Dagens frågor
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
DAGENS FRÅGOR
Det norska valet
Det norska valet blev en betydande framgång för de däri samverkande
borgerliga partierna. Från svensk
synpunkt är det av särskilt intresse
att konstatera, att detta kunnat ske
utan partifusioner eller andra förändringar av partistrukturen av den typ
som så ivrigt diskuteras i den svenska
samverkansdebatten. De olika grupperna inom den norska oppositionen
Borgerliga partier
377
har bibehållit sin självständighet men
har lagt upp sin politik i de centrala
frågorna på ett sådant sätt, att väljarna fått klart för sig, att de därmed
erbjudits ett funktionsdugligt regeringsalternativ. Inte minst hj1iyre har
därutinnan gjort en avgörande insats.
Den procentuella fördelningen av
rösterna vid årets norska val i jämförelse med valutgången 1961 framgår
av nedanstående tablå:
1965 1961 förändring
H!11yre 20,1 19,3 + 0,8
Venstre 10,1 7,3 + 2,8
Senterpartiet 9,4 6,8 + 2,6
Kristi. folkepartiet 7,8 9,4 -1,6
div. samlingslistor 1,8 5,0 -3,2
Summa 49,2 47,8 + 1,4
lJvriga partier
Arbeiderpartiet 43,3 46,9 -3,6
Sos. folkepartiet 6,0 2,4 + 3,6
Kommunisterna 1,5 2,9 -1,4
Summa 50,8 52,2 -1,4
Att man i Norge räknade med möjligheten av en regimförändring framgår bland annat av det livliga valdeltagandet. Detta steg från 77,3 % år
1961 till 84,4 % år 1965. Antalet valdeltagare synes ha stigit med ca
196.000. Hur vinster och förluster fördelade sig på partierna framgår av
nedanstående tabell:
Borgerliga partier
Hj1iyre
Venstre
Senterpartiet
Kristi. folkepartiet
Div. samlingslistor
lJvriga partier
Arbeiderpartiet
Sos. folkepartiet
Kommunisterna
+ 54.000
+ 71.000
+ 66.000
-14.000
-55.000
+ 20.000
+ 78.000
-24.000
+ 122.000
+ 74.000
Summa + 196.000
378
Mandatmässigt sett kommer de samverkande borgerliga partierna att i
det nya stortinget förfoga över 80
platser mot 70 för arbeiderpartiet och
sos. folkepartiet.
På den borgerliga sidan gjordes, så-
som framgår av det ovanstående den
största framryckningen av venstre –
ungefärligen motsvarande folkpartiet
i Sverige – och senterpartiet – motsvarande vårt centerparti. Även hpyre hävdade sig väl och intar fortfarande den främsta platsen på denna sida.
Förlusterna för arbeiderpartiet och
kommunisterna har icke uppvägts av
den i och för sig anmärkningsvärda
framgången för sosialistisk folkeparti, vilken ger en antydan om en icke
obetydlig anslutning bland väljarna
till detta partis motstånd mot Norges
engagemang i NATO och mot eventuellt inträde i EEC. I dessa frågor
har emellertid de borgerliga och arbeiderpartiet hittills varit eniga och
man bör väl icke räkna med att härutinnan situationen blir en annan på
grund av utgången av årets val.
För oss här i Sverige är det av intresse att konstatera, att arbeiderpartiets försök under valrörelsen att
skrämma väljarna med att de samverkande partierna utgjorde en »hpyrekoalition» fullständigt misslyckades.
Resultatet blev det motsatta mot vad
som avsågs. Medan det vid tidigare
val – liksom här i Sverige – funnits
ett utbrett missmod bland borgerliga
väljare över att oppositionen icke förmått samverka, riktade faktiskt arbeiderpartiet denna gång uppmärksamheten på att detta mycket väl kunde gå för sig, en sak som säkerligen
bidragit till att öka intresset för valet och dess utgång. Sä länge man
inom de svenska mittenpartierna finner det angeläget att instämma i socialdemokraternas skrämselpropaganda mot högern, är det onekligen svårt
att föreställa sig att det kan bli så särskilt goda förutsättningar för den
»Växling vid makten» som så ivrigt
eftersträvas enligt de flesta debattinlägg. Erfarenheterna från Norge visar, att vad det huvudsakligen kommer an på är att oppositionspartierna avstår från att bekämpa varandra
och i stället inriktar sig på att finna
gemensamma lösningar i de viktigaste
politiska stridsfrågorna. Det räcker
då inte med allmänna fraser utan
krävs ett praktiskt handlande, som
visar att oppositionen representerar
ett funktionsdugligt regeringsalternativ.
I Norge har socialdemokratien denna gång trängts tillbaka. I Västtyskland lyckades den inte vinna den valseger över de borgerliga som man på
mänga håll räknade med. Att grundvalarna för arbetarpartiets regeringsställning i England sviktar är uppenbart för var och en. Och nog är det
tvivelaktigt om socialdemokraterna i
Danmark kommer att överleva nästa
års val med bibehållna positioner. Det
vore verkligen bedrövligt om de
svenska borgerliga partierna skulle
visa oförmåga till sådana insatser och
sådan anpassning som krävs för att
utvecklingen i vårt land skall motsvara den allmänna trenden.
Katastrofalt skördeläge i Sovjet
Den optimistiska publiciteten kring
den pågående skörden i Sovjet under
sommaren ändrades plötsligt i början
av augusti. De segerrika kommunikeerna om planenlig bärgning av brödsäd och om vissa provinsers fullgö-
rande av leveranserna till staten ersattes i pressen med alarmerande artiklar och maningar till jordbruksbefolkningen att till det yttersta skärpa
sina arbetsinsatser för att rädda vad
som räddas kan. Rubrikerna i tidningarna liknar alltmera »alle man till
pumparna», varje timme är dyrbar då
det gäller arbetsinsatserna i skörden
etc.
Det är inte längre någon hemlighet
att läget är sämst pä de sibiriska nyodlingsområdena – Krustjevs älsklingsprojekt. I dessa områden, som
tillsammans är större än Frankrikes
och Italiens hela uppodlade areal, har
de senaste ären miljarder rubel satsats
ull nackdel för investeringarna i övriga jordbruksområden, vilket påskyndat det allmänna förfallet inom det
sovjetiska jordbruket.
Var och en i Sovjet vet nu, att nå-
gon förbättring av livsmedelsstandarden inte är att vänta under den närmaste tiden. Det gäller inte bara brödsäd och rotfrukter för hushållen; ännu
sämre förefaller läget vara på foderområdet, vilket innebär hot om upprepning av katastrofen 1963 då cirka
hälften av Sovjets husdjursbestånd
måste slaktas ned på grund av foderbrist inför vintern. Detta kan betyda
minskad tillgäng och stigande priser
på kött, mjölk, smör etc. Möjligheterna
till kravaller och blodiga demonstrationer liknande dem som ägde rum i
Sovjet 1962 i samband med vissa prishöjningar på livsmedel börjar åter
spöka.
År 1965 var det första år då hela
skördeprocessen direkt underställdes
partiets och statens kontrollsystem,
något som antogs resultera i förbättrad skördeorganisation och disciplin
och minska de under föregående år
vanliga stölderna och slöseriet med
brödsäd. Den ovannämnda kontrollkommissionen är i realiteten en stor
och mäktig organisation som förfogar
över s.k. samarbetsgrupper i alla sovjetiska produktionsföretag, både inom
industrien och jordbruket. Dessa samarbetsgrupper räknar tillsammans mer
än 2,5 miljoner människor i hela landet, mest s.k. aktivister, utrustade med
stora befogenheter och stort inflytande. Genom sovjetpressen vet man, att
detta kontrollsystem i år har omorganiserats för speciell övervakning av
skörden och att nya talrika samarbets- 379
grupper bildats på landsbygden, delvis med folk från städerna. I spetsen
för kontrollsystemet står den nya sovjetstjärnan i stigande, Alexander Sjelepin. Att sovjetregimen anförtrott honom denna viktiga funktion på det
ekonomiska området, där han hittills
inte varit verksam, tyder på att hans
väg till toppen går allt snabbare.
Uppenbarligen är det Sjelepins förtjänst att sovjetregimen i år blev så
ovanligt tidigt informerad om realiteterna vad skördeutsikterna beträffar.
Tidigare år var det ofta sä, att regimen först i slutet av november fick
säkra data om jordbruksresultaten.
Förmodligen har dessa informationer
underlättat för regimen att fatta ett
tidigt beslut om inköp av stora partier
brödsäd i Canada, Argentina och
Frankrike, något som man känner till
enbart genom västerländska källor.
Sovjetmedborgaren har inte kunnat
läsa ett enda ord om dessa inköp i den
ryska pressen.
Detta är begripligt. En stor import
av brödsäd från det kapitalistiska utlandet måste vara en mycket kinkig
inrikespolitisk fråga, särskilt efter alla
de frikostiga löftena om förbättringar
av livsmedelsstandarden under den
närmaste framtiden, som ännu för
några veckor sedan utfärdades av regimen. Märkligt är, att Sovjet inte ens
försökt importera brödsäd från USA,
trots att USA är det enda land som
är villigt att sälja brödsäd på förmånligare villkor än andra leverantörer,
t.o.m. berett att lämna kredit. Skälet
var uppenbarligen att amerikanarna
krävde att leveranserna skulle skeppas
på USA :s tonnage. Mot bakgrunden av
den hetsiga anti-amerikanska kampanj i samband med utvecklingen i
Vietnam, som drivs i hela Sovjet, skulle amerikanska fartyg i sovjetiska
hamnar med last av brödsäd kunna
göra ett groteskt intryck på sovjetmedborgaren. Regimen kan knappast
i nuvarande inrikesläge tillåta att ryk- 380
ten uppstår i landet att de otäcka
amerikanska imperialisterna bidrar
till vardagens bröd.
Det är klart, att pressen vill förklara de plötsligt försämrade skördeutsikterna uteslutande med dåliga vä-
derförhållanden. Knepet är inte nytt;
man känner igen det från alla dåliga
år under Krustjevs epok och särskilt
från det för jordbruket katastrofala
året 1963. Det är dock svårt att tro
endast på väderdjävulen efter allt som
sagts och skrivits under de senaste
åren av de mest framstående partiledarna om det allmänna läget inom
jordbruket på grund av kolchossystemets brister och de uteblivna investeringarna. Visserligen måste väderleksförhållandena spela en viss roll som
faktor i de försämrade skördeutsikterna, men Sovjet är ett stort land
med mycket varierande väderleksförhållanden, vilka borde vara inkalkyIerade i planeringen av produktionen.
Att skylla enbart på väderleksförhållandena kan i alla händelser inte vara
att säga hela sanningen.
Det är tillräckligt att läsa sovjetpressen för att man skall förstå, att
varken de tekniska resurserna eller
arbetskraftens kvalitet är i nivå med
de allt större produktionsuppgifterna
och att kolchossystemet fortfarande är
ineffektivt, trots 30 års försök att göra
det produktionsdugligt Medvetandet
om nödvändigheten av grundliga reformer inom detta system, även på bekostnad av doktrinens dogmer, växer
allmänt, inte bara hos regimen utan
hos hela folket. Märkliga reformprojekt för kolchossystemet har börjat
debatteras i pressen, bl.a. har i Komsomolskaja Pravda publicerats ett förslag att kolchosernas och sovchosernas
jord snarast möjligt borde övergå i
privat ägo, visserligen inte till individer utan till små grupper, bestående
av fem-sex kolchosbönder. För mindre kätterier än så kunde man under
stalinepoken få 25 år i slavläger.
Det är dock inte troligt att det nuvarande maktkollektivet duger till att
fatta några beslut om grundläggande
reformer. För sådana beslut behövs
starkare politiska gestalter utrustade
med större makt än vad som är tänkbart i det nu regerande maktkollektivets sammansättning. Och det är många problem som väntar på drastiska
beslut inom den närmaste tiden. Detta
förklarar sovjetfolkets växande känsla
av instabilitet och dess väntan på att
något viktigt snart skall hända inom
partiets topp.
Raoul Wallenberg
>>Han berättade att han kallats till
ministerpresident Krustjev som erhållit meddelande om vårt samtal och
blivit uppbragt häröver>>.
Den som drabbats av denna tillrättavisning – om vars karaktär man
med kännedom om Nikita Sergejevitj’
även inför internationell publik demonstrerade koleriska läggning kan
göra sig en föreställning – är huvudvittnet i Wallenbergsaffären, den ryske vetenskapsman som till professor
Nanna Svartz uppgivit att Raoul Wallenberg, långtifrån att som den ryska
regeringen uppgivit ha avlidit i ryskt
fängelse 1947 i själva verket ännu
1961 befann sig i livet, på ett mentalsjukhus i närheten av Moskva. Lätt
att förstå att ett sådant samtal inte
kunde undgå uppmärksamhet på högsta ort; lätt att förstå också, att sagesmannen, när han senare i närvaro av
tjänstemän för ryska UD konfronterades med professor Svartz envist förnekade sina ord. Episoden kastar ett
lika ömkligt som skrämmande ljus
över atmosfären i den sovjetryska diktaturen. Det säger sig självt, att uppgiftslämnarens under sådana förhålIanden och efter sådana påtryckningar
avgivna »dementi>> ej kan tillmätas
något värde.
I och för sig följer därav nödvändigtvis inte, att den ryske vetenskapsmannens tidigare, spontana, vittnesmål nödvändigtvis skulle vara tillförlitligt. starka skäl synes dock tala för,
att det kan ha varit korrekt – en
viktig detalj i sammanhanget är, att
vederbörande uppenbarligen varit i
den positionen att han hade goda kontakter i politiska kretsar. Något skäl
att – med betydande risk för egen
del – bluffa i saken är det svårt att
tänka sig att han skulle ha haft; på-
ståendena att hela saken berott på svå-
righeter med det språkliga kan i ljuset av professor Svartz berättelse avfärdas som svepskäl.
Väsentligt är, att den svenska regeringen bedömde vittnesmålet som så
starkt, att statsminister Erlander i sitt
brev till Krustjev utan omsvep begärde att Wallenberg under eskort av
svensk läkare skulle hemsändas till
Sverige. Det var i detta sammanhang
alltså ej längre tal om att endast vädja
om en utredning, svenska regeringen
utgick från att det nya ryska vittnesmålet var korrekt.
Ej heller denna gång har det emellertid lyckats att nå resultat. Den
ryska statsledningen intar fortfarande
samma obarmhärtiga och människoföraktande negativism i fallet Wallenberg. Mörkret vilar alltjämt lika
skrämmande över den svenske diplomatens öde.
I detta läge inställer sig helt naturligt frågan vad som ytterligare kan
göras från svensk sida. Givet är, att
besvikelsen över att även den senaste,
på mer preciserade uppgifter än de
tidigare grundade framstöten misslyckats, icke får medföra att affären
Wallenberg i och med vitbokens publicering definitivt avföres från dagordningen. Obestridligt är, att det så
som saken nu står, inte förefaller möjligt att komma vidare. En helt annan
sak blir det däremot, om något nytt
material skulle komma i dagen. Det
381
säger sig självt, att varje nytt spår,
varje ledtråd måste utnyttjas med
samma energi och engagemang som
präglat hr Erlanders hittillsvarande
insatser på grundval av professor
Svartz upplysningar. Att varje svenskt
agerande i fallet Wallenberg väcker
irritation i Moskva, trots skiften på
ledarposterna, är sedan decennier välkänt. Detta har hittills icke fått hindra
de svenska ansträngningarna, kan ej
heller i framtiden få göra det. Sveriges
regering kan inte för husfridens skull,
av undfallenhet inför misshumör i
Moskva, avstå från att bearbeta varje
uppslag som kan ge en förhoppning
om en lösning av den fruktansvärda
gåtan om Raoul Wallenbergs öde.
storstadstidningarnas upplagor
Då socialdemokraterna pläderat för
ett statligt presstöd – en i grunden
bisarr tanke, eftersom pressens primära uppgift är att övervaka statsmakterna – har disproportionen mellan
regeringspartiets andel i väljarkåren
och den (s)-märkta delen av dagspressen varit favoritargument. Mot
den bakgrunden har upplagenoteringarna för första halvåret 1965 måhända tilldragit sig ett något större intresse än vad som vanligen brukar
vara fallet med de regelbundet återkommande triumfropen i dagspressen:
ökar mest! fortsätter framåt! stärkt
förtroende! Upplageförskjutningarna
denna gång var knappast speciellt
överraskande. På en punkt var de dock
i fråga om storstadspressen av visst
intresse: de LO-ägda Stockholms-Tidningen och Aftonbladet nödgades
bägge inregistrera upplageförluster –
och de var praktiskt taget ensamma
om detta.
Stockholms-Tidningen, detta ekonomiska och upplagemässiga sorgebarn
för i första hand LO-tidningsbyråkratin men också för socialdemokratin,
382
noterar en upplaga av 132.000 ex.
(här, liksom i det följande, genomsnitt vardagar), d. v. s. en fortsatt
tillbakagång, nu med drygt 16.000 ex.
Under den period upplagemätningen
omfattar har tidningen i början av
mars månad övergått till s. k. tabloidformat, således det sedan flera decennier traditionella för kvällstidningar.
Det har upplysts att detta haft gynnsamma konsekvenser för lösnummerförsäljningen, något som förefaller
troligt. Det bör dock observeras att
Stockholms morgontidningar till mer
än 85 % kan hänföra sin upplaga
till prenumerantexemplar (för Svenska
Dagbladets del till mer än 90 %) . En
viss framgång på lösnummerförsäljningssidan kan därför inte väcka
mer än en begränsad optimism hos
männen bakom Stockholms-Tidningens
omkostymering. Å andra sidan måste
det i rättvisans namn sägas, dels att
tidningen blivit allt läsvärdare sedan
herr Vinde reducerats till sin rätta
roll av tillfällighetsmedarbetare, dels
att tidningen naturligtvis är betydligt
lätthanterligare än den annonsdigra
Dagens Nyheter. Med nuvarande goda
medarbetare är framtidsutsikterna
ingalunda hopplösa. Den nya tidens
orakel, herr Ortmark, har visserligen
i landets monopol-TV meddelat, att
ytterligare omläggningar i riktning
mot en »svensk Le Monde» är att
vänta. För en gångs skull synes dock
dementierna ha tystat t. o. m. denne
ambitiöse nyhetsjägare.
Aftonbladet, som redovisar en upplaga av 272.000 ex., måste också den
förorsaka vissa bekymmer bland LO :s
tidningsekonomer. Trots en nedgång
med knappt 17.000 ex. är den visserligen allt fortfarande en god affär;
bekymret är snarare att den utomordentligt snabba uppgången fr. o. m.
år 1961 nu på ett påtagligt och smärtsamt sätt brutits. Publiceringen av felande bitar ur Fanny Hill kanske hjälper upp det hela så småningom. Slagordet »ökar mest», sedermera modifierat till »Ökar mest år från år» har nu
fått lov att ersättas med det inte fullt
lika upplysande »mitt i prick» och i
annonserna i augusti 1965, då de färskaste upplagenoteringarna publicerades, med »Kuckumaffens». Deltta sistnämnda skulle vara folkets omdöme
om Aftonbladet vid starten år 1830,
och vara likvärdigt med »fina q», »jättebalbo» och »stenkul». Man har en
känsla av att om det är några som
skulle ha anledning att utbrista »Kuckumaffens» så vore det tidningsekonomer och humorfri redaktionsledning
bakom Expressen.
Expressen registrerar nämligen ett
nytt upplagerekord, 456.000 ex., en
ökning med knappt 5.000 ex. Detta
är visserligen en aning blygsamt med
tanke på att tidningens årliga genomsnittliga upplagevinster under den
senaste tioårsperioden närmar sig
20.000 ex. Ur Expressens synpunkt
förefaller läget ändock tillfredsställande, eftersom kvällspressen i gemen
tycks ha nått en viss – tillfällig? –
mättnadsgrad. Utan tidningens egenartade Lundahl-affär hade en upplagenedgång varit trolig. Envar sin
egen säkerhetspolis. – Expressen är
numera om också icke obestridd så
dock överlägsen ledare i upplagekapplöpningen. Frågan är närmast om
tidningen når 500.000 i vardagsupplaga innan den nästan lika överlägsne
ledaren bland morgontidningarna,
Dagens Nyheter, når 400.000 ex.
Dagens Nyheter noterar nu 384.000
ex., en ökning med närmare 7.000 ex.,
d. v. s. ungefärligen samma ökningstakt som tidningen kunnat glädja sig
åt under en följd av år.
Svenska Dagbladet har under en
tioårsperiod redovisat stadiga och –
bortsett från den kraftiga ökningen
vid Stockholms-Tidningens försäljning till LO mot slutet av år 1958 –
tämligen jämna upplagevinster. Denna
gång når upplagan 152.000 ex., efter
något tusental ex. i ökning. Tidningen,
som länge kämpat med stockholmsTidningen om platsen som andra
morgontidning i Stockholm (och
tredje i landet, efter Dagens Nyheter
och Göteborgs-Posten) har nu ett försprång i förhållande till stockholmsTidningen på omkring 20.000 ex.
Göteborgs-Posten, detta unikum i
svensk dagspress, har ökat med 5.000
ex. till 272.000 ex. Tidningen har nått
sin nuvarande imponerande upplaga
till följd av inte minst den socialdemokratiska Ny Tids misslyckande
och ligger nu endast något hundratal
exemplar efter Aftonbladet. I början
av år 1965 återuppstod visserligen
Ny Tid med Kuriren, men mera i
skepnad av politisk veckotidning, utkommande 6 dagar i veckan, än som
något som påminner om en dagstidning. Upplaga: drygt 25.000 ex. I
fråga om göteborgspressen i övrigt
må nämnas, att Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning hävdar sig tämligen väl, 62.000 ex., ökning omkring
1.000 ex., medan samma koncerns
eftermiddagstidning, Göteborgs-Tidningen, förefaller att stagnera vid
67.000 ex., en nedgång med drygt
1.000 ex.
Vad slutligen malmöpressen beträffar fortsätter Sydsvenska Dagbladet sin jämna men inte påfallande
snabba marsch mot hundratusenexemplarsgränsen, denna gång med en
ökning på 2.000 ex. till 94.000 ex.
SDS-koncernens eftermiddagstidning,
Kvällsposten, tycks ha fått luft under
vingarna ordentligt och kan glädja
sig åt den största absoluta upplageökningen i svensk dagspress, drygt
7.000 ex., till 72.000 ex. En vacker
ökning kan också Arbetet notera, plus
omkring 4.000 ex. till 65.000 ex. Ett
gott exempel på att en socialdemokratisk tidning kan hävda sig väl, trots
allt tungomålstalande om »andratidningar» – om den är välskött, märk
väl.
383
Med lögnen som vapen
Det har tyvärr under senare tid
blivit allt vanligare i den politiska
argumentationen på vänsterhåll, att
man i brist på argument förfaller
till personangrepp. Den teknik som
används går ut på att i görligaste mån
försöka svärta ned motståndaren, att
med lumpna insinuationer som inte
har något med sakfrågan att skaffa
misstänkliggöra honom i allmänhetens
ögon. Motståndaren sammankopplas
helt frankt med företeelser som man
på förhand vet – eller föreställer sig
– ogillas av de flesta. Exemplen på
ett såndant tillvägagångssätt är talrika, och att lögnerna upprepas gör
dem inte sannare. Frågan är om inte
den teknik, som så ofta sätts i högsätet av journalister och politiker på
vänsterkanten, är ett av de tydligaste
tecknen på en tilltagande intolerans,
ett försök att åstadkomma åsiktslikriktning i landet. Det vanligaste fö-
rekommande sättet är att insinuera,
att den man angriper inte skulle vara
fullt »demokratiskt pålitlig». Har han
uttryckt den uppfattningen, att han
tar avstånd från regimen i Sydafrika
men samtidigt motsätter sig en svensk
bojkott av sydafrikanska unionen, fö-
redrar man att glömma bort det första
ledet men betonar under ständiga insinuationer det senare, insinuationer
som antyder att vederbörande säkerligen är vän av apartheidpolitiken.
Har någon uttryckt tvivel på att de
s. k. befrielserörelser, som uppträder
på olika håll i världen och främst
Afrika och Asien verkligen är befrielserörelser och inte i första hand har
ett intresse som förunderligt väl sammanfaller med Moskvas eller Pekings,
skyndar man sig att insinuera att vederbörande nog i själva verket är
anhängare av »kolonialism» och i
somliga fall drar man sig inte för att
tala om »fascism» eller »nyfascism»
– klyschorna är många. Om någon
uttryckt den uppfattningen, att han
384
visserligen inte är anhängare av
MRA:s ideer men likväl är beredd att
förfäkta MRA-sympatisörernas fulla
rätt att framföra sina åsikter i ett demokratiskt samhälle, skyndar man sig
att utmåla den som i själva verket uppträtt till försvar för åsiktsfriheten som just MRA-anhängare.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
På vänsterhåll hoppas man kallt
att den egna pressen skall dominera
och att man på så sätt skall kunna
vinna ett övertag. En annan lika ofta
anammad regel går ut på, att det är
bra om vederbörande tvingas till en
dementi. För att ta ett ytterlighetsexempel: anklaga gärna någon för att
vara »nazist», dementerar han detta
framstår han ändå i underlig dager
hos allmänheten. Dementerar han inte,
kan man alltid hoppas på de egna medias kvantitativa övervikt.
Ett av de värsta exemplen på lögnen och insinuationen som politiskt
vapen under senare tid bär redaktör
Kaj Axelsson i Aftonbladet (23/9) ansvaret för. Denne hade fått i uppgift
att recensera högerpartiets presentationsprogram i TV och gjorde det på
ett sätt, som knappast anstår hans
rykte som politisk reporter.
Ingen kunde från början begära att
hr Axelsson skulle vara positivt inställd till högerprogrammet, men man
hade rätt att kräva att han skulle kri-.
tisera och bemöta det från saklig synpunkt. I referatet hette det inledningsvis, att programmet förvisso inte var
särskilt vänligt mot socialdemokratien. »Det gjordes av postmannen
Svensson från Hälsingborg, byggnadsarbetaren Allan Åkerlind från Roslagen, riksdagsman nu i höst för högern,
och busschauffören fru Hammargren
från Göteborg som lämnat LO-förbundet och blivit syndikalist. Så ni förstår det var objektivt.» Försåtet i hr
Axelssons, version är uppenbart. Vad
som görs av arbetare, anslutna till
högerpartiet, måste från hans utgångs- •
punkt vara suspekt, ehuru det hela
uttrycks i ett understatements misstänkliggörande form.
Men detta var endast hr Axelssons
början. Han fortsätter: »Det gjordes
också av tidningskungen Ander från
Karlstad om vilken allmänheten redan förut visste att han säger nej till
att samhället söker hejda tidningsdö-
den och att han avskedar TV-kritiker
som tycker illa om Franco.» Med andra ord, läsaren uppmanas föreställa
sig hr Ander som anhängare av »tidningsdöden», av att organ för det
»fria ordet» läggs ned. På så sätt får
hr Ander ytterligare en känga för att
han var en av dem som i presstödsutredningen reserverade sig mot att
svenska folket skattevägen skall betala förlusterna för de socialdemokratiska tidningarna.
Inte nog med detta. Hr Ander avskedar också TV-kritiker som tycker illa
om Franco, heter det. Bakgrunden
är den, att stockholms-Tidningen (s)
gått till storms mot hr Ander för att
Nya Wermlands-Tidningen inte längre ansåg sig vara betjänt av en medarbetare, som på sin TV-spalt företrätt en helt annan syn än Nya Wermlands-Tidningens redaktionella och
som dessutom missbrukat sin ställning
genom att vid upprepade tillfällen
smyga in sin egen – mot tidningens
redaktion riktade – politiska uppfattning i sin spalt och därtill på ett
högst osmakligt sätt angripit det
svenska näringslivet i utlandet. Det
hör till saken, att Stockholms-Tidningen strax efteråt hederligt och oförblommerat framförde sin ursäkt till
hr Ander och NWT för det övergrepp
man hade begått. Men detta hindrade
inte hr Axelsson att i koncernens
andra organ Aftonbladet ett par dagar senare insinuera, att hr Ander (i
egenskap av högerman) avskedar TVkritiker som tycker illa om Franco.
Givetvis måste läsaren få det intrycket, att hr Ander är positivt inställd till Franco, underförstått anhängare av diktatur, d. v. s. inte fullt
»demokratiskt pålitlig».
I högerpartiets presentationsprogram visade också professor Erik Anners vilken omfattning den socialdemokratiska maktkoncentrationen fått
på det ekonomiska området genom att
hänvisa till en rad pseudosocialdemokratiska företag, HSB, Reso, ABF,
Folksam, KF, etc. I stället för att sakligt diskutera dessa förhållanden skyndar sig hr Axelsson att insinuera, att
hr Anners’ kritik är att jämföra med
kommunisternas och följaktligen ej
bör tas på allvar: »l det ögonblicket
liknade Anners bra mycket den gamla bolsjeviken som också dundrade
mot sossarna: – Dom förbannade
sossepamparna, dom lever bara på arbetarnas surt förvärvade axlar» (skall
sannolikt vara »slantar»).
Dessa exempel från hr Axelssons
korta artikel borde i och för sig ha
varit nog. Men författaren hade två
trumfkort kvar. Nazismen och Poujade l Nu uttryckte han sig emellertid
något försiktigare och hoppades att
insinuationerna enbart skulle göra
nytta: »Jag ska inte säga att Yngve
Holmberg gick så långt som den numera avlidne Adolf Hitler och lovade
att inte ta av sin uniform förrän striden mot socialdemokraterna förts till
sitt lyckosamma slut.» Det räckte så-
lunda inte med Franco, även Hitler
var det nödvändigt att tillgripa. Och
nu borde väl läsaren av Aftonbladet
ha blivit tillräckligt misstänksam mot
högerpartiet. Visserligen är inte Yngve Holmberg Hitlers arvtagare, men
ändå … eller hur? Men kanske fanns
det någon i Aftonbladets läsekrets,
som kom ihåg Poujade i Frankrike.
Varför inte försöka en sammankoppling – insinuationsvägen? »Men lovat hade han gjort redan vid makttillträdet. Att den vanliga människan
– Jarl Hjalmarsons och fransosen
385
Poujades älsklingsbarn – verkligen
skulle få leva ett fritt och lyckligt
liV.»
Därmed hade läsaren hunnit igenom 3/4 av hr Axelssons artikel. Den
resterande fjärdedelen ägnades åt
mera vanligt grovskäll på högerpartiet
och den demokratiska oppositionen i
allmänhet och kan alltså förbigås. Syftet var dock nått: att den politiskt
okunnige läsaren skulle bibringas uppfattningen, att högerpartiet främst består av anhängare till Hitler, Franco,
Poujade samt arbetare som lämnat LO
och blivit syndikalister. Och högerpartiets kritik är av samma värde som
kommunisternas.
Givetvis vittnar hr Axelssons artikel
om att »kulan träffade», att han illa
berörd av riktigheten i högerprogrammet måste ta till sitt allra simplaste
artilleri. Detta är nog gott och väl men
från anständighets- och journalistisk
synpunkt har saken en annan sida. Det
finns förvisso ögonblick, då den politiska journalistiken i Sverige är beklämmande för att inte säga vidrig.
Borde det inte ligga i allas intresse
att rensa upp – i demokratiens och
åsiktsfrihetens intresse? Men hur?
Universitetsautomatiken
Universiteten pressas allt hårdare
under tillströmningen av studenter
Särskilt gäller detta de icke spärrade
fakulteterna och mest av alla samhällsvetenskaperna. Ett av de allra mest
pressade ämnena är statskunskap.
Detta kan förefalla överraskande. Åtminstone på ettbetygsnivån borde en
lättnad rimligtvis ha kunnat förmärkas, eftersom den radioburna undervisningen rönt en så överväldigande
anslutning. Så har inte blivit fallet.
Radioundervisningen har uppenbarliken haft en stimulerande effekt, inte
en absorberande verkan. Vid Stockholms Universitet, vars institution för
statskunskap svarar för radiounder- 386
visningen, ligger elevtillströmningen
till de grundläggande studierna ca. 25
procent högre än vad institutionen
räknat med. Med inemot 700 nyregistrerade ettbetygsstuderande är antalet studenter pä denna nivå ungefär
dubbelt sä stort som det elevantal vilket universitetskanslersämbetet antagit som utgångspunkt för lärartilldelningen.
Det är sannolikt att detta är ett extremfall. Det utgör i så fall just av den
anledningen ett utmärkt exempel pä
de svårigheter som det nuvarande lä-
rartilldelningssystemet medför. Detta
är i princip ett utmärkt system. Automatiken innebär att elevantalet skall
bestämma lärartilldelningen. Systemet
kan fungera pä ett tillfredsställande
sätt, om elevantalet kan beräknas i
förväg så exakt att tilldelningen av
lärartimmar blir riktig och sä tidig
att kompetenta lärarkrafter kan anställas. I realiteten innebär detta att
systemet förutsätter spärrade studier
– antalet studenter är i förväg bestämt och lärarpersonalen kan i god
tid anpassas därefter.
När detta system skall tillämpas pä
icke spärrade ämnen uppstår en rad
svårigheter. Under senhösten gör institutionerna en beräkning uppskattningsvis av elevantalet under följande
läsår. Utgångspunkten är det innevarande årets elevantal och den allmänna trenden i elevtillströmningen under
de närmast föregående åren. I och för
sig är det inte en helt omöjlig uppgift att göra en uppskattning med en
felmarginal av ca 10 procent. Det är
naturligt att de myndigheter som skall
besluta om tilldelningen av lärarkrafter accepterar den lägsta av de rimliga bedömningar som kan göras. Institutionerna kan som parter i målet
finna det svårt att få sina egna beräkningar godtagna i obeskuret skick. Under senare delen av vårterminen börjar besked komma frän universitetskanslersämbetet om tilldelningen av
lärarkrafter. Med hänsyn till att institutionernas ordinarie lärarpersonal
utgör en relativt liten del av den totala
personalen för elementär undervisning
– i bästa fall inemot 40 procent för eft
större ämne – innebär detta att institutionerna under våren och försommaren skall omanställa och nyanställa
personal för det följande året. Med
hänsyn till de kvalifikationskrav som
bör uppställas – fil. dr i princip, i
praktiken i regel fil. lic. – innebär
detta utomordentligt svära anställningsvillkor. Inom parentes är det anmärkningsvärt att SACO och ULF
(universitetslärarförbundet) inte kunnat åstadkomma någon förändring när
det gäller det utbredda extralärarsystemet vid universiteten.
Om lärartilldelningen pä våren uppgjorts efter realistiska grunder skulle
väl uppgiften att anställa lärarpersonal inte te sig helt olöslig, åtminstone
inte för institutioner som med hänsyn
till belägenhet och arbetsmöjligheter
ter sig attraktiva. Så är emellertid inte
fallet. Antalet tilldelade lärartimmar
visar sig i regel för lågt. Detta sammanhänger med flera olika förhållanden.
Lärartilldelningen grundas inte enbart
pä det registrerade antalet studenter
utan även på genomsnittsnärvaron vid
undervisningen. Om 400 studenter under en termin påbörjar ett visst slag
av studier men om i genomsnitt endast
250 är närvarande vid därtill hörande
frivillig undervisning, baseras lärartilldelningen för detta moment för
nästföljande år på antagandet att 5/8
av studenterna följer undervisningen.
Om antalet studenter skulle uppgå till
720 ges en lärartilldelning för 450 studenter.
I regel beror inte den låga närvarofrekvensen pä att antalet »Undervisningsbenägna» studenter är lågt. Oftast börjar praktiskt taget alla studenter deltaga i undervisningen, även när
denna är helt frivillig. Antalet sjunker
pä grund av olika faktorer. I vissa fall
kan det bero på att undervisningen
inte tillfredsställer studenterna. Ofta
är andra faktorer avgörande. Om 720
studenter vill delta i undervisningen
och denna skall dimensioneras för 450,
måste klassen överbeläggas. Eftersom
undervisningslokalerna i regel är dimensionerade för den genomsnittliga
normalgruppen av 30 personer, uppstår både syre-, trivsel- och pedagogiska effektivitetsproblem, när studentantalet i varje grupp börjar närma
sig det dubbla.
Nu finns det emellertid i princip
en reservutgång, om förhållandena
skulle bli alltför odrägliga. överstiger
elevantalet det antagna, kan institutionerna med tillämpning av automatiken erhålla extra tilldelning av timmar. Denna generositet är dock inte
alltid till större hjälp. Om den nya
limtilldelningen skall kunna utnyttjas,
måste institutionsföreståndaren eller
den medhjälpare som sköter lärarrekryteringen inom några få dagar anskaffa och anställa lärare, uppbringa
undervisningslokaler och genomföra
en omfördelning av eleverna på de
nya grupperna som tillgodoser rimliga
önskemål.
Uppgiften är i de flesta fall olöslig.
De lärarkrafter som med en eller två
dagars varsel har möjlighet att rycka
in är inte alltid de för uppgiften bäst
förberedda. – En anmärkning som
inte skall tolkas som kritik riktad
mot dessa lärare. De rycker ofta in
med åsidosättande av egna planer för
att hjälpa institutionerna. Inte heller
blir lokalerna alltid de lämpligaste
och tiderna kan bli mycket olägliga
för de studerande. Allt detta är olä-
genheter som uppstår i den bästa möjliga situationen, den då det överhuvudtaget är möjligt att ordna utökad
undervisning. Erfarenheterna från flera institutioner antyder att det med
hänsyn till automatikens funktionssätt inte är särskilt klokt att forsöka
rädda en bristsituation på angivet sätt.
387
De olika olägenheter för undervisningen som uppstår leder ofta till ett stort
bortfall av elever från denna. Detta
i sin tur leder till att den procentsats
som styr tilldelningen för kommande
år sjunker.
På grund av att automatiken för den
inte spärrade undervisningen framtvingar improvisationer av angivet
slag, kan den således i många fallleda
till att tilldelningen av lärare minskar,
åtminstone relativt sett, när antalet
studenter ökar.
Det är i dag modernt att klanka på
universiteten för att de är gammaldags och otidsenliga och ovilliga att
anpassa sig till det moderna samhällets behov. En kärna av sanning kan
det ligga i kritiken men man behöver
inte vara akademiker för att finna att
den ofta antar överdrivet uppblåsta
proportioner. I själva verket är det
också så att misslyckanden på högre
nivå, när det gäller planering, förvaltningsorganisation och finansiering,
gärna döljs av en ridå av kritik mot
de omöjliga universiteten. När det gäller automatiken och dess tillämpning
har universiteten alltid varit kritiska
med hänsyn till svårigheten att tillämpa systemet vid icke spärrad undervisning. Å andra sidan har systemet medfört vissa fördelar jämfört med tidigare ordning, som gjorde varje ökning i undervisningsvolymen till en
petitafråga. Det är höjt över varje
tvivel att principen om automatisk anpassning av undervisningskapacitet
till undervisningsbehov utgör en mycket stor vinning. Problemet som inte
är löst är hur denna princip skall
kunna omsättas i praktiken på ett så-
dant sätt att den blir operationsduglig.
Med sin nuvarande konstruktion
kan automatiken endast fungera under
två betingelser:
1. Att alla universitetsstudier spärras
eller
2. att antalet ordinarie lärare för- 388
dubblas och den tilldelning av lä-
rartimmar som utgör grunden för rekrytering av extra lärare sker senast
ett halvt år före det följande budgetårsskiftet ( = läsårsskiftet) och blir så
generös att den aldrig med mer än ca
10 procent understiger det faktiska
behovet. Den förra lösningen är naturligtvis ur planeringssynpunkt den
effektivaste. Nu är det uppenbart att
det finns mycket motstånd av alla
slag mot att reglera tillströmningen
till universiteten. Huruvida det är en
demokratisk rättighet för alla och envar att bli fil. kand. tål att diskutera.
Den diskussionen hör inte hemma i
detta sammanhang. I själva verket kan
en »Spärr» införas i ett system som
i princip syftar till att tillgodose efterfrågan på akademisk undervisning
inom ospärrade fakulteter på samma
sätt som hittills. Hur detta skall kunna ske skall i korthet skisseras.
Det enklaste sättet skulle vara att
fastställa ett maximiantal studenter i
omedelbar närhet av det tal som en
realistisk beräkning ger vid handen
som sannolikt. Den första ändringen
skulle alltså bli att det antal som bestäms blir definitivt. Universitetsinstitutionerna kan inrikta sin undervisningsplanering för en viss, bestämd
volym och slipper arbeta med lösningar som efter en vecka eller mindre
kan bli obrukbara och måste ersättas
med hastiga improvisationer.
Det räcker emellertid inte med att
låsa antalet. Undervisningsinstitutionerna måste kunna planera på litet
längre sikt. Därför borde de definitiva
siffrorna fastställas minst ett år före
det för vilket de skall gälla. Dessutom
borde »rullande treårsplaner» med
preliminär giltighet fastställas i syfte
att tjänstgöra som vägledning för
universiteten och de blivande konsumenterna av deras undervisning.
Detta förutsätter alltså att spärren
inte i princip skall leda till en reduktion av tillströmningen. I realiteten
torde dock också ett högt tak få en viss
begränsande effekt. Sett ur effektivitetssynvinkel bör detta inte avskräcka.
Det är rimligt att förmoda att också
en måttfull begränsning som skär bort
högst 10-15 procent av dem som
skulle vilja följa universitetsundervisningen i ett ämne kan stimulera övriga
till en bättre studieinsats, alldeles oavsett den kvalitetsgallrande effekt som
spärren skulle kunna få. Därmed skulle också examinationsprocenten, som
i många icke spärrade ämnen är ganska låg, kunna förbättras.
Det kan i detta sammanhang antecknas att vår nuvarande universitetspolitik bland sina många paradoxer också har konflikten mellan effektivitet
och demokrati. Detta kan belysas av
oron över den låga examinationen i
vissa icke spärrade ämnen. Bildningsdemokratiskt borde det primära vara
tillgången till studiemöjligheter. Effektivitetsmässigt är önskemålet så
många utexaminerade som möjligt.
Samhället behöver dem. Båda målsättningarna är förvisso berömvärda. Men
då idealen inte kan förverkligas i
samma omfattning – därför att de inbördes i vissa fall blir oförenliga –
måste en kompromiss eller viss prioritering ske. En måttlig spärr vid de
fria fakulteterna skulle kunna vara en
sådan rimlig kompromiss. Den skulle
göra universiteten effektivare som utbildningsinstitutioner utan att mera
allvarligt begränsa möjligheterna till
akademiska studier. Och den skulle,
vilket var utgångspunkten för detta
resonemang, kunna göra automatiken
operationsduglig.
Det norska valet
Det norska valet blev en betydande framgång för de däri samverkande
borgerliga partierna. Från svensk
synpunkt är det av särskilt intresse
att konstatera, att detta kunnat ske
utan partifusioner eller andra förändringar av partistrukturen av den typ
som så ivrigt diskuteras i den svenska
samverkansdebatten. De olika grupperna inom den norska oppositionen
Borgerliga partier
377
har bibehållit sin självständighet men
har lagt upp sin politik i de centrala
frågorna på ett sådant sätt, att väljarna fått klart för sig, att de därmed
erbjudits ett funktionsdugligt regeringsalternativ. Inte minst hj1iyre har
därutinnan gjort en avgörande insats.
Den procentuella fördelningen av
rösterna vid årets norska val i jämförelse med valutgången 1961 framgår
av nedanstående tablå:
1965 1961 förändring
H!11yre 20,1 19,3 + 0,8
Venstre 10,1 7,3 + 2,8
Senterpartiet 9,4 6,8 + 2,6
Kristi. folkepartiet 7,8 9,4 -1,6
div. samlingslistor 1,8 5,0 -3,2
Summa 49,2 47,8 + 1,4
lJvriga partier
Arbeiderpartiet 43,3 46,9 -3,6
Sos. folkepartiet 6,0 2,4 + 3,6
Kommunisterna 1,5 2,9 -1,4
Summa 50,8 52,2 -1,4
Att man i Norge räknade med möjligheten av en regimförändring framgår bland annat av det livliga valdeltagandet. Detta steg från 77,3 % år
1961 till 84,4 % år 1965. Antalet valdeltagare synes ha stigit med ca
196.000. Hur vinster och förluster fördelade sig på partierna framgår av
nedanstående tabell:
Borgerliga partier
Hj1iyre
Venstre
Senterpartiet
Kristi. folkepartiet
Div. samlingslistor
lJvriga partier
Arbeiderpartiet
Sos. folkepartiet
Kommunisterna
+ 54.000
+ 71.000
+ 66.000
-14.000
-55.000
+ 20.000
+ 78.000
-24.000
+ 122.000
+ 74.000
Summa + 196.000
378
Mandatmässigt sett kommer de samverkande borgerliga partierna att i
det nya stortinget förfoga över 80
platser mot 70 för arbeiderpartiet och
sos. folkepartiet.
På den borgerliga sidan gjordes, så-
som framgår av det ovanstående den
största framryckningen av venstre –
ungefärligen motsvarande folkpartiet
i Sverige – och senterpartiet – motsvarande vårt centerparti. Även hpyre hävdade sig väl och intar fortfarande den främsta platsen på denna sida.
Förlusterna för arbeiderpartiet och
kommunisterna har icke uppvägts av
den i och för sig anmärkningsvärda
framgången för sosialistisk folkeparti, vilken ger en antydan om en icke
obetydlig anslutning bland väljarna
till detta partis motstånd mot Norges
engagemang i NATO och mot eventuellt inträde i EEC. I dessa frågor
har emellertid de borgerliga och arbeiderpartiet hittills varit eniga och
man bör väl icke räkna med att härutinnan situationen blir en annan på
grund av utgången av årets val.
För oss här i Sverige är det av intresse att konstatera, att arbeiderpartiets försök under valrörelsen att
skrämma väljarna med att de samverkande partierna utgjorde en »hpyrekoalition» fullständigt misslyckades.
Resultatet blev det motsatta mot vad
som avsågs. Medan det vid tidigare
val – liksom här i Sverige – funnits
ett utbrett missmod bland borgerliga
väljare över att oppositionen icke förmått samverka, riktade faktiskt arbeiderpartiet denna gång uppmärksamheten på att detta mycket väl kunde gå för sig, en sak som säkerligen
bidragit till att öka intresset för valet och dess utgång. Sä länge man
inom de svenska mittenpartierna finner det angeläget att instämma i socialdemokraternas skrämselpropaganda mot högern, är det onekligen svårt
att föreställa sig att det kan bli så särskilt goda förutsättningar för den
»Växling vid makten» som så ivrigt
eftersträvas enligt de flesta debattinlägg. Erfarenheterna från Norge visar, att vad det huvudsakligen kommer an på är att oppositionspartierna avstår från att bekämpa varandra
och i stället inriktar sig på att finna
gemensamma lösningar i de viktigaste
politiska stridsfrågorna. Det räcker
då inte med allmänna fraser utan
krävs ett praktiskt handlande, som
visar att oppositionen representerar
ett funktionsdugligt regeringsalternativ.
I Norge har socialdemokratien denna gång trängts tillbaka. I Västtyskland lyckades den inte vinna den valseger över de borgerliga som man på
mänga håll räknade med. Att grundvalarna för arbetarpartiets regeringsställning i England sviktar är uppenbart för var och en. Och nog är det
tvivelaktigt om socialdemokraterna i
Danmark kommer att överleva nästa
års val med bibehållna positioner. Det
vore verkligen bedrövligt om de
svenska borgerliga partierna skulle
visa oförmåga till sådana insatser och
sådan anpassning som krävs för att
utvecklingen i vårt land skall motsvara den allmänna trenden.
Katastrofalt skördeläge i Sovjet
Den optimistiska publiciteten kring
den pågående skörden i Sovjet under
sommaren ändrades plötsligt i början
av augusti. De segerrika kommunikeerna om planenlig bärgning av brödsäd och om vissa provinsers fullgö-
rande av leveranserna till staten ersattes i pressen med alarmerande artiklar och maningar till jordbruksbefolkningen att till det yttersta skärpa
sina arbetsinsatser för att rädda vad
som räddas kan. Rubrikerna i tidningarna liknar alltmera »alle man till
pumparna», varje timme är dyrbar då
det gäller arbetsinsatserna i skörden
etc.
Det är inte längre någon hemlighet
att läget är sämst pä de sibiriska nyodlingsområdena – Krustjevs älsklingsprojekt. I dessa områden, som
tillsammans är större än Frankrikes
och Italiens hela uppodlade areal, har
de senaste ären miljarder rubel satsats
ull nackdel för investeringarna i övriga jordbruksområden, vilket påskyndat det allmänna förfallet inom det
sovjetiska jordbruket.
Var och en i Sovjet vet nu, att nå-
gon förbättring av livsmedelsstandarden inte är att vänta under den närmaste tiden. Det gäller inte bara brödsäd och rotfrukter för hushållen; ännu
sämre förefaller läget vara på foderområdet, vilket innebär hot om upprepning av katastrofen 1963 då cirka
hälften av Sovjets husdjursbestånd
måste slaktas ned på grund av foderbrist inför vintern. Detta kan betyda
minskad tillgäng och stigande priser
på kött, mjölk, smör etc. Möjligheterna
till kravaller och blodiga demonstrationer liknande dem som ägde rum i
Sovjet 1962 i samband med vissa prishöjningar på livsmedel börjar åter
spöka.
År 1965 var det första år då hela
skördeprocessen direkt underställdes
partiets och statens kontrollsystem,
något som antogs resultera i förbättrad skördeorganisation och disciplin
och minska de under föregående år
vanliga stölderna och slöseriet med
brödsäd. Den ovannämnda kontrollkommissionen är i realiteten en stor
och mäktig organisation som förfogar
över s.k. samarbetsgrupper i alla sovjetiska produktionsföretag, både inom
industrien och jordbruket. Dessa samarbetsgrupper räknar tillsammans mer
än 2,5 miljoner människor i hela landet, mest s.k. aktivister, utrustade med
stora befogenheter och stort inflytande. Genom sovjetpressen vet man, att
detta kontrollsystem i år har omorganiserats för speciell övervakning av
skörden och att nya talrika samarbets- 379
grupper bildats på landsbygden, delvis med folk från städerna. I spetsen
för kontrollsystemet står den nya sovjetstjärnan i stigande, Alexander Sjelepin. Att sovjetregimen anförtrott honom denna viktiga funktion på det
ekonomiska området, där han hittills
inte varit verksam, tyder på att hans
väg till toppen går allt snabbare.
Uppenbarligen är det Sjelepins förtjänst att sovjetregimen i år blev så
ovanligt tidigt informerad om realiteterna vad skördeutsikterna beträffar.
Tidigare år var det ofta sä, att regimen först i slutet av november fick
säkra data om jordbruksresultaten.
Förmodligen har dessa informationer
underlättat för regimen att fatta ett
tidigt beslut om inköp av stora partier
brödsäd i Canada, Argentina och
Frankrike, något som man känner till
enbart genom västerländska källor.
Sovjetmedborgaren har inte kunnat
läsa ett enda ord om dessa inköp i den
ryska pressen.
Detta är begripligt. En stor import
av brödsäd från det kapitalistiska utlandet måste vara en mycket kinkig
inrikespolitisk fråga, särskilt efter alla
de frikostiga löftena om förbättringar
av livsmedelsstandarden under den
närmaste framtiden, som ännu för
några veckor sedan utfärdades av regimen. Märkligt är, att Sovjet inte ens
försökt importera brödsäd från USA,
trots att USA är det enda land som
är villigt att sälja brödsäd på förmånligare villkor än andra leverantörer,
t.o.m. berett att lämna kredit. Skälet
var uppenbarligen att amerikanarna
krävde att leveranserna skulle skeppas
på USA :s tonnage. Mot bakgrunden av
den hetsiga anti-amerikanska kampanj i samband med utvecklingen i
Vietnam, som drivs i hela Sovjet, skulle amerikanska fartyg i sovjetiska
hamnar med last av brödsäd kunna
göra ett groteskt intryck på sovjetmedborgaren. Regimen kan knappast
i nuvarande inrikesläge tillåta att ryk- 380
ten uppstår i landet att de otäcka
amerikanska imperialisterna bidrar
till vardagens bröd.
Det är klart, att pressen vill förklara de plötsligt försämrade skördeutsikterna uteslutande med dåliga vä-
derförhållanden. Knepet är inte nytt;
man känner igen det från alla dåliga
år under Krustjevs epok och särskilt
från det för jordbruket katastrofala
året 1963. Det är dock svårt att tro
endast på väderdjävulen efter allt som
sagts och skrivits under de senaste
åren av de mest framstående partiledarna om det allmänna läget inom
jordbruket på grund av kolchossystemets brister och de uteblivna investeringarna. Visserligen måste väderleksförhållandena spela en viss roll som
faktor i de försämrade skördeutsikterna, men Sovjet är ett stort land
med mycket varierande väderleksförhållanden, vilka borde vara inkalkyIerade i planeringen av produktionen.
Att skylla enbart på väderleksförhållandena kan i alla händelser inte vara
att säga hela sanningen.
Det är tillräckligt att läsa sovjetpressen för att man skall förstå, att
varken de tekniska resurserna eller
arbetskraftens kvalitet är i nivå med
de allt större produktionsuppgifterna
och att kolchossystemet fortfarande är
ineffektivt, trots 30 års försök att göra
det produktionsdugligt Medvetandet
om nödvändigheten av grundliga reformer inom detta system, även på bekostnad av doktrinens dogmer, växer
allmänt, inte bara hos regimen utan
hos hela folket. Märkliga reformprojekt för kolchossystemet har börjat
debatteras i pressen, bl.a. har i Komsomolskaja Pravda publicerats ett förslag att kolchosernas och sovchosernas
jord snarast möjligt borde övergå i
privat ägo, visserligen inte till individer utan till små grupper, bestående
av fem-sex kolchosbönder. För mindre kätterier än så kunde man under
stalinepoken få 25 år i slavläger.
Det är dock inte troligt att det nuvarande maktkollektivet duger till att
fatta några beslut om grundläggande
reformer. För sådana beslut behövs
starkare politiska gestalter utrustade
med större makt än vad som är tänkbart i det nu regerande maktkollektivets sammansättning. Och det är många problem som väntar på drastiska
beslut inom den närmaste tiden. Detta
förklarar sovjetfolkets växande känsla
av instabilitet och dess väntan på att
något viktigt snart skall hända inom
partiets topp.
Raoul Wallenberg
>>Han berättade att han kallats till
ministerpresident Krustjev som erhållit meddelande om vårt samtal och
blivit uppbragt häröver>>.
Den som drabbats av denna tillrättavisning – om vars karaktär man
med kännedom om Nikita Sergejevitj’
även inför internationell publik demonstrerade koleriska läggning kan
göra sig en föreställning – är huvudvittnet i Wallenbergsaffären, den ryske vetenskapsman som till professor
Nanna Svartz uppgivit att Raoul Wallenberg, långtifrån att som den ryska
regeringen uppgivit ha avlidit i ryskt
fängelse 1947 i själva verket ännu
1961 befann sig i livet, på ett mentalsjukhus i närheten av Moskva. Lätt
att förstå att ett sådant samtal inte
kunde undgå uppmärksamhet på högsta ort; lätt att förstå också, att sagesmannen, när han senare i närvaro av
tjänstemän för ryska UD konfronterades med professor Svartz envist förnekade sina ord. Episoden kastar ett
lika ömkligt som skrämmande ljus
över atmosfären i den sovjetryska diktaturen. Det säger sig självt, att uppgiftslämnarens under sådana förhålIanden och efter sådana påtryckningar
avgivna »dementi>> ej kan tillmätas
något värde.
I och för sig följer därav nödvändigtvis inte, att den ryske vetenskapsmannens tidigare, spontana, vittnesmål nödvändigtvis skulle vara tillförlitligt. starka skäl synes dock tala för,
att det kan ha varit korrekt – en
viktig detalj i sammanhanget är, att
vederbörande uppenbarligen varit i
den positionen att han hade goda kontakter i politiska kretsar. Något skäl
att – med betydande risk för egen
del – bluffa i saken är det svårt att
tänka sig att han skulle ha haft; på-
ståendena att hela saken berott på svå-
righeter med det språkliga kan i ljuset av professor Svartz berättelse avfärdas som svepskäl.
Väsentligt är, att den svenska regeringen bedömde vittnesmålet som så
starkt, att statsminister Erlander i sitt
brev till Krustjev utan omsvep begärde att Wallenberg under eskort av
svensk läkare skulle hemsändas till
Sverige. Det var i detta sammanhang
alltså ej längre tal om att endast vädja
om en utredning, svenska regeringen
utgick från att det nya ryska vittnesmålet var korrekt.
Ej heller denna gång har det emellertid lyckats att nå resultat. Den
ryska statsledningen intar fortfarande
samma obarmhärtiga och människoföraktande negativism i fallet Wallenberg. Mörkret vilar alltjämt lika
skrämmande över den svenske diplomatens öde.
I detta läge inställer sig helt naturligt frågan vad som ytterligare kan
göras från svensk sida. Givet är, att
besvikelsen över att även den senaste,
på mer preciserade uppgifter än de
tidigare grundade framstöten misslyckats, icke får medföra att affären
Wallenberg i och med vitbokens publicering definitivt avföres från dagordningen. Obestridligt är, att det så
som saken nu står, inte förefaller möjligt att komma vidare. En helt annan
sak blir det däremot, om något nytt
material skulle komma i dagen. Det
381
säger sig självt, att varje nytt spår,
varje ledtråd måste utnyttjas med
samma energi och engagemang som
präglat hr Erlanders hittillsvarande
insatser på grundval av professor
Svartz upplysningar. Att varje svenskt
agerande i fallet Wallenberg väcker
irritation i Moskva, trots skiften på
ledarposterna, är sedan decennier välkänt. Detta har hittills icke fått hindra
de svenska ansträngningarna, kan ej
heller i framtiden få göra det. Sveriges
regering kan inte för husfridens skull,
av undfallenhet inför misshumör i
Moskva, avstå från att bearbeta varje
uppslag som kan ge en förhoppning
om en lösning av den fruktansvärda
gåtan om Raoul Wallenbergs öde.
storstadstidningarnas upplagor
Då socialdemokraterna pläderat för
ett statligt presstöd – en i grunden
bisarr tanke, eftersom pressens primära uppgift är att övervaka statsmakterna – har disproportionen mellan
regeringspartiets andel i väljarkåren
och den (s)-märkta delen av dagspressen varit favoritargument. Mot
den bakgrunden har upplagenoteringarna för första halvåret 1965 måhända tilldragit sig ett något större intresse än vad som vanligen brukar
vara fallet med de regelbundet återkommande triumfropen i dagspressen:
ökar mest! fortsätter framåt! stärkt
förtroende! Upplageförskjutningarna
denna gång var knappast speciellt
överraskande. På en punkt var de dock
i fråga om storstadspressen av visst
intresse: de LO-ägda Stockholms-Tidningen och Aftonbladet nödgades
bägge inregistrera upplageförluster –
och de var praktiskt taget ensamma
om detta.
Stockholms-Tidningen, detta ekonomiska och upplagemässiga sorgebarn
för i första hand LO-tidningsbyråkratin men också för socialdemokratin,
382
noterar en upplaga av 132.000 ex.
(här, liksom i det följande, genomsnitt vardagar), d. v. s. en fortsatt
tillbakagång, nu med drygt 16.000 ex.
Under den period upplagemätningen
omfattar har tidningen i början av
mars månad övergått till s. k. tabloidformat, således det sedan flera decennier traditionella för kvällstidningar.
Det har upplysts att detta haft gynnsamma konsekvenser för lösnummerförsäljningen, något som förefaller
troligt. Det bör dock observeras att
Stockholms morgontidningar till mer
än 85 % kan hänföra sin upplaga
till prenumerantexemplar (för Svenska
Dagbladets del till mer än 90 %) . En
viss framgång på lösnummerförsäljningssidan kan därför inte väcka
mer än en begränsad optimism hos
männen bakom Stockholms-Tidningens
omkostymering. Å andra sidan måste
det i rättvisans namn sägas, dels att
tidningen blivit allt läsvärdare sedan
herr Vinde reducerats till sin rätta
roll av tillfällighetsmedarbetare, dels
att tidningen naturligtvis är betydligt
lätthanterligare än den annonsdigra
Dagens Nyheter. Med nuvarande goda
medarbetare är framtidsutsikterna
ingalunda hopplösa. Den nya tidens
orakel, herr Ortmark, har visserligen
i landets monopol-TV meddelat, att
ytterligare omläggningar i riktning
mot en »svensk Le Monde» är att
vänta. För en gångs skull synes dock
dementierna ha tystat t. o. m. denne
ambitiöse nyhetsjägare.
Aftonbladet, som redovisar en upplaga av 272.000 ex., måste också den
förorsaka vissa bekymmer bland LO :s
tidningsekonomer. Trots en nedgång
med knappt 17.000 ex. är den visserligen allt fortfarande en god affär;
bekymret är snarare att den utomordentligt snabba uppgången fr. o. m.
år 1961 nu på ett påtagligt och smärtsamt sätt brutits. Publiceringen av felande bitar ur Fanny Hill kanske hjälper upp det hela så småningom. Slagordet »ökar mest», sedermera modifierat till »Ökar mest år från år» har nu
fått lov att ersättas med det inte fullt
lika upplysande »mitt i prick» och i
annonserna i augusti 1965, då de färskaste upplagenoteringarna publicerades, med »Kuckumaffens». Deltta sistnämnda skulle vara folkets omdöme
om Aftonbladet vid starten år 1830,
och vara likvärdigt med »fina q», »jättebalbo» och »stenkul». Man har en
känsla av att om det är några som
skulle ha anledning att utbrista »Kuckumaffens» så vore det tidningsekonomer och humorfri redaktionsledning
bakom Expressen.
Expressen registrerar nämligen ett
nytt upplagerekord, 456.000 ex., en
ökning med knappt 5.000 ex. Detta
är visserligen en aning blygsamt med
tanke på att tidningens årliga genomsnittliga upplagevinster under den
senaste tioårsperioden närmar sig
20.000 ex. Ur Expressens synpunkt
förefaller läget ändock tillfredsställande, eftersom kvällspressen i gemen
tycks ha nått en viss – tillfällig? –
mättnadsgrad. Utan tidningens egenartade Lundahl-affär hade en upplagenedgång varit trolig. Envar sin
egen säkerhetspolis. – Expressen är
numera om också icke obestridd så
dock överlägsen ledare i upplagekapplöpningen. Frågan är närmast om
tidningen når 500.000 i vardagsupplaga innan den nästan lika överlägsne
ledaren bland morgontidningarna,
Dagens Nyheter, når 400.000 ex.
Dagens Nyheter noterar nu 384.000
ex., en ökning med närmare 7.000 ex.,
d. v. s. ungefärligen samma ökningstakt som tidningen kunnat glädja sig
åt under en följd av år.
Svenska Dagbladet har under en
tioårsperiod redovisat stadiga och –
bortsett från den kraftiga ökningen
vid Stockholms-Tidningens försäljning till LO mot slutet av år 1958 –
tämligen jämna upplagevinster. Denna
gång når upplagan 152.000 ex., efter
något tusental ex. i ökning. Tidningen,
som länge kämpat med stockholmsTidningen om platsen som andra
morgontidning i Stockholm (och
tredje i landet, efter Dagens Nyheter
och Göteborgs-Posten) har nu ett försprång i förhållande till stockholmsTidningen på omkring 20.000 ex.
Göteborgs-Posten, detta unikum i
svensk dagspress, har ökat med 5.000
ex. till 272.000 ex. Tidningen har nått
sin nuvarande imponerande upplaga
till följd av inte minst den socialdemokratiska Ny Tids misslyckande
och ligger nu endast något hundratal
exemplar efter Aftonbladet. I början
av år 1965 återuppstod visserligen
Ny Tid med Kuriren, men mera i
skepnad av politisk veckotidning, utkommande 6 dagar i veckan, än som
något som påminner om en dagstidning. Upplaga: drygt 25.000 ex. I
fråga om göteborgspressen i övrigt
må nämnas, att Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning hävdar sig tämligen väl, 62.000 ex., ökning omkring
1.000 ex., medan samma koncerns
eftermiddagstidning, Göteborgs-Tidningen, förefaller att stagnera vid
67.000 ex., en nedgång med drygt
1.000 ex.
Vad slutligen malmöpressen beträffar fortsätter Sydsvenska Dagbladet sin jämna men inte påfallande
snabba marsch mot hundratusenexemplarsgränsen, denna gång med en
ökning på 2.000 ex. till 94.000 ex.
SDS-koncernens eftermiddagstidning,
Kvällsposten, tycks ha fått luft under
vingarna ordentligt och kan glädja
sig åt den största absoluta upplageökningen i svensk dagspress, drygt
7.000 ex., till 72.000 ex. En vacker
ökning kan också Arbetet notera, plus
omkring 4.000 ex. till 65.000 ex. Ett
gott exempel på att en socialdemokratisk tidning kan hävda sig väl, trots
allt tungomålstalande om »andratidningar» – om den är välskött, märk
väl.
383
Med lögnen som vapen
Det har tyvärr under senare tid
blivit allt vanligare i den politiska
argumentationen på vänsterhåll, att
man i brist på argument förfaller
till personangrepp. Den teknik som
används går ut på att i görligaste mån
försöka svärta ned motståndaren, att
med lumpna insinuationer som inte
har något med sakfrågan att skaffa
misstänkliggöra honom i allmänhetens
ögon. Motståndaren sammankopplas
helt frankt med företeelser som man
på förhand vet – eller föreställer sig
– ogillas av de flesta. Exemplen på
ett såndant tillvägagångssätt är talrika, och att lögnerna upprepas gör
dem inte sannare. Frågan är om inte
den teknik, som så ofta sätts i högsätet av journalister och politiker på
vänsterkanten, är ett av de tydligaste
tecknen på en tilltagande intolerans,
ett försök att åstadkomma åsiktslikriktning i landet. Det vanligaste fö-
rekommande sättet är att insinuera,
att den man angriper inte skulle vara
fullt »demokratiskt pålitlig». Har han
uttryckt den uppfattningen, att han
tar avstånd från regimen i Sydafrika
men samtidigt motsätter sig en svensk
bojkott av sydafrikanska unionen, fö-
redrar man att glömma bort det första
ledet men betonar under ständiga insinuationer det senare, insinuationer
som antyder att vederbörande säkerligen är vän av apartheidpolitiken.
Har någon uttryckt tvivel på att de
s. k. befrielserörelser, som uppträder
på olika håll i världen och främst
Afrika och Asien verkligen är befrielserörelser och inte i första hand har
ett intresse som förunderligt väl sammanfaller med Moskvas eller Pekings,
skyndar man sig att insinuera att vederbörande nog i själva verket är
anhängare av »kolonialism» och i
somliga fall drar man sig inte för att
tala om »fascism» eller »nyfascism»
– klyschorna är många. Om någon
uttryckt den uppfattningen, att han
384
visserligen inte är anhängare av
MRA:s ideer men likväl är beredd att
förfäkta MRA-sympatisörernas fulla
rätt att framföra sina åsikter i ett demokratiskt samhälle, skyndar man sig
att utmåla den som i själva verket uppträtt till försvar för åsiktsfriheten som just MRA-anhängare.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.
På vänsterhåll hoppas man kallt
att den egna pressen skall dominera
och att man på så sätt skall kunna
vinna ett övertag. En annan lika ofta
anammad regel går ut på, att det är
bra om vederbörande tvingas till en
dementi. För att ta ett ytterlighetsexempel: anklaga gärna någon för att
vara »nazist», dementerar han detta
framstår han ändå i underlig dager
hos allmänheten. Dementerar han inte,
kan man alltid hoppas på de egna medias kvantitativa övervikt.
Ett av de värsta exemplen på lögnen och insinuationen som politiskt
vapen under senare tid bär redaktör
Kaj Axelsson i Aftonbladet (23/9) ansvaret för. Denne hade fått i uppgift
att recensera högerpartiets presentationsprogram i TV och gjorde det på
ett sätt, som knappast anstår hans
rykte som politisk reporter.
Ingen kunde från början begära att
hr Axelsson skulle vara positivt inställd till högerprogrammet, men man
hade rätt att kräva att han skulle kri-.
tisera och bemöta det från saklig synpunkt. I referatet hette det inledningsvis, att programmet förvisso inte var
särskilt vänligt mot socialdemokratien. »Det gjordes av postmannen
Svensson från Hälsingborg, byggnadsarbetaren Allan Åkerlind från Roslagen, riksdagsman nu i höst för högern,
och busschauffören fru Hammargren
från Göteborg som lämnat LO-förbundet och blivit syndikalist. Så ni förstår det var objektivt.» Försåtet i hr
Axelssons, version är uppenbart. Vad
som görs av arbetare, anslutna till
högerpartiet, måste från hans utgångs- •
punkt vara suspekt, ehuru det hela
uttrycks i ett understatements misstänkliggörande form.
Men detta var endast hr Axelssons
början. Han fortsätter: »Det gjordes
också av tidningskungen Ander från
Karlstad om vilken allmänheten redan förut visste att han säger nej till
att samhället söker hejda tidningsdö-
den och att han avskedar TV-kritiker
som tycker illa om Franco.» Med andra ord, läsaren uppmanas föreställa
sig hr Ander som anhängare av »tidningsdöden», av att organ för det
»fria ordet» läggs ned. På så sätt får
hr Ander ytterligare en känga för att
han var en av dem som i presstödsutredningen reserverade sig mot att
svenska folket skattevägen skall betala förlusterna för de socialdemokratiska tidningarna.
Inte nog med detta. Hr Ander avskedar också TV-kritiker som tycker illa
om Franco, heter det. Bakgrunden
är den, att stockholms-Tidningen (s)
gått till storms mot hr Ander för att
Nya Wermlands-Tidningen inte längre ansåg sig vara betjänt av en medarbetare, som på sin TV-spalt företrätt en helt annan syn än Nya Wermlands-Tidningens redaktionella och
som dessutom missbrukat sin ställning
genom att vid upprepade tillfällen
smyga in sin egen – mot tidningens
redaktion riktade – politiska uppfattning i sin spalt och därtill på ett
högst osmakligt sätt angripit det
svenska näringslivet i utlandet. Det
hör till saken, att Stockholms-Tidningen strax efteråt hederligt och oförblommerat framförde sin ursäkt till
hr Ander och NWT för det övergrepp
man hade begått. Men detta hindrade
inte hr Axelsson att i koncernens
andra organ Aftonbladet ett par dagar senare insinuera, att hr Ander (i
egenskap av högerman) avskedar TVkritiker som tycker illa om Franco.
Givetvis måste läsaren få det intrycket, att hr Ander är positivt inställd till Franco, underförstått anhängare av diktatur, d. v. s. inte fullt
»demokratiskt pålitlig».
I högerpartiets presentationsprogram visade också professor Erik Anners vilken omfattning den socialdemokratiska maktkoncentrationen fått
på det ekonomiska området genom att
hänvisa till en rad pseudosocialdemokratiska företag, HSB, Reso, ABF,
Folksam, KF, etc. I stället för att sakligt diskutera dessa förhållanden skyndar sig hr Axelsson att insinuera, att
hr Anners’ kritik är att jämföra med
kommunisternas och följaktligen ej
bör tas på allvar: »l det ögonblicket
liknade Anners bra mycket den gamla bolsjeviken som också dundrade
mot sossarna: – Dom förbannade
sossepamparna, dom lever bara på arbetarnas surt förvärvade axlar» (skall
sannolikt vara »slantar»).
Dessa exempel från hr Axelssons
korta artikel borde i och för sig ha
varit nog. Men författaren hade två
trumfkort kvar. Nazismen och Poujade l Nu uttryckte han sig emellertid
något försiktigare och hoppades att
insinuationerna enbart skulle göra
nytta: »Jag ska inte säga att Yngve
Holmberg gick så långt som den numera avlidne Adolf Hitler och lovade
att inte ta av sin uniform förrän striden mot socialdemokraterna förts till
sitt lyckosamma slut.» Det räckte så-
lunda inte med Franco, även Hitler
var det nödvändigt att tillgripa. Och
nu borde väl läsaren av Aftonbladet
ha blivit tillräckligt misstänksam mot
högerpartiet. Visserligen är inte Yngve Holmberg Hitlers arvtagare, men
ändå … eller hur? Men kanske fanns
det någon i Aftonbladets läsekrets,
som kom ihåg Poujade i Frankrike.
Varför inte försöka en sammankoppling – insinuationsvägen? »Men lovat hade han gjort redan vid makttillträdet. Att den vanliga människan
– Jarl Hjalmarsons och fransosen
385
Poujades älsklingsbarn – verkligen
skulle få leva ett fritt och lyckligt
liV.»
Därmed hade läsaren hunnit igenom 3/4 av hr Axelssons artikel. Den
resterande fjärdedelen ägnades åt
mera vanligt grovskäll på högerpartiet
och den demokratiska oppositionen i
allmänhet och kan alltså förbigås. Syftet var dock nått: att den politiskt
okunnige läsaren skulle bibringas uppfattningen, att högerpartiet främst består av anhängare till Hitler, Franco,
Poujade samt arbetare som lämnat LO
och blivit syndikalister. Och högerpartiets kritik är av samma värde som
kommunisternas.
Givetvis vittnar hr Axelssons artikel
om att »kulan träffade», att han illa
berörd av riktigheten i högerprogrammet måste ta till sitt allra simplaste
artilleri. Detta är nog gott och väl men
från anständighets- och journalistisk
synpunkt har saken en annan sida. Det
finns förvisso ögonblick, då den politiska journalistiken i Sverige är beklämmande för att inte säga vidrig.
Borde det inte ligga i allas intresse
att rensa upp – i demokratiens och
åsiktsfrihetens intresse? Men hur?
Universitetsautomatiken
Universiteten pressas allt hårdare
under tillströmningen av studenter
Särskilt gäller detta de icke spärrade
fakulteterna och mest av alla samhällsvetenskaperna. Ett av de allra mest
pressade ämnena är statskunskap.
Detta kan förefalla överraskande. Åtminstone på ettbetygsnivån borde en
lättnad rimligtvis ha kunnat förmärkas, eftersom den radioburna undervisningen rönt en så överväldigande
anslutning. Så har inte blivit fallet.
Radioundervisningen har uppenbarliken haft en stimulerande effekt, inte
en absorberande verkan. Vid Stockholms Universitet, vars institution för
statskunskap svarar för radiounder- 386
visningen, ligger elevtillströmningen
till de grundläggande studierna ca. 25
procent högre än vad institutionen
räknat med. Med inemot 700 nyregistrerade ettbetygsstuderande är antalet studenter pä denna nivå ungefär
dubbelt sä stort som det elevantal vilket universitetskanslersämbetet antagit som utgångspunkt för lärartilldelningen.
Det är sannolikt att detta är ett extremfall. Det utgör i så fall just av den
anledningen ett utmärkt exempel pä
de svårigheter som det nuvarande lä-
rartilldelningssystemet medför. Detta
är i princip ett utmärkt system. Automatiken innebär att elevantalet skall
bestämma lärartilldelningen. Systemet
kan fungera pä ett tillfredsställande
sätt, om elevantalet kan beräknas i
förväg så exakt att tilldelningen av
lärartimmar blir riktig och sä tidig
att kompetenta lärarkrafter kan anställas. I realiteten innebär detta att
systemet förutsätter spärrade studier
– antalet studenter är i förväg bestämt och lärarpersonalen kan i god
tid anpassas därefter.
När detta system skall tillämpas pä
icke spärrade ämnen uppstår en rad
svårigheter. Under senhösten gör institutionerna en beräkning uppskattningsvis av elevantalet under följande
läsår. Utgångspunkten är det innevarande årets elevantal och den allmänna trenden i elevtillströmningen under
de närmast föregående åren. I och för
sig är det inte en helt omöjlig uppgift att göra en uppskattning med en
felmarginal av ca 10 procent. Det är
naturligt att de myndigheter som skall
besluta om tilldelningen av lärarkrafter accepterar den lägsta av de rimliga bedömningar som kan göras. Institutionerna kan som parter i målet
finna det svårt att få sina egna beräkningar godtagna i obeskuret skick. Under senare delen av vårterminen börjar besked komma frän universitetskanslersämbetet om tilldelningen av
lärarkrafter. Med hänsyn till att institutionernas ordinarie lärarpersonal
utgör en relativt liten del av den totala
personalen för elementär undervisning
– i bästa fall inemot 40 procent för eft
större ämne – innebär detta att institutionerna under våren och försommaren skall omanställa och nyanställa
personal för det följande året. Med
hänsyn till de kvalifikationskrav som
bör uppställas – fil. dr i princip, i
praktiken i regel fil. lic. – innebär
detta utomordentligt svära anställningsvillkor. Inom parentes är det anmärkningsvärt att SACO och ULF
(universitetslärarförbundet) inte kunnat åstadkomma någon förändring när
det gäller det utbredda extralärarsystemet vid universiteten.
Om lärartilldelningen pä våren uppgjorts efter realistiska grunder skulle
väl uppgiften att anställa lärarpersonal inte te sig helt olöslig, åtminstone
inte för institutioner som med hänsyn
till belägenhet och arbetsmöjligheter
ter sig attraktiva. Så är emellertid inte
fallet. Antalet tilldelade lärartimmar
visar sig i regel för lågt. Detta sammanhänger med flera olika förhållanden.
Lärartilldelningen grundas inte enbart
pä det registrerade antalet studenter
utan även på genomsnittsnärvaron vid
undervisningen. Om 400 studenter under en termin påbörjar ett visst slag
av studier men om i genomsnitt endast
250 är närvarande vid därtill hörande
frivillig undervisning, baseras lärartilldelningen för detta moment för
nästföljande år på antagandet att 5/8
av studenterna följer undervisningen.
Om antalet studenter skulle uppgå till
720 ges en lärartilldelning för 450 studenter.
I regel beror inte den låga närvarofrekvensen pä att antalet »Undervisningsbenägna» studenter är lågt. Oftast börjar praktiskt taget alla studenter deltaga i undervisningen, även när
denna är helt frivillig. Antalet sjunker
pä grund av olika faktorer. I vissa fall
kan det bero på att undervisningen
inte tillfredsställer studenterna. Ofta
är andra faktorer avgörande. Om 720
studenter vill delta i undervisningen
och denna skall dimensioneras för 450,
måste klassen överbeläggas. Eftersom
undervisningslokalerna i regel är dimensionerade för den genomsnittliga
normalgruppen av 30 personer, uppstår både syre-, trivsel- och pedagogiska effektivitetsproblem, när studentantalet i varje grupp börjar närma
sig det dubbla.
Nu finns det emellertid i princip
en reservutgång, om förhållandena
skulle bli alltför odrägliga. överstiger
elevantalet det antagna, kan institutionerna med tillämpning av automatiken erhålla extra tilldelning av timmar. Denna generositet är dock inte
alltid till större hjälp. Om den nya
limtilldelningen skall kunna utnyttjas,
måste institutionsföreståndaren eller
den medhjälpare som sköter lärarrekryteringen inom några få dagar anskaffa och anställa lärare, uppbringa
undervisningslokaler och genomföra
en omfördelning av eleverna på de
nya grupperna som tillgodoser rimliga
önskemål.
Uppgiften är i de flesta fall olöslig.
De lärarkrafter som med en eller två
dagars varsel har möjlighet att rycka
in är inte alltid de för uppgiften bäst
förberedda. – En anmärkning som
inte skall tolkas som kritik riktad
mot dessa lärare. De rycker ofta in
med åsidosättande av egna planer för
att hjälpa institutionerna. Inte heller
blir lokalerna alltid de lämpligaste
och tiderna kan bli mycket olägliga
för de studerande. Allt detta är olä-
genheter som uppstår i den bästa möjliga situationen, den då det överhuvudtaget är möjligt att ordna utökad
undervisning. Erfarenheterna från flera institutioner antyder att det med
hänsyn till automatikens funktionssätt inte är särskilt klokt att forsöka
rädda en bristsituation på angivet sätt.
387
De olika olägenheter för undervisningen som uppstår leder ofta till ett stort
bortfall av elever från denna. Detta
i sin tur leder till att den procentsats
som styr tilldelningen för kommande
år sjunker.
På grund av att automatiken för den
inte spärrade undervisningen framtvingar improvisationer av angivet
slag, kan den således i många fallleda
till att tilldelningen av lärare minskar,
åtminstone relativt sett, när antalet
studenter ökar.
Det är i dag modernt att klanka på
universiteten för att de är gammaldags och otidsenliga och ovilliga att
anpassa sig till det moderna samhällets behov. En kärna av sanning kan
det ligga i kritiken men man behöver
inte vara akademiker för att finna att
den ofta antar överdrivet uppblåsta
proportioner. I själva verket är det
också så att misslyckanden på högre
nivå, när det gäller planering, förvaltningsorganisation och finansiering,
gärna döljs av en ridå av kritik mot
de omöjliga universiteten. När det gäller automatiken och dess tillämpning
har universiteten alltid varit kritiska
med hänsyn till svårigheten att tillämpa systemet vid icke spärrad undervisning. Å andra sidan har systemet medfört vissa fördelar jämfört med tidigare ordning, som gjorde varje ökning i undervisningsvolymen till en
petitafråga. Det är höjt över varje
tvivel att principen om automatisk anpassning av undervisningskapacitet
till undervisningsbehov utgör en mycket stor vinning. Problemet som inte
är löst är hur denna princip skall
kunna omsättas i praktiken på ett så-
dant sätt att den blir operationsduglig.
Med sin nuvarande konstruktion
kan automatiken endast fungera under
två betingelser:
1. Att alla universitetsstudier spärras
eller
2. att antalet ordinarie lärare för- 388
dubblas och den tilldelning av lä-
rartimmar som utgör grunden för rekrytering av extra lärare sker senast
ett halvt år före det följande budgetårsskiftet ( = läsårsskiftet) och blir så
generös att den aldrig med mer än ca
10 procent understiger det faktiska
behovet. Den förra lösningen är naturligtvis ur planeringssynpunkt den
effektivaste. Nu är det uppenbart att
det finns mycket motstånd av alla
slag mot att reglera tillströmningen
till universiteten. Huruvida det är en
demokratisk rättighet för alla och envar att bli fil. kand. tål att diskutera.
Den diskussionen hör inte hemma i
detta sammanhang. I själva verket kan
en »Spärr» införas i ett system som
i princip syftar till att tillgodose efterfrågan på akademisk undervisning
inom ospärrade fakulteter på samma
sätt som hittills. Hur detta skall kunna ske skall i korthet skisseras.
Det enklaste sättet skulle vara att
fastställa ett maximiantal studenter i
omedelbar närhet av det tal som en
realistisk beräkning ger vid handen
som sannolikt. Den första ändringen
skulle alltså bli att det antal som bestäms blir definitivt. Universitetsinstitutionerna kan inrikta sin undervisningsplanering för en viss, bestämd
volym och slipper arbeta med lösningar som efter en vecka eller mindre
kan bli obrukbara och måste ersättas
med hastiga improvisationer.
Det räcker emellertid inte med att
låsa antalet. Undervisningsinstitutionerna måste kunna planera på litet
längre sikt. Därför borde de definitiva
siffrorna fastställas minst ett år före
det för vilket de skall gälla. Dessutom
borde »rullande treårsplaner» med
preliminär giltighet fastställas i syfte
att tjänstgöra som vägledning för
universiteten och de blivande konsumenterna av deras undervisning.
Detta förutsätter alltså att spärren
inte i princip skall leda till en reduktion av tillströmningen. I realiteten
torde dock också ett högt tak få en viss
begränsande effekt. Sett ur effektivitetssynvinkel bör detta inte avskräcka.
Det är rimligt att förmoda att också
en måttfull begränsning som skär bort
högst 10-15 procent av dem som
skulle vilja följa universitetsundervisningen i ett ämne kan stimulera övriga
till en bättre studieinsats, alldeles oavsett den kvalitetsgallrande effekt som
spärren skulle kunna få. Därmed skulle också examinationsprocenten, som
i många icke spärrade ämnen är ganska låg, kunna förbättras.
Det kan i detta sammanhang antecknas att vår nuvarande universitetspolitik bland sina många paradoxer också har konflikten mellan effektivitet
och demokrati. Detta kan belysas av
oron över den låga examinationen i
vissa icke spärrade ämnen. Bildningsdemokratiskt borde det primära vara
tillgången till studiemöjligheter. Effektivitetsmässigt är önskemålet så
många utexaminerade som möjligt.
Samhället behöver dem. Båda målsättningarna är förvisso berömvärda. Men
då idealen inte kan förverkligas i
samma omfattning – därför att de inbördes i vissa fall blir oförenliga –
måste en kompromiss eller viss prioritering ske. En måttlig spärr vid de
fria fakulteterna skulle kunna vara en
sådan rimlig kompromiss. Den skulle
göra universiteten effektivare som utbildningsinstitutioner utan att mera
allvarligt begränsa möjligheterna till
akademiska studier. Och den skulle,
vilket var utgångspunkten för detta
resonemang, kunna göra automatiken
operationsduglig.