Dagens frågor


1963


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
statsverkspropositionen
Enligt beräkningarna i årets statsverksproposition kommer utfallet för
den nu löpande driftbudgeten för
1962 j 63 att i förhållande till riksstaten förete förändringar på såväl utgifts- som inkomstsidan. Utgifterna
har nämligen stigit med netto 209
milj. kronor, bl. a. beroende på stora
sysselsättningspolitiska åtgärder, arrslagsöverskridanden för skolväsendet
etc. Siffran kommer att ytterligare
höjas genom anslag å tilläggsstat. Å
andra sidan har statsinkomsterna blivit högre än som förutsetts. En uppräkning har skett av inkomstskatten
med 400 milj. kronor och bensin- och
brännoljeskatten med 100 milj. kronor, för att nämna de större posterna,
vilket tillsammans med andra inkomstökningar gör 568 milj. kronor.
Tillsvidare föreligger följaktligen en
ökning av driftbudgetens överskott
från beräknade 823 milj. kronor med
359 milj. kronor till 1 182 milj. kronor.
Medelsbehovet å kapitalbudgeten beräknas, likaledes med reservation för
eventuella ändringar till följd av nya
anslag å tilläggsstat, ha stigit med 16
milj. kronor. Detta innebär att »totalbudgeten» förbättrats med 343 milj.
kronor. Dess underskott har sjunkit
från beräknade 729 milj. kronor till
386 milj. kronor. Detta betyder emellertid, att skatter och andra löpande
inkomster under året täcker inte bara
de löpande utgifterna utan även en
mycket väsentlig del av kostnaderna
för den statliga anläggningsverksamhet som till icke ringa del avser långsiktiga ändamål. Denna politik är en
medveten strävan hos den nuvarande
regeringen, låt vara att betydande felberäkningar under de gångna åren
medfört att det åsyftade resultatet icke
uppnåtts.
Utmärkande för den finansplan som
– framlagts för nästa budgetår är, att
finansministern redan från början
nödgats ge upp hoppet om totalbalansering. I jämförelse med de nya
beräkningarna av utfallet för det lö-
pande årets budget kommer således
inkomsterna på driftbudgeten att stiga
med endast 49 milj. kronor, medan
däremot utgifterna tillsvidare visar en
ökning av inte mindre än 1136 milj.
kronor. Bakom sistnämnda siffra döljer sig ökningen av försvarsutgifterna
enligt den mellan partierna träffade uppgörelsen. Socialdepartementet
kommer att ställa anspråk på ökade
medel för fortsatta reformer på familjepolitikens och sjukvårdens områden
och ecklesiastikdepartementet för fortsatt uppbyggnad av undervisningsvä-
sendet m. m. Härtill kommer som
vanligt stigande anslag under en rad
andra huvudtitlar samt sist men inte
minst en ökning av anslaget till arbetsmarknad och bostadsbyggande på
några hundra miljoner kronor.
När detta skrives har det inte varit
möjligt att ägna årets statsverksproposition en mera ingående analys. Dess
huvuddrag kan emellertid karakteriseras på följande sätt. skattetrycket
hålls uppe på samma nivå som förut,
den offentliga sektorn expanderar,
varjämte staten och kommunerna prioriteras på näringslivets bekostnad. Enligt den vid propositionen fogade preliminära nationalbudgeten för 1963
kommer under 1963 de privata investeringarna att öka med 0,5% men de
statliga med 6 och de kommunala med
12% samt den privata konsumtionen
med 4% men den statliga och kommunala med vardera 6 %.
Som skäl för regeringens politik
anföres, att åtgärder måste vidtagas
med hänsyn till den konjunkturavmattning, som började göra sig kännbar under 1962, och vilken åberopas
på olika ställen i den framlagda propositionen, bl. a. när det gäller beräkningarna av statsinkomsterna. Emellertid kan det ifrågasättas, om det inte
hade varit naturligare i nu rådande
konjunkturläge att minska statsansprå-
ken på det enskilda näringslivet för
att på så vis stimulera den ekonomiska verksamheten i landet. I detta
sammanhang tilldrar sig särskilt omsättningsskatten på industrivaror och
energiskatten särskilt intresse, i det
förra fallet dessutom därför att starka
skäl mot denna del av omsättningsskatten kan anföras även ur andra
synpunkter än den nu ifrågavarande.
Det är för övrigt sannolikt, att finansministerns inkomstberäkningar på
vissa punkter är försiktiga i överkant,
och att därför i realiteten ett utrymme
skulle föreligga för vissa skattelättnader på nu antydda områden.
Det mest anmärkningsvärda i finansministerns bedömande av den
framtida utvecklingen är i år, liksom
förra året, att han knappast berört
följderna för vårt näringsliv av den
pågående ekonomiska integrationen i
Europa inom ramen för EEC och icke
diskuterat vilken betydelse det relativt höga kostnadsläget i vårt land
kan få för våra möjligheter att upprätthålla konkurrensen med utlandet
och det fortsatta framåtskridandet. Om
det finns en tendens till dämpning av
den privata företagsamheten, förefal- 7
ler den primära uppgiften vara att på
detta område genomföra de lättnader
som det ligger inom statens möjligheter att medge. Det höga kostnadslä-
get och den därav följande försvårande konkurrensen från utlandet kan
inte elimineras genom en omfattande
offentlig anläggningsverksamhet med
bibehållna höga skatteanspråk mot
näringslivet.
Hr Edenman och universiteten
Åttonde huvudtiteln i årets statsverksproposition är onekligen ganska tillfredsställande ur forskningens och
den akademiska undervisningens synpunkt – om man håller sig till intrycket av totalsiffrorna. Procentuellt
torde hr Edenman ha lyckats utverka
en högre anslagshöjning än någon av
hans departementschefskolleger. Universitetsväsendets anslag slutar på 320
millioner kronor. Särskilt tacknämligt
är att universitetens byggnadsbehov
relativt frikostigt tillgodoses – mer
än 80 millioner, att jämföra med nuvarande 70 och förra året endast 35!
Att en koncentration i detta fall sker
till Göteborg är helt rimligt – en betydande utbyggnad av Chalmers och
av vissa naturvetenskapliga institutioner har länge varit av nöden. Hr Edenman aviserar att mycket betydande
byggnadsverksamhet därefter står i
tur i Lund – det ,är fråga om den
nya tekniska högskolan. Stockholm
får i stort sett vänta till 1964 men då
gäller det så mycket mer – universitetets byggnader vid Frescati och utbyggnaden av Tekniska högskolan.
Även förstärkningen på personalsidan måste bedömas som mycket positiv. Inte mindre än 52 nya professurer föreslås, ett högre antal än något
tidigare år. Man vill gärna hoppas att
detta är ett tecken till att statsmakterna äntligen börjat ta på allvar de
8
frän universitetshåll upprepade gånger
framförda påpekandena om riskerna
med att ensidigt inrikta universitetsexpansionen på att skaffa undervisningstjänster och över huvudtaget
»lägre» befattningar. En väsentlig utökning av antalet toppbefattningar är
oundgängligen nödvändig om inte den
för universitetens sunda utveckling
nödvändiga balansen mellan forskning
och undervisning skall förskjutas på
ett ohållbart sätt.
Att ecklesiastikministern alltså i
stort sett lyckats bra i den finansiella
dragkampen innebär självfallet inte
att årets universitetsbudget skulle gå
fri för anmärkningar. Ett genomgå-
ende drag i den universitetspolitik som
bär hr Edenmans signatur har obestridligen varit en tendens att låta den
humanistiska forskningen – liksom
den juridiska och teologiska – stä
tillbaka för den naturvetenskapligttekniska. Vissa förbättringar även på
denna punkt kan onekligen iakttagas
i den nya propositionen, men knappast så mänga att de ger något starkare hopp om en principiell omprövning av angelägenhetsgraderingen. Humaniora har verkligen fått ett par nya
professurer – däribland glädjande
nog något så exklusivt som en personlig lärostol i vetenskapsteori i Gö-
teborg. Lund får en professur i engelska. Däremot har statsrådet inte kunnat acceptera univer.sitetskanslerns förslag om en lärostol i franska språket
och litteraturen i Göteborg, ej heller
om en professur i det för all språkvetenskaplig forskning väsentliga ämnet fonetik i Uppsala. Universitetet i
Uppsala har för övrigt på en punkt
blivit behandlat på ett närmast kuriöst sätt. Kansler föreslår där en professur i modern politisk och social
historia, i likhet med vad som redan
inrättats i Göteborg. Hr Edenman går
inte med på detta – men erbjuder
älskvärt universitetet att vid nästa vakans på någon av de befintliga historieprofessurerna inkomma med förslag till ändrad benämning på den
ledigblivande lärostolen. Onekligen ett
bekvämt sätt att rusta upp den historiska forskningen.
Principiellt mest betänkligt är
att ecklesiastikministern fortfarande
framhärdar i sin besynnerliga dövhet
för alla äskanden från den teologiska
– liksom i stort sett den juridiska –
forskningen. Redan tidigare har på-
talats det orimliga i att inte dessa fakulteter i likhet med de övriga får
möjlighet att automatiskt anpassa undervisningsapparaten efter studentantalet. Liksom sin företrädare i ämbetet anser universitetskanslern att en
sådan automatik bör införas fr. o. m.
budgetåret 1964. I avvaktan härpå fö-
reslår han en blygsam förstärkning av
de teologiska fakulteternas kursanslag.
Hr Edenman är »inte beredd» att förorda automatiken, han är inte ens beredd att gå med på någon anslagshöjning alls – trots att denna rentav begärts av Sveriges Förenade studentkårer. Inställningen är svärbegriplig
och beklämmande. I statsverkspropositionen behöver statsrådet som bekant inte motivera sina avslag, endast
sina tillstyrkanden. I längden bör han
dock inte gärna kunna slippa ifrån
att redovisa sin motivering för denna
besynnerligt snåla och godtyckliga behandling av den religionsvetenskapliga forskningen.
Läroverksungdomen och politiken
Under senare år har de politiska partiernas intresse alltmera kommit att
inriktas på ungdomen. Bland denna
har man trott sig finna de minst miljöbundna väljarna och följaktligen
också de som varit mest påverkbara
av politisk propaganda. Inte minst
har detta gällt för de borgerliga partiernas vidkommande.

Det har emellertid inte stannat vid
försöken att påverka förstagångsväljarna. I medvetandet om att ungdomen
inte blott mognar tidigare än förr utan
också att det gäller att så tidigt som
möjligt engagera den för det egna
partiets syften har man sökt sig allt
längre ned i ålderskategorierna, nå-
got som på vissa håll starkt kritiserats men som på ansvarigt håll accepterats som en nödvändig följd av utvecklingen.
Med tanke på den allmänna samhällsutvecklingen har särskilt intresse
kommit att fästas vid läroverksungdomen. Hur reagerar den egentligen inför de politiska propåerna? Har den
intresse av politik? Är den beredd att
låta sig inordnas i de partipolitiska fållorna? Är den övervägande borgerligt
sinnad eller har den tilltagande åsiktslikriktningen även i dess fall kommit
att leda till en socialdemokratisk dominans? Högerns Ungdomsförbunds
skolungdomsrörelse, Konservativ skolungdom (KS) var först ute på fältet
och har kunnat inregistrera ej oväsentliga framgångar, men under de senaste
åren har såväl socialdemokraterna som
folkpartiet intensifierat sina ansträngningar bland skolungdomen i det välförstådda intresset att tillförsäkra sig
stöd och sympatier från morgondagens
ledande samhällsskikt. Rent allmänt
torde dock den känslan vara förhärskande, att den konservativa skolungdomen alltjämt dominerar scenen.
På det hela taget har emellertid uppfattningarna om skolungdomens politiska reaktion varit föga underbyggda,
om man bortser från den ledning som
medlemssiffror trots allt ger. Vårt vetande på denna punkt har i vilket fall
som helst kunnat vidgas genom en undersökning, utförd som ett proseminariearbete vid statsvetenskapliga institutionen i Uppsala av ett team 1959-60,
vilken redovisas i senaste numret av
statsvetenskaplig Tidskrift av fil.
9
kand. Kjell Goldmann, som också kan
knyta an till nyligen utförda amerikanska undersökningar av liknande
karaktär.
Undersökningen bygger på intervjuer av 2 073 elever vid Kungsholmens HAL i Stockholm, HAL i Majorna i Göteborg samt läroverken i Linköping, Skara och Kiruna. Med tanke
på det begränsade urvalet varnas lä-
saren för att dra alltför vittgående
slutsatser angående läroverksungdomens politiska sympatier för de olika
partierna. Samtidigt förutsättes dock
att sambandet mellan sympatier för de
olika partierna och andra faktorer är
relativt korrekt återgivna. Av de utfrågade eleverna var 54% pojkar och
46% flickor. Av pojkarna var 53%
högst 16 år och 13% minst 19 år, av
flickorna 39% respektive 19%. Socialgrupp I omfattade 36% av ungdomarna, socialgrupp II 40 % och socialgrupp III 23 % .
Först av allt tog utredarna sikte på
att utröna ungdomarnas politiska kunskapsnivå genom att ställa åtta frågor
av relativt allmän karaktär. Det visade
sig helt naturligt att ju oftare eleverna
läste ledare och politiska nyheter i nå-
gon dagstidning och ju oftare de lyssnade till radioprogram av politisk karaktär, desto högre tenderade också
deras politiska kunskapsnivå att vara.
När det gällde att bedöma frågan om
hur deras politiska intresse uppkom
kunde också fastslås, att hemmens politiska standard var av betydelse. I de
hem där politiska diskussioner eller
samtal brukade förekomma återverkade detta på barnens politiska kunskapsnivå. Denna var också helt följdriktigt högre i de fall, där barnen hade
tillgång till flera dagliga tidningar.
Hemmens politiska standard stod även
i relation till socialgruppsfaktorn. I en
högre socialgrupp samtalade man oftare om politik och höll sig med fler
dagliga tidningar än i en lägre. På
lO
det hela taget tycks dock socialgruppstillhörigheten ha en ganska liten betydelse för det politiska intresset bland
skolungdomen. Av större betydelse visade sig då ålder och kön vara. 19-
åringarna hade betydligt högre kunskapsnivå än 15-åringarna, liksom
stora skillnader mellan pojkar och
flickor till de förras favör kunde konstateras. överhuvud var denna skillnad mellan pojkar och flickor beträffande politisk aktivitet och politiskt
intresse genomgående. Däremot fanns
det ingenting som bestyrkte den ej
sällan framförda uppfattningen att
storstadsungdomen skulle vara mera
politiskt aktiv än landsortsungdomen.
De befann sig på ungefär samma kunskapsnivå.
En central fråga som ställdes till
ungdomarna var: »Om det nu vore val
till riksdagen och om du hade rösträtt, vilket parti skulle du då rösta
på?» De ombads också att markera
hur säkra de kände sig i valet av parti.
80% av de intervjuade tog ställning för
något av de fem stora partierna, och
en tredjedel sade sig vara »mycket
säkra». Det skall understrykas, att det
ingalunda visade sig att – som stundom antas – den politiska kunskapsnivån var högre i gruppen »vet inte».
I stället förhöll det sig tvärtom. Ju
kunnigare ungdomarna var, med
desto större säkerhet identifierade de
sig också med ett parti.
Av undersökningen framgår att ett
överväldigande flertal identifierade sig
med de borgerliga partierna och enkannerligen högerpartiet. 49% av
pojkarna och 41% av flickorna »valde» högerpartiet. För de övriga partierna blev utslaget: centerpartiet 3%
för både pojkar och flickor, folkpartiet 13% och 14%, socialdemokraterna 15 och 18%, kommunisterna 1 och
3% (det totala antalet ungdomar med
kommunistsympatier var endast 26)
samt »Övriga» 19 och 21%.
Särskilt intresse erbjuder sambandet med faderns partival och barnets
politiska identifikation. Inom högerpartiet var andelen överensstämmande
ungdomar betydligt större än i övriga
partier. Av barnen med högerröstande
fäder valde 86% högerpartiet, 1 %
centerpartiet, 5% folkpartiet och 1%
socialdemokraterna. Bland barnen till
centerpartiröstande fäder gav 50%
sitt stöd åt centerpartiet, 2% åt folkpartiet, ingen enda till socialdemokraterna men 19% till högerpartiet. Av
barn med folkpartiröstande fäder
sympatiserade 49% med folkpartiet,
1 % vardera med centerpartiet och
kommunisterna, 4% med socialdemokraterna men inte mindre än 28%
med högerpartiet. Av ungdomarna
med socialdemokratiskt påbrå stödde
60% socialdemokratien, 1% kommunisterna, 5% folkpartiet, 2% centerpartiet men 9% högerpartiet. För barnen till kommuniströstande fäder (det
ringa absoluta antalet gör självfallet
procentsiffrorna mindre intressanta)
fördelade sig partisympatierna enligt
det följande: kommunisterna 29%, socialdemokraterna 27%, folkpartiet
2% och högerpartiet 13%. Av dem
som ej fått klara politiska normer av
sina föräldrar gav endast 2% vardera
sitt stöd åt centern och kommunisterna, 13% sympatiserade med socialdemokraterna, 12% med folkpartiet
men 29% med högerpartiet.
Högerglidningen är alltså ytterst
markant över hela fältet. Samtidigt visar sig emellertid också ett klart samband med socialgruppsfaktorn. Läroverksungdomarna påverkas utanför
familjen främst av politiska normer
som ansluter sig till dem som råder
inom socialgrupp I, och utredarna
kommer sammanfattningsvis fram till
att ju lägre socialgrupp en läroverkselev tillhör, desto mera utsätts han
för politiskt tryck frän sin omgivande miljö. Inom läroverksmiljön dominerar politiska normer som mer ansluter sig till vad som gäller inom en
högre socialgrupp än inom en lägre.
»De flesta gymnasister kommer i sinom tid att kunna hänföras till socialgrupp I. För elever ur lägre sociala
grupper innebär sannolikt redan
själva skolgången ofta en känsla av
att ha tagit ett steg uppåt på den sociala rangskalan, men framför allt är
läroverksstudierna ett steg på vägen
mot en social miljö, där inte minst de
politiska normerna brukar vara av
annat slag än i dessa ungdomars uppväxtmiljö.» Högertendenserna bland
läroverksungdomen kan »ses som
första stadiet i en anpassning till den
’högre’ sociala miljö, som de flesta av
dem en gång kommer att tillhöra, oavsett deras sociala ursprung. Med andra
ord: högertendenserna skulle kunna
betraktas som följderna av vad man
brukar kalla ’upward social mobility’.»
Detta blir undersökningens huvudtes
och anföres som främsta orsak till den
borgerliga och enkannerligen högeråskådningens dragningskraft på skolungdomen. Sådana faktorer som lä-
rarnas möjlighet att påverka ungdomarna liksom läroböckerna tillmäts
ringa betydelse i sammanhanget. Slörre vikt fäster man då vid inflytandet
från de konservativa skolungdomsföreningarna, även om detta inte skall
överskattas. Mindre än 7 % av ungdomarna tillhörde någon politisk organisation, men bland de politiskt organiserade dominerade Konservativ
skolungdom synnerligen starkt. Dennas dominans kan tänkas påverka även
icke-medlemmar i högerriktning. Omkring en fjärdedel av de intervjuade
besökte åtminstone någon gång möten,
arrangerade av politiska sammanslutningar.
Från politisk synpunkt är det således intressant att finna att starka skäl
synes föreligga för antagandet att den
borgerliga och särskilt högeråskåd- 11
ningen trots alla likriktningstendenser
behåller ett starkt grepp om skolungdomen. Detta bör vara en extra sporre
för i första hand Högerns Ungdomsförbund att intensifiera sitt arbete
bland skolungdomen, varvid inte minst
bör beaktas dennas kraftiga tillväxt i
kvantitativt hänseende. Viktigast är
dock att denna kategori med tanke på
dess opinionsbildande effekt kan väntas bli avgörande för det framtida samhällets politiska struktur. Skall man
lyckas i strävandena att behålla skolungdomen krävs dock en aktiv politik. skolungdomen har mycket litet
till övers för ett försiktigt taktiskt
manipulerande, men är i stället desto
mer lyhörd för särskilt utrikespolitiska frågeställningar, inte minst frå-
gan om europeiskt samarbete i riktning mot skapandet av ett Europas
Förenta stater, en vision som visat sig
fånga svensk läroverksungdom i lika
stor utsträckning som deras kamrater
ute i Europa. Det förtroendekapital
som konservatismen har hos skolungdomen inger goda förhoppningar för
framtiden. Det är angeläget att förtroendet inte sviks.
Brittiska kärnvapenproblem
Den amerikanska roboten Skybolt,
avsedd att bli det viktigaste elementet
i det brittiska strategiska kärnvapensystemet, har veterligen avfyrats i ett
lyckat exemplar – dagen efter det
premiärminister Macmillan och president Kennedy vid mötet på Hahamaöarna »Överenskommit» att projektet
skulle läggas ner. På något sätt är
denna ironiska försening belysande
för den serie av misslyckanden och
felslagna spekulationer som kommit
att karakterisera den brittiska kärnvapenpolitiken. Behjärtade försök att
framställa saken så att Skybolt avvecklas av »tekniska» skäl lär inte
kunna dölja att det först och främst
12
är frågan om ett politiskt bakslag för
Macmillans regering.
Grundtanken i den brittiska försvarspolitiken har som bekant varit
att disponera över ett eget, självständigt vedergällningsvapen, på senare
år mera modest karakteriserat som
»ett oavhängigt bidrag till den fria
världens avskräckningsvapen». Praktiskt sett har detta tagit formen av
det strategiska bombflygets vätebombförande s. k. V-bombplan. Om ett par
är förutses dessa vara föråldrade i
förhållande till det moderna luftförsvarets motmedel. Det var för att råda
bot på detta de skulle utrustas med
Skybolt-roboten, som från flygplanen
tänktes avfyrad mot målet på betryggande avstånd från luftförsvaret. Denna lösning bortfaller alltså. Som ersättning erbjudes den engelska regeringen i stället att köpa ett antal Polarisraketer, som bekant baserade på
ubåtar. Inga i och för sig begripliga
försök att uttrycka officiell tillfredsställelse med detta arrangemang kan
dölja att det är fråga om en fundamental förändring av det brittiska kärnvapenförsvarets villkor. Redan när
Skybolt aktualiserades påpekade kritiska röster att beroendet av detta
amerikanska vapen väsentligt inskränkte det brittiska vedergällningsvapnets »oavhängigheb. Samma sak
gäller självfallet om det hela nu skall
byggas på den amerikanska Polaris –
vartill kommer det avgörandet, att
oklarhet råder om i vilken utsträckning den engelska regeringen verkligen kommer att få odelad kontroll
över dessa vapen. Dess egna formuleringar kan svårligen tolkas på annat
sätt än att U. S. A. normalt förbehåller sig en viss överhöghet.
De politiska konsekvenserna av
denna nya linje låter sig ännu inte
helt överblickas. Att det inträffade
måste innebära en ytterligare belastning på Macmillans redan hårt an- –”’!J
strängda prestige är självklart, även
om den mest högljudda oppositionen
inom det konservativa partiet bringats
till tystnad. Olyckligt nog förefaller
det också som om Bahama-avtalet
skulle komma att innebära ännu en
irritationsanledning i de ömtåliga relationerna mellan London och Paris.
de Gaulle tycks uppfatta det som ännu
en demonstration av engelsmännens
tendens att understryka sitt särskilda,
privilegierade förhållande till U. S. A.
– trots att den motsatta tolkningen
förefaller rimligare, att Kennedys
bryska uppträdande visar att den tid
är förbi då London kunde räkna med
förmånsbehandling. Polarisraketer har
som bekant på i stort sett enahanda
villkor erbjudits även åt Frankrike,
som dock ännu ställt sig kallsinnigt.
de Gaulle är uppenbart inte sinnad
att låta sig frestas att avstå från sitt
oavhängiga vedergällningsvapen, även
om affären misslyckats för britterna.
Det kan knappast förnekas att den
brittiska kärnvapenpolitiken medfört
betänkliga konsekvenser för västmaktsalliansens samlade försvarspotential. Sedan London genom Duncan
Sandys Statement om Defence 1957
bestämde sig för att koncentrera sig
på kärnvapenrustningen har först och
främst milliardbelopp lagts ner på
projekt som inte kunnat genomföras
– missilen Blue Streak, en annullerad
vidareutveckling av V-bombarna med
flera. Samtidigt har det konventionella försvaret hastigt urholkats. Den
yrkesarme om cirka 165 000 man som
skulle ersätta värnplikten har endast
högst bristfälligt kunnat rekryteras –
kvantitativt och kvalitativt. De notoriska svårigheterna att hålla den
s. k. British Army on the Rhine vid
utlovad – i och för sig blygsam –
styrka har inneburit allvarliga irritationer i förhållandet till såväl Washington som Bonn. När av allt att döma
the independent deterrent för britternas del nu snart kommer att visa sig
vara en chimär är det svårt att värja
sig för intrycket att Storbritanniens
ställning i själva verket varit vida
starkare om de enorma belopp som
satsats på denna illusion använt för
att vidmakthålla en tillräckligt stor
»konventionell» arme – givetvis utrustad med taktiska atomvapen. I en
värld som präglas av lokala krig och
begränsade konflikter hade en sådan
säkerligen kommit Storbritanniens ord
att väga vida tyngre än ett »eget» vedergällningsvapen.
En helt annan sida av problemet är
givetvis, att detta i princip inte upphäver de skäl som talar för värdet av
ett europeiskt avskräckningsvapen.
Ytterst kan dock den möjligheten inte
uteslutas, att i ett avgörande läge den
amerikanska statsledningen kan komma att tveka att tillgripa det avskräckningsvapen som måste sättas in
för att avvärja Västeuropas undergång. Det tragiska är endast, att den
engelska politiken med sin paradoxala
strävan att dels ha särskilt nära för- 13
bindelser med U. S. A. och dels ensamma skaffa det kärnvapen som skulle
garantera en viss oavhängighet råkat
inhösta det sämsta tänkbara resultat
i två riktningar. Varken självständighet eller intimitet i de amerikanska
relationerna har kunnat bevaras, det
egna kärnvapensystemet har visat sig
omöjligt att upprätthålla. Å andra sidan har den förda politiken inneburit
en svår belastning i förhållande till
Frankrike – och därtill drivit de
Gaulle att satsa sitt lands resurser på
ett företag som kanske snart nog kan
visa sig vara ekonomiskt lika oöverkomligt för Frankrike som för Storbritannien.
Ett självständigt europeiskt vätevapen är onekligen på längre sikt påkallat, om Europa i terrorbalansens värld
skall kunna bevara sin självständighet. Det vore tragiskt om både Storbritannien och Frankrike i prestigebestämd strävan to go it alone båda
var för sig skulle misslyckas med en
ansträngning som de möjligen skulle
ha kunnat lyckas med – tillsammans.