatoriska
diskussionsseminarierna har hittills
samlat ungefär 1.500 deltagare. Det
kan antas, att antalet deltagare kommer att bli lika stort nästa sommar.
Genom särskilda beslut har K. M:t
medgivit först att folkskollärare som
saknat behörighet att inskrivas vid
universitetet skulle få utnyttja radiokursen som vidareutbildningskurs i
skolöverstyrelsens regi, och sedan att
alla andra som önskar delta i kursen
skall få genomgå examinationsprov
och delta i diskussionsseminarier
och slutligen, om alla fordringar uppfylls, erhålla ett tentamensbevis, utfärdat av Stockholms universitet. Av
de 5.055 som under våren uppgav att
de avsåg att tentera tillhörde 400
gruppen folkskollärare utan behörighet att inskrivas vid universitet, 3.320
tillhörde de »inskrivningsberättigade:.
studenterna, medan gruppen »Övriga»
utgjordes av 1.335.
I de två första tentamensskrivningarna, i maj resp. september, deltog
sammanlagt 1.445 personer. Av dessa
godkändes. 896, medan 549 underkändes (62 resp. 38 %) • Det har sitt in·
tresse att jämföra dessa siffror med
siffrorna för institutionens »Vanliga:.
studenter. Den genomsnittliga kuggningsprocenten för samtliga tenta·
mina vid institutionen 1964/65 var
omkring 45 %. Mot institutionens årsgenomsnitt på 45 % underkända står
radiokursens kuggningsprocent för
två tentamina på 38 %. Radiokursens
studentgrupp uppvisar en kuggningsprocent som ligger väsentligt under
institutionens, medan gruppen »ÖVriga» har presterat ett sämre resultat.
Det förtjänar också påpekas, att kvaliten på diskussionsseminarierna enligt en samfälld lärarbedömning varit
genomgående bättre för radiokursens
del än för institutionens, vilket torde
bero på att detta varit en undervisningsform, som radiokursens deltagare varit väl förtrogna med – många
av dem är fackligt eller politiskt engagerade och har dessutom varit ute
i arbetslivet en viss tid.
Det kan antas, att de som följt radiokursen i avsikt att tentera, utgör
ett bättre genomsnitt än »Vanliga:.
studenter. Vid sidan av förvärvsarbete har de på kvälls- och nattid ambitiöst strävat efter att fullfölja studierna. Det har i deras fall också
varit fråga om direkta uppoffringar
av materiellt slag – semestertid för
att delta i diskussionsseminarier, varvid de själva fått stå för kostnaderna
för uppehället. Sannolikt skulle en
fortsättning, sedan de mest ambitiösa
väl klarat av sina studier, visa upp en
något lägre kvalitet. Men detta hindrar inte, att hela experimentet som
sådant måste sägas ha givit i hög
grad positiva resultat.
Allt talar också för att tvåbetygsundervisning kanske än mera framgångsrikt skulle kunna bedrivas med
radion som medium. De som klarat
av ett betyg är väl förtrogna med
självstudiernas teknik. Proseminarier
och uppsatsdiskussioner borde kunna
klaras av genom sammandragningar
på förslagsvis några veckor under
sommaren. Det vore verkligen skada,
om man inte tog vara på ett så lysande tillfälle till fortsatta experiment.
Alltnog, erfarenheterna är så positiva, att allt borde tala för att man –
som de borgerliga reservanterna i
statsutskottet förordade – snarast från
regeringens sida utredde frågan och
därefter satte i gång en försöksverksamhet i stor skala. De inhemska erfarenheterna tillsammmans med de
utländska – från t. ex. Sovjet och
U.S.A. – talar för en satsning på
akademisk undervisning via radio/TV
och per korrespondens. Det finns inte
något försvar för en fortsatt förhalning. Tvärtom är det egentligen förvånande att man inte för längesedan
omsatt dessa ideer i praktiken också
i Sverige.
Fyra hundra tusen liv
Hur stor skulle förödelsen bli, om
ett antal kärnladdningar, var och en
vida starkare än de som för tjugo är
sedan fälldes över Hiroshima, skulle
505
explodera över Stockholm utan att
några förberedelser hunnit vidtagas
– utan att utrymning verkställts,
utan att skyddsrummen gjorts i ordning? Självfallet är det omöjligt att
ge ett exakt svar på frågan. Mänga
föredrar säkerligen att inte alls tänka
på den, eller att besvara den med
vaga och affektladdade formuleringar
om total förintelse el. dyl.
Emellertid är det faktiskt möjligt,
att på teoretisk väg någorlunda tillförlitligt uppskatta effekten av ett
sådant anfall under bestämda förutsättningar. Till det intressantaste i
Civilförsvarsstyrelsens nyligen framlagda plan Cf 65 hör just redovisningen för ett antal tänkta angreppsfall. I den inledningsvis nämnda situationen beräknas antalet dödsoffer
kallt till den nästan ofattbara siffran
428 000 – vartill kommer ytterligare
124 000 svårt skadade. Om utrymning
medhunnits sjunker dessa tal väsentligt – i bästa fall till 44 000 respektive 13 000.
Utan tvivel kommer detta ohyggliga officiella konstaterande att ett
överraskande anfall med trots allt –
efter moderna mått – relativt modesta kärnvapen skulle kräva mer än
en halv miljon offer att av många tas
till förevändning för defaitistiska
reaktioner av modellen »hvad kan de
nytte?» Icke desto mindre är det
av väsentligt värde att Civilförsvarsstyrelsen lagt fram materialet i hela
dess skrämmande tydlighet. Långt
farligare än den chock som en sådan
redovisning kan medföra, vore nämligen den misstro som skulle kunna
alstras om allmänheten började misstänka de ansvariga myndigheterna
för skönmålning, bortförklaring,
mörkläggning av skrämmande fakta.
Intet är viktigare för försvarsviljan
än förtroendet till de ansvariga myndigheternas realism och uppriktighet.
Väsentligt är också, att allmänhe- 506
ten verkligen blir medveten om den
centrala innebörden av de i och för
sig kusliga räkneexemplen: de enorma vinster i människoliv som kan
göras genom ett effektivt och tillräckligt noggrant förberett civilförsvar,
eller omvänt, det enorma pris i liv
och lidande som kan få betalas för
försummelser och »besparingar» på
denna i anslagshänseende så länge
misshandlade komponent av vårt totalförsvar.
De flesta torde anse, att civilförsvarets förmåga att rädda liv och
begränsa skador om krig skulle drabba vårt land är en mer än tillräcklig
motivering för dess existens och utbyggnad. I själva verket förhåller det
sig emellertid så, att civilförsvaret
även i fred har en betydelsefull funktion inom säkerhetspolitiken i stort.
Krigsmaktens främsta uppgift är, som
känt, att verka fredsbevarande genom
att avskräcka från angrepp. Det säger
sig självt, att för uppnåendet av en
sådan effekt förutsättes inte endast
en viss faktisk styrka hos det militära
försvaret utan även en övertygelse
hos en presumtiv angripare att den
svenska statsledningen inte kommer
att tveka att ge order om motstånd.
Bland de faktorer som betingar ett
sådant internationellt förtroende ingår civilförsvaret som en av de viktigare: i samma mån som ett land
vanvårdar sitt civilförsvar, i samma
mån måste det för en angripare bli
frestande att räkna med att det, om
det verkligen gäller, kommer att tveka
att sätta sig till motvärn mot ett angreppshot. I ett land utan effektivt
civilförsvar blir, så kan man också
uttrycka saken, den oskyddade civilbefolkningen en gisslan, som en fiende inte lär tveka att till det yttersta
utnyttja för utpressningsändamåL Att
förhindra att statsledningen i en kritisk situation finner sin handlingsfrihet ödesdigert beskuren genom en
sådan utpressning är, om man ser
totalförsvarsproblematiken i stort, civilförsvarets centrala funktion.
Självuppgivelse i ST
När pressutredningen i våras lade
fram sitt famösa betänkande om statligt stöd till de partiaffilierade dagstidningarna, framhölls av många kritiker, att stödbeloppet snabbt skulle
stiga, i det fall förslaget verkligen
skulle gå igenom. Som väl var – om
inte annat för vårt internationella anseende – kunde inte regeringen, trots
att den anförtrott sekreterarskapet åt
en betrodd partiman, acceptera den
utomordentligt nonchalant genomförda utredningens förslag. Regeringen
valde i stället den i någras tycke
smakligare vägen, att utan föregående
utredning lägga fram förslag om ett
stöd direkt till de politiska partierna.
Från socialdemokratiskt håll har redan tillkännagivits att man i första
hand kommer att låta statssubventionerna gå till den egna pressen. Annat
var kanske inte heller att vänta.
Det är ju nämligen allmänt känt att
förslagen om press- och partistöd har
haft sin upprinnelse i stockholmsTidningens ekonomiska och upplagemässiga kräftgång. Tidningen har varit ivrig förespråkare för presslatsstödet men har samtidigt ivrigt förnekat dettas egentliga uppgift. När
pressutredningen presenterades i radio samma dag som betänkandet offentliggjordes kunde också dess sekreterare meddela, att ST skulle bli
utan bidrag. Socialdemokraterna tillsatte alltså redan på ett tidigt stadium
den presstödsorganisation, som pressutredningen förutsatte, och denna organisation arbetade dessutom med
beundransvärd snabbhet.
Icke desto mindre tycks det nu fö-
reslagna partistödet vara otillräckligt
för stockholms-Tidningens behov.
Förlusterna torde i år bli större än
föregående år, och vad värre är, företagsledningen tycks helt ha givit upp
hoppet att på egen hand kunna förbättra situationen. I ett par ledare i
början av december försökte man genom att hävda att läsaren har rätt att
få behålla sin tidning, bereda marken
för ytterligare propositioner om statsstöd. Det betänkliga i stockholmsTidningens argumentation är inte
själva motiveringen. Det finns visserligen åtskilligt att invända mot denna,
bl. a. grundar sig ju ST:s svårigheter
på att alltför många av dess gamla
läsare inte vill behålla sin tidning.
Vad som istället förstärker intrycket
av en omedelbart förestående katastrof för ST:s del är den anda av
total uppgivelse, som präglar de båda
ledarna. Man beskriver ingående följderna av ett »borgerligt tidningsmonopol» med exempel främst från England, där f. ö. labourpressen nedvärderas på ett sätt som inte kan vara
ägnat att främja relationerna mellan
Om Norden och Sovjet
507
de båda ländernas socialistiska partier. Man harmas över den oförståelse
för statligt presstöd, som de borgerliga partierna uppvisar, och man ser
existensen av en hel politisk riktning
hotad, men finner ingen annan bot
än subsidier. Vad man tydligen sedan
länge upphört att fundera över är att
försöka göra en lönsam tidning. Det
finns dock partikolleger att rådfråga
beträffande konsten att göra en socialdemokratisk storstadstidning
självbärande utan att ge avkall på
kvaliteten. Mot den resignation som
tycks behärska stockholms-Tidningens ledning finns ingen bot att köpa
med aldrig så stort statsstöd. Det
minsta man kan begära av en företagsledning är att den i alla fall försöker att angripa det egna företagets
problem. Detta är så självklart för
alla utanför ST, att det inte är svårförståeligt att ryktena om en omläggning av tidningen kan finna grogrund.
PS. Tio dagar efter det att detta
skrevs, beslöt LO att lägga ned ST.
Vare sig mötet med moskovitismen kläder sig i öppet fientliga
eller mera fredliga former, gäller det städse att värna den nordiska
odlingens ställning, och om Finland därvid har åt sig anförtrodd
själva gränsvakten, så kan Sverige ej utan förräderi mot sig självt
glömma, att det befinner sig i första beredskap. Så har det varit
au ålder, så var det ej minst under Finlands ryska period, och så
skall det förbliva för framtiden.
Svensk Tidskrift 1925
DAGENS FRÅGOR
Vänskapen och hatet
I en fransk tidskrift, som specialiserat sig på att kritiskt granska general de Gaulle, läste man nyligen en
historia från ett franskt regeringssammanträde. Utrikesministern var
föredragande, och han använde om ett
annat land uttrycket »en vän till
Frankrike». Generalen avbröt: »Herr
minister, ett land som Frankrike har
inga vänner».
Med denna lilla historia är i själva
verket generalens syn på Frankrikes
utrikespolitiska handlande mycket väl
belyst. Han för kabinettspolitik enligt
ett mönster som daterar sig ett antal
århundranden tillbaka. På Ludvig
XIV :s tid bedömdes förhållandet mellan stater efter den makt som de kunde
sätta bakom orden. Ingen känslosamhet förekom när man slöt ett fördrag, utan hänsyn togs endast till
nyttan av en allians. Om nyttan föreföll att bli större på annat håll, slöt
man ett annat fördrag. Formerna förändrades med åren, men innehållet
i den sortens politik är oföränderligt
detsamma. Ännu så sent som 1963
överenskom Frankrike och Västtyskland att de regelbundet skulle konsultera varandra i utrikespolitiska
frågor. På hösten 1965 reste den
franske utrikesministern till Moskva
för att förtroligt förhandla med
Sovjetunionen, som är Västtysklands
uttalade motståndare. Förhandlingarna
leder kanske till ett nyttigt resultat,
fastän det är svårt att förstå vilket,
men tillvägagångssättet är knappast
vänligt. »Frankrike har inga vänner.»
497
Möjligt är, att man i den högre
diplomatiska skolan måste skilja
mellan Frankrike och fransmännen.
Om några har just franska folket fått
pröva vad det är att ha vänner. Den
anglosachsiska attityden till högtidliga fördrag är väl inte så olika den
franska, men ingångna överenskommelser brukar honoreras. Går man
igenom litteraturen, memoarer och
romaner från 1914 märker man med
vilken känsla av lättnad som gemene
man moUog meddelandet, att England
inte svek sin förbindelse till Frankrike. Det var förmodligen sista gången
engelsmännen gick i krig med en
romantisk föreställning både om sina
skyldigheter och om hur kriget skulle
utveckla sig. Man lärde snart annat.
Under andra världskriget kom trots
detta Storbritannien och USA till
Frankrikes hjälp. Den gemensamma
faran var då uppenbar, men därtill
kom att det franska folket, men inte
dess politiska ledning, betraktades
som vänner i nöd. Detta var en av
Frankrikes stora tillgångar.
Det har sagts förr och tål att upprepas, att det kan bli till en tragedi
för hela Europa, om Frankrikes statsledning genom sin inställning först
till Storbritannien och nu till USA tär
för mycket på det kapitalet. Av någon
anledning syns general de Gaulle föreställa sig att fransk kultur är så mycket högre än anglosachsisk och att
franskt försvar, särskilt dess kärnvapenstyrka, är tillräckligt för att
skydda Västeuropa. Båda föreställningarna är diskutabla. Fransk kultur
498
skulle stagnera, om den inte ständigt
konfronterades med utvecklingen på
annat håll. Detta vet man mer än väl
inom fransk forskning, och ett klagomål mot denna från franska akademiska purister är just att naturvetenskapsmän i Frankrike börjat publicera
på engelska! Och vad beträffar Europas försvar är det givetvis ingen som
tror, att Västeuropa för närvarande
skulle kunna försvaras mot Sovjetunionen om USA:s styrkor skulle
hållas borta.
Just styrkan och resurserna hos USA
och dess otvivela~tiga dominans har
varit en av de underliggande orsakerna till den våg av ·antiamerikanism
som funnits, öppen eller latent, efter
kriget. Den aktiva antikommunismen
i USA, och sådana avarter som McCarthyismen, har gjort sitt till. För närvarande kan man också i Sverige
konstatera en ökad antiamerikansk
propaganda. I den mån den består i
medvetet misstänkliggörande är den
ohederlig: alla amerikaner är inte sheriffer i Alabama. Aldrig har denna
propaganda trätt så i dagen som i samband med statsministerns resa till
USA i november. Det vore enfaldigt
att rtro, att regeringsorganet stockholms-Tidningen oavsiktligt skulle ha
råkat publicera artikeln »Varför vi
hatar USA» samma dag som herr
Erlander reste. Den var menad som
en spark åt honom, och det må sedan
vara en intern fråga, om sparken utdelades av tidningens politiska ledning eller av dess s. k. kulturredaktion.
Det vore också enfaldigt att tro
något annat än att den som »hatar»
USA inte »älskar» ett annat land –
vilket, kan man överlåta åt läsaren att
gissa. Därmed är författarens position
bestämd. För oss andra är det riktigt
att konstatera, att det fortfarande finns
plats för vänskap mellan nationer,
utan kärlek och utan hat. Vänner
emellan är det ingenting som hindrar
kritik, men dem emellan lär man sig
också att taga hänsyn.
Sverige och Sydafrika
Sedan länge har den svenska allmänheten reagerat starkt mot den
boernationalistiska regimens apartheidpolitik i Sydafrika. En motsvarande attityd finns också till de kommunistiska diktaturerna. Men även
om apartheid eller diktatur ter sig
frånstötande för ett land som Sverige
med gamla traditioner ifråga om folkstyre och demokrati, har vår utrikespolitik likväl präglats av stor försiktighet i de utrikespolitiska relationerna. Det har varit nödvändigt att utgå
från verkligheten sådan den faktiskt
är beskaffad. Regeringen har utan
tvivel kunnat räkna på en i det närmaste fullständig uppslutning kring
en politik, som syftat till att undvika
att Sveriges förhållande till något annat land allvarligt skadas.
Enigheten tycks dock vara bruten
nu – åtminstone temporärt – sedan
Sverige i FN:s politiska utskott genom
att rösta för en afro-asiatisk resolution, vilken stämplar Sydafrika som
ett hot mot freden enligt FN-stadgans
kap. VII, anslutit sig till den demonstrationspolitik, som med sådan förkärlek omhuldas av just de arro-asiatiska länderna. Högerpartiets l :e vice
ordförande Gösta Bohman gav i riksdagsdebatten ett välgörande klart
besked om att högerpartiet i vart fall
icke är berett att medverka till en omläggning av vårt lands utrikespolitik.
Saken blir inte bättre av ageraodet
före omröstningen. Att svänga från en
ståndpunkt till en annan kan knappast skapa förtroende. Naturligtvis har
Danmark och särskilt utrikesminister
Hrekkerup en dryg skuld i vad som
passerat. Det har antytts, att Danmarks önskan om stöd från de arroasiatiska länderna för en plats i
säkerhetsrådet skulle vara den främsta
drivkraften bakom förhandsdeklarationen, att man var beredd att gå mycket långt i tillmötesgående mot det
afro-asiatiska blocket, och säkert är
att hr Hrekkerup har vittsyftande ut~
rikespolitiska ambitioner. Irritationen
från de övriga nordiska ländernas
sida över att konsultationer på vanligt sätt ej förekommit dem emellan
är helt förståelig, och att sedan även
Sverige svängde om torde särskilt i
Norge ha väckt en stark olust – i
Norge har man ju dessutom haft anledning att bekymra sig över president Rekkonens senaste utspel.
Det är vidare uppenbart, att det
svenska ställningstagandet kan få konsekvenser som allvarligt berör vår
neutralitet. Om ett land hotar freden
med vapenmakt, kan enligt kap. VII
i FN-stadgan tvångs- och våldsåtgärder tillgripas. Teoretiskt skulle alltså
Sverige löpa risk att dras in i omfattande sanktioner, t. o. m. militära. I
praktiken kommer detta givetvis ej att
ske, eftersom västmakterna i säkerhetsrådet inte kommer att tillåta så-
dana aktioner – Storbritanniens ekonomi skulle t. ex. helt enkelt inte kunna uthärda en brytning med Sydafrika. Det föreföll som om utrikesministern kände sig lättad vid detta konstaterande. Därmed framstår den
svenska regeringens agerande som ett
föga hedervärt dubbelspel. Men inte
heller FN gagnas av att Sverige bidrar
till ställningstaganden, som ställer
generalförsamlingen och säkerhetsrå-
det mot varandra. Därigenom försvagas världsorganisationen och riskerar
att till slut drabbas av samma öde som
Nationernas förbund.
Hur skall då sydafrikaproblemet
kunna lösas? Ja, i vart fall inte genom
våldsåtgärder av det slag som före- 499
språkas på vänsterhåll. Det får väl
främst uppfattas som uttryck för en
naiv ansvarslöshet, då företrädare för
den socialdemokratiska ungdomen
föreslår att Sverige skall sätta vapen
i händerna på Sydafrikas svarta befolkning.
Detsamma gäller bojkottaktioner av
olika slag. Den köpbojkott, som man
genom välorganiserade kampanjerpropagerat för i Sverige, har självfallet
inte påverkat Sydafrikas ekonomi,
som aldrig varit starkare än nu, utan
endast uppammat fientlighet mot vårt
land. Därtill kommer naturligtvis det
helt orimliga i att »tredje man» drabbas, dvs. alla som har intresse av
export eller import i sammanhanget.
Det är absurt att överhuvudtaget
tänka sig, att privatpersoner eller företag skall tvingas driva någon speciell
sorts utrikespolitik. Och att av politiska skäl försvåra handelsutbytet mellan länderna, måste innebära ett steg
tillbaka i utvecklingen. Eller som Hö-
gerns Ungdomsförbund har uttryckt
det programmatiskt: de handelspolitiska barriärer som rivits ned får inte
ersättas av politiska.
Det är förvisso inhumant och strider
mot alla de principer, som vi i västerlandet har lärt oss att sätta högt, att
önska en våldsam och blodig lösning
av Sydafrikaproblemet. Varje antydan
om tvång eller våld har hittills endast
resulterat i en uppslutning bland de
vita i Sydafrika kring Verwoerds politik. sydafrikanerna blir mindre benägna att lyssna till opinionen utifrån
– den uppfattas som a priori illvillig – och de förskansar sig i stället
i den starka förvissningen att de för
överskådlig tid har resurser nog att
avvärja varje hot. Man kan dessutom
tänka sig vilken effekt det skulle få,
om ekonomiska saktioner tillämpades
mot Sydafrika. De första som drabbades skulle bli de miljontals utländska afrikanska arbetare, vilka i
500
likhet med vad som skett i Rhodesia
skulle sändas tillbaka till sina hemländer och därmed försätta dessa i
en utomordenligt svär situation. Det
glöms gärna bort i debatten, att levnadsstandarden bland de svarta i Sydafrika trots allt är den högsta i Afrika
söder om ekvatorn. För gemene man
skulle ekonomiska sanktioner kunna
leda till katastrofala förhållanden,
trots att sanktionerna aldrig skulle
kunna bli allmänna och därför måste
bli utan politiskt avgörande effekt.
Hittills har aldrig någon regim bringats på fall genom sanktioner eller hot
om sådana. Man vill också gärna ställa
frågan, om de som nu ropar på kraftåtgärder mot Sydafrika, ekonomiska
eller militära, också är beredda att
förespråka sådana mot andra förtryckarregimer – just förtrycket menar
man ju skall motivera aktivism. Var
finns kraven på bojkott eller sanktioner mot den värsta av de kommunistiska diktaturerna, östtyskland? Skall
man helt glömma bort Kinas förtryck
av Tibet? Eller ockupationen av Balticum?
Som Sv.T. tidigare påpekat i en ledare (2/64), torde det endast finnas en
realistisk lösning av sydafrikaproblemet på kort sikt och på lång, nämligen
en delning av landet i en vit och en
svart del. En sådan delning skulle naturligtvis bli synnerligen komplicerad
– inte minst vad gäller befolkningsomflyttningarna – men är ändå genomförbar. Den förutsätter en FN-insats och en u-hjälp till den svarta staten av ett format, som vi hittills inte
ens kunnat föreställa oss. Någon annan lösning, som praktiskt skulle kunna genomföras, finns knappast.
Regeringens handlande är beklagligt. Det har lett till oenighet om utrikespolitiken inte bara mellan de nordiska länderna utan också inom Sverige. Att driva en aktivistisk utrikespolitik av inrikespolitiska skäl, kan lätt
få oanade konsekvenser. Och, som hr
Bohman uttryckte det i riksdagsdebatten: »Den svenska opinionen är
kanske inte heller så klar och entydig
i denna fråga som man har velat göra
gällande. Den utrikespolitiska debatten kännetecknas av en brist på balans och av en ensidighet, som ofta
stör. I skuggan av en så inflammerad
debatt uppkommer också lätt åsiktstvång.»
Allt talar för att den svenska sydafrikadebatten skulle gagnas av en
avkylning och en större portion hänsynstagande till den krassa verkligheten. Det skulle sannolikt bli till större
hjälp för den rättslösa svarta befolkningen än en innehållslös demonstrationspolitik, som inte stärker Sveriges
anseende i världen.
Ett steg tillbaka i Sovjet
På Högsta Sovjets sista oktobersession antogs. heslut om ändring av det
nuvarande systemet i industriförvaltningen. Detta heslut kommer att väga
tungt i Sovjets framtida ekonomiska
utveckling.
Chrustjovs stora reform 1957 innefattade likvidering av cirka 30 branschministerier, vilkas funktioner ersattes av ett territoriellt självstyrelsesystem gällande all sorts industri utom
den tunga och rustningsindustrin. Parollen för reformen var decentralisering av industriförvaltningen. Tjänstemän, experter och tekniker från dessa
30 branschministerier spreds ut över
105 distrikt i hela landet (senare reducerade till 47), där industrin förvaltades av lokala ekonomiska råd, s. k. sovnarchoser. 1963 fick hela nätet av sovnarchoser en ny överbyggnad i form
av ett centralekonomiskt råd i Moskva,
Sovnarehos SSSR. Detta lydde under
Högsta Ekonomiska Sovjet, var utrustat med diktatoriska befogenheter och
hade vetorätt mot alla beslut av andra
statliga organ. Samtidigt lydde under
Högsta Ekonomiska Sovjet Gosplan
(centralplaneringsorganet) och Byggnationsnämnden. På så sätt har Gosplan fungerat som ett med Sovnarehos
SSSR jämställt organ. I denna struktur
låg grunden till en begränsning av
Gosplans makt, vilket betydde försvagning av centralplaneringsdogmen.
En ekonomisk plan kungjord av Gosplan var en lag, utrustad med sanktioner mot sådana som bröt den.
Chrustjovs reform 1957 försvagade
Gosplans lagstiftande makt och skapade möjligheter för uppbyggande av
industriföretag, som bara på vissa
pun~ter var underordnade Gosplan.
De var indirekt beskyddade och kontrollerade av Högsta Ekonomiska Sovjet.
Denna Chrustjovreform stötte på
en våldsam opposition mest av doktrinära skäl. Den ansågs utgöra en
kränkning av centralplaneringsdogmen, vilken enligt Marx och Lenin
utgör stöttepelaren för Sovjets ekonomi. Meningsskiljaktigheterna kring
denna reform var en av orsakerna till
den stora partikrisen 1957, då den s.k.
partifientliga gruppen med Molotov
och Malenkov i spetsen eliminerades.
Man visste dock redan då, att denna
grupp var representativ för en betydande del av partiapparaten, främst
äldre anhängare till den ortodoxa
kommunistläran samt partiteoretiker
och ideologer.
Högsta Sovjets oktoberbeslut upphä-
ver Chrustjovreformen av 1957 återupprättar mutafis mutandistillståndet
från tiden före 1957. Alla territoriella
sovnarchoser, den centrala Sovnarehos
SSSR och topporganet Högsta Ekonomiska Sovjet har avskaffats. Alla sorters teknokrater, som bemannade dessa institutioner skall återkomma till
Moskva och införlivas med de cirka
501
30 återupprättade branschministerierna vid centralregeringen.
Sovnarehos SSSR:s och Högsta Ekonomiska Sovjets funktioner har åter
övertagits av Gosplan, som på så sätt
åter blivit a och o vad beträffar planering och kontroll över industriproduktion och förvaltning. Det är uppenbart, att centralplaneringsprincipen
åter kommit till heders ur doktrinär
synpunkt, precis som under stalinepoken. Kosygins invändningar mot
ovanstående tolkning av reformens innebörd är ej övertygande. Visserligen
spelar erfarenheten av den 8 år gamla
sovnarchosperioden och omorganiseringen och utvidgandet ·av Gosplan
med dess närmare anknytning till vetenskapen och moderniseringen av dess
arbetsmetoder (cybernetik) en viss
roll. Men strukturändringarna inom
regeringen och industriförvaltningens
lokala självstyre måste väga tyngre
än de av Kosygin anförda justeringarna inom Gosplan.
Politiskt sett måste allt detta betyda
en seger för de partigrupperingar, som
1957 opponerade sig mot Chrustjovreformen i fråga. Detta antagande håller
på att bekräftas genom allt talrikare
rykten om Molotovs återkomst till det
aktiva politiska livet. Det är inte uteslutet att flera överraskningar är på
väg.
Mot bakgrunden av ovan skisserade innebörd av regeringsreformen
ställes reformen om industriförvaltningen i en särskild belysning.
Professor Liebermanns kända ideer
om överflyttande av produktionsprocessen till en ny bas, där företagets
verksamhet bedömes efter principen
av nettovinst, förräntning av kapital,
marknadsbehov och fabriksdirektionens ökade befogenheter, kunde överhuvudtaget uppstå på den marginal,
som Chrustjov skapade 1957 genom
minskning av Gosplans allmakt. Liebermanns rekommendationer blev po- 502
pulära bland teknokraterna. Det första
experimentet enligt hans nya linjer
ägde rum med s.k. sovjetfirmor 1961
med gott resultat. Hösten 1964 utvidgades experimentet till cirka 400 fö-
retag inom den lätta industrin. Men
nu när centralplaneringsprincipen har
återupprättats verkar framtiden för
dessa företag var oviss. Man bör
snarare vänta sig likriktning med övriga företag. Detta är utan tvivel ett
steg tillbaka.
Den nuvarande sovjetregimen vill
dock kamouflera och försköna reformens innebörd genom en rad halvmesyrer, vilka delvis skulle kompensera
den centrala planeringens nackdelar
och delvis trösta de många besvikna
teknokrater, som tydligen hade hoppats på successiv evolution av alla
industrier ifråga enligt det liehermannska systemet, isynnerhet som erfarenheten hade visat dess effektivitet.
Regeringens nämnda halvmesyrer har
tagit sig uttryck i den nya förordningen om industriförvaltningen. Av professor Liebermanus rekommendationer figurerar i förordningen huvudsakligen bara en: formellt ökad självständighet för företagsledare. På papperet kan denne själv besluta om fö-
retagets arbetsstyrka, teknisk modernisering, förvaltning av nettovinst och
dennas användning till arbetarnas förmån, bestämma angående amorteringsnormer och om anpassning till marknadens behov. Och allt detta under
intensifierad kontroll av den lokala
particellen i företaget (det sistnämnda
ingår inte i förordningens text, men
framgår av de mest utslagsgivande
kommentarerna till förordningen och
av centralpressens propaganda).
Samtidigt är det dock Gosplan, som
beslutar om den minimala gränsen för
produktionsmängden, nya kapitalinvesteringar och bankkrediter. Det är
också Gosplan, som på arbitralt sätt
bestämmer om produktionens försäljningspriser, vilket i sig självt måste
påverka nettovinsten och företagets
förhållande till marknaden. I praktiken skulle fabriksdirektionen ha några fonder att självständigt förvalta,
endast när den lyckats överskrida den
planerade produktionen eller lyckats
nedbringa självkostnaderna. Förordningens tendens är att pressa företagsledarna till högre prestationer. Enligt Liehermann var det i hans system
nödvändigt med en viss stimulans för
de mest effektiva direktörerna och arbetarna. Förordningen talar om sådan
stimulans med annan tolkning. Lönerna inom företaget kan inte ökas individuellt, men alla arbetare och funktionärer inom ledningen skall belönas
i proportion till företagets ökade effektivitet. Det är klart, att i Sovjet blir
en sådan ekonomisk stimulans inte
särskilt väl mottagen i löntagarkretsar.
Den politiska frågan är varför man
i Sovjet tagit detta steg tillbaka från
mera avancerade och effektiva industriförvaltningsformer (vilket experimenten på liehermannska basisen redan bevisat) till, när allt kommer omkring mera sterila och mindre produktiva formerfrån stalinepoken.Antagandet att Chrustjovs reform från 1957 avskaffats bara för att den dåvarande
oppositionen mot honom skulle återupprättas, verkar endast vara en halvsanning. Det är troligast, att det var
militärernas krav som ledde till att
centralplaneringsprincipen till fullo
återställts. Sovjet har förlorat rustningskapplöpningen med USA – förmodligen redan vid tidpunkten för
Kubakrisen 1962 – och mycket tyder
på att denna kris grundades på Sovjets försök att förbättra sin ställning
inom den rådande terrorbalansen. Hö-
ga militärer söker naturligtvis att bevara denna balans trots den alltmer
vidgade klyftan i rustningskapacitet
mellan de båda länderna. Detta är en
så viktig fråga, att den måste få prioritet framför alla andra ekonomiska
problem. Rustningsproduktionen måste planeras för flera år framåt och
bygga på kännedom om säkra resurser. Man kan inte acceptera en ekonomisk politik, som innebär risker, att
rustningsanslaget minskas till den övriga industrins förmån. Man kan inte
heller liberalisera industriförvaltningen på ett sätt som kan ifrågasätta absolut prioritet för beställningar från
den militära sidan. Problemet är inte
nytt och redan 1962 förklarade Chrustjov apropos vissa stora prishöjningar,
att de var framtvingade av militär
nödvändighet. Chrustjovs motiv godkändes inte då av det ryska folket.
strax efter utbröt blodiga kravaller i
Novo Tjerkask, Rostov och andra ryska städer. Med förändringarna har
sovjetregimen på nytt tagit ett steg i
samma riktning, som förde Chrustjov
på villovägar.
Ett radio- och TV-universitet
Regeringens proposition om inrättandet av s. k. universitetsfilialer
har med rätta kritiserats från många
synpunkter. Inte minst anmärkningsvärd är den påfallande bristen på
planering och förslag till effektiva
lösningar för att lösa de problem, som
den stora tillströmningen till högre
studier förorsakat och framför allt
kommer att förorsaka i framtiden.
Enligt statistiska centralbyråns
prognos skulle det antal som önskar
tillträde till akademiska studier redan 1970 nå siffran 100.000. skolöverstyrelsen har beräknat antalet
till 120.000 tio år senare, en siffra
som torde vara snarare för låg än
för hög, eftersom den bygger på oförändrad frekvens för övergången från
gymnasium till akademiska studier.
studenttillströmningen kan väntas
503
öka enormt, samtidigt som resurserna
blir alltmera ansträngda. Är det överhuvudtaget möjligt att under de närmaste 15 åren bygga ut det akademiska utbildningsväsendet i en sådan
takt och omfattning, att det blir möjligt att tillgodose en så starkt ökad
efterfrågan? Blir det inte nödvändigt
att konstruera nya »Spärrar» även vid
de fria fakulteterna?
Sannolikt blir det fråga om den
sistnämnda lösningen. Ecklesiastikministern tycks ju själv helt vara inne
på tankegångar av det slaget. Och
ändå behövde det inte vara nödvändigt, nämligen om man var beredd
att möta en ny tids problem med nya
lösningar och inte slaviskt följer de
traditionella utbildningsformerna,
dock utan att eftersätta kvalitetskravet.
I innehållsmässigt gemensamma
motioner har de tre borgerliga partierna föreslagit att en utredning tillsättes och att försöksverksamhet snarast påbörjas med akademisk lågstadieundervisning via radio och TV
samt per korrespondens. Om erfarenheterna blir goda, menar motionä-
rerna, bör försöksverksamheten »successivt leda fram till ett verkligt massmedieuniversitet som komplettering
till den nuvarande och föreslagna universitetsorganisationen». På så sätt
skulle det vara möjligt att avlasta
universiteten tillräckligt mycket för
att med bibehållna kvalitetskrav upprätthålla den högre undervisningen
och den nu så starkt försummade
forskningen, samtidigt som ett verkligt folkuniversitet skapades.
Majoriteten i statsutskottet
K. M:ts transportkompani – avstyrkte som väntat förslaget, det innebar ju ett nytt grepp. Motiveringen
var emellertid anmärkningsvärd. Man
hänvisade till de förslag som framlagts
av 1960 års radioutredning och att
riksdagen »i annat sammanhang» får
504
tillfälle att ta ställning till frågan.
Men en ’samordning vore verkligen av
behovet påkallad. Radioutredningen
har sett problemet från radions och
televisionens synpunkt i första hand,
medan de borgerliga motionärerna
velat anlägga en bredare syn, hur efterfrågan på högre utbildning skall
kunna tillgodoses, varvid radio och
TV naturligt kommer in i bilden tillsammans med förslaget att systematiskt bygga ut korrespondensundervisningen, det sistnämnda något som
radioutredningen av naturliga skäl
icke alls befattat sig med.
Erfarenheterna från radioundervisningen i statskunskap på ettbetygsnivån torde för övrigt redan vara så
positiva, att en stort upplagd försöksverksamhet är motiverad. Radiokursen har nu pågått hela året 1965 och
en repris kommer att ges under den
kommande våren. Hur många som
deltar aktivt i radiokursen är omöjligt att fastställa exakt. Vid en av
Sveriges Radio företagen lyssnarundersökning i april 1965 visade det sig
dock, att en procent av befolkningen,
dvs. ca. 60.000 personer, lyssnade till
programmet vid undersökningstillfället. Institutionen för statskunskap vid
Stockholms universitet mottog under
vårterminen 6.345 anmälningar – av
dessa uppgav 5.055 att de hade för
avsikt att tentera, övriga ämnade endast »lyssna». Till detta antal kommer
omkring 2.000 nya anmälningar under höstterminen. De obligatoriska
diskussionsseminarierna har hittills
samlat ungefär 1.500 deltagare. Det
kan antas, att antalet deltagare kommer att bli lika stort nästa sommar.
Genom särskilda beslut har K. M:t
medgivit först att folkskollärare som
saknat behörighet att inskrivas vid
universitetet skulle få utnyttja radiokursen som vidareutbildningskurs i
skolöverstyrelsens regi, och sedan att
alla andra som önskar delta i kursen
skall få genomgå examinationsprov
och delta i diskussionsseminarier
och slutligen, om alla fordringar uppfylls, erhålla ett tentamensbevis, utfärdat av Stockholms universitet. Av
de 5.055 som under våren uppgav att
de avsåg att tentera tillhörde 400
gruppen folkskollärare utan behörighet att inskrivas vid universitet, 3.320
tillhörde de »inskrivningsberättigade:.
studenterna, medan gruppen »Övriga»
utgjordes av 1.335.
I de två första tentamensskrivningarna, i maj resp. september, deltog
sammanlagt 1.445 personer. Av dessa
godkändes. 896, medan 549 underkändes (62 resp. 38 %) • Det har sitt in·
tresse att jämföra dessa siffror med
siffrorna för institutionens »Vanliga:.
studenter. Den genomsnittliga kuggningsprocenten för samtliga tenta·
mina vid institutionen 1964/65 var
omkring 45 %. Mot institutionens årsgenomsnitt på 45 % underkända står
radiokursens kuggningsprocent för
två tentamina på 38 %. Radiokursens
studentgrupp uppvisar en kuggningsprocent som ligger väsentligt under
institutionens, medan gruppen »ÖVriga» har presterat ett sämre resultat.
Det förtjänar också påpekas, att kvaliten på diskussionsseminarierna enligt en samfälld lärarbedömning varit
genomgående bättre för radiokursens
del än för institutionens, vilket torde
bero på att detta varit en undervisningsform, som radiokursens deltagare varit väl förtrogna med – många
av dem är fackligt eller politiskt engagerade och har dessutom varit ute
i arbetslivet en viss tid.
Det kan antas, att de som följt radiokursen i avsikt att tentera, utgör
ett bättre genomsnitt än »Vanliga:.
studenter. Vid sidan av förvärvsarbete har de på kvälls- och nattid ambitiöst strävat efter att fullfölja studierna. Det har i deras fall också
varit fråga om direkta uppoffringar
av materiellt slag – semestertid för
att delta i diskussionsseminarier, varvid de själva fått stå för kostnaderna
för uppehället. Sannolikt skulle en
fortsättning, sedan de mest ambitiösa
väl klarat av sina studier, visa upp en
något lägre kvalitet. Men detta hindrar inte, att hela experimentet som
sådant måste sägas ha givit i hög
grad positiva resultat.
Allt talar också för att tvåbetygsundervisning kanske än mera framgångsrikt skulle kunna bedrivas med
radion som medium. De som klarat
av ett betyg är väl förtrogna med
självstudiernas teknik. Proseminarier
och uppsatsdiskussioner borde kunna
klaras av genom sammandragningar
på förslagsvis några veckor under
sommaren. Det vore verkligen skada,
om man inte tog vara på ett så lysande tillfälle till fortsatta experiment.
Alltnog, erfarenheterna är så positiva, att allt borde tala för att man –
som de borgerliga reservanterna i
statsutskottet förordade – snarast från
regeringens sida utredde frågan och
därefter satte i gång en försöksverksamhet i stor skala. De inhemska erfarenheterna tillsammmans med de
utländska – från t. ex. Sovjet och
U.S.A. – talar för en satsning på
akademisk undervisning via radio/TV
och per korrespondens. Det finns inte
något försvar för en fortsatt förhalning. Tvärtom är det egentligen förvånande att man inte för längesedan
omsatt dessa ideer i praktiken också
i Sverige.
Fyra hundra tusen liv
Hur stor skulle förödelsen bli, om
ett antal kärnladdningar, var och en
vida starkare än de som för tjugo är
sedan fälldes över Hiroshima, skulle
505
explodera över Stockholm utan att
några förberedelser hunnit vidtagas
– utan att utrymning verkställts,
utan att skyddsrummen gjorts i ordning? Självfallet är det omöjligt att
ge ett exakt svar på frågan. Mänga
föredrar säkerligen att inte alls tänka
på den, eller att besvara den med
vaga och affektladdade formuleringar
om total förintelse el. dyl.
Emellertid är det faktiskt möjligt,
att på teoretisk väg någorlunda tillförlitligt uppskatta effekten av ett
sådant anfall under bestämda förutsättningar. Till det intressantaste i
Civilförsvarsstyrelsens nyligen framlagda plan Cf 65 hör just redovisningen för ett antal tänkta angreppsfall. I den inledningsvis nämnda situationen beräknas antalet dödsoffer
kallt till den nästan ofattbara siffran
428 000 – vartill kommer ytterligare
124 000 svårt skadade. Om utrymning
medhunnits sjunker dessa tal väsentligt – i bästa fall till 44 000 respektive 13 000.
Utan tvivel kommer detta ohyggliga officiella konstaterande att ett
överraskande anfall med trots allt –
efter moderna mått – relativt modesta kärnvapen skulle kräva mer än
en halv miljon offer att av många tas
till förevändning för defaitistiska
reaktioner av modellen »hvad kan de
nytte?» Icke desto mindre är det
av väsentligt värde att Civilförsvarsstyrelsen lagt fram materialet i hela
dess skrämmande tydlighet. Långt
farligare än den chock som en sådan
redovisning kan medföra, vore nämligen den misstro som skulle kunna
alstras om allmänheten började misstänka de ansvariga myndigheterna
för skönmålning, bortförklaring,
mörkläggning av skrämmande fakta.
Intet är viktigare för försvarsviljan
än förtroendet till de ansvariga myndigheternas realism och uppriktighet.
Väsentligt är också, att allmänhe- 506
ten verkligen blir medveten om den
centrala innebörden av de i och för
sig kusliga räkneexemplen: de enorma vinster i människoliv som kan
göras genom ett effektivt och tillräckligt noggrant förberett civilförsvar,
eller omvänt, det enorma pris i liv
och lidande som kan få betalas för
försummelser och »besparingar» på
denna i anslagshänseende så länge
misshandlade komponent av vårt totalförsvar.
De flesta torde anse, att civilförsvarets förmåga att rädda liv och
begränsa skador om krig skulle drabba vårt land är en mer än tillräcklig
motivering för dess existens och utbyggnad. I själva verket förhåller det
sig emellertid så, att civilförsvaret
även i fred har en betydelsefull funktion inom säkerhetspolitiken i stort.
Krigsmaktens främsta uppgift är, som
känt, att verka fredsbevarande genom
att avskräcka från angrepp. Det säger
sig självt, att för uppnåendet av en
sådan effekt förutsättes inte endast
en viss faktisk styrka hos det militära
försvaret utan även en övertygelse
hos en presumtiv angripare att den
svenska statsledningen inte kommer
att tveka att ge order om motstånd.
Bland de faktorer som betingar ett
sådant internationellt förtroende ingår civilförsvaret som en av de viktigare: i samma mån som ett land
vanvårdar sitt civilförsvar, i samma
mån måste det för en angripare bli
frestande att räkna med att det, om
det verkligen gäller, kommer att tveka
att sätta sig till motvärn mot ett angreppshot. I ett land utan effektivt
civilförsvar blir, så kan man också
uttrycka saken, den oskyddade civilbefolkningen en gisslan, som en fiende inte lär tveka att till det yttersta
utnyttja för utpressningsändamåL Att
förhindra att statsledningen i en kritisk situation finner sin handlingsfrihet ödesdigert beskuren genom en
sådan utpressning är, om man ser
totalförsvarsproblematiken i stort, civilförsvarets centrala funktion.
Självuppgivelse i ST
När pressutredningen i våras lade
fram sitt famösa betänkande om statligt stöd till de partiaffilierade dagstidningarna, framhölls av många kritiker, att stödbeloppet snabbt skulle
stiga, i det fall förslaget verkligen
skulle gå igenom. Som väl var – om
inte annat för vårt internationella anseende – kunde inte regeringen, trots
att den anförtrott sekreterarskapet åt
en betrodd partiman, acceptera den
utomordentligt nonchalant genomförda utredningens förslag. Regeringen
valde i stället den i någras tycke
smakligare vägen, att utan föregående
utredning lägga fram förslag om ett
stöd direkt till de politiska partierna.
Från socialdemokratiskt håll har redan tillkännagivits att man i första
hand kommer att låta statssubventionerna gå till den egna pressen. Annat
var kanske inte heller att vänta.
Det är ju nämligen allmänt känt att
förslagen om press- och partistöd har
haft sin upprinnelse i stockholmsTidningens ekonomiska och upplagemässiga kräftgång. Tidningen har varit ivrig förespråkare för presslatsstödet men har samtidigt ivrigt förnekat dettas egentliga uppgift. När
pressutredningen presenterades i radio samma dag som betänkandet offentliggjordes kunde också dess sekreterare meddela, att ST skulle bli
utan bidrag. Socialdemokraterna tillsatte alltså redan på ett tidigt stadium
den presstödsorganisation, som pressutredningen förutsatte, och denna organisation arbetade dessutom med
beundransvärd snabbhet.
Icke desto mindre tycks det nu fö-
reslagna partistödet vara otillräckligt
för stockholms-Tidningens behov.
Förlusterna torde i år bli större än
föregående år, och vad värre är, företagsledningen tycks helt ha givit upp
hoppet att på egen hand kunna förbättra situationen. I ett par ledare i
början av december försökte man genom att hävda att läsaren har rätt att
få behålla sin tidning, bereda marken
för ytterligare propositioner om statsstöd. Det betänkliga i stockholmsTidningens argumentation är inte
själva motiveringen. Det finns visserligen åtskilligt att invända mot denna,
bl. a. grundar sig ju ST:s svårigheter
på att alltför många av dess gamla
läsare inte vill behålla sin tidning.
Vad som istället förstärker intrycket
av en omedelbart förestående katastrof för ST:s del är den anda av
total uppgivelse, som präglar de båda
ledarna. Man beskriver ingående följderna av ett »borgerligt tidningsmonopol» med exempel främst från England, där f. ö. labourpressen nedvärderas på ett sätt som inte kan vara
ägnat att främja relationerna mellan
Om Norden och Sovjet
507
de båda ländernas socialistiska partier. Man harmas över den oförståelse
för statligt presstöd, som de borgerliga partierna uppvisar, och man ser
existensen av en hel politisk riktning
hotad, men finner ingen annan bot
än subsidier. Vad man tydligen sedan
länge upphört att fundera över är att
försöka göra en lönsam tidning. Det
finns dock partikolleger att rådfråga
beträffande konsten att göra en socialdemokratisk storstadstidning
självbärande utan att ge avkall på
kvaliteten. Mot den resignation som
tycks behärska stockholms-Tidningens ledning finns ingen bot att köpa
med aldrig så stort statsstöd. Det
minsta man kan begära av en företagsledning är att den i alla fall försöker att angripa det egna företagets
problem. Detta är så självklart för
alla utanför ST, att det inte är svårförståeligt att ryktena om en omläggning av tidningen kan finna grogrund.
PS. Tio dagar efter det att detta
skrevs, beslöt LO att lägga ned ST.
Vare sig mötet med moskovitismen kläder sig i öppet fientliga
eller mera fredliga former, gäller det städse att värna den nordiska
odlingens ställning, och om Finland därvid har åt sig anförtrodd
själva gränsvakten, så kan Sverige ej utan förräderi mot sig självt
glömma, att det befinner sig i första beredskap. Så har det varit
au ålder, så var det ej minst under Finlands ryska period, och så
skall det förbliva för framtiden.
Svensk Tidskrift 1925